Lapsangs funderingar

Filmfestivalen förr och nu

2012-02-04T15:35:00.000-08:00

Årets filmfestival går mot sitt slut. Det var ett jubileum för mig, eftersom det var det tjugonde året i rad som jag gick på filmfestivalen. Jag har sparat alla de gamla programmen och roar mig nu med att bläddra i det från 1993, det första året jag var där. På den tiden var festivalen mycket mindre. Man hade 388 visningar och i år var det en bra bit över 800.

Även publiken har förändrats sedan början av 90-talet. Jag minns att det då huvudsakligen var en viss typ av människor som gick på filmfestivalen. Det var den s.k. ”Kulturvänstern” (med Palestinasjal och hennarött hår), andra intellektuella i svart polotröja, samt människor med en alternativ livsstil. Idag är det alla typer av människor som går på filmfestivalen. Det är allt från gymnasieungdomar till herrar och damer i 80-årsåldern. Vissa oskrivna regler har rubbats i och med att publiken har förändrats. Förr satt alla kvar tills sluttexterna rullat färdigt och man applåderade när regissörens namn kom upp på duken i slutet. Idag applåderar folk direkt när sluttexterna börjar och reser sig innan de rullat färdigt, vilket säkert stör en del gamla festivalsveteraner. Jag blir dock inte störd av det. Personligen har jag alltid tyckt att det är lite fånigt att applådera i en biosalong, så vida inte regissören befinner sig i lokalen.

Jag har många minnen från åren som gått. En gång skyndade jag mig till en visning av en afrikansk film och blev lite brydd när skådespelarna var tyskar och handlingen utspelade sig i Tyskland. Min första tanke var att det var en förfilm, för det förekommer att en kortfilm visas före långfilmen. När den tyska filmen pågått i en halvtimme så började jag tycka att det var en väldigt lång förfilm och snart gick det upp för mig att det sannolikt var huvudfilmen. Jag tänkte då att de hade råkat visa fel film, men tyckte det var underligt att ingen annan i salongen verkade reagera. När filmen var slut tittade jag på min biljett och det visade sig att filmen som jag skulle se hade visats i en helt annan biograf. Jag hade tagit fel på plats, men rätt på tid. Dessutom hade personen som rev biljetterna vid entrén slarvat, för de ska ju titta på biljetten så att det står rätt nummer på den. Jag förlorade ju inget på det, eftersom jag fick se en annan film än den jag tänkt, men jag kände mig ändå besviken.

En annan gång skulle jag se en fransk komedi, Inte här för att bli älskad. När visningen skulle inledas meddelade personalen att den filmen tyvärr hade kommit på avigvägar, så istället skulle de visa en mongolisk film. Det kändes helt okej, så jag satt kvar. Då visar det sig att den också är försvunnen, så istället visar de den svenska vulgobuskisfilmen Babas bilar. Jag brukar aldrig ta till överord, men jag kan inte erinra mig en enda film jag sett i mitt liv som har varit sämre än Babas bilar. Den fick Göta kanal 2 att framstå som ett cineastiskt mästerverk i jämförelse. De flesta i biolokalen lämnade filmen innan dess slut, så jag var inte ensam om den uppfattningen. Jag satt dock kvar till det bittra slutet, men vi få som var kvar applåderade inte. Ett par dagar senare fick vi se den franska filmen, som de hade lyckats hitta en DVD-kopia av och den var så pass bra att man kunde förlåta regissören till Babas bilar för att han stulit 90 minuter av mitt liv.

Det var bara två episoder ur min filmfestivalhistoria. Jag kanske återkommer med fler i framtiden.

Aprilgrädde

2012-01-14T14:49:00.000-08:00

Idag när jag lagade mat använde jag vispgrädde med bäst före datum: 19 april 2011. Det är dock inte så illa som det låter, eftersom den har varit oöppnad och djupfryst. Jag köpte vispgrädden i fråga till ett planerat möte med min skrivarklubb, då jag hade tänkt att bjuda på våfflor. Då mötet i fråga blev inställt frös jag in det oöppnade gräddpaketet.

Förra veckan hade jag besök som jag bjöd på våfflor och tog fram det djupfrysta gräddpaketet, men då blev det inte av att jag öppnade det. Vi tyckte att det inte behövdes grädde till våfflorna. Igår kom jag på det upptinade gräddpaketet och tänkte först kasta det, men så tänkte jag att jag skulle öppna det och lukta och smaka på innehållet. Idag, när jag lagade mat, gjorde jag så. Konsistensen på grädden var grynig och trögflytande, men den luktade inte konstigt och smakade precis som vispgrädde ska smaka, så jag hällde den i min pastagryta med curry. Det blev jättegott, för att citera en känd TV-kock. Nu vet jag alltså att det går utmärkt att frysa ett oöppnat gräddpaket. Däremot är det tveksamt om det skulle gå att vispa grädden.

Det magiska med en ny mataffär

2011-12-08T16:10:00.000-08:00

Ibland känner jag mig väldigt lättroad, som härom veckan då jag för första gången besökte en alldeles nyöppnad stor Coop-butik i närheten. Jag blev alldeles lycklig av att få utforska en ny livsmedelsbutik. Lustigt att det kan vara så roligt.

Jag har alltid gillat att handla mat. Det är väl något nedärvt från stenåldern, då vi var jägare och samlare. Då gick en stor del av vår tid åt till att leta efter mat, i form av ätliga frukter, bär och örter. När jag flyttade hit för elva år sedan så tyckte jag att en av de bästa sakerna med flytten var att få nya livsmedelsbutiker att handla i. I Kortedala, där jag tidigare bodde, fanns det endast en liten Vivo och en ännu mindre ICA, nära mitt hem, samt en stor Hemköp på Kortedala Torg, drygt 20 minuters promenad hemifrån. Här i östra centrala Göteborg kryllar det av livsmedelsbutiker. Inom en radie av en kvarts promenad har jag: 3 st ICA (en liten, en medelstor och en jättestor), 1 st liten Lidl, 1 st medelstor Netto, samt den nyöppnade stora Coop. Utöver dessa finns en handfull små s.k. invandrarbutiker. Sålunda behöver man knappast riskera att svälta ihjäl.

Man känner sig onekligen lyckligt lottad, när man jämför sig med folk i glesbygden som har en timmes resa till sin lokala ICA.

Varför bölar svenskamerikanerna?

2011-11-27T15:36:00.000-08:00

Realitysåpan Allt för Sverige har det ju redan skrivits en hel del om. De flesta skribenter har irriterats av att man visar upp en klichébild av Sverige, som har väldigt lite med verkligheten att göra. Det kan man naturligtvis instämma i, men faktum är att vilken bild man än visat upp så hade alltid några varit missnöjda. Det hade varit minst lika fel att bara visa upp Rosengård och Hammarkullen.

Sedan kan man naturligtvis ställa sig frågan varför det måste vara en tävling. Jag tycker att det hade varit minst lika intressant att låta svenskamerikanerna söka sina rötter utan att behöva deltaga i en massa fåniga utslagningstävlingar. Jag föredrar realityserien Vem tror du att du är? där en känd person får experthjälp att söka efter sina rötter. Det är perfekt underhållning för mig. Ett problem med Allt för Sverige är att deltagarna är så tydligt castade. Man kan höra hur diskussionerna gått på redaktionsmötena:

- Vi måste ha en charmig klichébög! Vad ska vi ha mer…?
- Jag vet! En lite manhaftig kvinnlig polis!
- En präst måste vi ha också! Det vet ju alla hur religiösa amerikaner är!

Annars kan jag inte låta bli att fnissa åt det återkommande inslaget där en av de tävlande får en liten kista med dokument som någon släktforskare fått fram. Samtliga börjar gråta när de sitter där och tittar i papperna. Varför då? Jag är själv mycket intresserad av mina rötter och har engagerat mig mycket i den släktforskning som min moster har sysslat med i många decennier. Jag har dock aldrig någonsin gråtit efter att ha läst om någon släkting. Självklart har jag blivit berörd av vissa av mina släktingars levnadsöden. Inte minst den kvinna som blev dömd till döden (men fick straffet omvandlat till femton års straffarbete) efter att ha mördat sitt barn som hon fött efter en utomäktenskaplig förbindelse. Jag skulle dock aldrig börja gråta över något som inträffade 1823, som i det fallet. Men det är kanske så att det där lipandet är en del av den amerikanska mentaliteten? Man ser ju alltid amerikaner böla i sammanhang där få svenskar (och inga britter) skulle gråta. Kanske det i detta fall även handlar om att USA är ett relativt ungt land, så alla amerikaner saknar en kontakt med historien, som är självklar för oss svenskar? USA bildades 1776 och då hade Sverige redan funnits i 800 år.

Elva, elva och elva

2011-11-10T15:40:00.000-08:00

Alla som är intresserade av numerologi har konstaterat att ett spännande datum infaller nu:
11-11-11. Det är den enda gången under vår livstid som vi får uppleva ett datum med 6 st identiska siffror. Faktum är att det aldrig kommer att hända igen. 22-22-22 är ju omöjligt, eftersom det endast finns tolv månader. Nästa år får vi dock uppleva 12-12-12, vilket ju också är intressant. De sa på TV att ovanligt många par tänker gifta sig 11-11-11. Det hade jag gärna gjort också, om jag hade haft någon att gifta mig med. Jag får försöka hitta någon att gifta mig med 12-12-12 istället.

Personligen tror jag inte alls på numerologi. Speciellt inte när det gäller datum, eftersom datumet ju är en konstruktion. I den muslimska världen har de ju ett helt annat år nu t.ex.
Fast…man vet ju aldrig. Kanske alla datorer kommer att få spatt av alla ettor i datumet, eller så återvänder Jesus till Jorden. Vem vet? Allra mest spännande blir det när klockan är 11:11:11. Vad kommer att hända då, när såväl datum som klockslag enbart består av ettor?
Själv är jag född 11 mars, men det är en annan historia.

Till minne av Tumba

2011-10-23T15:19:00.000-07:00

Sven Tumba lämnade oss nyligen. Dagen då den sorgliga nyheten nådde oss skrev jag på Facebook:
”Foppa och Salming i alla ära men Tumba gjorde det som de gjorde på en uterink, i snöblandat regn och motvind.”

Man kan ju roa sig med att göra upp listor där man rankar de bästa svenska ishockeyspelarna genom tiderna, men det blir ju alltid en högst subjektiv lista. Att giganter som Tumba, Peter Forsberg, Mats Sundin, Börje Salming, Ulf Sterner och Niklas Lidström hör hemma högt upp på listan lär alla vara överens om, men hur rangordnar man de andra spelarna? Var Rolle Stoltz bättre än Mats Waltin? Var Leif ”Honken” Holmqvist bättre än Peter ”Pekka” Lindmark? Var Mats Näslund bättre än Nisse Nilsson? Det går naturligtvis inte att besvara den typen av frågor. Ofta hör man påståendet att dagens idrottare självklart är bättre än gårdagens, eftersom det är hårdare konkurrens idag. Det ligger naturligtvis mycket i det, men å andra sidan fick idrottarna kämpa mycket mer förr. De var ju amatörer och var tvungna att arbeta hela dagen, även om de hade en viktig match på kvällen. Dessutom hade de mycket tyngre, klumpigare och sämre utrustning. Tumbas utrustning vägde säkert minst dubbelt så mycket som Foppas. Jag äger själv ett par ishockeyhandskar från sent 60-tal och de väger som tre par moderna handskar. Dagens handskar är gjorda av lätta konstmaterial, medan 60-talets var gjorda av läder och var stoppade med hästtagel. Även axelskydd och benskydd var gjorda av läder, fram tills mitten av 60-talet då plastskydden kom. Rolle Stoltz har berättat om hur utrustningen blev tyngre ju längre matchen led, eftersom läderskydden absorberade svetten.

Jag tänker sålunda inte påstå att Tumba var bättre än Foppa, eller tvärtom. Däremot råder det ingen tvekan om att Tumba är den mest betydelsefulle spelaren när det handlar om ishockeyns genombrott i Sverige på 50-talet. Enligt TV-sportens legendariske reporter Bo Hansson var ishockeyn så gott som okänd när Sverige tilldelades VM 1949. Denna turnering blev en stor publiksuccé och det blev t.o.m. kravaller när Sverige skulle möta Kanada på Stadion i Stockholm. Då var ännu Tumba för ung för att vara med, men han fick sitt stora genombrott i OS-turneringen 1952. Det var ett av de sämsta vinter-OS som Sverige har gjort, till dags dato, så varje medalj firades stort. För Tre Kronor blev det ett brons och Sven ”Tumba” Johansson blev den store publikfavoriten. Året efter ledde han Sverige till vårt första VM-guld. Det är dock det minst värda av alla våra svenska VM-guld i ishockey. De enda deltagande nationerna, förutom Sverige, var Tjeckoslovakien, Schweiz och Västtyskland. Tjeckerna åkte hem efter första matchen, när de fick ett telegram om att landets president hade avlidit. Sålunda behövde Tre Kronor bara slå två (på den tiden) B-nationer för att ro hem guldet. Nästa VM-guld var desto mer ärofyllt, inför drygt 50 000 åskådare i Moskva. Tumba blev snart Sveriges populäraste idrottsman och fick ett eget radioprogram, Timmen Tumba. Han fick även ”äran” att medverka i en Åsa-Nissefilm, där han demonstrerade den nya flugan vattenskidor.

Ett annat genidrag av Tumba var TV-pucken, som kom till på hans initiativ. De flesta av våra största spelare, de senaste femtio åren, har spelat i TV-pucken. Sålunda har vi Tumba att tacka för mycket. Vad han senare betydde för golfens genombrott som folksport i Sverige får någon annan, som är mer kunnig än jag i ämnet golf, gärna berätta.

Till minne av en ishockeylegend.

2011-10-01T16:55:00.000-07:00

Ingen har väl kunnat undgå att Sven Tumba har lämnat oss. Jag ska inom kort skriva ihop en hyllningsblogg till honom, men tills vidare får ni nöja er med denna gamla blogg om honom:
http://lapsangsfunderingar.blogspot.com/2009/02/hockeylegenden-och-prinsessan.html

Även granit är mycket klippa

2011-08-21T16:06:00.000-07:00

På nätet finns som bekant ett antal olika automatiska översättningstjänster. De kan fungera om man vill översätta ett enstaka ord eller en enstaka mening, men för en hel text fungerar de inte. Åtminstone inte om man vill ha en översättning som är någorlunda begriplig och någorlunda språkligt korrekt. Här nedan följer ett exempel. Jag roade mig med att titta vad franska versionen av Wikipedia skriver om Göteborg och roade mig med att använda Google Translate. Här är ett utdrag ur artikeln:
Göteborgs stad omfattar även några av de omgivande samhällena och skapade, med 510.491 invånare, den andra staden i Sverige av storleken av dess befolkning och dess industri och dess ekonomiska verksamhet. Staden ligger halvvägs mellan Oslo och Köpenhamn på floden Göta älv några miles från dess mynning i Kattegatt , isfria under vintern.

Med viss fantasi förstår man vad som menas, men språkligt och grammatiskt är det en ren katastrof. Här följer ytterligare ett utdrag ur artikeln:

Runt kusten av Kattegatt, även granit är mycket klippa och kantad med många öar. Det är Göteborgs skärgård som det finns norr ( Norra Skärgåden ) med huvudön Öckerö och skärgården söder ( Södra Skärgåden ) med huvudön Styrsö .

Vi avslutar med:

Staden var rankad först i 2008 (till Stockholm och Birmingham ) en rankning av europeiska städer där det är lättare och trevligare att ta.

Att ta vadå???

Sammanfattningsvis kan man lätt konstatera att alla mänskliga översättare som ligger sömnlösa om nätterna av rädsla för att ersättas av dataprogram inte behöver vara oroliga. Ni kommer alltid att behövas. Det fina med mänskliga språk är att de är oregelbundna, vilket gör att det aldrig går att översätta texter ordagrant från ett språk till ett annat. Inte ens om det är så närbesläktade språk som svenska, norska och danska. En skicklig översättare gör nämligen mer än att bara översätta. Han/hon gör en svensk tolkning av texten, där t.ex. talesätt och ordspråk ersätts av svenska motsvarigheter. Det kan inget dataprogram som existerar idag göra till fullo. Om en fransk roman ska översättas till svenska så skulle i så fall hela den franska litteraturhistorien och kulturhistorien behöva programmeras in i datorn, tillsammans med hela den svenska litteraturhistorien och kulturhistorien. Om det, mot förmodan, kommer att fungera i framtiden så kommer det ändå att behövas någon människa som finputsar översättningen i efterhand.

Ett fejkat underbarn?

2011-08-11T14:39:00.000-07:00

Ikväll visades dokumentären My kid could paint that på SVT. Den berättar historien om Marla Olmstead, en liten tjej på 4 år som gjorde sensation i konstvärlden 2004 med sina abstrakta målningar. Jag minns att jag reagerade redan då och tänkte att det måste vara en bluff. Jag är ingen konstexpert, men kan tillräckligt mycket om modern abstrakt konst för att kunna se att hennes tavlor inte kan vara målade av en 4-åring. För att kunna måla den typen av konst så måste man ha studerat andra bildkonstnärer som rör sig inom samma genre.
Marlas tavlor är alltså inte enkelt färgkladd i stil med målningarna av den geniförklarade Pierre Brasseau (som visade sig vara en schimpans på Borås djurpark). Nej, här rör det sig om verk som det tydligt finns en tanke och komposition bakom. Det är inte bara slumpmässigt färgkladdande. Jag har själv jobbat med lågstadiebarn och anser mig därför veta lite om hur barn målar. Jag har aldrig någonsin sett något lågstadiebarn frivilligt måla abstrakt konst. Alla barn som får papper, färger och penslar målar sånt som barn målar: hus, träd, människor, hästar, hundar, katter, bilar, med den obligatoriska blå himlen överst och en gul sol i ena övre hörnet.

När jag jobbade på fritidshem gjorde jag ibland en övning som just gick ut på att måla abstrakt. Jag spände ett stort papper över ett bord och lät barnen måla till musik. Jag gav tydliga order om att det INTE skulle föreställa något, vilket de flesta till en början hade väldigt svårt att klara. Jag stoppade musiken efter några minuter och då skulle de byta platser. När alla hade gått ett varv runt bordet var konstverket klart. Alla tyckte att det var roligt och det hade kanske gått att sälja tavlan för 20 miljoner dollar, till någon korkad amerikan med för mycket pengar. När barnen fick måla fritt så gick dock samtliga tillbaka till att måla föreställande bilder. Det är det naturliga för alla människor. Titta bara på hällristningar och grottmålningar. Där förekommer ingen abstrakt konst. Den moderna abstrakta konsten dyker upp först när fotokonsten är etablerad och man inser att man inte längre behöver begränsa den målade konsten till att vara ett avbildande av verkligheten.

I fallet Marla Olmstead är det tämligen uppenbart att hennes verk till 80% är skapade av hennes far. I ett avslöjande klipp hör man hur han hela tiden regisserar hennes målande. När hon filmas ensam så målar hon exakt de motiv som alla andra normala 4-åringar målar: hus, träd, en sol etc. Eller så häller hon bara ut färg på duken och kladdar, som alla normala 4-åringar skulle göra. Det problematiska är föräldrarnas roll i det hela. Det verkar inte vara ett medvetet uttänkt bedrägeri, utan snarast en situation som de har tappat kontrollen över. Nu är Marla 11 år och hennes föräldrar säljer fortfarande hennes verk, även om de inte genererar samma fantasisummor längre. Man kan inte låta bli att bekymra sig över den stackars flickan, Hur kommer hon att reagera när hon förstår situationen? Kommer hon att förstå sina föräldrar eller kommer hon att hata dem för att de utnyttjade henne som ett slags cirkusapa när hon var barn? Svaret får vi om några år.

Popcorn

2011-08-11T05:07:00.001-07:00

Jag tänkte bara publicera ett bildbevis, efter min popcornskola härom veckan. Här ser ni hur fina popcorn det blir, i en väl inkörd gryta.

Möwenpicks svärd

2011-08-05T10:12:00.000-07:00

Inom filosofin finns begreppet Occams rakkniv. Vad det innebär kan vi återkomma till någon annan gång, för nu tänkte jag prata om Möwenpicks svärd.

Jag lider ju av Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg). Ett av de positiva symptomen är att man har lätt för att tänka utanför ramarna och hitta på kreativa lösningar. Ikväll insåg jag plötsligt att övervåningen i min frys påminde om isberget som fick Titanic att gå till botten. Egentligen borde jag frosta av frysen, men jag har såväl glass som diverse matvaror i frysen och vi befinner oss i rötmånaden. Sålunda valde jag istället att försöka få bort större delen av isberget på annan väg. Först knackade jag försiktigt med en liten hammare, men insåg snart att jag behövde lite kraftigare verktyg. Något verktyg som var långsmalt och lite vasst. Plötsligt insåg jag att jag hade ett sådant verktyg. Jag har ett svärd som min farfar som var sjöman köpte någonstans ute i världen för längesedan. Jag tror inte att det är värdefullt, utan snarare att betrakta som en souvenir. Detta svärd visade sig vara helt perfekt som ishackningsverktyg. På fotot kan ni se is-snöhögen som jag lyckades hacka loss.

Liten popcornskola

2011-07-27T16:34:00.000-07:00

Grytan på bilden kanske inte ser så fräsch ut, men det är meningen att den ska se ut som den gör. Det är nämligen min popcorngryta. Många idag köper ju sådana popcorn som ligger i en liten påse som man lägger i mikron. De är dock inte alls i min smak, för de är alldeles för salta och de smakar heller inte bra. Popcorn ska göras i en väl ingrodd kastrull som endast används till ändamålet. Den ska alltså inte diskas mellan varje gång, utan endast sköljas ur eller torkas ur. Jag har haft min popcorngrytra i elva år, men det finns personer som är värre än jag. Nyligen pratade jag med någon som hade haft sin popcorngryta i tjugofem år.
Jag rekommenderar alla er som kör med mikropopcorn att försöka lära er att poppa i en gryta, för det blir mycket godare och det är inte svårt. Dessutom blir det väldigt mycket billigare. Jag räknade ut för några år sedan att mikropopcorn var ca 700% dyrare än vanliga! Denna uträkning var baserad på det faktum att förpackningarna kostade ungefär lika mycket och mikropopcornen blir endast en skål, medan vanliga popcorn blir 7-8 skålar till samma pris.

Hur gör man då goda popcorn? Man häller olja på botten av en kastrull. Obs: använd inte olivolja eller annan olja med mycket smak. Jag brukar använda rapsolja. När oljan blivit het, vilket man känner genom att hålla handen ovanför, tillsätter man de opoppade popcornen. Sedan är det viktigt att genast lägga ett lock på kastrullen samt sänka värmen till 2:an eller 1:an (det kan variera mellan olika spisar). Om allt är som det ska så hör man snart att poppningen sätter igång. När den har avstannat så skakar man försiktigt på kastrullen, så eventuella opoppade popcorn blir poppade. Sedan är det klart. En grundregel är att man ska använda lite mer olja än man tror och färre popcorn än man tror. Tänk på att ett popcorn sväller till sin fyrdubbla storlek i poppat skick.

En annan tid

2011-06-29T16:08:00.000-07:00

Ett av mina favoritprogram på TV är Minnenas television med Arne Weise. SVT har ett världsunikt arkiv som innehåller hur många guldkorn som helst. Internationellt är det faktiskt bara BBC som har ett arkiv som kan konkurrera med SVT:s. För några veckor sedan visade man ett program med Roger Whittaker. För er som har glömt (eller inte känner till) honom så kan jag berätta att han är en sångare och låtskrivare som föddes i Kenya av brittiska föräldrar. Han är fortfarande aktiv som artist, men var mest populär på 70-talet. Inte minst blev han känd för sin visslingsteknik.

Detta program spelades in på en restaurang eller pub i Stockholm 1972. Det som fascinerade mig var att en världsartist (som han var då) kom till Sverige, tog sig tid att repetera in ett program med svenska kompmusiker och sedan genomförde en livekonsert som bandades och förmodligen bara sändes i Sverige. Om en världsartist kommer till Sverige idag så har han för det första självklart med sig ett eget kompband, som redan kan alla låtar i sömnen. Sedan är det knappast troligt att han skulle köra en hel konsert i TV. Det troliga hade varit att han framfört 4-5 låtar och resten av programtiden hade fyllt ut med någon intetsägande intervju, där artisten naturligtvis hade fått sig tillsänt frågorna i förväg och strukit alla olämpliga frågor. Jag vill inte säga att det var bättre förr, men nog var stjärnorna mer jordnära och mer lättillgängliga förr?

© Per Arne Edvardsson, 2011

Envägskommunikation

2011-06-19T14:26:00.000-07:00

Jag hade en diskussion på Facebook häromdagen om mitt eget och andras bloggande. Jag och de andra var överens om att vårt bloggande alltmer känns som envägskommunikation. Jag får sällan några kommentarer här, så jag har ibland undrat om jag har några läsare. Jag har dock sett på statistiken att jag verkar ha det, så kanske det handlar om att den typen av texter som jag skriver är svåra att kommentera?
Jag skriver ju små artiklar om olika ämnen som intresserar mig, men skulle säkert få fler kommentarer om jag var en 17-årig modebloggerska. Men…jag är inte bitter!

Den konstruerade Kungakrisen

2011-05-30T14:44:00.000-07:00

Idag gick äntligen Kungen ut och försvarade sig på riktigt. Jag skulle tro att jag inte är ensam om att vara minst sagt trött på den här konstruerade ”Kungakrisen”. Jag säger konstruerad, för vilka fakta finns egentligen? Skvallerboken Den motvillige Monarken bygger helt på andra-, tredje- och fjärdehandsuppgifter. Om någon hade skrivit en så dåligt underbyggd bok om någon annan offentlig person så hade garanterat stämningar väntat, men Kungen är ju fri att skriva hur mycket dynga som helst om. Han kan ju inte försvara sig på samma sätt som alla andra människor i Sverige kan. Det är välkänt att majoriteten av medlemmarna av den svenska journalistkåren är republikaner, så det var knappast oväntat att de skulle hoppa på drevet och delta i stenkastningen mot Kungen.

Om vi nu ska gå in på sakfrågan, så måste vi ställa frågan: Vilka fakta föreligger? Vad vi vet är att det påstås att Kungen har varit på fester där det har förekommit hel- eller halvnakna tjejer. När hände detta? Tja…15-20 år sedan. Även om nu detta har hänt, så kan jag inte påstå att jag blir speciellt upprörd. Ärligt talat skiter jag fullkomligt i om Kungen och hans vänner får besök av nakna tjejer på sina fester. I så fall skulle han inte precis vara den förste kungen i världshistorien som varit med om det. Hans farfars farfar Oscar II (som ses här intill) hade garanterat dylika fester redan i slutet av 1800-talet. Hur många utomäktenskapliga barn han avlade vet ingen, men på den tiden skrevs det inga skandalböcker om Kungen.

Jag blir mest upprörd över att seriösa och aktade journalister plötsligt förlorar all känsla för dimensioner och pratar om att det är en kris för den svenska monarkin. Läs på er historia lite, så inser ni snart att denna ”affär” är en petitess jämfört med t.ex. ”Haijby-affären”. Där är det belagt att Knut Haijby, som påstod sig ha haft en sexuell relation med Gustav V försökte att pressa hovet på pengar och även lär ha fått en relativt stor summa för att hålla tyst. Senare blev han deporterad och inspärrad på mentalsjukhus, under skumma omständigheter. Vår nuvarande ”Kungaskandal” är inte ens värd att skriva om, i förhållande till den smutsiga historien. För mig blir Kungen varken en sämre eller bättre kung om det, mot förmodan, skulle dyka upp foton av honom tillsammans med nakna tjejer.

Min kokainhistoria

2011-05-12T08:49:00.000-07:00

En känd programledare har ju ertappats med spår av kokain i kroppen. Ingen är skyldig förrän han är dömd, men jag kan inte låta bli att tycka att hans krystade bortförklaringar är ungefär lika trovärdiga som de bortförklaringar som dopade idrottare brukar köra med. Men visst kan man få i sig kokain ofrivilligt och t.o.m. på laglig väg.

Jag tänker härmed berätta om när jag fick testa kokain. Det är en lång historia, men för att göra den kort, så hade jag lidit av kronisk bihåleinflammation och kronisk snuva i ett halvår. Jag hade besökt min lokala vårdcentral, där jag bara fick en massa antibiotika som varken gjorde från eller till. Våren 1992 gick jag på eget bevåg till en specialist, som genast konstaterade att jag hade näspolyper. Efter sommaren skulle de äntligen avlägsnas, så jag infann mig på Sahlgrenska, där jag fick lägga mig på en brits och fick en bedövningsspruta i näsan. De hade sagt att en dylik operation tar ett par minuter, i normala fall. Det är som att dra ut en tand ungefär. Jag hade dock så många polyper, i varenda hålighet i skallen, att operationen tog en timme. Då och då penslade de något i näsan, men det tänkte jag inte så mycket på.

Efter operationen kände jag mig en smula matt, men det kändes lätt och fint i huvudet. Jag hade ju blivit av med säkert ett halvt kilo polyper, så det kändes logiskt att huvudet kändes lättare. Jag fick ligga en stund på en annan brits och vila mig en stund, så kom en sköterska och frågade hur jag kände mig och hur jag skulle ta mig hem. Jag svarade att jag kände mig pigg och säkert kunde ta spårvagnen hem. Då sa hon:

- Jag skulle inte rekommendera det, för du har förlorat en halvliter blod och då kan man svimma plötsligt.
- Jag känner mig jättepigg! sa jag.
- Jo, men det är så att du har fått kokain som bedövningsmedel och det har den effekten att man kan känna sig piggare än man är.
Det slutade med att jag fick ta en subventionerad taxi hem. Det var lite intressant att få testa kokain på laglig väg. Jag kände mig lätt salongsberusad, men det kanske delvis berodde på blodförlusten också. Där fick ni min kokainhistoria!

© Per Arne Edvardsson, 2011

Naiva bloggare

2011-04-26T14:20:00.000-07:00

Idag kan man i Göteborgs-Posten läsa om en stackars kvinna som har fått sin identitet stulen på Facebook. Tydligen har hon en blogg där hon skriver väldigt öppet om sitt liv samt publicerar en massa foton på sina barn etc. Nu hade någon för henne okänd tjej registrerat ett konto på Facebook under hennes namn. På denna sida har hon sedan låtsats vara kvinnan i fråga och har lagt upp bilder på hennes barn, som hon har hämtat från hennes bloggsida.

Jag är väldigt kluven inför detta. Självklart måste det kännas som en mental våldtäkt att råka ut för något sådant och det är naturligtvis oförsvarligt att stjäla någons identitet. Å andra sidan ställer jag mig frågan hur naiv man får vara som en vuxen människa och inte minst i sin egenskap av förälder. Idag borde alla internetanvändare vara medvetna om att allting som man lägger upp på nätet är offentligt och kan ”stjälas” av vem som helst. Som någon expert konstaterade i G-P så är det faktiskt säkrare att lägga upp t.ex. bilder på sina barn på Facebook (där det går att bestämma vilka användare som kan se ens foton) än på en blogg som vem som helst i hela världen kan läsa.

Som ni vet som läser min blogg så skriver jag ytterst sällan om mig själv eller om personer i min omgivning här. Det beror inte på att jag är speciellt hemlig av mig. Om det bara var upp till mig så skulle jag kunna tänka mig att berätta allt om min uppväxt, om mina gamla flammor samt lämna ut en massa detaljer om mitt sexliv etc. Men nu är det aldrig bara upp till en själv. Det handlar mest om hänsyn till släkt och vänner, för ingen människa är ju en ö. Om jag väljer att lämna ut mig själv så lämnar jag även ut andra. Nu har jag inga egna barn, men jag reagerar ofta över hur oförsiktiga många är när det gäller att exponera sina barn på internet. Speciellt när det är barn som är för små för att själva kunna ha något att säga till om i ämnet.

Sammanfattning:

Tänk dig för innan du skriver öppenhjärtigt om dig själv och dina nära och kära, på ställen där vem som helst kan läsa, och tänk framförallt på vilka foton du lägger upp till allmänt beskådande.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Världens vackraste prins?

2011-04-20T16:16:00.000-07:00

Nyligen nådde oss den stora nyheten att prins Carl Philip av sajten Beautifulpeople.com har blivit korad till inte bara världens vackraste prins, utan den vackraste prinsen i världen genom tiderna! Visserligen ser vår svenske prins onekligen bra ut, men att han skulle vara den vackraste prinsen i världen genom tiderna låter som en smärre överdrift. Extra underligt blir det när man ser listan i sin helhet:

1. Prins Carl Philip av Sverige

2. Prins Andrea av Monaco

3. Prins Frederik av Danmark

4. Prins Harry av Wales

5. Prins William av Wales

6. Prins Philippos av Grekland

7. Kronprins Felipe av Spanien

8. Prins Guillaume av Luxemburg

9. Prins Albert av Monaco

10. Prins Charles av Wales

Samtliga prinsar på 10 i topp är nu levande. Betyder detta att alla prinsar som har levt tidigare har varit mindre vackra? Titta bara på bilden här intill.

Målningen föreställer blivande Kung Erik XIV av Sverige. Är inte han vacker så säg? Ingen människa med någorlunda sinne för skönhet kan väl anse att Prins Charles som kom 10:a på listan är vackrare än Erik XIV?
Naturligtvis handlar det om den ständiga bristen på historiskt perspektiv som genomsyrar dagens samhälle. På listan över prinsessorna har åtminstone två avlidna kommit med, men vi talar knappast om några prinsessor från 1600-talet, utan om Prinsessan Grace av Monaco (död 1982) och naturligtvis Prinsessan Diana (död 1997).

1. Prinsessan Grace av Monaco

2. Drottning Rania av Jordanien

3. Kate Middleton

4. Prinsessan Diana av Wales

5. Prinsessan Charlotte av Monaco

6. Prinsessan Gayatri Devi av Jaipur

7. Prinsessan Madeleine av Sverige

8. Kronprinsessan Mary av Danmark

9. Prinsessan Margaret

10. Prinsessan Masako av Japan

Nej, fram för lite mer historiskt perspektiv!

Charlie Chaplin 122 år!

2011-04-15T17:19:00.000-07:00

Eftersom Charlie Chaplin fyller 122 år idag så föreslog någon att jag skulle skriva ett blogginlägg om honom. Då jag är väluppfostrad och gör som jag blir tillsagd så kan man läsa mitt nya inlägg om Chaplin om man klickar på länken nedan.

http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/2011/04/charlie-chaplin-122-ar.html

Tillbaka till 30-talet

2011-04-13T16:28:00.000-07:00

Detta blogginlägg skulle kanske passa lika bra på min filmblogg, men det fick hamna här.
Jan Troell hör till giganterna i den moderna svenska filmens historia. Sålunda kändes det som en stor ära när jag blev erbjuden att vara statist i hans nya film, som ska få titeln Dom över död man och beräknas ha premiär någon gång nästa år. Med tanke på Troells ålder (född 1931) så kan det vara hans sista film. Filmen handlar om Torgny Segerstedt (1876-1945), som var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och främst har gått till historien för sitt modiga ställningstagande mot nazismen före och under kriget.

Veckan före inspelningen fick jag bege mig till filmstudion för att prova ut kläder. Jag skulle spela en arbetare som lastar tidningsbuntar på en lastbil. Kläderna jag tilldelades var: ett par välslitna blå snickarbyxor, en inte alltför fräsch skjorta, en trasig virkad väst, en yllekavaj, en skärmmössa samt ett par kängor. Vad de inte hade talat om i förväg var att jag sedan tvingades offra min frisyr, eftersom jag var för långhårig för att platsa på 30-talet. Det var en stor uppoffring, men vad gör man inte för konsten?

Måndagen 11 april var det dags för filminspelningen. Alla statisterna, inalles 33 st, samlades smärtsamt tidigt på morgonen (7:30) i filmstudions lokaler vid Lindholmen på Hisingen. Där fick vi klä om och det var smått surrealistiskt att se alla personer i åldrarna ca 20-80 år genomgå förvandlingen till 30-talsmänniskor. Störst var förvandlingen för de kvinnliga statisterna, som fick konstifika 30-talsfrisyrer. Vissa av statisterna skulle vara flanerande göteborgare ur de högre samhällsklasserna, så kläderna varierade oss emellan. Den statistansvariga regiassistenten, vid namn Sanna, berättade om filmen samt gav oss instruktioner gällande vad vi fick och inte fick göra. Som statist är den värsta synden att titta in i kameran! Man ska bara röra sig i bakgrunden, eller förgrunden, och smälta in.

Kl 10:00 avgick bussen som tog oss till inspelningsplatsen. Scenen spelades in utanför det hus där Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hade sina lokaler i verkligheten, då det begav sig.
Vi statister placerades ut och gavs instruktioner och snart dök mästerregissören själv upp. Jan Troell verkar vara en ganska blyg och tillbakadragen person, sin internationella berömmelse till trots. Han var klädd i grå kläder och hade en grå basker på huvudet. Troell inledde sin karriär som filmfotograf och sköter fortfarande alltid kameran själv, vilket är väldigt ovanligt bland filmregissörer. Han är inte den typ av regissör som gör många omtagningar, men han fotograferar samma scen ur många olika vinklar, för att sedan kunna klippa kreativt i Eisensteins anda. Som den erfarna statist jag är såg jag till att försöka vara synlig för kameran, för man vill ju gärna synas i den färdiga filmen. Scenen som togs på förmiddagen skulle utspelas 1933 och på eftermiddagen hade tiden vridits fram till krigsutbrottet 1939.

Det var en lång och intensiv, men mycket rolig dag. Jag var väldigt trött, men glad, när jag kom hem och fick vila ut på min egen soffa.

Är du googlingsbar, lille vän?

2011-02-23T16:07:00.000-08:00

När jag lär känna nya personer så roar jag mig ofta med att googla på deras namn, för att ta reda på lite mer om dem. Då händer det ibland att personen i fråga är ogooglingsbar. Dels finns det personer som det inte går att googla på eftersom de har ett så vanligt namn. Det är t.ex. helt omöjligt att söka fakta om någon som heter Johan Andersson eller Anna Persson. Man får miljoner träffar och det är omöjligt att veta vilka träffar som gäller just den Anna Persson eller Johan Andersson som jag är nyfiken på. Andra personer är ogooglingsbara av andra skäl. Det kan handla om att de inte alls rör sig i sajbervärlden och inte heller rör sig i sådana sammanhang där ens namn hamnar på nätet.

Jag googlar ibland på gamla flammor och gamla vänner som jag har tappat kontakten med. Inte för att jag vill träffa dem igen, utan för att jag vill veta var de befinner sig livet. En av mina gamla flammor är helt ogooglingsbar, trots att hon har ett ovanligt efternamn. De få träffar man får är helt inaktuella och daterar sig till 2002-2003 och de härrör endast från olika föreningars hemsidor. Med tjejer kan det ju vara så att de har gift sig och bytt efternamn och de blir då svårgooglade. I hennes fall beror det nog snarast på att hon inte rör sig i sajbervärlden. På den tiden vi dejtade så hade hon inte ens en TV och än mindre en dator.

Själv är jag extremt lättgooglad. När jag googlar på mitt eget namn så får jag enbart träffar som verkligen handlar om mig. Mitt efternamn hör till de mindre vanliga son-namnen och min förnamnskombination (utan bindestreck) tycks vara sällsynt. Om jag skulle känna för att vara mer anonym så kunde jag gå tillbaka till att enbart använda mitt officiella tilltalsnamn (Arne) och jag skulle nog bli ännu mer anonym om jag enbart använde mitt andra namn (Per). Men jag vill inte vara anonym. Jag är inte speciellt hemlig av mig och jag tycker dessutom att det är roligt att vara lättgooglad, så att jag kan se hur många träffar jag får på mitt eget namn.

Andras bloggar

2011-01-29T15:13:00.000-08:00

Jag roar mig ibland med att surfa runt mellan olika bloggar, på det stora nätet. Det som slår en är att många skriver om väldigt privata saker. En del skriver om sina sjukdomar och en del skriver om sitt sexliv. Så finns det ju också de där unga kvinnliga bloggarna som bara skriver om alla kläder, skor och väskor de köper och var de köper dem. Fullständigt ointressant läsning för mig, men kanske jätteintressant för 16-åriga modefixerade tjejer? Ett tag följde jag en blogg i den stilen, av ren fascination. Den unga bloggerskan i fråga hade nästan uteslutande foton på sig själv. Ibland ensam, men ofta i sällskap med någon kompis som såg likadan ut. De stod med varsin drink i handen, på någon av Stockholms innekrogar. Texterna var ungefär lika spännande. ”Vi började kvällen på Den-och-den-baren gick sedan till Den-och-den-baren och slutade på Spy Bar, där vi var tills de stängde”. Spännande, eller hur? Detta varvades med bilder på henne i helfigur med bildtexter i stil med: ”Linne från H&M, byxor från Boutique Bla-bla-bla och skor från Myrorna”. Jag undrar vem som läser den bloggen. Jag gissar att det kan vara tjejer som är aningen yngre, 14-15 år, bor på landet eller i någon småstad och drömmer om att få gå på inneställena i Stockholm. Den teorin stärks när man läser alla bloggkommentarerna. Jag vill inte på något sätt se ner på den typen av bloggar, för de har tusentals läsare bland unga tjejer och fyller uppenbarligen en funktion. Stureplan och Spy Bar är vår tids sagoslott och fantasiplatser.

Annars finns det många intressanta och gripande bloggar, av personer som vågar öppna sig och skriva om sina allra innersta känslor och tankar. Den typen av bloggar fyller en viktig funktion, genom att de kan hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer. Själv försöker jag dock undvika att skriva om för privata saker här. Inte för att jag är en speciellt hemlighetsfull person. De som vill veta något om mina innersta tankar och känslor behöver bara lyssna på mina låtar. Där berättar jag det mesta om mig själv, men ofta på ett implicit sätt som kräver att man känner mig väl för att knäcka alla koder. Här, i min blogg, skulle jag aldrig skriva om mina kärlekssorger eller andra tillkortakommanden. Här skriver jag hellre om mer allmänna saker som intresserar mig. De som vill fläka ut sitt privatliv på nätet får gärna göra det, men jag avstår.

Ljudfilmsrevolutionen, Del 1

2011-01-27T14:51:00.000-08:00

Det var ett tag sedan jag skrev här, men det var ännu längre sedan jag skrev i min filmblogg. Detta har jag nu reparerat. Om du, käre läsare/läsarinna vill veta lite mer om ljudfilmens genombrott, så finns lite läsning här:
http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/2011/01/ljudfilmsrevolutionen-del-1.html

Tjugohundraelva

2010-12-31T16:18:00.000-08:00

Jag har inga nyårslöften, för sådant är bara trams. Däremot har jag tre mål för tjugohundraelva.

1. Att hitta ett nytt jobb, om jag inte får komma tillbaka till det senaste. Det där med jobb handlar för mig inte om sysselsättning, för jag har tillräckligt att göra med mitt kulturarbetande. Det handlar enbart om att det faktiskt är ganska trevligt att tjäna lite pengar.

2. Att skaffa mig mer scenerfarenhet. Ett gig i Malmö i mars, ihop med min favoritpoetissa, är redan bokat.

3. Att träffa en tjej/kvinna som älskar mig för den jag är.

Det sistnämnda lär vara det allra svåraste, men hoppet är det sista som överger människan.
Gott Nytt År!

Tintin inför rätta!

2010-11-23T09:01:00.000-08:00

Det har väl knappast undgått någon att kongofödde Bienvenu Mbutu har ställt seriealbumet Tintin i Kongo inför rätta i Belgien. Jag citerar ur Aftonbladets nätupplaga från 21 november:
”I stämningen av förlaget hänvisar Mbutu till belgisk lag som förbjuder rasistiska bilder i konstnärliga produkter. Om han vinner i rätten kan försäljningen av ”Tintin i Kongo” stoppas i Belgien.”

Jag vet inte hur många gånger som jag har diskuterat just detta seriealbum, i diskussioner med diverse politiskt korrekta personer. Jag försvarar Tintin i Kongo med att albumet kom ut 1930 och den då 23 år unge upphovsmannen George Rémi (mer känd som HERGÉ) kan inte beskyllas för något annat brott än att ha varit ett barn av sin tid. Det Afrika och Kongo som han visar upp är den bild som 90% av alla européer hade av Afrika 1930. Det kan vem som helst enkelt ta reda på, genom att uppsöka ett bibliotek eller antikvariat och läsa reseskildringar från den tiden. Det är svårt för oss som lever idag, med TV och internet, att förstå hur det var att leva 1929-30 i ett litet europeiskt land där det bara fanns radio och sannolikt bara EN kanal. När detta lilla land dessutom var, i förhållande till sin lilla yta och folkmängd, en av de största kolonialmakterna i världen, så komplicerades naturligtvis den information som fanns om omvärlden ytterligare. Den unge HERGÉ hade naturligtvis fått lära sig i skolan att det var de vita européernas plikt att ta hand om de lägre stående negrerna, som var som stora barn och inte klarade något själva. Ledningen i samtliga kolonialmakter var naturligtvis noga med att sprida sådan desinformation för att kunna rättfärdiga sina brott mot mänskligheten.

Om någon idag skulle komma på tanken att ge ut ett seriealbum i stil med Tintin i Kongo, så skulle jag vara den förste att skrika RASISM. Däremot anser jag att man gör sig skyldig till ett mycket allvarligt misstag om man börjar censurera historien i efterhand. Den europeiska kolonialismen av Afrika är ett av de största brotten i mänsklighetens historia och får aldrig glömmas bort. Där kan Tintin i Kongo spela en viktig roll, som ett tidsdokument som visar Europas syn på Afrika omkring år 1930.

Till minne av femtioöringen

2010-09-30T12:18:00.000-07:00

Idag betalade jag med femtioöringar, för allra sista gången. Det känns aningen vemodigt, men i ärlighetens namn tror jag inte att jag kommer att sakna myntet i fråga. De senaste åren har jag nästan enbart betalat med VISA-kort. Det är ytterst sällan som jag använder kontanter.

För en tid sedan klurade jag ut en plan för att blåsa alla banker på lite pengar. Planen gick ut på att jag skulle öppna ett konto i alla banker som finns och sätta in 50 öre på varje konto. Sedan skulle jag vänta tills femtioöringen upphört att gälla som betalningsmedel. Så skulle jag avsluta samtliga bankkonton och då skulle varje bank tvingas att ge mig 1 krona, eftersom de måste avrunda uppåt.
Jag satte dock aldrig planen i verket, eftersom jag insåg att det skulle innebära väldigt mycket jobb i förhållande till vad jag skulle tjäna på kuppen. Fast ni måste medge att det var en genialisk plan, eller hur?

Här är ditt liv

2010-09-04T16:37:00.000-07:00

Nu är Här är ditt liv igång igen. Jag har alltid tyckt att det är en genialisk programidé och det är underligt att programmet låg nere i nära tjugo år. Nu påpekar säkert Vän av ordning att Ingela Agardh (salig i åminnelse) gjorde ett liknande program i mitten av 90-talet som hette Ett sånt liv, men det var inte riktigt samma sak.

Programmet är naturligtvis ingen svensk originalidé. Föregångaren hette This is your life och introducerades av TV-bolaget NBC I USA redan 1952. Det äldsta programmet som jag har sett i den serien är från 1954. Gäster i det programmet är inga mindre än Stan Laurel och Oliver Hardy (i Sverige kända som Helan och Halvan). Det programmet är intressant eftersom det är det enda hela TV-program där den berömda komikerduon framträdde. Tyvärr blir man som cineast och filmvetare väldigt frustrerad över att Stan och Ollie knappt får säga ett ord själva. Så fort de är på väg att säga något intressant, så avbryts de av programledaren som tar in en ny gäst. Programmet är knappt en halvtimme långt och gäster tas in och ut i ett rasande tempo. Man hade önskat att Stan och Ollie hade fått berätta intressanta episoder från sina liv och sin gemensamma karriär, men det hanns inte med. Man fnissar också åt att programledaren talar om för dem att de ska få varsin kopia av programmet, som ljudfilm (detta var ju innan det fanns video) samt varsin ljudfilmsprojektor av märket Bell&Howard. Produktplacering fanns alltså sålunda redan 1952.

Annars minns vi ju alla Lasse Holmqvists svenska version av programserien. Där inträffade ju flera fantastiska episoder. Då syftar jag inte på att programledaren i det allra första programmet råkade möta sitt livs kärlek, i form av huvudpersonen Sven Tumbas exflamma. Jag tänker snarare på ett par andra episoder. När Tage Danielsson var gäst så pratade man om när han studerade i Frankrike och in kom en fransman som sades vara en vän från den tiden. Tage och fransmannen pratade en bra stund och programledaren anade inte att något var fel. Efter programmet frågade Tage Danielsson Lasse Holmqvist vem sjutton den där fransmannen var. Fransmannen i sin tur frågade Lasse vem sjutton den där rödhårige svensken var. Något hade uppenbarligen gått fel i redaktionens research.
I de första omgångarna av serien skedde även kidnappningen i direktsändning, vilket kunde få oförutsedda konsekvenser. Jag minns programmet med cirkusdirektören Trolle Rhodin (son till den legendariske Brazil Jack). Han framstod i programmet som en riktig tråkmåns och efteråt kom det fram varför. Han hade nämligen suttit och varit kissnödig i de nära två timmar som programmet pågick.

Senare valde man att låta kidnappningen ske flera timmar före sändning, vilket visade sig vara tur eftersom Jan Malmsjö först tackade nej, men slutligen gav med sig efter ett par timmars övertalningsförsök av den charmige och envise Lasse Holmqvist. Dagens redaktion har sett till att eliminera risken för att programmet ska tvingas ställas in om någon gäst totalvägrar. Man har enligt uppgift redan spelat in ett program, som ska kunna stoppas in om ett nödläge uppstår. Så gjorde man ju även förra säsongen. Det avslutande programmet som sändes, med Sissela Kyle, var just det förinspelade reservprogrammet. Personligen tycker jag faktiskt att de helt kunde avskaffa kidnappningsmomentet, för jag vet inte riktigt vad det tillför. Finns det verkligen någon poäng med att huvudpersonen inte vet i förväg att hon/han ska vara huvudperson?

TV4-allergi

2010-08-12T16:15:00.000-07:00

Jag lider sedan länge av en svårartad TV4-allergi. Jag vet att jag inte är ensam om denna sjukdom. I själva verket blir vi fler och fler för varje gång som endast TV4 sänder från ett visst evenemang, så man är tvungen att titta på den kanalen. Nyligen lyckades de förstöra friidrotts-EM för alla oss som älskar att titta på friidrott. De är sanslöst skickliga på att alltid lägga sina evighetslånga reklamavbrott vid den allra mest olämpliga tidpunkten. De lyckades skickligt bryta för reklam exakt när Carolina Klüft skulle göra sitt andra hopp i längdhoppskvalet och ännu mer imponerande klantiga var de när Emma Green slogs om en medalj i höjdhoppet och de bröt för reklam så vi missade hennes silvermedaljshopp. Sedan visar de en bandad version och låtsas att det är direktsändning. Det måste vara oerhört förnedrande att som journalist sitta i TV och ägna sig åt den typen av bedrägerier. Å andra sidan är det bara tredje klassens reportrar och kommentatorer som jobbar för TV4. Man får en känsla av att de reportrar som varken SVT, Canal+ eller Viasat Sport vill ha hamnar där. Hur ska man annars förklara deras minst sagt pinsamma intervjuer, som när de inför ett mästerskap frågade Carolina Klüft om hon sover naken. Man såg tydligt på hennes ansiktsuttryck den gången vad hon tyckte om den imbecilla frågan.

De har en friidrottsexpert vid namn A Lennart Julin, som är jättebra på att rabbla tabeller och tider, men jag föredrar alla dagar i veckan SVT:s Anders Gärderud, som vet hur det känns när mjölksyran sätter in, vet hur det känns att utsättas för pinsamma journalister, vet hur det känns att vinna ett OS-guld på en ny världsrekordtid. Några experter med den bakgrunden kan TV4 knappast ens drömma om.

Fast det allra mest enerverande med TV4, och då talar jag inte enbart om deras sportsändningar, är att de alltid har en klämkäck ton i alla sina program. De kan aldrig vara seriösa, utan ska alltid skoja till det, i de mest olämpliga sammanhang. För några år sedan lyckades de förstöra Nobelfesten och Nobelkommittén drog säkert en suck av lättnad när TV4 var ryggradslösa nog att censurera sina eftersändningar till Kina, så man därmed fick en ursäkt att riva kontraktet. Jag tror aldrig mer att TV4 kommer att få chansen i det sammanhanget igen. Ingen var väl förvånad när kungahuset gav SVT den exklusiva rätten att direktsända från Kronprinsessan Victorias bröllop?

Jag tror knappast att någon av de högsta cheferna på TV4 läser min blogg, men om de gör det så hoppas jag att de skäms. Jag vet att mina åsikter delas av halva svenska folket!

Egoblogg

2010-07-24T14:18:00.000-07:00

Ibland har jag beklagat mig över att så få av mina eventuella läsare lämnar några kommentarer här, men vad spelar det för roll egentligen? Jag vet att åtminstone några av mina vänner och bekanta brukar läsa min blogg, fast det kanske de bara säger för att jag inte ska bli ledsen?

Sanningen är att denna blogg, liksom alla andra bloggar på nätet, egentligen bara är en egotripp.
Det fantastiska med internet är ju att vem som helst som är skrivkunnig (samt alltför många som inte är det) kan skriva vad han/hon vill och blir garanterat publicerad. Sedan kommer det faktiskt i andra hand om någon läser vad man skriver eller inte.

Men...det är ju LITE roligare om någon läser vad man skriver, eller hur?

Åsa-Nisse går igen

2010-07-06T15:41:00.000-07:00

Läs om detta fascinerande faktum i min filmblogg:
http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/2010/07/asa-nisse-gar-igen.html

Nytt kungligt blod behövs!

2010-06-29T15:22:00.000-07:00

Bland oss rojalister har det rått delade meningar om det där att Kronprinsessan Victoria skulle gifta sig med en vanlig kille från Ockelbo. Vissa gamla stofiler anser ju att de kungliga ska göra som förr och endast gifta sig med prinsar och prinsessor. Problemet är dock att det finns alldeles för få prinsar och prinsessor i Europa idag. På 16-17-1800-talen kryllade det av monarkier och furstendömen i Europa, så då gick det alltid att hitta en lämplig prins eller prinsessa någonstans. Under 1900-talet försvann dock monarkierna, en efter en.

På Victorias och Daniels bröllop medverkade ett antal exilkungar, men den ende av dem som har varit kung på riktigt, i några få år, är Kung Kontantin av Grekland. Han tvingades i landsflykt 1967 och avsattes officiellt så sent som 1973. De övriga exilkungligheterna på bröllopet har i de flesta fall inte ens något minne av när deras land var en monarki. I programmet Det Kungliga bröllopet var Ebba von Sydow i Rom (på licensbetalarnas bekostnad) och intervjuade Kronprinsen av Italien. Han var mest glad över att han slapp vara en kunglig person på riktigt. Nu var han fri och kunde jobba som programledare i TV.

Nu kom jag från ämnet lite, som jag ofta tenderar att göra när jag bloggar. Det jag skulle tala om var ju den kungliga inaveln. Alla de kungliga familjerna i Europa är ju släkt med varandra, eftersom de ideligen har gift sig med varandra. Påfallande ofta har sysslingar och t.o.m. kusiner gift sig med varandra. Kung Carl XVI Gustafs föräldrar var förövrigt släkt. Båda var barnbarnsbarn till Drottning Victoria av England. Nu tänkte jag, helt kort, redogöra för hur Sveriges Konung är släkt med några av sina kollegor.

Hans närmaste släkting bland kollegorna i Europa är Drottning Margarethe av Danmark. De är nämligen kusiner. Hans far Prins Gustaf Adolf var alltså bror till hennes mor, Prinsessan Ingrid (senare Drottning Ingrid av Danmark). Naturligtvis är de även släkt på andra mer invecklade vägar, men det kan vi lämna därhän. Kung Harald av Norge är syssling till svenske kungens far och samma släktförhållande gäller med Kung Albert av Belgien. De är nämligen barn till två svenska prinsessor, Märtha och Astrid, som var döttrar till Gustaf V:s yngre bror Prins Carl. Han gifte sig och fick barn relativt sent i livet och därför blev det ett glapp i generationerna där. Ni som följer den pågående TV-serien Harry & Charles borde vid det här laget veta att Norges förste kung i modern tid blev den danske Prins Carl, som tvingades byta namn till Haakon eftersom alla norska kungar heter Harald, Olav eller Haakon. Denne Kung Haakon är alltså farfar till Kung Harald och Haakons bror Kung Christian av Danmark är farfar till Drottning Margarethe av Danmark. Sålunda är Norges kung och Danmarks drottning sysslingar. Hänger ni med?

Jag tror att vi ska nöja oss med denna utläggning, tills vidare. Jag kanske återkommer med lite mer kunglig genealogi i framtiden. Poängen med denna utläggning var att det är uppenbart att det behövs nytt blod i de kungliga familjerna, eftersom inaveln annars blir påtaglig. Sålunda hälsar alla sanna rojalister Prins Daniel välkommen!

Lunarstorm, vila i frid

2010-06-15T15:31:00.001-07:00

Lunarstorm ska läggas ner. Denna sorgliga nyhet nådde oss nyligen. Det var på Lunarstorm som mitt sociala sajberliv började, på hösten 2001. I början av samma år hade jag äntligen skaffat en Internetuppkoppling, långt efter de flesta andra. Anledningen till att jag ville ha tillgång till internet hemma var att jag alltid har varit obotligt vetgirig och faktatörstande. Internet är ju världens största uppslagsbok, men tyvärr även världens största soptunna.
En dimension av internet som jag, ärligt talat, inte hade haft en tanke på var den sociala biten. Jag visste inte då vad en ”community” var för något. Den enda sociala verksamheten jag kände till på nätet var den tidens chattande, som kändes ganska poänglöst. Det var, som jag såg det, bara en vidareutveckling av telefonfenomenet Heta linjen, som många ungdomar slösade bort sin fritid på en gång i tiden. Alltså bara meningslöst dösnack.

Så hände det sig att en kompis tipsade mig om Lunarstorm. Det som fick mig att testa sajten var nog främst förhoppningen om att hitta tjejer den vägen. Det skulle visa sig att jag ganska snart fann en handfull personer där som har blivit vänner för livet. Ni vet vilka ni är! Dessa fina människor bor ca 50 mil från mig, så med 90 procents säkerhet skulle vi aldrig ha träffats utan internet. Att det var just Lunarstorm som förde oss samman var väl mest beroende på att det var den totalt dominerande communityn i Sverige fram tills den stora kolossen Facebook trampade ihjäl den och alla mindre mötesplatser på nätet.

Fram tills härom året fanns det ännu liv i Lunarstorm, men sakta rann livet ur sajten. Medlemsantalet sjönk dramatiskt, nästan över en natt. Man hade varit van vid att det kunde vara 86 743 medlemmar online, men plötsligt hade den siffran sjunkit ner till tresiffriga tal.

Sålunda kom det inte helt oväntat att Lunarstorm snart ska få somna in. Icke desto mindre känns det vemodigt. Jag kommer att sakna de trampande fötterna, den snurrande flaskan, den rundnätte mascoten Bjarne och hela den orangea atmosfären.
Vila i frid, Lunarstorm.

ESC var bättre förr!

2010-05-31T14:07:00.000-07:00

Ingen har väl kunnat undgå att den årliga europeiska musikaliska freakshowen gick av stapeln i lördags? Ni som eventuellt följer min blogg kanske nu börjar tro att jag är en riktig bakåtsträvare, för i mitt förra blogginlägg skrev jag att ishockey-VM var bättre förr och nu påstår jag att Eurovision Song Contest var bättre förr. På vilket sätt var det bättre förr, undrar kanske den vetgirige läsaren/läsarinnan? Jo; nedan följer en utläggning.

Jag har sett samtliga ESC på TV sedan 1974. Närmare bestämt 6 april 1974, det mest betydelsefulla datumet i Sveriges moderna musikhistoria. Denna dag nådde Björn Skifs och Blåblus (eller Blue Swede, som de hette på engelska) förstaplatsen på USA-listan med Hooked on a feeling, men det var egentligen bara en liten parentes i pophistorieböckerna jämfört med det som hände den kvällen i Brighton. Den första gången jag såg på spektaklet ESC så bevistade jag alltså ett stycke pophistoria, eftersom ABBA blev världsberömda över en natt. Fast då kunde naturligtvis ingen ana att ABBA trettiosex år senare skulle vara större än någonsin, men det får vi återkomma till i en senare blogg. Jag har en viss förmåga att avvika från ämnet, märker jag.

Vad var bättre förr i ESC? Jo: först och främst hade man en levande orkester. Om vi bortser i de charmiga dirigentpresentationerna som alltid föregick varje ny låt, så hade framförallt orkestern en betydelse genom att den sållade agnarna från vetet. Vem som helst med en någorlunda skaplig röst klarar att sjunga till färdiginspelad musik, men det kräver betydligt mer rutin för att klara att sjunga till en levande orkester. Då krävs det tajming och lyhördhet för att det ska fungera.

Nästa sak som var bättre förr var att varje land hade en jury som fick lyssna på bidragen i förväg och sedan avlämna sina röster. Procedurerna varierade lite från år till år, men under många år fick jurygrupperna inte lov att SE framträdandena, eftersom de då skulle kunna påverkas av det visuella intrycket. Det var ju låtarna som tävlade, inte artisterna och inte scenshowerna. Idag, med telefonröstningen, så har det tyvärr blivit så att folk i gemen röstar mer på vad de SER än på vad de HÖR. Ju mer spektakulärt desto bättre. Ryssland hade med världsmästaren i konståkning på scenen 2008, som fick göra piruetter på något slags plast-is. Norge, förra året, körde med dansare som gjorde kullerbyttor och sparkade ner en hatt från ett mikrofonstativ. fast det finns ju en gräns för vad folk står ut med. Tack och lov gick ju Vitryssland lite väl långt, när sångerskorna fällde ut sina fjärilsvingar. Inte ens de mest kitschälskande schlagerbögarna gick på det felriktade publikfrieriet.

Den tredje och sista saken som var roligare förr, är att det var ett mer hanterligt format.
När ABBA vann 1974 så deltog fjorton länder i tävlingen. I år deltog sammanlagt 39 länder!
Det blir helt enkelt för mycket. Ingen orkar ta in så många halvtaskiga låtar. Å andra sidan är det självklart att HELA Europa ska få vara med. Förr var det ju endast Västeuropa och Israel.

Jag får nog återkomma till detta ämne någon mer gång, för ESC är nästan lika kul att skriva om som kungahuset.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Hockey-VM var bättre förr!

2010-05-21T15:51:00.000-07:00

Fotot nedan är från ishockey-VM 1969. Den svenske spelaren är Ulf Sterner, en av Sveriges största ishockeyspelare genom tiderna. Den sovjetiske målvakten i den osannolika masken heter Viktor Zinger och var förstemålvakt i endast denna turnering, vilket förmodligen berodde på att han hade oturen att dyka upp i skarven mellan legenden Konovalenko och den ännu större legenden Tretjak. En annan reflektion jag gör när jag tittar på fotot är att Sovjet av någon underlig anledning är iförda sina vita bortatröjor. Med tanke på att matchen sändes i svartvitt så måste TV-tittarna ha haft svårt att skilja lagen åt. Men det var inte detta jag skulle tala om, för att citera Evert Taube.

Årets ishockey-VM har känts tämligen avslaget, främst p.g.a. att de flesta deltagande landslag har fått så många återbud från sina toppspelare att de närmast ställer upp med sina C-lag. Så var det aldrig förr. När jag växte upp, på 70-80-talen var det aldrig någon som tackade nej till VM i ishockey, om han inte var skadad eller sjuk. Den nämnde Ulf Sterner var Sveriges första NHL-proffs. Innan kalenderbitarna hör av sig så bör jag meddela att jag visst har hört talas om Gus Forslund, som spelade för Ottawa Senators i NHL 1932-33. Forslund, som var bortglömd av alla tills någon journalist hittade hans namn 2002, emigrerade dock till Nordamerika som ettåring och fick sålunda hela sin ishockeyfostran där. Därför kommer jag fortsätta att hävda att Ulf Sterner var förste svensken i NHL. Han spelade först en säsong i olika farmarligor, för att skolas in i den transatlantiska hockeyn, men imponerade tillräckligt för att få debutera i New York Rangers 1965. Det blev dock endast en handfull NHL-matcher för Sterner innan han valde att resa hem till Sverige. På den tiden höll Internationella Ishockeyförbundet stenhårt på de redan då föråldrade amatörreglerna, så Sterner var tvungen att skriva på ett dokument där han officiellt förklarades som amatör igen. Annars hade han inte fått spela i landslaget.

VM har nog aldrig varit större i Sverige än 1969-70. En bidragande orsak till det är att VM-turneringen arrangerades i Stockholm, två år i rad. 1969 skulle turneringen ha ägt rum i Tjeckoslovakien, men måste flyttas p.g.a. det instabila politiska läget där. 1970 skulle VM ha arrangerats i Kanada, men där hoppade man av eftersom Internationella Ishockeyförbundet vägrade gå med på kanadensarnas krav att få använda proffs i landslaget. Detta var ju ett oerhört hyckleri, eftersom det sovjetiska landslaget bestod av spelare som samtliga var statligt avlönade heltidsproffs. Eller som Ulf Sterner sa, i en intervju för några år sedan:
”De tränade ihop elva månader om året och den tolfte åkte de på semester ihop!”

Det är inte konstigt att Sovjet var nästan oslagbara under storhetsperioden 1963-90. Bl.a. spelade Sovjet femtio matcher mot Sverige i följd, 1977-87, utan att Tre Kronor lyckades vinna. Under den perioden blev det två oavgjorda matcher och fyrtioåtta förluster för Sverige. Ofta var det dessutom rena förnedringar som i VM-finalen i Göteborg 1981. Den klassiska uppvisningen slutade 13-1. Senare på året vann Sovjet, med i stort sett samma laguppställning, finalen i Canada Cup mot värdnationen med 8-1. Frågan är om inte Sovjets landslag av årgång 1981 är det bästa landslag som existerat?

Men…nu kom jag från ämnet igen. Det jag skulle skriva om är att förr var man stolt över att sätta på sig Tre Kronors tröja. Att spela i landslaget var alla unga killars stora dröm. Nu drömmer de istället om att tjäna stora pengar i NHL och VM ses enbart som ett forum för att visa upp sig för NHL-scouterna. Jag säger inte att det var bättre förr, men ishockey-VM var definitivt bättre förr!

© Per Arne Edvardsson, 2010

Drömtydare sökes!

2010-04-14T14:27:00.000-07:00

De flesta människor man pratar med om drömmar brukar berätta om sina surrealistiska drömmar. Mina drömmar är dock alltid hyperrealistiska och oerhört detaljerade och väldigt ofta är de i form av en ”film”. Det är väldigt vanligt att jag drömmer en hel långfilm. Ibland är jag själv medverkande i filmen, men oftast är jag en statist eller en birollskaraktär. Det ska tilläggas att jag i drömmen hela tiden är medveten om att jag befinner mig i en film och inte i en verklig händelse. Säkerligen beror denna typ av drömmande på att jag är en storkonsument av film. Ens drömmar påverkas ju av ens vakna liv.

Även när jag inte drömmer en film så är mina drömmar alltid hyperrealistiska. Varför jag, till skillnad från de flesta andra, aldrig drömmer surrealistiska drömmar tror jag beror på att jag i mitt vakna liv är en drömmare och har ett mycket rikt fantasiliv. För de flesta andra är det tvärtom; att de lever ett vanligt vardagsliv och därför kompenserar deras hjärna detta genom att låta dem leva ett fantasiliv i drömmen. Min hjärna har istället ett behov av att i drömmen ge mig en mer realistisk tillvaro än jag upplever i vaket tillstånd.

Ett annat intressant faktum är att jag aldrig drömmer mardrömmar. Det är jag naturligtvis glad över, eftersom det sannolikt pekar på att jag är en harmonisk person. Naturligtvis har jag haft en och annan lite obehaglig dröm någon gång, men någon riktig mardröm, av den där typen där man vaknar genomsvettig och med hjärtklappning, har jag nog inte haft sedan jag var barn.

Härom natten drömde jag en ganska intressant dröm, som jag har funderat lite över. Alla som är roade av drömmar får gärna komma med någon tolkning. Drömmen var som följer:

Jag är på en lägenhetsvisning, någonstans i centrala Göteborg. Det är en mycket stor och ljus lägenhet, med vita väggar och stora panoramafönster. Han som visar lägenheten är en välklädd ung man i 30-årsåldern i ljus kostym och skjorta utan slips. Med mig har jag en kompis. Vem vet jag inte, men det är någon som känner mig väl. Vi visas runt i lägenheten och jag är klart intresserad. Inte minst eftersom hyran är ovanligt låg, för en så stor lägenhet i centrum. Killen som visar lägenheten säger att det bara är ETT problem, så visar han att lägenheten saknar ytterdörr. Ut mot trapphuset finns bara en öppning i väggen, vilken är dubbelt så bred som en normal dörröppning. Jag säger att jag nog inte vill ha en lägenhet utan ytterdörr, för då kan ju vem som helst klampa in i mitt hem. Min kompis håller med och frågar om det inte går att sätta dit en dörr i öppningen. Lägenhetsvisaren säger att det inte är tillåtet, men att jag gärna får sätta dit ett draperi eller något liknande. Jag säger att jag ska fundera på saken. Sedan vaknar jag.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Ofrivillig Earth Hour

2010-03-29T07:07:00.000-07:00

I lördags kväll hade Earth Hour proklamerats. Alla skulle släcka ljuset kl 20:30 och inte tända det igen förrän 21:30. Som den idealist jag är så gjorde jag naturligtvis det. Möjligen kan man tycka att jag fuskade lite, eftersom jag hade min TV på. Jag hade dock inte lust att sitta en timme ensam i mörkret och inte kunna göra någonting, så jag var tvungen att kompromissa. Dessutom hade jag faktiskt hela TVÅ Earth Hours förra fredagen, ofrivilligt!

Jag satt framför datorn och surfade, då den plötsligt slocknade. Ett kort ögonblick trodde jag att datorn avlidit, men märkte snart att hela min lägenhet var utan ström. Min första tanke var att jordfelsbrytaren hade löst ut, vilket har hänt någon gång förut, men så var inte fallet. Jag tittade ut i trapphuset och märkte att det var strömavbrott i hela mitt hus. Däremot lyste det i fönstren i husen mittemot, så det var uppenbarligen ett lokalt fel. Jag ringde journumret till Bostadsbolaget Poseidon och de meddelade att en reparatör var på väg, så det var bara att vänta. Klockan var 17:55 då strömmen gick och då var det tillräckligt ljust för att kunna läsa, om jag satt vid ett fönster. Efter en halvtimme hade det dock blivit för mörkt för att jag skulle kunna läsa. Trots att jag hade fotogenlampan tänd och ett par värmeljus.

Det enda jag kunde göra var att lägga mig på soffan och halvsova i mörkret, i väntan på elektricitetens återkomst. Då slog det mig tydligt hur beroende vi är av elektricitet. Datorn, TV:n och stereon går ju på elström, så vad återstår att roa sig med under ett strömavbrott?

Kl 19:57 sprakade det till och strömmen återvände, lika plötsligt som den försvunnit. Det var bara den andra gången som jag har haft strömavbrott, under de snart tio år som jag bott i detta hus. Den förra gången, för 5-6 år sedan, var det också ett lokalt fel i huset. Det sköna med att bo centralt i en storstad är just att man slipper långvariga strömavbrott. När jag ser de årliga reportagen om folk ute på landet som får strömavbrott så snart det blåser lite eller faller tre snöflingor, så tänker jag alltid att de får skylla sig själva som har valt att bo ute på vischan.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Soprumsfunderingar...

2010-03-13T16:25:00.000-08:00

Jag har nyligen fyllt år och fick idag en ny madrass av mina föräldrar. Kanske inte världens mest spännande födelsedagspresent, men det var välbehövligt. Imorgon ska jag bära ner den gamla madrassen till soprummet och då slog mig tanken att jag kanske bör syna den så att det inte är några pinsamma fläckar på den. Det är ganska många som besöker det soprummet nämligen och vissa saker kanske man inte vill visa för offentligheten.
Hm...

En obehaglig tant jag minns

2010-03-07T14:45:00.000-08:00

Det har pratats ibland om Tanten, som en utrotningshotat art. Det ligger nog mycket i det. Att vara tant har inget med åldern att göra, utan handlar snarare om klädstil och sättet att vara. Min farmor var en äkta tant. Hon hade silvergrått permanentat hår och jag tror inte att hon en enda gång i hela sitt liv bar långbyxor. Hon bar alltid en sedesam tantkjol, som slutade halvvägs ner på vaden och en tantig blus upptill. När hon gick ut så bar hon naturligtvis en tantkappa, som oftast var beige eller grå, och hon gick aldrig utan hatt utomhus. Min mormor däremot var aldrig någon tant, inte ens när hon passerat 90. Hon färgade håret och gick nästan alltid i långbyxor. Långt upp i 80-årsåldern körde hon dessutom moped, vilket ju knappast är ett tantfordon.

En speciell typ av tant som, tack och lov, verkar vara utdöd är Den Obehagliga Tanten. De flesta i min generation (och äldre) minns någon sådan från sin barndom. En sådan där skräckinjagande varelse som satt i en fåtölj, luktade konstigt och gav ett allmänt folkilsket intryck. I mitt fall hette hon Tant Inez och var en väninna till min tidigare nämnda farmor. Jag förstod inte då, och jag förstår ännu mindre nu, varför min snälla fina farmor umgicks med denna skräcködla. Redan som litet barn var jag en sådan som iakttar och analyserar och redan vid mycket ung ålder insåg jag att min farmor endast umgicks med Tant Inez av plikt. De hade umgåtts ”i alla år” och i den generationen fortsatte man att umgås med personer som man alltid hade umgåtts med, även om man sedan länge inte hade någonting gemensamt längre. Jag vet faktiskt inte när, var och hur min farmor och Tant Inez ursprungligen hade lärt känna varandra, men det låg långt tillbaka i tiden. Den saken var klar. Förmodligen var Tant Inez en mycket ensam människa, vilket kanske kan vara en förklaring till att hon ofta var med på våra släktmiddagar, trots att hon inte var släkt med oss. Hon var änka och hade inga barn. Hennes enda släkt var en systerdotter och hennes familj. Kanske min farmor umgicks med henne av rent medlidande? Hur som helst så var hon definitivt underlig och obehaglig, åtminstone för oss barn. Jag kan inte minnas att jag var direkt rädd för henne, men jag minns obehaget som jag kände när jag tvingades skaka hand med henne. Jag minns tydligt hur min ett år yngre kusin en gång vägrade att skaka hand med Tant Inez, men han blev till sist övertalad på något sätt. Förmodligen blev han mutad av sin mor.

Tack och lov tror jag inte att den typen av obehaglig tant existerar längre. Tiderna har förändrats och i det fallet var det definitivt inte bättre förr. Däremot kan jag sakna den snälla gulliga tanten, som min farmor och hennes samtida tantkollegor.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Repris: Varför har svenska längdskidlandslaget vita dräkter?

2010-02-28T16:10:00.000-08:00

Sverige har ju upplevt ett mycket framgångsrikt vinter-OS i Vancouver. Allra störst framgångar har det varit för längdskidåkarna och då kom jag osökt att tänka på en gammal blogg, från november 2008. Jag har aldrig tidigare repriserat någon gammal blogg, men denna kändes såpass aktuell att jag inte kunde låta bli.

Säkert har du som läser denna blogg funderat över varför svenska landslaget i längdskidåkning bär (och nästan alltid har burit) vita dräkter. I andra idrottsgrenar brukar ju de som tävlar för Sverige vara klädda i gult och blått. Ofta i form av gul tröja och blå byxor. Så varför vita dräkter i längdskidåkning? Är det för att de ska synas sämre mot snön och därmed lura konkurrenterna?
Nej, här kommer förklaringen:

De allra första internationella tävlingarna i längdskidåkning ägde rum 1924 i Chamonix, som en del av det första vinter-OS som hölls. Dessa tävlingar blev ett stort fiasko för Sverige, medan norrmännen vann samtliga medaljer utom en. Finland lyckades knipa ett brons. Nu var det i och för sig så att man endast tävlade på två distanser (18 km och 50 km) och endast män fick tävla, men det var lika fullt ett svenskt fiasko. Jag tänker inte gå in på varför svenskarna misslyckades, men svenska skidförbundet beslutade att hårdsatsa inför kommande OS, som skulle äga rum i S:t Moritz 1928. Man hade sytt upp mörkblå skiddräkter till svenska landslaget, men ett av de största svenska hoppen, Per-Erik Hedlund (känd som Särna-Hedlund) anlände till tävlingarna iförd en helvit dräkt, som hans klubb hade designat åt honom. Landslagsledningen försökte tvinga honom att byta till den officiella mörkblå dräkten, men han vägrade och till slut lät man honom tävla i sin vita dräkt.

Per-Erik Hedlund skrev svensk idrottshistoria när han 14 februari 1928 vann femmilen i OS i S:t Moritz och därmed blev den förste i en lång rad svenska olympiamästare på skidor. Fotot ovan visar "Särna-Hedlund", på väg mot guldet. För att hedra "Särna-Hedlund" beslutade man att den svenska landslagsdräkten i framtiden skulle vara helvit. Detta höll man på ända fram till det historielösa 70-talet, då bl. a. Sven-Åke Lundbäck tvingades bära en blå dräkt när han vann två VM-guld 1978. Något år senare var dock den vita dräkten tillbaka och bortsett från ett par nya historielösa år i början av 2000-talet så har den fått förbli vit.

Så, käre/kära läsare/läsarinna: Nästa gång du ser längdskidåkning på TV så kan du imponera på din omgivning genom att säga:
- Om det inte hade varit för Särna-Hedlund så hade svenskarna inte haft vita dräkter!

Officiell kopia

2010-02-12T05:49:00.000-08:00

I mitt förra inlägg skrev jag om en äkta kopia, men det finns idag även officiella kopior. På fotot ser ni mig med min elbas. Den är av märket Squier och är en officiell kopia av en Fender P-bass. Hur hänger då detta ihop?

Jo; i början av 70-talet fick de amerikanska giganterna Fender och Gibson skrämselhicka när en massa välgjorda japanska lågprisgitarrer kom ut på marknaden. Det var märken som Tokai och Ibanez som producerade kopior av klassiska Fender och Gibson-modeller. Dessa kopior var oerhört välbyggda och enligt vissa gitarrkännare t.o.m. i vissa fall bättre än originalen. De kostade dock hälften så mycket som originalen, vilket ledde till att många hellre köpte en Tokai Stratocaster än en Fender Stratocaster.

Det japanska intåget på gitarrmarknaden ledde till att många mindre gitarrtillverkare tvingades att lägga ner verksamheten. Bland dessa fanns kultmärken som svenska Hagström och engelska Burns. Båda dessa märken har på senare år återuppstått, med andra ägare dock. Fender och Gibson räddade sig genom att börja tillverka sina egna officiella kopior av sina gitarrer, i japanska låglönefabriker. Fender döpte sina officiella kopior till Squier medan Gibsons fick heta Epiphone. Efter några år steg de japanska lönerna, så då var det för dyrt att stanna kvar där. Numera tillverkas Squier i bl.a. Kina och Indonesien, men snart börjar säkert även kineserna att kräva högre löner, så då kanske tillverkningen hamnar i Moldavien eller Afghanistan. Det kanske vore ett bra fredsprojekt, att låta talibanerna bygga elgitarrer?

© Per Arne Edvardsson, 2010

Äkta kopia

2010-02-08T15:44:00.000-08:00

Idag fick jag en försändelse på posten. Det var ett par solglasögon av märket Ray-Ban, som jag hade vunnit på Tradera. Utropspriset där var 160 kr och jag hade lite tur och fick dem för 165 kr (215 kr med frakt). Samma person säljer regelbundet liknande solglasögon där och för det mesta går priserna betydligt högre än så. Redan utropspriset fick mig att misstänka att det sannolikt handlade om kinesiska kopior. Äkta Ray-Ban kostar ungefär tio gånger detta utropspris i en butik.
Säljaren var en tjej i Tyskland, som i sin tur beställde varorna från Malaysia, och för att vara på den säkra sidan valde jag att betala med Payson-garanti, så jag skulle kunna skicka tillbaka glasögonen och spärra min betalning om de inte höll för min granskning. Till min förvåning såg de verkligen ut att vara äkta Ray-Ban-solglasögon. Jag synade dem noga och jämförde med ett högupplöst foto på Ray-Bans officiella hemsida. Det fanns inga synliga skillnader. Det medföljande fodralet såg även det ut att vara genuint. I detta låg en putsduk med Ray-Bans logotyp, samt en liten folder med information. Allting gav ett intryck av att vara ”äkta vara”. Men inte kan man väl få ett par Ra-Bans för 215 kr?!

Jag fortsatte mitt detektivarbete och granskade slutligen en liten plastknapp, som var fäst i ett snöre i glasögonen. Den såg också äkta ut, med Ray-Bans logotyp och allting. Under loggan fanns dock en pytteliten text, som nästan inte var möjlig att se utan förstoringsglas. När jag lyckades läsa den så insåg jag att det sannolikt rör sig om en kopia, trots allt. Det stod nämligen:
”GENJINE SIHCE 1937”. Uppenbarligen är alltså den lilla plastknappen designad av en kines som inte tillfullo behärskar vårt alfabet. På den lilla foldern (som jag gissar är kopierad från en äkta Ray-Ban-folder) står det nämligen ”GENUINE SINCE 1937”. Han/hon har alltså kopierat den texten slarvigt, vilket är förståeligt med tanke på att våra bokstäver är lika obegripliga för de flesta kineser som deras tecken är för oss.

Min slutsats blir sålunda att det sannolikt är en kopia som jag har köpt, fast en mycket högkvalitativ kopia. Det får mig att minnas ett resereportage i TV från Thailand, där reportern visade en marknad där de sålde kopior av Lacoste-tröjor. Dels var det dåliga kopior, som knappast lurar någon, och dels var det närmast perfekta kopior. De sistnämnda annonserades ut som ”Genuine Lacoste Copy”, medan de enklare bara kallades ”Lacoste Copy”. Mina solglasögon verkar vara just en äkta kopia.

Gillar detta

2010-01-27T16:26:00.000-08:00

En av de mer löjliga funktionerna på Facebook är knappen som det står ”Gilla” på. Det absurda är att människor som annars verkar vara intelligenta inte alls förstår hur bisarrt det kan bli om de klickar på den knappen utan att tänka sig för. Jag har sett folk som länkar till en artikel om en brutal våldtäkt och under länken står det ”7 personer gillar detta”. Som vän av ordning undrar jag då vad de egentligen gillar. Är det sju personer som gillar att en stackars kvinna har blivit våldtagen? Jag bara frågar!? Förhoppningsvis menar de att de gillar att någon länkar till artikeln, men även då blir det besynnerligt. Menar de i så fall att de gillar att läsa om våldtäkter, eller vad menar de egentligen?

Inte fullt lika bisarrt, utan egentligen bara fånigt, blir det i vissa andra sammanhang. En av mina Facebookvänner skrev att han åt en viss sorts glass och genast var det 3-4 personer som gillade det. Varför då? Äger de fabriken som tillverkar glassen, eller affären där han köpte den? Visst kan man unna sina vänner att få äta god glass och jag kan t.o.m. sträcka mig till att vara glad för hans skull, för att han får äta god glass, men skulle aldrig klicka på ”Gilla” för det.

Riktigt absurt blir det när någon skriver något i stil med:
”Blev påkörd av en spårvagn idag och ligger i gipsvagga” och under står det:
”11 personer gillar detta”. Gilla-knappen har tydligen blivit en sorts sätt att visa sympati. Hur ska man annars tolka det? Kanske det är typiskt för vår tid att man bara klickar på ”Gilla” istället för att skriva något som kräver lite energi och engagemang?

© Per Arne Edvardsson, 2010

Direktsänd firmafest

2010-01-25T14:43:00.000-08:00

Vid den här tiden på året avlöser de TV-sända firmafesterna varandra. Nyligen var det Idrottsgalan och ikväll var det Filmgalan. Hur underhållande är det egentligen att titta på någon annans firmafest i direktsändning? Inte särskilt, måste jag tillstå. Det roliga med Idrottsgalan är framförallt att få se idrottsstjärnorna festklädda. När det gäller de manliga så är inte skillnaden så stor, men de kvinnliga stjärnorna har man ofta svårt att känna igen. Inte minst de tjejer som ägnar sig åt skidsport. Man är van vid att se dem i toppluva, röda i ansiktet med håret i en tofs, och med fruset snor på hakan. När man tar av dem skidoverallen, klär på dem en festklänning, sminkar dem och låter en frisör ta itu med kalufsen så kan man verkligen tala om en total metamorfos. I allmänhet ser de dock inte helt bekväma ut i en dylik stass och man märker av deras brist på rutin när det gäller att gå i högklackade skor. Men, nu kom jag från ämnet.

Jag ställde frågan om det kan vara kul att titta på andras firmafest. Det känns nästan som Nobelfesten, där man sitter och tittar på en massa finklädda människor som äter konstig mat. En sak som jag har funderat mycket över är varför de numera alltid måste ha en putslustig ståuppkomiker som konferencier. Johan Glans var väl okej ikväll, men hela upplägget känns krystat. Varför kan de inte ha en gammaldags programledare i stil med Lennart Hyland eller Lasse Holmqvist? Någon som är återhållsamt trevlig och kanske lite smårolig, utan att behöva krysta ur sig en lustighet i varje mening. Ingvar Oldsberg skulle vara ett utmärkt val, som varande den siste programledaren i den Hylandska stilen.

Hur roligt är det att skämta om Nils Petter Sundgrens ålder? Han var inte ens äldst av de närvarande i publiken där. Jag skymtade t.ex. Lennart Hellsing som är tio år äldre. Jag förstår framförallt inte varför programledaren alltid MÅSTE gå ut i publiken och göra sig lustig på de stackars kändisarnas bekostnad. De skrattar ansträngt, för att ingen ska kunna tro att de inte ”bjuder på sig själva”, men det syns på dem att de helst skulle slippa den typen av uppvaktning. Vissa år har det åtminstone förekommit någon rolig ”kupp”, men i år var bara hela tillställningen seg och avslagen.

Fantasilöst filmsnusk

2010-01-23T04:06:00.000-08:00

Först vill jag varna alla känsliga personer för att det kan förekomma några s.k. ”runda ord” i denna blogg, så ni som är pryda gör klokast i att klicka bort er härifrån genast.

Jag har inte sett speciellt många porrfilmer i mitt liv. Den senaste tiden har jag dock haft möjlighet att se några, eftersom jag har haft Canal+ gratis i några veckor (se tidigare inlägg). Som den filmvetare jag är så var jag naturligtvis nyfiken på att analysera genren närmare. Då slog mig att de allra flesta porrfilmer inte gör mig det minsta kåt. Jag tänder helt enkelt inte på att se plastiga tjejer med silikontuttar och grotesk ansiktsmakeup, som stönar:
"- Yeah! Yeah! Fuck me! Fuck me!!!"
Det är alltför uppenbart att deras upphetsning är spelad och att de dessutom är totalt obegåvade skådespelerskor.

Min upphetsning blir inte precis större av att titta på de manliga aktörerna. Jag betraktar mig som heterosexuell, men kan ändå tycka att en välbyggd naken man är väldigt vacker. Vackra män är det dock ont om i porrfilmer. De är i allmänhet två olika typer.
1. Muskelknutten som har ätit för mycket anabola steroider och mest ser ut som en gorilla.
2. Degklumpen, med gigantisk ölmage, som dessutom ofta döljer sin flintskallighet genom att raka huvudet.

Nästa avtändande faktor är miljöerna. Oftast är det minst sagt torftig scenografi.
Påtagligt många porrfilmer verkar vara inspelade i lagerlokaler.

Nästa icke upphetsande detalj är samlagsställningarna. De knullar ofta i ställningar som borde leda till att de efteråt har ont i varenda led och varenda muskel. Förmodligen är det väl för att fotograferna ska kunna komma åt för närbilder i alla vinklar.

En annan icke erektionsfamkallande faktor är de högklackade skorna. Högklackat kan ibland vara sexigt, men ALDRIG när man har sex. Jag skulle definitivt aldrig vilja ha sex med någon som har på sig decimeterhöga smala och vassa klackar. Risken är uppenbar att man skulle råka få en klack i magen, eller på ett ännu otrevligare ställe.

Sedan kommer vi till bildlösningarna, där fantasin är obefintlig. Det blir snart extremt långtråkigt med alla närbilder av en kuk som åker in och ut ur en fitta.

Den sista punkten jag tänkte ta upp är filmmusiken, som verkar vara "komponerad" av en 15-åring som vet mer om datorer än om musik. Oftast är det totalt fantasilös technopop som blir oerhört enerverande att lyssna på efter ett tag.

Myten om Stradivarius

2010-01-11T15:11:00.000-08:00

Mannen på bilden är instrumentmakaren Antonio Stradivari, som levde 1644-1737, vilket bevisar att inte alla dog unga på 1600-talet. Han är mest berömd för sina violiner, men byggde även andra instrument, däribland gitarrer (varav några finns bevarade). Det lär finnas ca 600 bevarade violiner som han bevisligen byggde, samt några celli. Om någon undrar vad celli är, så är det alltså pluralformen av cello. Där fick ni en ny språklektion!

Jag såg på Kulturnyheterna idag att en forskare har kommit fram till hemligheten bakom Stradivarius violiner. Hemligheten bakom detta berömda instruments magiska klang skulle vara lacken. När musikprofessorn Gunno Klingfors konfronterades med denna uppgift skrattade han och sa:
- Det har jag hört i femtio år!
Han tillade att ingen vet idag hur något av Stradivarius instrument ursprungligen lät, eftersom samtliga av hans instrument som existerar idag har blivit ombyggda mer än en gång. De har försetts med ny hals, nytt stall, andra strängar etc. Han menade att det är en myt, som uppstod på 1800-talet, att Stradivarius violiner är överlägsna alla andra violiner.

Detta antyddes härom året i TV-programmet Musikministeriet, där man lät ett antal musikaliskt kunniga personer lyssna på en violinist som spelade samma stycke på en Stradivarius (värd ca 15 000 000 kr) och på en billig postorderfiol (inköpspris 495 kr). De skulle sedan säga vilken fiol som var vilken. Hälften av experterna gissade fel!
Det stöder min tes att musikern är viktigare än instrumentet, vilket inte bara gäller violiner. Om Eric Clapton spelar ett solo på en billig elplanka, köpt på Hobbex för 500 kr, så låter det garanterat bättre än om en medelmåttig gitarrist spelar på en Gibson Les Paul Goldtop från 1957 (värde ca en halv miljon).

Jag kan tillägga att experterna i Antikrundan har berättat att de varje år får in minst en fiol som är märkt med en etikett där det står "Stradivarius". Då måste de tyvärr upplysa ägaren om att den är tillverkad av en fabrik som massproducerade fioler under det namnet omkring förra sekelskiftet. Värdet är sålunda bara någon hundralapp.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Ranelidar

2010-01-07T15:14:00.000-08:00

Författaren Björn Ranelid tycks vara mer i ropet än någonsin. Många irriterar sig på honom, men själv älskar jag den typen av personligheter, som verkligen tar plats och vågar spela rollen av sig själva fullt ut. De är alltför ovanliga idag. Det känns som om det fanns fler Ranelidar förr. Jag tänker på personligheter som Ernst-Hugo Järegård, Georg Rydeberg och den störste av alla Ranelidar; Evert Taube. Kvinnliga Ranelidar tycks vara betydligt mer sällsynta, men ett riktigt praktexemplar var Zarah Leander.

Vad kännetecknar då en äkta Ranelid? Jo, det är en person som är ”Larger than life”, som har en enorm karisma, en säregen personlighet, gott om självironi men en total brist på självdistans. En Ranelid säger att han/hon absolut inte vill framhäva sig själv, men samtidigt kan han/hon inte prata om något annat än sig själv. Där finns dock alltid ett hjärta och en stor personlig charm, vilket skiljer Ranelidarna från andra egocentriker som oftast är tämligen odrägliga typer.

Sammanfattningsvis, så behövs det fler Ranelidar i vår grå trista vardag, för vad man än tycker om dem så lämnar de ingen människa oberörd.

Mitt 00-tal

2010-01-01T09:49:00.000-08:00

Så har Tjugohundratio inletts. Alla som säger ”Tvåtusentio” kommer jag att personligen placera i en hjärntvättsmaskin i stil med den i A clockwork orange.

Ni som eventuellt följer denna blogg vet att jag brukar undvika att bli privat. Det finns alltför många bloggar på nätet där folk berättar mer om sina sjukdomar, sina neuroser, sin barndom och sitt sexliv än man vill veta. Nyårsdagen till ära tänkte jag dock bli lite mer personlig än vanligt och summera mitt eget 00-tal. Det slog mig nämligen, när jag tänkte tillbaka, att 00-talet sannolikt är det mest händelserika decennium som jag har upplevt. Då syftar jag enbart på mitt eget privatliv och inte alls på några världshändelser. Här följer en lista på några saker som jag har upplevt under 00-talet:

1. Tre olika arbetsplatser, som jag vantrivdes på.

2. Ett antal nya vänner, som har berikat mitt liv.

3. Två alltför kortvariga flickvänner, som innan de krossade mitt hjärta höjde min livskvalitet.

4. En handfull erotiska och intellektuella upplevelser med andra kvinnor, som alla har varit minnesvärda på olika sätt.

5. Drygt sjuttio nya sånger, som jag har skrivit under decenniet.

6. En och en halv roman, som jag har skrivit.

7. Hela nio årgångar av Ordbrukarnas Antologi, som jag har sammanställt.

8. Ett par hundra högskolepoäng som jag har knåpat ihop.

9. Ett antal nya maträtter som jag har uppfunnit, varav min kycklinggryta med curry och paprika har blivit en klassiker som är berömd ända uppe i Stockholm.

10. Mitt hustroll Mekki fick mot slutet av decenniet äntligen sällskap, efter att ha varit ett ensamtroll hos mig sedan 1974. Han och hans fästmö Paprika ses på fotot här ovan.
Vad som ska ske under 10-talet vet endast gudarna.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Det lönar sig att klaga!

2009-12-03T16:24:00.000-08:00

Det finns vissa yrkeskårer som är hatade av de flesta . Personligen har jag ingenting emot lapplisor (eftersom jag inte har någon bil), men jag tycker desto sämre om telefonsäljare. Alltså inte personer som säljer telefoner, utan personer som säljer saker via telefon. Eftersom jag är registrerad hos NIX-registret så slipper jag de flesta, men reglerna säger att företag som man är kund hos, eller har varit kund hos, får lov att ringa till en. Sålunda råkade jag ut för en ohängd slyngel som ringde å ComHems vägnar. Här följer det klagobrev som jag sedan författade och skickade till ComHem:

”Jag blev ikväll ca kl 20:40 uppringd av en säljare som sade sig representera ComHem. Han försökte få mig att teckna ett utökat abonnemang innehållande diverse filmkanaler etc. Jag sa upprepade gånger att jag inte var intresserad. Han fortsatte att rabbla upp allt som ingick i paketet och jag sa då, vänligt men bestämt:
"Det är ingen idé att du tjatar, för jag är INTE intresserad! Tack!"
Varpå han svarar, och jag citerar ordagrant:
"Jävla idiot!"
Varpå han kopplar ner samtalet, utan att säga "Hej".

Jag accepterar INTE att bli tilltalad på det sättet och kräver härmed en officiell ursäkt från ComHem, samt att ni genast ger den unge säljaren en kraftig reprimand.
För att återfå förtroendet för ComHem så vill jag dessutom ha någon form av kompensation för kränkningen.

Vänliga hälsningar
Per Arne Edvardsson”

ComHem är tydligen rädda om sitt rykte, för redan nästa dag fick jag följande svar:

”Hej och tack för ditt e-postmeddelande!
Vi ber verkligen om ursäkt för det bemötande du har fått, detta är inget som är förenligt med våra värderingar.

Kan tyvärr inte se vem personen är du har haft kontakt med.

Lägger på så att du får se alla Canal+ filmkanalerna under perioden den 5/12-8/12 gratis.

Med vänlig hälsning
Com Hem AB
Kundservice
Marlene Kihlström ”

Summan av kardemumman är alltså att det lönar sig att klaga. En annan gång när det varken gick att betala med VISA-kortet eller ta ut pengar från bankomaten p.g.a. datorhaveri hos Nordea fick jag hela 500 kr i kompensation, efter att ha författat ett välformulerat klagobrev, så klaga mera!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Galna kvinnor som fascinerar

2009-11-29T14:48:00.000-08:00

SVT har åter visat ett exempel på public service när det är som bäst, genom programmet Sommarpratarna som går just nu. En lika enkel som genialisk programidé, som går ut på att fem kända eller halvkända personer, vilka har det gemensamt att de någon gång har varit sommarpratare i radio, träffas och lyssnar på utdrag ur sina respektive Sommarprogram. Detta ger sedan upphov till intressanta diskussioner, medan de serveras spännande mat av en gourmetkock.

Jag brukar undvika att skriva om mitt privatliv här, men i ett program sa Ann Heberlein en intressant sak som fick mig att gapskratta av igenkännande. Hon har ju varit påfallande öppen och har berättat om sina stundtals mycket svåra psykiska problem och djupa depressioner.
Hon sa att detta har lett till en massa beundrarbrev från killar som tänder på ”galna kvinnor” (hennes eget uttryck) och många har kommit med explicita förslag av erotisk karaktär. Detta ledde till en intressant diskussion bland programmets gäster om fascinationen över andras ”galenskap”.

Jag måste bekänna att jag kände igen mig lite där. Jag har själv ofta dragits till komplexa kvinnor. Inte så till vida att jag har skrivit snuskiga beundrarbrev till kända galna kvinnor, utan snarare genom att inleda olika typer av relationer med kvinnor av den typen.Vissa av dem har haft en diagnos, medan vissa andra har varit utan diagnos men visat tydliga symptom på t.ex. ADHD eller Aspergers syndrom, eller har uppvisat tecken på att vara bipolära. Någon har t.o.m. haft vissa psykopatiska drag. För er som tänker på Norman Bates i Psycho så fort ni hör ordet ”psykopat” så bör jag upplysa om att de flesta psykopater inte alls är fysiskt våldsamma eller farliga. Däremot har de ett sjukligt kontrollbehov och vill kontrollera alla i sin omgivning.

Hur kommer det sig då att man attraheras av denna typ av personer? Förmodligen handlar det om att de ofta är mycket kreativa, humoristiska och rika på infall. De är helt enkelt inga dussinmänniskor och befinner sig ofta så långt ifrån Göran Hägglunds ”Verklighetens folk” som man kan komma. Det är denna typ av människor som fejkar en psykos, som en del av ett konstprojekt, eller gör andra spännande saker som ”normala” Svenssons aldrig skulle göra.
Det gör dem intressanta.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Läs min filmblogg!

2009-10-28T15:49:00.000-07:00

Jag glädjer mig åt att min blogg tydligen läses av minst två personer (se föregående inlägg).

Ni och alla andra får gärna besöka min filmblogg, där jag senast ikväll har skrivit om romantiska komedier:

http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/

Finns det någon därute?

2009-10-23T17:36:00.000-07:00

Is there anybody out there, för att citera Pink Floyd.
Jag undrar ibland om någon mer än jag själv läser denna blogg. Det är nämligen väldigt sällan som jag får några kommentarer. Fast det behöver ju inte betyda att jag saknar läsare. Det kan ju bero på att läsarna anser min blogg vara så fulländad att det inte finns något att tillägga.

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Jag skriver mest för mitt eget nöjes skull, men det är ju alltid roligt om någon läser...

Reinkarnation

2009-10-11T16:18:00.000-07:00

Ibland gör hjärnan roliga associationshopp. Jag tittade på en dokumentär om det forntida Egypten och mindes plötsligt en episod ur mitt förflutna.

Det finns ju många som tror på reinkarnation och jag vill själv inte avfärda tanken, för det känns ju trösterikt att veta att man kanske lever vidare. Vissa personer tar reda på vem de har varit i ett tidigare liv, genom hypnos eller andra metoder. Det som aldrig slutar att roa mig är att samtliga dessa personer har varit något spännande i sitt tidigare liv. De har varit hovdam hos Drottning Kristina, eller general i Napoleons armé, eller konkubin till Kublai Khan. Jag har aldrig hört talas om någon som i ett tidigare liv var en simpel bonde på Västgötaslätten. Med tanke på att 70-80% av Europas befolkning var bönder så sent som år 1900, så känns det ju tusen gånger mer sannolikt att man i ett tidigare liv var bonde än att man var gladiator i Rom.

Jag minns ett samtal som jag hade med en tillfällig kvinnlig bekant, för ca femton år sedan. Hon hade genom hypnos fått reda på att hon i ett tidigare liv varit en slav som var med och byggde Keopspyramiden. Eftersom jag är mycket intresserad av egyptologi , så påpekade jag för henne att det numera finns tydliga arkeologiska bevis på att de som byggde pyramiderna inte alls var slavar. De var fria avlönade arbetare. Då sa hon, med påtaglig irritation i rösten:
- Jag var ju där!!!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Kultur och hälsa

2009-09-26T17:26:00.000-07:00

Jag är en sådan där kultursnubbe, som gillar allt det där som Göran Hägglund inte begriper sig på. För er som inte hänger med i kulturdebatten, så har alltså KD:s partiledare skrivit ett debattinlägg där han spyr galla över all ”konstig konst” som ”vanligt folk” inte begriper sig på. Men det var inte den pseudodebatten som jag skulle prata om här och nu.

Jag skulle prata om den pågående Bokmässan. Ni som eventuellt följer min blogg minns kanske att jag förra året räknade upp alla kändisar som jag såg på förra årets bokmässa, så det tänker jag inte göra i år. Jag tänkte istället vara extremt självcentrerad och prata om min hälsa. Jag lider inte av någon allvarlig sjukdom; varken Svininfluensan eller Digerdöden, utan en vanlig banal förkylning. Jag orkade, trots detta, promenera omkring på Bokmässan igår, i ett par timmar, men blev ännu sjukare efter den kraftansträngningen.

Den andra kulturella höjdpunkten i Göteborg är Filmfestivalen, i början av året. I år drabbades jag då av den värsta influensa jag har haft. Det tog tre veckor innan jag var helt återställd. Eftersom den bröt ut i början av Filmfestivalen förstörde denna sjukdom större delen av den kulturella höjdpunkten.

Idag slog det mig att det kanske inte är en slump att jag i år blev sjuk under såväl Filmfestivalen som Bokmässan. Kan det vara så att jag helt enkelt har blivit allergisk mot kultur? I så fall undrar jag om det finns någon bra medicin mot kulturallergi. Kanske man ska ansöka om medlemskap i Kristdemokraterna?

© Per Arne Edvardsson, 2009

Förälskad i Göteborg

2009-09-19T15:14:00.000-07:00

Kärlekar kommer och kärlekar går. Det vet jag bättre än de flesta. En kärlek som dock aldrig kommer att gå över är min kärlek till Göteborg. Jag minns inte när den började. Kanske redan i det ögonblick då jag föddes i staden i fråga.

Under tjugoett års tid var det en kärlek på distans. Jag flyttade nämligen till Lerum 1972 och blev kvar där tills 1993. Under denna tid var Göteborg den lockande storstaden i fjärran, knappt två mil bort och bara 13 minuters tågresa bort. Naturligtvis var jag ofta i Göteborg, men det var först när jag flyttat till Göteborg som jag på allvar lärde känna staden. Jag trodde att jag kände Göteborg, men insåg snabbt att jag bara kände till Avenyn, Kungsgatan och ”Femman”. Sålunda bestämde jag mig för att utforska centrum. Min första sommar tillbaka i Göteborg var jag ute och gick varje dag och utforskade varenda gata och gränd i centrum.

Fram tills 2000 bodde jag i förorten Kortedala. För att vara en förort är det en fin stadsdel. Den började byggas redan i början av 50-talet, före Miljonprogrammets dagar, och slapp sålunda den människofientliga arkitektur som präglar 60-70-talens förorter som Bergsjön, Hammarkullen och Biskopsgården. Visst finns det några höghus i Kortedala, men de är ganska få och har en betydligt mer smakfull design än betongkolosserna i miljonprogrammets bostadsområden. När jag i början av detta sekels första sommar flyttade till stadsdelen Lunden, så kom jag betydligt närmare centrum och min kärlek till Göteborg bara växte.

Vad är det då som är så speciellt med Göteborg? De flesta brukar säga att charmen med denna stad är att det snarare är en stor småstad än en liten storstad. Det fina med Göteborg är nämligen att centrum är relativt litet till ytan. Alla huvudattraktioner finns inom gångavstånd från centralen. På det sättet skiljer sig Göteborg från Stockholm, för i huvudstaden måste man åka buss eller tunnelbana om man ska någonstans. Allting ligger utspritt där, åt alla håll. Från mitt hem är tar det ca 10 minuter att gå till Ullevi, en kvart att gå till Scandinavium och ungefär lika lång tid att gå till Liseberg. Till centralen går man på 20 minuter (om man går snabbt) och det tar lika lång tid att gå till Avenyn. Jag sparar alltså mycket pengar, eftersom jag slipper åka kollektivt i onödan. Fotot här intill har jag tagit från berget som jag bor på.

Jag har aldrig bott i någon liten ort eller småstad där alla känner alla, men tycker att det är skönt med anonymiteten i en storstad. Jag känner inte mina grannar och de känner inte mig. En del kan tycka att det är hemskt med den typen av alienation, men mig passar det bra. Jag har bott i samma hyreshus i nio år och känner igen de flesta i mitt hus, eftersom det inte är så stor omflyttning i detta lugna område. Det är dock bara en som jag ibland byter några ord med i tvättstugan. Henne lärde jag känna på en datakurs för åtta år sedan och av en slump kom vi på att vi bodde i samma hus. Förutom henne är det 2-3 personer i mitt hus som jag hejar på, om jag möter dem utanför huset. Samtliga är personer som har bott i huset lika länge som jag, eller längre. Naturligtvis hälsar jag också på dem som bor i min trappuppgång, om vi möts i trappan. Han som bor mittemot mig är trummis i ett rockband. Han och jag skulle säkert ha mycket gemensamt, men hur skulle man i så fall ta kontakt med honom? Det var lättare när man var 7 år, för då frågade man bara: ”Ska vi leka?”

Nu kom jag, som vanligt, ifrån ämnet. Jag får återkomma till min kärlek till Göteborg någon mer gång.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Usain Bolt mot Bob Hayes

2009-08-24T16:53:00.000-07:00

VM i friidrott har precis tagit slut och alla vi friidrottsfantaster behöver en krisgrupp, för att komma över vår svåra abstinens. Även ni som är totalt ointresserade av sport kan väl knappast ha undgått Usain Bolts otroliga lopp på 100 och 200 meter. Är Usain Bolt den främste sprintern genom tiderna? Det kan man inte svara på. Det är omöjligt att jämföra olika generationers prestationer med varandra, men för skojs skull tänkte jag jämföra Usain Bolts världsrekordlopp på 100 meter i VM förra veckan med Bob Hayes världsrekordlopp på 100 meter i OS 1964.

För er som gillar siffror så är det enklast att börja med att jämföra segertiderna.
Bob Hayes, OS 1964: 10:06 sekunder.
Usain Bolt, VM 2009: 9:58 sekunder.
Det är alltså en differens på mindre än en halv sekund, trots att det har gått fyrtiofem år mellan loppen. Nu är ju ett 100-meterslopp en snabb historia, där världsrekordet oftast kapas med bara ett par hundradelar, vilket förklarar den till synes minimala resultatutvecklingen.10:06 hade faktiskt räckt till en finalplats i detta VM och hade man sprungit lika snabbt i finalen så hade man inte kommit sist. Redan nu anar ni kanske vart jag vill komma.

Nu går vi över till att jämföra de grundläggande förutsättningarna som respektive löpare hade att tävla och leva efter. Först och främst var Bob Hayes amatör, åtminstone på pappret. Detta bidrog till att han något år efter sin OS-bragd gav upp löpningen och istället satsade på en karriär inom amerikansk fotboll, där han också nådde stora framgångar. Usain Bolt är ett välavlönat heltidsproffs, som kan ägna sig åt träning och tävling på heltid och säkerligen kommer att tjäna än mer efter detta års prestationer.

Sedan tittar vi på deras utrustning. Vi börjar med skorna. Usain Bolt springer i ett par skor av märket Puma, som är framtagna med hjälp av en dator och utformade för att exakt passa just Usain Bolts fötter och hans sätt att löpa. De är tillverkade av konstmaterial och väger nästan ingenting. Det är alltså närmast som att ha ett par handskar på fötterna. Bob Hayes sprang i ett par skor av märket Adidas, som inte var mer unika än att vem som helst kunde köpa ett likadant par i vilken välsorterad sportaffär som helst. Av fotona att döma är de tillverkade av läder (eller möjligtvis konstläder) och har gummisula. Utöver det faktum att de inte på något sätt var speciellt framtagna för att passa Bob Hayes fötter eller löpstil, så kan man utgå från att de vägde mer än dubbelt så mycket som Usain Bolts orangea Pumaskor. Enligt Wikipedia tvingades dessutom Hayes att springa i lånade skor, eftersom han inte hittade sin ena sko före loppet. Någon hade råkat sparka in den under hans säng. Detta låter dock i mina öron som en skröna och sådant vill jag avhålla mig från. Jag håller mig till strikt vetenskap. Hur stor skillnad deras olika skor gör i tid på 100 meter kan man ju bara gissa. Kanske en tiondel, kanske två? Om vi nöjer oss med en tiondel, så har nu Bob Hayes tid förvandlats till 9:96. En tid som skulle ha räckt till medalj i de flesta mästerskap de senaste åren.

Nu tar vi en titt på kläderna. Usain Bolt springer i åtsittande kläder av konstmaterial, som är konstruerade för att inte släppa igenom någon luft och därmed ge minimalt luftmotstånd.
Bob Hayes sprang i ett bomullslinne och ett par nylonshorts, som fladdrade rejält i fartvinden. Kläderna har naturligtvis mindre betydelse än skorna, men jag vågar ändå dra av ytterligare en halv tiondel, så nu är vi nere på 9:91.

Så är vi framme vid det allra viktigaste: löparbanan.
Om skillnaden när det gäller skor och kläder har varit stor, så är det ingenting mot skillnaden mellan banorna som Hayes och Bolt sprang på. Usain Bolt sprang sin final på en modern löparbana. Den är gjord av betong eller asfalt som överst har en speciell gummibeläggning, vilket ger maximalt fäste och minimal friktion. Bob Hayes tvingades springa på forntidens löparbanor som var belagda med kolstybb, vilket alltså är finfördelat kol, blandat med sand, lera och tjära. På den tiden lottade man alltid banorna, även i finalen, och Bob Hayes hade oturen att bli tilldelad innerbanan. På en modern bana skulle det inte ha någon betydelse alls, men på kolstybbens tid var det en riktig nitlott, eftersom innerbanan alltid var den mjukaste och mest slitna banan. På alla längre distanser springer ju samtliga löpare på innerbanan och dagen före 100-metersfinalen hade 10 000-metersloppet avgjorts. Till råga på allt elände hade det dessutom regnat, så banan var nästan som en leråker. Underlaget var alltså mjukt och löst och gav sålunda minimalt fäste och maximal friktion. Jag tror inte att jag överdriver när jag drar av en halvsekund för underlaget. Slutresultatet i denna jämförelse blir härmed:
Usain Bolt: 9:58 sekunder.
Bob Hayes: 9:41 sekunder.

Jag säger inte att Bob Hayes garanterat skulle slå Usain Bolt om de fick mötas under samma förutsättningar, men min tes är att det är fel att utnämna en idrottsman till ”Bäst genom tiderna” bara för att han är bäst just nu.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Människan på Månen

2009-07-23T16:14:00.000-07:00

I dagarna är det fyrtio år sedan den första månlandningen. Jag tänker inte gå in på några fåniga konspirationsteorier, utan utgår från att människan verkligen landade på Månen. Det hittills bästa argumentet mot dem som påstår motsatsen lades fram av mannen på fotot, Edwin ”Buzz” Aldrin. I dokumentären Var de verkligen på Månen? som SVT visade i måndags påminde den gamle astronauten om rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet och sa att det självklart är så att om ryssarna ens hade misstänkt att månlandningen var fejk så hade de gjort allt för att påpeka detta för omvärlden. Inte en enda officiell röst från Sovjet ifrågasatte månlandningen, vilket knappast kan tolkas på något annat sätt än att ryssarna själva var så nära att kunna landa på Månen att de visste att det var möjligt. Men visst är det kul med konspirationsteorier? De faller dock alltid på det faktum att ett stort antal människor måste kunna hålla tyst resten av livet.

Den första månlandningen är sannolikt den enskilt största händelsen i mänsklighetens historia. Vissa människor skakar på huvudet åt ett sådant påstående och säger att det bara var en löjlig del av Kalla kriget, som kostade astronomiska summor och hade ett mycket litet vetenskapligt värde. Jag kan delvis förstå den inställningen. Rymdkapplöpningen kostade ofattbart mycket. Inte bara i pengar, utan även i människoliv. Det vetenskapliga inslaget ter sig, sett i backspegeln, som mer eller mindre ett alibi. Det viktiga var att hinna till Månen före Sovjet. Vad man sen uträttade på Månen kom i andra hand, vilket understryks av att det var först på den allra sista resan till Månen 1972, med Apollo XVII, som man kom på att det kunde vara en idé att ha med en geolog i besättningen. Alla de tidigare astronauterna hade varit stridspiloter, med högst begränsade kunskaper inom naturvetenskap.

Om man däremot tittar på månlandningen ur ett rent historiskt perspektiv, så är det utan tvekan den största händelsen i mänsklighetens historia. För första gången lyckades människor landa på en främmande himlakropp och dessutom ta sig därifrån med livet i behåll.
Om man tittar på månlandningen ur ett filosofiskt perspektiv, så är det även då den största händelsen i mänsklighetens historia. Genom att människan för första gången någonsin kunde betrakta Jorden från Månen så förändrades för alltid vår syn på vår hemplanet. Detsamma gäller naturligtvis om man är troende och betraktar månlandningen ur ett teologiskt perspektiv.

När jag ser alla dokumentärer om den första månlandningen så beklagar jag att jag endast var tre år 1969 och därmed inte har några konkreta minnen av denna händelse. Jag har ett svagt minne av att jag sitter på golvet och tittar på de suddiga bilderna på den lilla svartvita TV:n och att de vuxna försöker förklara för mig att de där gubbarna nu är på Månen. Jag är dock osäker på om det verkligen är ett äkta minne, eller om det är skapat i efterhand, genom alla de tusentals gånger genom åren som man har sett de där suddiga TV-bilderna från Månen.

Sist, men inte minst, vill jag rekommendera en bok.:
Med K-märkt mot Månen, av Staffan Bengtsson och Göran Willis.
Det är en mycket underhållande bok som på ett utmärkt sätt lyckas förmedla tidsandan under rymderan 1957-69. Jag skulle tro att den är minst lika rolig för er som var med på den tiden och minns perioden, som för oss som var för unga 1969 för att minnas, eller inte ens var födda.

Gothia Krupp (favorit i repris).

2009-07-13T08:06:00.000-07:00

Denna text har några år på nacken och den har varit tidigare publicerad på annan plats, men den är lika aktuell varje år vid den här tiden.

Imorse väcktes jag brutalt, kl. 9:36, av vrål och jubel från fotbollsplanen 20 meter från mitt sovrumsfönster. Senare tog jag en promenad nere i centrum. Överallt kryllar det av grupper av ungdomar i likadana träningsoveraller. Lika inom laget alltså, inte lika alla andra lags träningsoveraller, men det fattar ni väl själva? I täten av varje träningsoverallsskock vandrar en eller två förvirrade ledare, som fånstirrar på en karta, för att lista ut varifrån de kommer och vart de är på väg. Inte sällan blir man stoppad av vilsekomna ungdomar (i träningsoverall) som på knagglig engelska frågar om vägen dit eller dit. De i träningsoverall som inte är vilsekomna brukar se väldigt glada och uppspelta ut. Allra gladast brukar de se ut som inte alls kommer från Långbortistan eller Tjotaheiti, utan från någon liten by i nordligaste Norrland eller mörkaste Småland. De stirrar omkring sig, med tefatsstora ögon och strålar med hela ansiktet.

Jag kan förstå att en storstad som Göteborg är fascinerande om man är 12 år och bor i Blähmåla eller Kräkhåla, där årets höjdpunkt är när de avtäcker årets julskyltning på Domus. Själv växte jag inte upp i en liten håla, utan i en stor håla som heter Lerum. För mig var det fest när vi åkte till Göteborg, eller ”Stan” som vi alltid sa. Göteborg var den stora exotiska och lockande storstaden, som kändes som en annan värld, trots att den bara låg 18 km hemifrån. Så visst förstår jag ungdomarna från Blähmåla och Kräkhåla, när de blir extatiska över alla skivaffärer och sportaffärer. För att inte tala om Liseberg! Vad är väl julskyltningen hos Domus mot bergochdalbanan Balder? Själv längtar jag redan tills Gothia Cup tar slut, så man kan gå i lugn och ro på gatorna igen och får sova ut på morgonen.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Tennismode i Wimbledon, förr och nu

2009-07-04T17:20:00.000-07:00

Igår spelades finalen i damsingeln i Wimledon. Segrarinnan Serena Williams ser glad ut där hon håller upp priset, efter att ha besegrat storasyrran Venus i finalen. Jag har alltid undrat varför damerna får ett fat i Wimbledon, medan herrarna får en mer traditionell pokal, men det var inte det som jag skulle prata om.

Wimbledon är den allra finaste turnering som man kan vinna som tennisspelare. Anledningen till att Wimbledon har högre status än alla andra tennisturneringar i världen är framförallt att det är den allra äldsta tennisturneringen i världen. Den första turneringen gick av stapeln 1877, vilket är nitton år före de första moderna Olympiska spelen. De första åren var det endast män som fick spela, men redan 1884 införde man en damklass. Damernas intåg i Wimbledon framtvingade en unik regel som gäller för denna turnering än idag.

Tennis brukar kallas Den vita sporten och det kommer sig av att man i Wimbledon tidigt bestämde att alla tävlande var tvungna att bära vita kläder. Anledningen till detta lär vara att svettfläckar syns mindre på vita kläder än på mörka. Att män svettades hade man inga invändningar emot. Att svettas är ju manligt. Att kvinnor svettades ansågs däremot ytterst omoraliskt. Därav denna regel. Man kan ju undra vad det sena 1800-talets tennispublik skulle ha tyckt om systrarna Williams, som inte bara svettas som riktiga karlar utan dessutom stönar på ett ytterst okvinnligt sätt när de spelar. För att inte tala om deras vågade kläder som inte lämnar speciellt mycket över till fantasin. Jämför med tjejen på den svartvita bilden. Hon hette Lottie Dod och är fortfarande den yngsta mästaren någonsin i Wimbledon. Hon hade ännu inte fyllt 16 år när hon vann damklassen 1887. Det kan inte ha varit helt bekvämt att spela tennis i de kjolarna, men ska det vara anständigt så ska det! Det var först på 20-talet som aningen mer praktiska tenniskläder för damer introducerades, mycket tack vare Suzanne Lenglen som var den första verkligen världsberömda idrottskvinnan i världen. Henne får jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Ibland kan man tycka att utvecklingen har gått lite väl långt när det gäller kläder och övrig utstyrsel inom damtennisen. Ett praktexempel är ryskan Anna Kournikova, som i flera år var den mest omskrivna och en av de mest högavlönade tennisdamerna. Detta trots att hon var en tämligen medioker spelare och aldrig vann någon stor turnering. Det som gjorde henne till stjärna var hennes utseende. Det är svårt att tänka sig att någon manlig idrottare skulle bli världsberömd på bara sitt utseende, så ibland känns det som om det är lite si och så med jämställdheten inom idrotten.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Åldersskillnader på film

2009-05-31T16:57:00.000-07:00

Läs om detta intressanta ämne på min filmblogg:
http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/

Det var bättre förr...i Melodifestivalen!

2009-05-25T16:19:00.000-07:00

Det var bättre förr, anser ju en del. Jag håller sällan med, men när det gäller Melodifestivalen var det definitivt bättre förr. Med ”förr” menar jag den gamla goda tiden före 1999, då man hade en orkester. När orkestern försvann förvandlades det hela till en karaoketävling. I år fick man lov att använda förinspelade körer, så det är säkert bara en tidsfråga innan playback blir tillåtet.
Det var bättre förr!
Jag föredrar även det gamla röstningssystemet, med en expertjury i varje land. Eftersom juryn inte fick se bidragen, utan bara höra dem, så röstade man på den bästa låten. Numera är det enbart framförandet som räknas. Eller så röstar man helt enkelt på sin favoritartist och med telefonröstningen kan man rösta femtio gånger per person. I den svenska Melodifestivalen går man garanterat vidare om man har varit med i ”Idol” eller något av de andra program som massproducerar strömlinjeformade artistbroilers utan personlighet. Det var bättre förr!
Hur var det nu förr, i Melodifestivalen?

Om vi går tillbaka till den mediala stenåldern så ägnade man sig åt en hel del lustiga formexperiment. 1960-63 ville man betona att det är låten som tävlar och inte artisten. Sålunda framfördes varje låt i två olika versioner, av två olika artister. Den ena fick sjunga till en liten orkester och den andra till en stor. Segrarmelodin 1961, April April sjöngs av Siw Malmkvist (ackompanjerad av Underhållningsorkestern) samt av Gunnar Wiklund (kompad av Göte Wilhelmsons kvartett). För att sedan göra det hela ännu mer förvirrande beslutade man att låten sedan i Eurovision Song Contest skulle framföras av Lill-Babs!

Det var andra gången som stackars Siwan blev snuvad. Hon vann även den allra första svenska Melodifestivalen 1959, men då skickade man den äldre och mer erfarna Brita Borg till ESC. Lite tröst fick dock Siw Malmkvist 1960, då hon fick sjunga Alla andra får varann i ESC, trots att låten i Melodifestivalen hade framförts av Östen Warnerbring och Inger Berggren. Skulle man kunna tänka sig detta system idag, när artisten projiceras mycket mer i media än låten som han/hon sjunger? Vi kan leka med tanken att nästa år vinner låten Hej, kom och hjälp mig! som framförs av Kicki Danielsson (till liten orkester) och av Shirley Clamp (till stor orkester) och till ESC skickar vi Jerry Williams!

Extra rolig måste Melodifestivalen ha varit 1963, för då fick man höra hela tolv låtar framföras två gånger. Det låter som en aningen seg föreställning, vilket kanske förklarar att detta var sista gången som den modellen användes. Den tråkigaste Melodifestivalen någonsin lär ha varit årgång 1965. Då tävlade 6 st låtar, som samtliga framfördes av operasångaren Ingvar Wixell, så det där med opera i Melodifestivalen är inget nytt. Med tanke på vilket pekoral som segrade, Annorstädes vals, så undrar man hur de andra låtarna lät. Tyvärr lär denna kalkonfestival inte finnas bevarad. Den är med största sannolikhet raderad, likt de allra flesta Melodifestivaler före 1974. Tala om kulturskandal!

Göteborgs blodbad

2009-05-06T16:52:00.000-07:00

Alla allmänbildade svenskar känner ju till Stockholms blodbad, som ju är namnet på den händelse år 1520 då Kristian II av Danmark lät avrätta alla svenska motståndare han kunde hitta, men ni känner säkert inte till Göteborgs blodbad.

Det inträffade så sent som i förrgår och den drabbade var jag själv. Jag satt framför datorn och skrev, när det plötsligt kom blod ur min näsa. Det droppade inte lite försiktigt, utan det rann som ur en kran. Min kran! Ursäkta vitsen, men är man göteborgare så är man. Vissa människor drabbas ju ofta av näsblod, men jag hör normalt inte till den skaran. Det händer ibland att jag snyter sönder ett blodkärl i näsan, eftersom jag snyter mig dagligen p.g.a. av kroniska bihålebesvär. Vid dessa tillfällen brukar blodflödet vara ytterst begränsat och kortvarigt, men denna gång började det forsa ur näsan utan att jag snutit mig först. Jag ska bespara er alla bloddrypande detaljer, men efter vad som kändes som en evighet slutade det äntligen blöda.

Ett par timmar senare, då jag utgick från att faran var över, beslutade jag att ta en promenad. När jag hade kommit ca 200 meter hemifrån kände jag hur det började rinna i den ena näsborren och strax föll en bloddroppe ner på trottoaren. Som tur var hade jag ett par pappershanddukar i min ryggsäck som jag kunde trycka mot min kran som åter var vidöppen. Jag var tvungen att vända hemåt i rask takt. Jag tog en liten omväg för att slippa möta alltför många människor, för man känner sig dum när man går med en pappershandduk tryckt mot näsan, med nedblodade händer. Jag klarade mig helskinnad hem, med äran i behåll. Jag hade nytta av min klädsmak, eftersom jag som vanligt bar svarta kläder. Om jag fick några blodstänk på mig så syntes de inte.

Det var historien om den dramatiska händelse, som hädanefter kommer att vara känd som Göteborgs blodbad.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Ma suni...?

2009-04-29T15:26:00.001-07:00

Härom dagen fick jag ett SMS, från ett för mig okänt nummer, med texten "Ma suni".
Bara ett par minuter senare fick jag ytterligare ett SMS, från samma nummer, med samma meddelande. Nu ikväll fick jag åter ett SMS med samma text. Eftersom jag inte hade sparat de gamla så vet jag inte om det var samma nummer, men jag tror att så var fallet.

Är det någon av mina eventuella läsare som har någon förklaring?
Vad eller vem är "Ma suni"...?

Kan det vara något slags mobiltelefonsvirus...?
Eller är det ett meddelande från yttre rymden, eller kanske från en avliden släkting?

Is there anybody out there...?

© Per Arne Edvardsson, 2009

En idyll, anno 1923...eller?

2009-04-24T15:33:00.000-07:00

Det romantiseras ofta över det gamla Sverige, om hur det var bättre förr och om hur människor brydde sig mer om varandra. Man hör ofta att det var ett varmare samhälle förr. Till en viss del kanske det kan stämma, men det finns också exempel på motsatsen.

De foton som du ser här föreställer inte barn, som man kan tro om man tittar slarvigt. Det är vuxna småväxta personer. ”Dvärgar” kallade man dem förr. Fotona är från Göteborgsutställningen 1923 (även kallad ”Jubileumsutställningen" eller "Världsutställningen”). På utställningen visade man diverse moderniteter, såsom för tiden avancerade jordbruksmaskiner, och området var fullt av vackra provisoriska byggnader i orientalisk stil.
Allting ser mycket vackert och fascinerande ut, om det inte vore för den attraktion som gick under namnet ”Lillköping”. Här hade man byggt upp en liten ministad, med miniatyrhus, vilka befolkades av dessa småväxta personer. De bodde alltså där på riktigt, så länge utställningen pågick. Göteborgsutställningens besökare gick och tittade på dessa småväxta människor som om de var apor på zoo! Säkert fick de småväxta aktörerna betalt, men det måste ändå ha varit en grad av förnedring som vi knappast ens kan föreställa oss.

Nej, allting var inte bättre förr!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Posten kommer alltid fram!

2009-04-19T14:50:00.000-07:00

Jag har ofta, de senaste åren, pratat illa om Posten. Jag tycker intensivt illa om deras omorganisering som har lett till att inga riktiga postkontor längre finns kvar. De har ersatts av diverse utlämningsställen i form av bensinstationer och snabbköp, där personalens postkunskaper är obefintliga. De gör så gott de kan, men att fråga dem om något postalt är ungefär lika konstruktivt som att fråga en fiskmås. De vet oftast inte mer än jag, men tack och lov har man ju tillgång till internet så man kan kolla på Posten.se vad ett brev kostar att skicka.

Men så hände något nyligen som fick mig att återfå åtminstone några promille av det förtroende som jag en gång hade för Posten. Jag fyllde år 11 mars och en god vän i Stockholm sa att hon hade skickat ett kort. Det dök dock aldrig upp, så det verkade försvunnet. En vecka efter att det sänts damp det ner ett kuvert i min brevlåda. Innehållet ser ni på fotot här. Det var alltså ett brev från Posten, där de ber om ursäkt för att en försändelse har blivit skadad. I kuvertet låg också 3/4 av det vackra kort som min stockholmska väninna hade skickat. Tur i oturen var att den del av kortet som saknades var det hörn där man sätter frimärket. Sålunda kom alltså den fina hälsningen fram i läsbart skick, men ni får nöja er med att se framsidan på kortet, för lite privatliv får man unna sig.

Exakt vad kortet råkat ut för kan man bara spekulera i, men sannolikt har det fastnat i en sorteringsmaskin och rivits i fyra delar. Fast min privata brevduva Orvar hävdar att skadan uppkom när han blev attackerad av en glupsk duvhök, någonstans över västgötaslätten.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Internet som mötesplats

2009-04-12T16:44:00.000-07:00

Jag var relativt sen med att skaffa ett internetabonnemang, vilket delvis beror på att jag var sen med att skaffa dator, vilket i sin tur berodde på att jag hade lite datorfobi och en massa förutfattade meningar om människor som hängde på nätet. När jag till sist, våren 2001, skaffade internet hemma så var det främst för att använda nätet som uppslagsbok. Internet är ju såväl världens största uppslagsbok som världens största soptunna. Jag har alltid haft en enorm vetgirighet och nyfikenhet och tanken att ha tillgång till en i princip obegränsad databas av fakta lockade mig.

Något som jag däremot aldrig kunde ha anat var internets sociala funktion.
Det började med att en kompis tipsade mig om Lunarstorm. Jag blev medlem där 30 augusti 2001 och det kanske är en överdrift att säga att det förändrade mitt liv, men det är ett faktum att jag via Lunarstorm har fått vänner för livet (ni vet vilka ni är). Eftersom personerna som jag syftar på bor i Stockholm och Uppsala så kan jag konstatera att jag med största sannolikhet aldrig hade lärt känna dem utan internet. Dessa vänner har jag även träffat IRL ett antal gånger, så det handlar inte bara om ytligt nätprat. Sedan hamnade jag på andra communities, såsom Helgon.net och Facebook, men Lunarstorm var början på allt.

Via internet har jag även hittat 2-3 flickvänner och en del andra personer i Göteborg som har blivit goda vänner, så internet har en stor social betydelse. Inte bara för mig, utan för miljoner andra människor. Det borde talas mer om detta!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Mitt liv som struts

2009-04-07T06:13:00.000-07:00

Ett typiskt symptom på Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg) är att man har en förmåga att skjuta upp allting. Gör aldrig något idag som du inte kan göra i övermorgon, eller nästa vecka, eller nästa månad. Min kära exflamma brukade kalla mig ”Struts”, eftersom jag likt strutsen gömmer huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Nu vet alla allmänbildade att det inte alls är av det skälet som fågeln i fråga stoppar ner huvudet i sanden, utan för att leta efter något ätbart, men det är en annan historia.

Detta strutsbeteende handlar mest om de där lite jobbiga sakerna, som att skriva jobbansökningar eller ta itu med den där B-uppsatsen, men det handlar även ofta om att skjuta upp saker som jag egentligen gillar. Min STORA dröm är att kunna försörja mig genom min musik. Det finns ställen i Göteborg där vem som helst kan anmäla sig, gå upp på scen och framföra några låtar. Jag borde göra det, men det blir aldrig av. Det handlar inte om scenskräck eller prestationsångest, för jag älskar verkligen att stå på scen. De gånger som jag har lyckats få mig själv till det så har jag fått en enorm kick. Det handlar bara om att det är jobbigt att dra upp huvudet ur sanden!

Jag behöver sålunda en manager som kan sparka igång mig och fixa spelningar åt mig.
Anmäl ditt intresse här, om du känner dig lämpad. Jag kan inte ge dig någon lön än, men du ska bli rikligt belönad när jag väl har börjat tjäna pengar på musiken.
Jag säger som Cat Stevens sa till sin manager:
”If you get me a Number One, I will buy you a Rolls –Royce!”

Du kan lyssna på min musik här:
http://www.myspace.com/perarneedvardsson

© Per Arne Edvardsson, 2009

Till minne av Den evige tvåan

2009-04-05T17:02:00.000-07:00

Det finns gott om exempel i historien på begåvade personer som har hamnat i skuggan av någon ännu mer begåvad. Inom musiken tänker man ju gärna på Salieri som hamnade i skuggan av Mozart, eller varför inte…vad hette han…den där andre killen i Wham…Andrew Ridgeley! Det är dock få som i så hög grad har hamnat i skuggan av någon annan som den nyligen avlidne löparlegenden Arne Andersson. Man kan helt enkelt inte nämna hans namn utan att också nämna hans än mer legendariske vän och konkurrent Gunder Hägg.

Dessa två löpare dominerade totalt medeldistanslöpningen under första halvan av 40-talet. Arne Andersson satte fyra världsrekord, vilket inte många svenska idrottare kan skryta med. En svensk medeldistanslöpare med fyra världsrekord på sin CV borde vara Legendernas Legend. Om det nu bara inte hade varit för att Gunder Hägg satte sexton världsrekord (varav ett i lag)! Det enda sorgliga är att de var som bäst under Andra världskriget, då två olympiska spel blev inställda, så de fick aldrig chansen att ta ett OS-guld.

Eftersom jag vet att vissa av mina läsare inte är idrottsfantaster som jag, så kanske det här är på sin plats att förklara begreppet ”medeldistanslöpning”. Inom friidrotten delar man upp banlöpningen i tre kategorier: sprint (100 m, 200 m och 400 m), medeldistans (800 m och 1500 m) samt långdistans (5 000 m och 10 000 m). De nämnda distanserna är alltså de som löps i officiella mästerskap som OS och VM. I olika galor och inofficiella sammanhang förekommer även andra distanser ibland, som 1 engelsk mil och 3000 m. Dagens medeldistanslöpare tävlar i allmänhet enbart på 800 m och 1500 m, men på Gunder och Arnes tid var det inte ovanligt att man även sprang distanser upp till 5000 m. Det var relativt vanligt på den tiden att man sprang udda distanser som knappast tävlas på idag. Gunder Hägg satte t.ex. världsrekord på distanserna 2 engelska mil och 3 engelska mil, vilket delvis förklarar det stora antalet satta världsrekord.

Arne Andersson har gått till historien under epitetet Den evige tvåan. När Göteborgs-Posten sammanförde de gamla kombattanterna på den klassiska världsrekordarenan Slottsskogsvallen i Göteborg 1992 berättade Gunder om hur han en gång, på äldre dagar, skickat ett vykort till Arne och adresserat det ”Till Den evige tvåan”. Vykortet kom fram! Visst är det sant att Gunder oftast besegrade Arne i deras möten, men säsongen 1944 vann faktiskt Arne sex av sju gånger de möttes på löparbanan, så helt rättvist är inte epitetet.

Båda löparna diskvalificerades på livstid 1946, för brott mot de redan då föråldrade amatörbestämmelserna. Ofta kan man läsa att de diskades för att ha tagit emot ”lite småpengar”. Detta är dock närmast att betrakta som en faktoid. I Jens Linds dokumentär Den allvarsamma leken från 1999 berättar Gunder Hägg att han tjänade ungefär 30 000 kr på en säsong, när han var som bäst. I dagens penningvärde motsvarar det miljonbelopp. Inte en lön i klass med Zlatan eller Foppa, men säkert i klass med t.ex. Anja Pärson.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Nätdejting på film och i verkligheten

2009-03-29T16:33:00.000-07:00

Denna text kan du även läsa på min filmblogg:

Härom veckan såg jag den svenska filmen Sök (Maria von Heland, 2006) på TV.
Jag minns att den fick ljum kritik när den var ny, men jag var ändå lite nyfiken, eftersom det är en film om nätdejting. Jag har själv stor erfarenhet av den hobbyn nämligen. Jag blev gruvligt besviken på filmen, som uppenbarligen var författad och regisserad av någon som inte har någon erfarenhet av ämnet i fråga. För det första hade vi reaktionerna från omgivningen på huvudpersonens nätdejtande. Alla hennes vänner och anhöriga var chockade och avståndstagande eller åtminstone förvånade. Jag tänkte bara ”Men hallå???”
Det finns väl ingen idag som ens höjer på ögonbrynen över att någon har träffat någon på nätet?Nästan alla jag känner som befinner sig i en s.k. parrelation har träffat sin partner på nätet.
Det är det i särklass vanligaste sättet att träffas idag. Åtminstone i en storstad som Göteborg.

Sedan fick vi naturligtvis följa med på några av hennes ”skräckdejter”, vilket också fick mig att baxna. Visst har jag också varit med om katastrofala dejter, men det var före Internet när jag en period roade mig med att svara på gammaldags kontaktannonser. Finessen med nätdejtande är just att man kan prata på nätet en tid innan första dejten, så märker man om någon är helt fel. Självklart utbyter man även foton, så man slipper bli chockad av personens utseende.
I filmen Sök däremot så råkar naturligtvis Amanda Ooms karaktär ut för alla typer av missfoster, inkluderat en verklig psykopat som jagar henne över halva Stockholm. Säkert kan en och annan psykopat lyckas dupera någon på nätet, men de allra flesta med sådan drag avslöjar sig ganska snabbt om man har pratat med dem på MSN ett par gånger. Jodå: det finns kvinnliga psykopater också! Man får även se hur hon tvingas sitta och umgås med killar som hon absolut inte har någonting gemensamt med. Jag upprepar: Men hallå!!!
Innan man träffar någon från nätet så nätpratar man ju ett tag och då märker man ju om man inte har något gemensamt.

Den första filmen om nätdejting (eller åtminstone den första kända storfilmen om ämnet) var
Du har mail (Nora Ephron, USA 1998). Den är rolig att se idag, som ett tidsdokument. Det finns ju få prylar som så snabbt blir omoderna som datorer. Det räcker att en film är tio år gammal så känns datorerna (med tillhörande hårdvara och mjukvara) i filmen fullkomligt uråldriga. 1998 var det fortfarande långt ifrån alla som hade en Internetuppkoppling hemma. Själv skaffade jag Internet först 2001. Det var alltså fortfarande hippt att surfa på nätet och inget som alla gjorde. När man idag ser Du har mail, så skrattar man åt att de hippa New York-människorna sitter där och kopplar upp sig med snigelmodem (28k?) och man hör det där surrandet, sprakandet och tutandet som idag känns lika arkaiskt som ljudet av en skrivmaskin. När de chattar använder de AOL – America On Line, som väl ingen har använt sedan 1999. Man hajar också till över att de inte utbyter foton på nätet, tills man erinrar sig att det knappast var möjligt 1998. Ingen hade digitalkamera på den tiden, så i så fall fick man först scanna in ett foto. Att skicka ett foto med ett 28 k-modem hade dessutom tagit en halv dag, även om det bara var i passfotostorlek, så det var knappast aktuellt.

Till sist undrar jag om ni, mina eventuella läsare, har tänkt på hur stor dominans det är av Apple-datorer i filmer? Inte bara i amerikanska filmer, utan även i svenska, som den ovannämnda. I nio fall av tio när en dator visas i bild så är det en Apple-logga på locket.Det är ju ett förhållande som knappast speglar verkligheten. Jag känner, mig veterligen, inte en enda person som har en Apple Macintosh. Hur har då detta fenomen uppstått? Törs vi gissa att det handlar om PRODUKTPLACERING…?

© Per Arne Edvardsson, 2009

Möwenpick diskar igen!

2009-03-22T16:26:00.000-07:00

I en tidigare blogg berättade jag om hur man går till väga om man har slut på maskindiskmedel. Nyligen var jag ute på nya maskindiskmedelsäventyr.

Jag hade fått en kartong med maskindiskmedel i form av tabletter och de är säkert jättepraktiska i en stor golvdiskmaskin. I en liten bänkdiskmaskin funkar de däremot inte alls bra. För det första är tabletterna för stora, så man måste dela dem på mitten, för att slippa riskera att det blir för mycket diskmedel. För det andra vill de inte riktigt lösas upp som de ska i en liten bänkdiskmaskin, så all disk var belagd med diskmedelsrester, efter att jag hade kört en diskmaskin, och måste sköljas av. Vad göra?

Vi som lider av Möwenpicks syndrom är som bekant mycket innovativa och kreativa, så jag fick genast en briljant idé. Jag tog helt enkelt fram min köksmaskin, lade disktabletterna i mixerkannan (några åt gången) och startade maskinen så tabletterna förvandlades till pulver. Voila! Genast gick det att åter få goda diskresultat!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Grattis Text-TV - 30 år!

2009-03-12T14:41:00.000-07:00

Världen är full av lustiga sammanträffande! Jag har en tid funderat på att skriva en blogg om text-TV, så slumpade det sig så att Text-TV i SVT fyller trettio år idag.

Text-TV känns idag som en historisk kvarleva från en annan tid. Tiden före Internet, då vi inte var bortskämda med att kunna söka efter information på elektronisk väg. På den tiden tyckte man att det var fantastiskt att kunna kolla resultaten i kvällens elitseriematcher, i realtid. Numera är man ju mer bortskämd, med Internet och bredband, och tycker framförallt att text-TV går fruktansvärt långsamt. Det kan ta två minuter att vänta på att få fram sidan 377. Om datorn är påslagen så går det fortare att kolla elitserieresultaten den vägen. För en modern människa som är van vid Internet ser också text-TV fullkomligt uråldrigt ut, med sina kantiga bokstäver på svart bakgrund och frånvaron av bilder.

Text-TV har dock sina förtjänster. När jag stigit upp på morgonen, eller kommer hem efter att ha varit ute, så slår jag alltid på text-TV för att se om något har hänt i världen. Än så länge tar ju alla datorer minst tre minuter att starta, medan en TV startar på några sekunder.

Det mesta, för att inte säga ALLT, talar dock för att text-TV inte kommer att existera i så många år till, såvida inte tekniken uppdateras. Fast jag kan ha fel. Det finns ju andra exempel på arkaisk teknologi som har överlevt längre än någon kunde tro. Än så länge kan man köpa kassettband, VHS-kassetter och datadisketter. Alla tre nämnda arkaiska lagringsmedia bygger på teknologi från 1930-talet. Som jag nämnde i en tidigare blogg så finns det ju också underliga människor som föredrar vinylskivor före CD. Då talar vi om en teknologi som kan härledas till 1877 då Edison uppfann fonografen!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Utmaning

2009-03-03T13:28:00.000-08:00

Jag har blivit utmanad av Eva-Lena och här kommer mina svar:

Jag är kreativ.
Jag gillar te, vin och choklad.
Jag äter var fjärde timme.
Jag säger ja till konsten och kärleken.
Jag ger mig sällan in i konflikter.
Jag är duktig på att skapa.
Jag stör mig på enkelspåriga personer.
Jag läser ofta.
Jag är vackrast när jag är glad.
Jag skrattar för sällan.
Jag är en typisk poet.
Jag har aldrig kört bil.
Jag är lycklig när jag sjunger.
Jag trivs inte i formella sammanhang.
Jag är dålig på att mingla och prata strunt.
Jag är rädd för att Universum är oändligt.
Jag älskar att älska.
Jag uppskattar när människor ser mig.
Jag tror på troll!

Jag utmanar själv ingen speciell, men vem som helst som är road får gärna försöka.

Vasaloppet på soffan

2009-02-28T13:46:00.000-08:00

Imorgon är det dags för årets Vasalopp. Denna gamla äktsvenska tävling som har körts varje år sedan 1922, med undantag för ett fåtal år då det blivit inställt p.g.a. snöbrist.

När det gäller Vasaloppet så har jag min årliga ritual. Jag sätter klockan på 7:20, stapplar gäspandes till badrummet och stoppar in kontaktlinserna, hämtar täcket och kudden och lägger mig på soffan framför TV:n, lagom för att få höra Sven "Plex" Petterssons klassiska: "Go'morron, go'morron!". Så ligger jag där och tittar på alla som kämpar fram genom snö, svett och snor. När de kommer till Mångsbodarna brukar min mage kurra, så då går jag till köket och fixar frukost. En stor kanna te som ofta räcker ända fram till Mora.

Jag skulle aldrig komma på tanken att själv åka 9 mil på skidor, men det är fascinerande att se bortåt 15 000 andra människor göra det, helt frivilligt. Fast jag har lekt med tanken att anmäla mig, starta i Vasaloppet och kliva av spåret i Smågan, den första kontrollen. Dit är det 12 km och jag tror att jag skulle orka åka ungefär så långt utan träning. Det skulle onekligen vara en intressant upplevelse att befinna sig i den gigantiska skaran av 15 000 skidåkare som startar samtidigt. Fast det kanske skulle vara läskigt? Och jag vet att det är jobbigt att åka 12 km på skidor...
Nej, Vasaloppet ska nog avnjutas på soffan.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Hemliga kungligheter

2009-02-26T17:13:00.001-08:00

I dagarna har det ju talats en hel del om Kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling och om hur stackars Daniel har tvingats vara ”hemlig” i sju år. Jag skulle tro att Kronprinsessans fars faster, Prinsessan Lilian, ler åt detta. Hon var nämligen själv hemlig i hela trettiotre år! Kärlekshistorien mellan Mrs Lilian Craig och Prins Bertil av Sverige skulle bli en fantastisk film. Underligt att inte Hollywood har hört av sig än, men det kommer kanske efter att Prinsessan Lilian har lämnat oss. För er som inte känner till storyn så bra så kommer den här, i en kortversion:

Året är 1943 och Europa befinner sig i krig. Det krig som vi idag benämner Andra världskriget. Den 31-årige svenske playboyprinsen Bertil är en av Europas mest eftertraktade ungkarlar. Han är snygg, charmerande, intelligent och har före kriget roat sig med att vara racerförare (under alias, för att dölja hobbyn för sin far). Han befinner sig i London och blir inbjuden till ett cocktailparty, där han träffar frånskilda skönheten Mrs Lilian Craig. De unga tu blir så småningom ett par och Prinsen tar med sin nya flickvän till Stockholm, där hon presenteras för Prins Bertils far, Kronprins Gustav Adolf. Han finner henne charmerande, men påtalar att ett äktenskap är uteslutet, eftersom hon dels inte är av kunglig börd och dels är frånskild. Prins Bertil står sålunda inför alternativet att göra som sina två bröder Sigvard och Karl Johan (samt sin kusin Lennart) och gifta sig med sitt hjärtas dam, vilket skulle innebära att han mister sin prinstitel och blir förskjuten av familjen. Eller så kan han göra som hans far föreslår: leva som gift med Lilian, men aldrig visa sig tillsammans med henne offentligt och absolut inte avla några barn med henne. Prins Bertil väljer att låta lojaliteten med Kungahuset och familjen komma i första rummet och därmed får Lilian leva som hemlig sambo till prinsen i mer än tre decennier. Kanske han väljer detta alternativ för att vinna tid, men när hans äldste bror Prins Gustav Adolf förolyckas i en flygolycka 1947 ställs saker och ting på sin spets.

Året är alltså 1947. På tronen har vi en kung vid namn Gustav V, som är 89 år. Kronprins Gustav Adolf är 65 år och den som står närmast efter honom i successionsordningen är plötsligt ”lillprinsen” Carl Gustaf, som är endast nio månader gammal. Man behöver inte vara någon matematiker för att inse att risken är uppenbar att blivande Gustav VI Adolf kan komma att hinna avlida innan Carl Gustaf har hunnit bli myndig. Vid denna tid är myndighetsåldern för vanliga svenska medborgare 21 år, men statschefen blir inte myndig förrän vid 25 års ålder. Det är här som Prins Bertil får en viktig roll. Eftersom han är den ende förutom ”lillprinsen” som har en laglig rätt till tronen så får han leva resten av sitt liv som ”reservkung”. Om hans far hinner avlida innan Carl Gustaf uppnått myndighetsåldern så får alltså Prins Bertil inta tronen. Därmed är det definitivt omöjligt för Prins Bertil att gifta sig med Lilian och mista sin prinstitel. Det skulle innebära dödsstöten för monarkin i Sverige.

Nu i efterhand vet vi ju att Prins Bertils offer var förgäves, eftersom Gustav VI Adolf var klok nog att leva tills Kronprins Carl Gustaf var tillräckligt gammal för att kunna efterträda honom som kung. När så skedde lär den unge kungen ha sagt till sin farbror Bertil att han gav sin tillåtelse till ett giftermål, men då kände både Prins Bertil och Lilian att de hade det bra som det var. Det var först efter att Kung Carl Gustaf gift sig med Silvia 1976 som Prins Bertil och Lilian gjorde slag i saken och äntligen blev den nu drygt sextioåriga Lilian officiell och fick kalla sig ”Prinsessan Lilian”.

Det som man idag finner mest fantastiskt med historien är att den tidens svenska tidningar inte skrev ett ord om Prins Bertils hemliga sambo. Prinsen själv berättade på äldre dagar om hur han, efter att storyn läckt, kallade samman till en hemlig presskonferens där han vädjade till den svenska journalistkåren att inte skriva om Lilian. Eftersom Prins Bertil var den överlägset mest populäre medlemmen av kungafamiljen valde man att följa hans önskan.Idag hade det naturligtvis inte gått. Daniel Westling har visserligen inte fått visa sig offentligt ihop med Kronprinsessan förrän nu, men alla svenskar som har någorlunda koll har känt till hans namn i sju år. Kanske det inte var bättre förr, men medieklimatet var vänligare och det gick att vara hemlig i trettiotre år.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Möwenpick lagar ett värmeljus

2009-02-18T16:03:00.000-08:00

Vi som lider av Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg) är mycket pyssliga och tekniska av oss, vilket jag bevisade häromdagen. Jag är ju en stor tedrickare och dricker en stor kanna te varje kväll. För att teet ska hålla sig varmt har jag en keramikmojäng som man sätter ett värmeljus i och sedan sätter kannan ovanpå. I förrgår skulle jag som vanligt applicera ett nytt värmeljus i keramikmojängen och tog fram det sista värmeljuset ur påsen. Till min stora fasa upptäckte jag då ett fabrikationsfel. Värmeljuset saknade nämligen veke! Det var sålunda enbart en liten aluminiumburk full av stearin. Vad göra? Jag hade inte lust att gå till affären och köpa nya värmeljus, så då återstod att ta fram mina Möwenpicksegenskaper.

Jag tog en liten ljusstump som jag skalade bort stearinet från, så veken blev frilagd. Nästa steg blev att ta den lilla vekhållaren av metall från ett utbränt värmeljus och fästa veken i den. Slutligen borrade jag försiktigt en kanal genom det veklösa värmeljuset och trädde genom veken. Sedan återstod endast att frisera veken till lagom längd Voila!

Undrar om det finns någon annan än jag som skulle ha tålamod nog att ge sig in på att laga ett värmeljus?

© Per Arne Edvardsson, 2009

"Let's dance" - farligare än Formel 1?

2009-02-15T16:48:00.000-08:00

Jag har aldrig tittat på ”Let’s dance”. Det är inget som jag säger för att vara snobbigt kulturell, utan det är faktiskt sant. Förklaringen är mycket enkel. För det första har jag alltid varit komplett ointresserad av alla typer av dans (möjligtvis undantaget den form som herrarna Fred Astaires och Gene Kelly ägnade sig åt) och för det andra är jag extra ointresserad av dans utförd av nybörjare. För det tredje är jag fullkomligt allergisk mot TV4. En kanal som hyllar ytlighet, mänsklig förnedring, underhållning utan substans samt dessutom våldför sig på de få kvalitetsprogram de visar genom att hacka sönder dem med reklam.

Men anledningen till att jag nu berör detta program (som jag inte har sett) är alla dessa löpsedlar. Det verkar vara fullkomligt livsfarligt att deltaga i ”Let’s dance”. I den här omgången har vi haft: en hjärnblödning, en hjärtinfarkt och nu senast en avsliten hälsena.
Att tävla i ”Let’s dance” verkar vara en riktig högriskaffär, fullt i klass med att tävla i Fälttävlan på häst (som enligt statistiken är världens farligaste sport) och betydligt farligare än att köra Formel 1 (där ingen har förolyckats sedan 1994 och ingen har blivit allvarligt skadad på flera år).
Nej, tacka vet jag ”På spåret” i SVT! Det är ett program där man hyllar kvaliteter som intelligens, allmänbildning och slutledningsförmåga och den enda kroppsliga skada som inträffat genom åren var förra året när programledaren Ingvar Oldsberg råkade dänga skallen i scenografin, så blodvite uppstod.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Hockeylegenden och Prinsessan

2009-02-11T17:10:00.000-08:00

Jag lovade/hotade med (stryk det som ej önskas) i en tidigare blogg att skriva lite om Sven Tumba. Ni som följer min blogg minns kanske att jag nyligen köpte hans memoarer på Tradera och nästan blev passiv rökare på köpet. Egentligen är det paradoxalt att boken som är skriven av en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna tidigare ägdes av en storrökare, men det är en annan historia.

Sven Tumba hette ursprungligen Johansson, men fick tidigt smeknamnet ”Tumba” eftersom han växte upp i den orten utanför Stockholm. Efter avslutad ishockeykarriär tog han officiellt namnet Tumba som efternamn. Eftersom Sven Tumba riskerar att glömmas bort, så känner jag min plikt att berätta lite om denne gigant. Gamla hjältar glöms ju ofta bort.
Sven Tumba slutade som ishockeyspelare samma år som jag föddes, så jag har själv följaktligen aldrig sett honom spela ishockey live eller i direktsändning i TV, men jag har sett åtskilliga gamla film- och TV-klipp där hans skicklighet lyser igenom, de stundtals suddiga svartvita bilderna till trots.

Jag samlar på gamla böcker om idrott och det är intressant att läsa hur Tumba beskrevs under sin aktiva tid under 50-60-talen. Han ansågs allmänt vara amatörvärldens främste ishockeyspelare i slutet av 50-talet. Inte bara av svenska sportjournalister, utan även av kanadensiska dito. Det är sålunda ingen slump att han var den förste svenske ishockeyspelaren som, efter att ha provspelat med Boston Bruins 1957, blev erbjuden ett proffskontrakt i NHL. Han tvingades dock att tacka nej, eftersom den tidens absurda amatörregler innebar att han om han skrivit på ett proffskontrakt hade blivit diskvalificerad på livstid i Sverige. I memoarerna skriver Tumba dock att han inte sörjde speciellt mycket över det uteblivna proffsäventyret. Han var ett utpräglat PR-geni, så han tjänade bra med pengar hemma i Sverige också, trots att alla officiellt var amatörer på den tiden.

Ett genidrag var när Tumba i slutet av 50-talet designade den första moderna ishockeyhjälmen, som fick namnet ”Spaps”. Det hade funnits ishockeyhjälmar tidigare, men de var gjorda av korkbitar sammanbundna med läderremmar och skyddade inte speciellt bra. Det fanns även andra varianter av hjälmar. När Sovjet vann sitt första VM, 1954 i Stockholm, så hade de sovjetiska spelarna cykelhjälmar på skallen. Spaps-hjälmen hade däremot ett yttre skal av hårdplast och alla ishockeyhjälmar som tillverkas än idag är byggda efter samma princip som Tumbas hjälm. Tyvärr för Tumba tog Jofa upp konkurrensen och designade sin berömda VM-hjälm, med hjälp av den näst störste svenske ishockeystjärnan på den tiden, Nisse ”Dubbel-Nisse” Nilsson. Jofa hade större resurser än Tumba och hade dessutom kontakter i högsta ledningen av Svenska Ishockeyförbundet, vilket ledde till att Jofas hjälm godkändes direkt, när förbundet tagit fram de första reglerna för hur en hjälm skulle vara beskaffad, medan Spaps-hjälmen fick designas om för att bli godkänd. Spaps dukade snart under i konkurrensen från Jofa, men Tumba hade många andra kreativa idéer, som t.ex. golftältet som han lanserade i början av 70-talet. Efter ishockeykarriären satsade Sven Tumba på golf och lär ha haft stor betydelse för att göra den sporten stor i Sverige.

Om vi slutligen ska gå in på lite skvaller, så hade ju Tumba en mycket omskriven romans på 50-talet. Han studerade då på GIH (eller GCI som det hette på den tiden) och i samma klass gick Prinsessan Birgitta. För er som inte är så hemma på de kungliga, så kan jag berätta att hon alltså är vår nuvarande kungs näst äldsta syster. De båda sågs ihop i olika sammanhang och pressen började spekulera i en romans. Man kan förstå att det var en stor grej. Det är som om ”Foppa” idag skulle paras ihop med Prinsessan Madeleine. Såväl Tumba som prinsessan förnekade att de skulle vara mer än vänner och det var först när nämnda memoarbok kom ut 1997 som sanningen avslöjades. Sven Tumba berättar att han och prinsessan verkligen hade en romans och han beskriver mycket underhållande hur de fick smussla och t.o.m. maskera sig, för att undgå pressen. Innan boken publicerades frågade han, för säkerhets skull, Prinsessan Birgitta och hon godkände att sanningen kom fram. Det hade ju då gått fyra decennier, så historien var preskriberad.

På fotot ovan ser ni Tumba (till höger), när han tillsammans med Ulf Sterner gratuleras av Kung Gustav VI Adolf efter att Sverige besegrat Kanada med 4-1 i VM i Stockholm 1963. Ulf Sterner har berättat om denna episod att kungen inte gillade Tumba, efter nämnda romans med kungens barnbarn Birgitta, men Tumba bröt isen genom att ge den gamle kungen en hjärtlig puss på munnen. Det känns som att jag får berätta mer om Tumba vid ett senare tillfälle, innan det blir för långrandigt. Det finns mycket mer att berätta.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Det är bättre nu!

2009-02-06T15:59:00.000-08:00

Jag har alltid hatat när folk säger att det var bättre förr. Det är bättre nu!
Naturligtvis fanns det vissa saker som var bättre förr, men i det stora hela är min livsfilosofi att det hela tiden blir bättre.

Jag nämnde i en tidigare blogg den praktiska självscanningsapparaturen som de har i den jättestora ICA-butiken där jag ofta handlar. Tack vare detta tekniska framsteg går det utmärkt att handla även på fredagseftermiddagen, vilket var otänkbart förr (om man inte ville stå i en oändlig kassakö).

En annan utmärkt förbättring har på senare år ägt rum på Systembolaget.
För inte så många år sedan fick man ta en kölapp och vänta och vänta på sin tur. Av någon anledning blev jag alltid nervös när det äntligen blev min tur, så jag stammade fram namnet på vinet jag skulle köpa och tänkte att jag säkert skulle bli nekad köp för att jag verkade påverkad (vilket dock aldrig hände). Ett normalt besök på Systembolaget förr tog alltid minst tjugo minuter, även om man bara skulle ha en flaska. Sedan självbetjäningen infördes sparar man oändligt med tid.
Idag var jag först på ICA och handlade och gick sedan till Systembolaget och köpte lite Königsmosel. För några år sedan hade en dylik expedition en fredagseftermiddag tagit minst en timme. Nu tog det en kvart att handla på ICA och fem minuter att handla på Systemet, så visst är det bättre nu?

© Per Arne Edvardsson, 2009

The day the music died...

2009-02-03T10:02:00.000-08:00

Idag är det exakt femtio år sedan Buddy Holly förolyckades i en flygolycka. Jag är generellt emot dyrkande av artister som har dött unga. Speciellt i de fall när de enbart är ihågkomna för att ha dött unga. När det gäller Buddy Holly så råder det dock ingen tvekan om att han har en mycket viktig plats i rock och popmusikens historia. Som den musikvetare jag är ska jag försöka gå vetenskapligt tillväga och bena upp exakt vad Buddy Holly tillförde.

För det första har vi sättningen. Många rockhistoriker menar att Buddy Holly and The Crickets var världens första rockband, just genom att de introducerade den idag självklara rocksättningen med trummor, bas, kompgitarr och sologitarr. Det var inte alls en självklar sättning inom 50-talsrocken där oftast saxofonen var ett självklart instrument och pianot ofta var det dominerande instrumentet, hos t.ex. Jerry Lee Lewis, Little Richard och Fats Domino. På dessa tre giganters tidiga inspelningar hör man inte många gitarrer, men desto mer blås och piano. Elvis och hans ursprungliga band hade samma sättning som The Crickets, men till skillnad från Buddy Hollys band var Bill Black, Scotty Moore och D.J. Fontana aldrig något mer än Elvis kompmusiker. The Crickets var däremot ett riktigt band. Fyra unga killar som tidigt började spela ihop. Förutom Buddy Holly (sologitarr och sång) bestod bandet av Joe B. Mauldin (ståbas), Jerry Allison (trummor) och Nikki Sullivan (kompgitarr). Den sistnämnde lämnade dock tidigt bandet och de blev en trio. Buddy Holly lärde sig att spela både sologitarr och kompgitarr samtidigt. Detta gav ett unikt gitarrsound som många har försökta efterlikna.

En annan betydelsefull faktor som Buddy Holly tillförde rockhistorien var att han själv skrev huvuddelen av deras repertoar. Idag är det självklart att artister skriver sina egna låtar, men på 50-talet var det mycket sällsynt. På den tiden var det normala att man var antingen artist eller låtskrivare. Låtskrivare som Leiber och Stoller skrev hundratals låtar åt artister som Elvis, men chockerande många människor tror än idag att Elvis skrev sina egna låtar. Elvis skrev inte en enda låt i hela sitt liv! De enda i 50-talshgenerationen som skrev sina egna låtar regelbundet var Chuck Berry och Buddy Holly. Little Richard skrev några av sina hits och Jerry Lee Lewis skrev någon enstaka låt, men Elvis var alltså vad vi idag skulle ha kallat en coverartist. Då är det sagt, en gång för alla.

Den tredje, och inte minst viktiga, företeelsen som Buddy Holly införde var hans experimenterande i inspelningsstudion. Han hade turen att samarbeta med en experimentell musikproducent vid namn Norman Petty. På 50-talet gick det egentligen inte att experimentera i studion, eftersom den tidens inspelningsteknik var så oerhört primitiv. Det var först 1958 som man började spela in i stereo regelbundet. Innan dess var det mono som gällde och eftersom flerkanalstekniken låg några år fram i tiden så kunde man inte göra pålägg i efterhand. Alla inspelningar var alltså i princip liveinspelningar i studion. Detta hindrade inte Buddy Holly och Norman Petty från att experimentera. Lyssna t.ex. på det mycket speciella trumsoundet på klassikern Peggy Sue. Det var en sensation på den tiden och musiker över hela världen diskuterade hur de hade burit sig åt.

Om någon (som inte kan sin rockhistoria) funderar över rubriken, så är den ett citat från Don McLeans klassiker American Pie, i vilken han berättar om hur han som ung pojke delade ut tidningar och läste rubrikerna om att Buddy Holly hade förolyckats:
”I can’t remember if I cried when I read about his widowed bride, but something touched me deep inside, the day the music died.”

© Per Arne Edvardsson, 2009

En gång är ingen gång - två gånger är "brukar"!

2009-01-30T15:46:00.000-08:00

Jag har nu haft influensa i en hel vecka. Det skriver jag inte enbart för att få lite medömkan, utan även som utgångspunkt för lite statistiska funderingar. Dessa tankar har rört sig i min febriga hjärna, men det är först nu som jag är tillräckligt pigg för att orka skriva ner dem.

Utgångspunkten för funderingarna om statistik, som jag strax ska gå in på, är att denna influensa råkade sammanfalla med Filmfestivalen. Underligt nog samtalade jag med någon dagarna före Filmfestivalen och berättade att jag ofta har blivit sjuk just under nämnda evenemang. Kanske denna vetskap bidrog till att influensan slog sina klor i mig? Inte så att det skulle handla om en psykosomatisk sjuka, men självsuggestionens makt är stor.
När jag sedan tänkte efter riktigt noga så kunde jag endast erinra mig två tidigare tillfällen då jag varit ordentligt sjuk under Filmfestivalen. Jag har besökt Filmfestivalen vartenda år sedan 1993, så det handlar alltså om tre år av sjutton som jag har varit sjuk, vilket inte blir någon speciellt hög procent.

Vad vill jag då säga med detta resonemang?
Jo; att vi människor lätt minns de exceptionella undantagen bättre än de normala tillstånden och händelserna. En nära släkting till mig är känd för att ofta råka ut för olyckor när det är fredag den trettonde. I själva verket har han, mig veterligen, bara råkat ut för missöden på detta datum vid två tillfällen i hela sitt liv. Två gånger på sjuttiotvå år kan knappast räknas som en förbannelse.
Man har ju också hört historier om Moster Agda som alltid får punktering på cykeln när hon passerar bysten av Oscar II på torget i den lilla staden. När man forskar i det hela så kan man dock vara säker på att det inträffade en gång 1963 och en gång 1987, samt att Moster Agda har cyklat exakt samma sträcka två gånger per dag sedan 1959. Då handlar det alltså om två punkteringar på femtio år, som av en ren slump inträffade på samma plats.
Kanske vi också minns klasskompisen Nisse som alltid spydde på skolavslutningen, trots att det hände två gånger av arton möjliga skolavslutningar (sommar respektive vinter).
Det går att komma med otaliga ytterligare exempel, men jag antar att ni har förstått min poäng vid det här laget:
En gång är ingen gång – två gånger är ”brukar”.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Gillar du gamla fina filmmusikaler?

2009-01-24T15:20:00.001-08:00

I så fall kan du läsa mitt senaste inlägg på min filmblogg:

http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/

Sverige mest berömda röst?

2009-01-21T09:09:00.000-08:00

Som ni kanske har förstått, så är jag intresserad av nutidshistoria. Jag har nyligen läst en mycket fascinerande bok som verkligen är ett stycke nutidshistoria, samt teknikhistoria och inte minst mediahistoria. Det handlar om boken På min våglängd av radiolegenden Sven Jerring. Det är inte någon egentlig självbiografi, eftersom han berättar ytterst lite om sig själv och sitt liv, men desto mer om radions historia i Sverige. Boken kom ut 1944 och det är säkert ingen slump, eftersom Sveriges Radio (eller Radiotjänst som det hette på den tiden) skulle fira tjugoårsjubileum 1945. Jag fann boken av en slump på Tradera och eftersom ingen annan bjöd på den fick jag den till fyndpriset 15 kr.

Jag går ofta på antikvariat och en av de charmiga sakerna med begagnade böcker är att man ibland kan hitta spår från den förre ägaren i dem. På försättsbladet till denna bok fann jag den handskrivna texten: ”Till Arvid från Karl Gunnar och Harald, Julafton 1944”.
Man blir naturligtvis nyfiken på vilka dessa personer var och vilken typ av relation de hade till varandra. Eftersom det inte står några efternamn så lär jag aldrig få reda på det. Personen som jag köpte boken av hette inte heller Arvid, så han var sålunda inte bokens ursprunglige ägare.
En inte alltför vågad gissning är att han är en ättling till denne Arvid. Kanske hans son eller barnbarn. Men nu kom jag från ämnet. Jag skulle ju tala om Sven Jerring!

Trots att Sven Jerring gick ur tiden 1979 och då var sedan länge pensionerad, så har han fortfarande en av Sveriges mest berömda röster. Hans gamla radioreferat spelas ständigt upp på nytt, inte minst i idrottsdokumentärer. Vem har inte hört snuttar av hans referat av fotbollsmatchen Sverige-Japan i OS 1936; ”Japaner, japaner, japaner!” eller hans referat från alla Gunder Häggs världsrekordslopp;
”Det är det gamla vanliga på fredagarna – nytt världsrekord!”

I de gamla referaten ger Sven Jerring ett ganska torrt intryck, så jag förvånades över hans humor när jag läste hans bok. Torrheten beror nog på att man förr skulle vara korrekt när man talade i radio. Det var inget utrymme för skämt där. Han berättar bl.a. mycket roande om hur svårt det kunde vara att intervjua Vasaloppssegrare. De flesta sa bara ”Ja” eller ”Nä” och Jerring skriver själv: ” "Hm” var en omtyckt replik".
Sven Jerrings mest berömda inslag i radiohistorien var Barnens brevlåda, som lär vara det mest långlivade radioprogrammet med samma programledare i hela världen. Jerring ledde nämnda program 1925-72. Jag har ett svagt minne av att jag lyssnade på det när jag var riktigt liten, men det kan vara hörsägen (förlåt ordvitsen). Han berättar i sin bok mycket om detta program., såväl roliga episoder (om barn som sjungit olämpliga visor) som sorgliga (om döende barn som skrivit till honom). Det ska påpekas att Barnens brevlåda alltid sändes direkt och då förekom det att barnen sjöng en helt annan låt än på repetitionen. Det blev en smärre lyssnarstorm när en liten flicka sjöng Evert Taubes Flickan i Havanna. Idag hade nog ingen reagerat på det, men i början av 40-talet ansågs det som en ytterst oanständig visa.

Det var förövrigt så att alla radioprogram och alla inslag i radioprogram var direktsända fram till början av 30-talet. Det var först då som man fick möjlighet att spela in inslag och reportage att sända i efterhand. Man spelade dels in på grammofonskivor och dels på stålband. Stålbandspelarna, där man alltså spelade in på en sorts ståltråd, var så stora och klumpiga att de inte gick att bära med sig. Däremot var grammofoninspelningsutrustningen portabel och Radiotjänst lät specialbygga en Volvo med inspelningsapparatur, som man sedan använde till tusentals reportageresor, inte bara i Sverige utan i hela Europa och t.o.m. på en resa till USA.
Vid Sven Jerrings reportageresa i USA väckte denna svenska inspelningsbil mycket stor uppmärksamhet. Ingen hade sett något liknande (inte ens de amerikanska radiokollegorna) och knappast någon i USA hade i slutet av 30-talet sett en bil av märket Volvo! När man idag läser Jerrings berättelser från USA-resan hajar man till en smula när han pratar om svarta personer och kallar dem ”niggrer”, men det var uppenbarligen ett godkänt ord 1944. Det ska tilläggas att det framstår med all önskvärd tydlighet att Sven Jerring definitivt inte var någon rasist, utan en stor humanist och pacifist. Han skriver mycket om det pågående kriget. Då boken skrevs var det säkert att kriget snart skulle ta slut, men ingen kunde ju veta hur länge till det skulle pågå eller vilken värld som väntade efter krigsslutet.

Grattis Tintin - 80 år!

2009-01-16T02:34:00.000-08:00

I dagarna fyller Tintin 80 år! Alla som känner mig vet att jag är hängiven Tintinfantast.
Vad är det då som är så speciellt med Tintin, som har gjort att serien fortfarande läses av nya generationer?

För det första så finns det få litterära verk som skildrar 1900-talet så bra som Tintin. Det är naturligtvis en viktig anledning till klassikerstatusen. Om man vill veta hur det var att leva i Europa 1929-76 så är få verk en bättre ingång än Tintin. Det förekommer väldigt mycket av nutidshistoria och aktuell politik i Tintin, så därför kan man alltså studera olika tidsperioder genom att läsa Tintinalbumen i kronologisk ordning.

I och med nyöversättningen av Björn Wahlberg så har äntligen Tintinalbumen givits ut i Sverige i rätt ordning. Vi som upptäckte Tintin på 70-80-talen blev ganska förvirrade om vi läste albumen i nummerordning, eftersom de, av någon anledning, gavs ut huller om buller. Det är förståeligt att man när Tintin på allvar lanserades i Sverige i början av 60-talet valde att inte inleda med att ge ut de tidigaste albumen, eftersom dessa är såpass primitiva till såväl teckningar som manus att de knappast kan ses som representativa för det stora litterära verket Tintin. Det är okej att de valde att inleda med albumet Den mystiska stjärnan, eftersom det albumet kan ses som inledningen av Tintins gyllene epok, inte minst genom att det är det första album där Kapten Haddock etableras som en huvudperson. Däremot blir man förvirrad av att Tintin i nästa album, Kung Ottokars spira, plötsligt bara har Milou som följeslagare.

I de första albumen var Tintin ensam huvudperson och hans enda följeslagare var den mänskliga hunden Milou. Sedan introducerades de övriga huvudkaraktärerna pö om pö genom åren. Dupondtarna dök upp redan i Faraos Cigarrer (1932). Nu kanske vän av ordning påpekar att de förekommer på första sidan till Tintin i Kongo (1930), men då bör tilläggas att de inte existerade i den ursprungliga svartvita versionen av äventyret, utan lades till när den färglagda och delvis omtecknade versionen gjordes på 40-talet. Kapten Haddock gjorde en dramatisk entré i Tintins liv i Krabban med guldklorna (1941), men var då enbart en patetisk försupen människospillra som var mer till besvär än hjälp för hjälten Tintin. De sista två viktiga hörnstenarna i Tintinvärlden, Professor Kalkyl och slottet Moulinsart, introducerades 1942 i dubbeläventyret Enhörningens hemlighet/ Rackham den Rödes skatt.

Förutom ”seriefamiljen” (Tintin, Haddock, Kalkyl och Dupondtarna) så förekommer några andra ständigt återkommande karaktärer.
Den mest minnesvärda är operadivan Bianca Castafiore, som ständigt släpar med sig sina två kuvade ”slavar” ackompanjatören Igor Wagner och påkläderskan Irma. Enligt vissa tidningsartiklar ska hon ha varit inspirerad av Maria Callas, men det kan vi avfärda eftersom Castafiore debuterade i Tintin redan 1938, i Kung Ottokars spira, och då var Maria Callas endast 15 år ung och hade inte inlett sin framgångsrika karriär.

En annan viktig karaktär är Serafim Svensson. Hergé själv påpekade att Serafim Svensson är den mest realistiska karaktären i hela Tintins värld. Alla känner, eller har träffat, någon som han. En person som totalt saknar självdistans eller självkännedom och retar gallfeber på alla i sin omgivning. Att han dessutom försöker sälja försäkringar till alla gör honom naturligtvis extra irriterande.

Naturligtvis måste vi även komma in på Tintins motståndare. I början av Tintins karriär konfronterades han ofta med ärkeskurken Rastapopoulos. Det intressanta med den karaktären är att när han först dök upp lurade han i Tintin och seriens läsare att han stod på det godas sida. I Faraos cigarrer tror Tintin hela tiden att Rastapopoulos har goda avsikter, medan läsaren får veta att han har en skum agenda. Tintin själv upptäcker detta först i slutet av Blå Lotus, som är en direkt fortsättning på Faraos cigarrer. Rastapopoulos fortsätter sedan att gäcka Tintin i flera decennier, men den sista gången han uppträder på arenan, i Plan 714 till Sydney (1968), framställs han som en tämligen patetisk operettskurk. Detta illustrerar väl Hergés senare produktion, då han alltmer gick ifrån den klassiska uppdelningen av karaktärerna i goda och onda. I nämnda album förekommer en karaktär som Lazlo Carreidas, som befinner sig på de godas sida i äventyret, men i själva verket är en genomrutten skurk. I ett mycket minnesvärt avsnitt har både Carreidas och Rastapopoulos fått i sig sanningsserum och försöker överträffa varandra i att berätta om sin skurkaktighet och falskhet.

En mer realistisk skurkkaraktär är Dr Müller, som dyker upp under en massa olika alias, i olika sammanhang. Han är mer som en legosoldat som saknar lojaliteter och väljer den sida som gynnar hans intressen eller den som betalar bäst.

Vi får inte glömma General Alcazar, som är svår att placera på skalan god-ond. I det sista fullbordade Tintinalbumet, Tintin hos gerillan (1976), hjälper Tintin och Haddock honom att genomföra en statskupp, men det är enbart för att kunna rädda Dupondtarna (som hotas av arkebusering) och Castafiore (med Wagner och Irma) som satts i fängelse. På äventyrets sista sida ser man hur tydligt Hergé visar att det enbart var en simpel statskupp och ingen revolution. Folket i det fiktiva sydamerikanska landet San Theodoros lever lika fattigt och eländigt oavsett om General Tapioca eller general Alcazar styr över dem. Det är så långt ifrån revolutionsromantik som man kan komma.

Det mest fascinerande med Tintin är att Hergé bygger upp en hel komplett parallellvärld och är konsekvent. Många andra serieskapare har hittat på fiktiva länder, men även en mästare i sitt slag som Carl Barks hittar oftast på engångsländer som han använder EN gång. Hergé ritar sin egen världskarta där Syldavien och Bordurien blir länder med en statschef, en huvudstad och en historia. I fallet Syldavien tilldelas landet t.o.m. sitt eget språk, vilket det har skrivits avhandlingar om. Se HÄR!

I Tintins värld finns även återkommande varumärken som tvättmedlet Brol och framförallt Haddocks favoritwhisky Loch Lomond. Dessutom har vi naturligtvis skvallerblaskan Paris Flash och dess italienska konkurrent Tempo di Roma.
Förutsättningen för att hålla ihop detta universum är naturligtvis att Tintin var och är EN mans verk. Visserligen hade Hergé (eller George Rémi, som var hans verkliga namn) många medarbetare, men han stod själv för huvudarbetet. Han skrev manus, tecknade alla figurer och skissade upp bakgrunderna. Medarbetarnas jobb var att fixa till bakgrunder och att färglägga. Han hade även anställda tecknare som var experter på att teckna bilar och flygplan.Detta var aldrig något som Hergé försökte mörka, utan han sa själv att han såg sig som en filmregissör och namnen på hans medarbetare var aldrig hemliga. Till skillnad från i Disneys värld där man fram tills för några år sedan försökte upprätthålla illusionen att Walt Disney själv tecknade alla serier, trots att han avled redan 1966 och hade slutat att teckna själv redan vid Musse Piggs födelse 1928.

Hergé var länge sjuk i skelettcancer, innan han avled 1983. Den långa sjukdomsperioden gav honom tid att fatta ett viktigt beslut. Han skrev i sitt testamente att ingen annan ska få teckna serier om och med Tintin. I den tecknade seriens historia har det ju annars varit snarare regel än undantag att en ny tecknare tar över en framgångsrik serie, när den gamle tecknaren dör eller går i pension. Det hedrar verkligen Hergé att han fattade detta beslut. Annars hade vi säkert fått se Tintin i nytecknade album, där han jagade Bin Ladin-liknande terrorister eller Internetbedragare. Tintin är en produkt av 1900-talet, precis som Sherlock Holmes är en produkt av det sena 1800-talet. Båda ska stanna i sin tid. Det är så de får ett evigt liv.Tintin har ibland anklagats för att vara rasistisk, men det får jag återkomma till en annan gång, eftersom det kräver en längre utläggning. Det handlar just om det; att Tintin är ett barn av sin tid.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Reclaim the...

2009-01-13T14:42:00.000-08:00

Jag vill börja med att varna eventuella känsliga läsare för att det i denna text förekommer ett par runda ord. Ni som är känsliga eller pryda bör alltså genast klicka bort denna sida och surfa iväg till någon mer anständig plats på nätet. Ni andra får stanna kvar och läsa vidare.
Jag tänkte prata lite om ett speciellt ord, som vissa uppfattar som stötande trots att det betyder ”fuktig ängsmark”. Jag syftar på ordet fitta.

Jag blir alltid lika upprörd när ordet fitta används som skällsord.
För mig är fitta det vackraste ord som finns i svenska språket.
Vi har ju alla kommit till världen genom en fitta, så hur skulle fitta kunna vara ett fult ord?

Jag har lite svårare för ordet kuk, men det beror nog bara på att jag själv är född med en kuk och därför har svårt att hålla en distans till ordet.

Kuk och fitta är de riktiga ursprungliga namnen på våra älskade könsorgan. På 1600-talet förekom dessa ord i seriösa icke-pornografiska kärleksdikter. Det var först under det pryda 1800-talet som de ersattes med de latinska benämningarna penis och vagina, eller omskrivningar som manslem eller slida. Vi får förresten inte glömma det där ordet som alla fina flickor fick lära sig att bruka förr: framstjärt.

Bojkotta gulliga nya ord som snippa. Det ordet är dessutom tveksamt ur ett feministiskt perspektiv, eftersom det rent språkligt är en kvinnlig form av ordet snopp.

Nej, låt fittan heta FITTA...!
Reclaim the fitta!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Låt eller lås?

2009-01-11T17:12:00.000-08:00

När man skriver i Word så får man ibland goda skratt. Det är ju som bekant så att det ibland blir ett rött streck under ett ord. Många tror att det betyder att ordet är felstavat, men det betyder bara att ordet inte finns i Words ordlista. Hur den ordlistan ser ut har jag ofta funderat över. Senast ikväll drabbades jag av ett smärre skrattanfall. Jag arbetade med en hemtenta i ämnet Musikvetenskap. Jag skrev ordet "kärlekslåt" och då gjorde Words rättstavningsprogram ett rött streck och föreslog "kärlekslås". Vad är det för något? Ett kyskhetsbälte...?

Annars blir det alltid ett rött streck om man skriver ett runt ord eller en svordom, fast jag har naturligtvis lagt till dylika glosor i min ordlista sedan länge. Det blev ganska komiskt när jag skrev ordet ”jävlig” och Word gjorde ett rött streck och föreslog ”jävig”. Visserligen kan det vara jävligt om någon är jävig, men det är ju inte riktigt samma sak. Det faktum att ordet ”jävig” finns med i ordlistan men inte det betydligt vanligare ordet ”jävlig” är ganska intressant. Min personliga teori är att det beror på att ett amerikanskt företag ligger bakom programvaran och vi vet ju hur skenheliga amerikaner är. Om någon säger ”fuck” i ett amerikanskt TV-program så trycker en tekniker på en knapp så det säger ”BEEEEP!”
Nu kanske någon menar att ”jävlig” ska stavas med ett D först och att det därför blev ett rött streck, men det blir samma om man väljer stavningen ”djävlig”.
Word är skapat av goda vita kristna amerikaner som inte vill veta av att man åkallar Djävulen!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Passiv rökning, genom läsning

2009-01-02T16:09:00.000-08:00

Jag köpte nyligen på Tradera ishockeylegenden Sven Tumbas memoarer. Jag kommer snart att berätta mer om honom, i min serie om svenska folkhemsidoler, men nu tänkte jag berätta om själva boken. Inte dess innehåll, utan dess lukt. Eller rättare sagt: dess stank.

När jag öppnade boken fick jag genast en smärre hostattack, eftersom den är fullkomligt impregnerad i tobaksrök. Jag överdriver inte när jag säger att jag känner att det skaver i halsen efter att jag har läst ett kapitel. Böcker har en förmåga att dra åt sig dylik giftig rök. Jag har ett antal böcker sedan tidigare, vilka jag köpte för en symbolisk summa av min kusin, efter att hennes far (min ingifte morbror) hade avlidit. Detta var tio år sedan och böckerna luktar ännu. Frågan är om tobaksröken någonsin kommer att gå ur dem. Jag undrar om man kan bli passiv rökare och drabbas av KOL genom att läsa böcker som tidigare tillhört storrökare?

© Per Arne Edvardsson, 2008

1987 - Så nära, men så långt borta...

2008-12-28T16:25:00.000-08:00

Jag skriver just nu på en roman som delvis utspelar sig i nutid och delvis 1987. Det sistnämnda är inte så lätt som man kan tro. 1987 är både ganska längesedan och ganska nyss. Det är inte lätt att minnas hur det var då. Hur man levde och hur man pratade. Mer än man tror har ändrat sig sedan dess. För det första måste man tänka bort flera idag självklara företeelser som Internet och mobiltelefoner. De första mobiltelefonerna började komma då, men det var ytterst få som hade de då tegelstensstora och tegelstenstunga antennförsedda klumparna. Internet existerade också, men ytterst få hade hört talas om det och ännu färre hade varit ute och surfat på nätet.
Tänk på alla idag vanliga ord som inte existerade 1987:

Kartongvin,
SIM-kort,
webbkamera,
bredband,
megabyte,
megabits,
E-post,
snabela,
YouTube,
MySpace,
MSN,
DVD,
SMS,
TV4,
CD-brännare,
carvingskidor.

De flesta av dessa ord har ju anknytning till tekniska uppfinningar, men det finns även många idag vanliga uttryck och talesätt som var okända 1987. Det var inte så vanligt att man kryddade sitt språk med ordet ”typ” och jag tror inte att några ungdomar på den tiden stönade ”Orka!” när deras föräldrar bad dem att göra något.

Det finns ju även många kändisar och celebriteter av idag som var helt okända 1987. Vissa av dagens kändisar, som Charlotte Kalla och Amy Diamond, var inte ens födda 1987. Andra, som t.ex. vår Statsminister, hade nyss tagit studenten. Jan Guillou var endast känd som granskande journalist och Melodifestivalen pågick endast en lördagskväll per år.

Europas karta såg helt annorlunda ut. Det fanns ett jätterike som hette Sovjetunionen, samt idag försvunna eller delade länder som Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Mer än hälften av Europas invånare levde i diktaturer, medan det idag endast finns en riktig diktatur kvar i Europa, i form av Vitryssland.

Ja, 1987 var en annan värld, men ändå var så mycket som idag.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Spara sjukvården till dem som behöver den!

2008-12-08T14:26:00.000-08:00

Jag är lite krasslig idag. Det började kännas att en förkylning var på väg redan i fredags, men eftersom jag skulle ha releaseparty med min skrivarklubb på lördagen så ägnade jag mig åt lite självsuggestion för att hålla viruset stången. Sålunda bröt det ut först igår.

Många som jag känner skulle vid det här laget redan ha varit hos läkaren. Det där är någonting som jag inte förstår. Vissa springer till doktorn stup i kvarten och sedan klagar de på att det är så långa väntetider på akuten. Inte konstigt, med tanke på att 75% av alla som uppsöker akuten inte alls lider av någon akut åkomma. Det finns ingen som helst anledning att gå till läkaren för en vanlig förkylning, så vida man inte är över 80 år gammal eller lider av någon allvarlig kronisk sjukdom. Jag är övertygad om att många dör i onödan p.g.a. att läkarnas dyrbara tid tas upp av människor som istället för att gå till doktorn kunde ha tagit en Alvedon och lagt sig på soffan hemma. Som en klok läkare sa, på frågan om huruvida man bör uppsöka läkare vid förkylning:
”Om du får läkarvård så går förkylningen över på en vecka. Utan läkarvård tar det sju dagar!”

Den senaste gången jag uppsökte läkare var för fyra år sedan och då hade jag inte gått dit om jag inte hade varit tvungen att skaffa ett läkarintyg, eftersom jag hade varit hemma från mitt dåvarande jobb i en vecka. Den senaste gången före dess som jag uppsökte läkare var 1992, så jag sliter inte ut några läkare i onödan.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Värdelöst vetande Del 1: Varför är svenska längdskidåkare klädda i vitt?

2008-11-29T15:04:00.000-08:00

Härmed inleder jag en serie om värdelöst vetande, eftersom det är något som alltid har roat mig. Detta första avsnitt tänkte jag ägna åt ett aktuellt ämne, nämligen längdskidåkning. Säkert har du som läser denna blogg funderat över varför svenska landslaget i längdskidåkning bär (och nästan alltid har burit) vita dräkter. I andra idrottsgrenar brukar ju de som tävlar för Sverige vara klädda i gult och blått. Ofta i form av gul tröja och blå byxor. Så varför vita dräkter i längdskidåkning? Är det för att de ska synas sämre mot snön och därmed lura konkurrenterna? Nej, här kommer förklaringen:
De allra första internationella tävlingarna i längdskidåkning ägde rum 1924 i Chamonix, som en del av det första vinter-OS som hölls. Dessa tävlingar blev ett stort fiasko för Sverige, medan norrmännen vann samtliga medaljer utom en. Finland lyckades knipa ett brons. Nu var det i och för sig så att man endast tävlade på två distanser (18 km och 50 km) och endast män fick tävla, men det var lika fullt ett svenskt fiasko.

Jag tänker inte gå in på varför svenskarna misslyckades, men svenska skidförbundet beslutade att hårdsatsa inför kommande OS, som skulle äga rum i S:t Moritz 1928. Man hade sytt upp mörkblå skiddräkter till svenska landslaget, men ett av de största svenska hoppen, Per-Erik Hedlund (känd som Särna-Hedlund) anlände till tävlingarna iförd en helvit dräkt, som hans klubb hade designat åt honom. Landslagsledningen försökte tvinga honom att byta till den officiella mörkblå dräkten, men han vägrade och till slut lät man honom tävla i sin vita dräkt.
Per-Erik Hedlund skrev svensk idrottshistoria när han 14 februari 1928 vann femmilen i OS i S:t Moritz och därmed blev den förste i en lång rad svenska olympiamästare på skidor. Fotot här visar Särna-Hedlund, på väg mot guldet. För att hedra Särna-Hedlund beslutade man att den svenska landslagdräkten i framtiden skulle vara helvit. Detta höll man på ända fram till det historielösa 70-talet, då bl. a. Sven-Åke Lundbäck tvingades bära en blå dräkt när han vann två VM guld 1978. Något år senare var dock den vita dräkten tillbaka och bortsett från ett par nya historielösa år i början av 2000-talet så har den fått förbli vit. Så, käre/kära läsare/läsarinna: Nästa gång du ser längdskidåkning på TV så kan du imponera på din omgivning genom att säga:

- Om det inte hade varit för Särna-Hedlund så hade svenskarna inte haft vita dräkter!

© Per Arne Edvardsson, 2008

Faktum

2008-11-25T14:08:00.000-08:00

Idag när jag var och handlade såg jag honom igen, Faktum-försäljaren. ”Faktum” är alltså de hemlösas tidning i Göteborg och det är en jättebra idé att de hemlösa får sälja denna tidning för 40 kr och får själva behålla hälften av pengarna. Det är bara det att de ger en så dåligt samvete, för man känner att man borde köpa deras tidning.

Problemet är det att min ekonomi inte tillåter att jag köper något som jag inte vill ha för 40 kr. Som student lever man på (eller ofta under) marginalen, så man kan bara inte köpa en tidning bara för att göra en god gärning.Faktum-försäljarna står alltid strategiskt placerade precis vid dörren till ICA, så man kan inte gå en omväg för att slippa dem.
Varje gång jag handlar möter han min blick och säger:
- Faktum! Köp de hemlösas tidning!
Jag vill vara skrika:
- Det skulle jag gärna göra, men i så fall riskerar jag att bli hemlös själv!!!

© Per Arne Edvardsson, 2008

Bra vibrationer

2008-11-18T16:23:00.000-08:00

Jag studerar just nu Musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Nu tänkte jag bjuda på ett litet smakprov från vad jag gör på den kursen. En hemuppgift som vi nyligen hade gick ut på att beskriva en musikupplevelse. Jag valde att analysera en av de mest betydelsefulla inspelningarna i populärmusikens historia, nämligen Good Vibrations med Beach Boys, från 1966. Ni kan läsa om låten här: http://en.wikipedia.org/wiki/Good_Vibrations

Om någon, mot förmodan, inte har hört låten så borde den personen skämmas en stund.
När du har skämts färdigt så kan du lyssna här, innan du läser min analys nedan:
http://www.youtube.com/watch?v=Rf5uGPdFnpk

Recension – musikbeskrivning
Av: Per Arne Edvardsson
Beskrivning av Good Vibrations med Beach Boys
Musik: Brian Wilson
Text: Mike Love.

Stycket inleds med Carl Wilsons ensamma solostämma, ackompanjerad av elorgel med mycket eko samt elbas. Sedan accelererar tempot och vi hör trummor som slås an (till synes asymmetriskt) och i bakgrunden kan man urskilja en oboe och flöjter, vilka eventuellt kommer från en mellotron.
När vi når den första refrängen så får vi en ny solosångare i Mike Love, som ackompanjeras av en suggestiv theremin och en aggressivt spelande cello (eller möjligen kontrabas). Trummorna ökar i intensitet och ett antal körstämmor vävs in. Sedan saktar åter tempot in, för den andra versen, där Carl Wilson åter ljuder ensam med samma ackompanjerande instrument som vid inledningen.
Mönstret från föregående vers upprepas, med samma instrumentering och detsamma gäller under den andra refrängen, som dock slutar abrupt. Tempot saktar in och några hastiga ackord från en ensam cembalo ekar och den får snart sällskap av diverse olika lågt mixade instrument. Jag tycker mig höra en saxofon, en theremin och ett basmunspel. En suggestiv kör träder in och leder in på nästa del av sången, där Mike Love åter är solosångare, understödd av en ”wall of sound” av olika slagverk, en cembalo, och en theremin, samt en fyllig kör.

Så saktar åter tempot in och en ensam kyrkorgel spelar mjukt till rytmen från en maracas. Mike Love sjunger först ensam men får sedan sällskap av alltfler stämmor. Rösterna försvinner bort och vi hör plötsligt endast ett munspel en elbas och en maracas. Så exploderar plötsligt låten igen, med körer, intensiva trummor, elbas, cello, theremin och diverse slagverk, tills det hela tonar ut.

Slutligen några ord om texten. Brian Wilsons geni som kompositör och producent har det skrivits mycket om, men Mike Love är definitivt en underskattad textförfattare. Hans text till Good Vibrations är en skicklig pastisch på engelsk romantisk 1800-talspoesi, i stil med Byron eller Wordsworth och den fungerar som en mycket effektiv kontrast till Brian Wilsons avantgardistiska komposition och arrangemang.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Fördoms-TV, som omväxling till förnedrings-TV

2008-11-16T16:18:00.000-08:00

Det har ju redan talats en hel del om SVT:s nya satsning Halal-TV och kritiken har inte varit nådig, så jag antar att jag slår in öppna dörrar när jag kritiserar programmet, men det bjuder jag på.
Min främsta kritik mot programmet är att det snarare förstärker svenskars fördomar mot muslimska kvinnor än tvärtom. Bara ett sådant faktum att de har valt tre programledare som samtliga bär huvudduk är en detalj som jag reagerar på. Som en extra ”krydda” tillhör två av programledarna den lilla procent av svenska muslimska kvinnor som inte tar män i hand.
Jag har arbetat inom skolans värld i femton års tid och har träffat minst ett hundratal muslimska kvinnor. Främst från Iran, Irak och Somalia. Av dessa hundratalet muslimska kvinnor bosatta i Sverige bar uppskattningsvis högst 5% huvudduk. Hur många av dessa kvinnor vägrade då att ta mig, som är man, i hand? Svaret är 0!

Jag avstår medvetet från att blanda mig i debatten om handskakandet, utan konstaterar bara att jag personligen aldrig har mött en muslimsk kvinna som vägrat skaka hand med mig.
Nu kanske någon säger att min privata undersökning är ovetenskaplig och det må så vara, men min bestämda uppfattning är att en kvinna som bär huvudduk och vägrar ta män i handen inte på något sätt är representativ för muslimska kvinnor i Sverige. Lika lite som Åsa Waldau i Knutby är representativ för kristna kvinnor i Sverige.
Om SVT med Halal-TV vill öka förståelsen för Islam i allmänhet och muslimska kvinnor i synnerhet, så borde man först och främst ha valt programledare som är representativa för svenska muslimska kvinnor. En av dem kunde ha burit huvudduk och vägrat ta män i handen, men åtminstone en av dem borde vara en sekulariserad muslim, eftersom de utgör en relativt stor grupp av alla muslimer i Sverige. Den tredje programledaren kunde då vara en troende muslimsk kvinna, som dock inte bär huvudduk och inte har något emot att ta män i handen.
Min ovetenskapliga gissning är att 75% av alla muslimska kvinnor i Sverige mest skulle känna igen sig i den sistnämnda programledaren.

Sammanfattningsvis är alltså min tes att Halal-TV är ett utmärkt program att titta på om man vill ha alla sina fördomar om muslimska kvinnor bekräftade och det var väl knappast så SVT tänkte när de kom på programidén?

© Per Arne Edvardsson, 2008

Ännu mer om Möwenpicks syndrom

2008-11-10T16:52:00.000-08:00

Det har uttryckts önskemål om att få ännu mer information om Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg), så här följer lite mer fakta.
Ett av de mest typiska Möwenpickdragen är att man aldrig gör något idag som kan skjutas upp till morgondagen. Varför städa idag när man kan städa imorgon, eller i övermorgon, eller nästa vecka…? Ikväll överraskade jag dock mig själv med att göra klart en hemtenta som inte ska vara inlämnad förrän i övermorgon. Men det var ett undantag.Det är värre när man ska göra jobbigare saker, som att skriva brev till myndigheter och dylikt. Sådant skjuter man upp tills det är för sent och sedan skjuter man upp det lite till.

När man har Möwenpicks syndrom så lever man i nuet. Det är oftast en bra egenskap. Man oroar sig inte för framtiden. Fast ibland kan det ju vara nyttigt att oroa sig lite för framtiden, eller åtminstone att vara lite förutseende. En närstående person kallade mig ”struts”, eftersom jag gärna stoppar ner huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Nu bör det dock tilläggas att den delen av strutsars beteende lär vara en gammal myt.

Annars är vi Möwenpickare väldigt organiserade och kontrollerade. Vi äter på bestämda tider och blir griniga om vi inte får dricka te kl 20:00 på kvällen.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Vad Sherlock Holmes aldrig sade

2008-10-28T16:30:00.000-07:00

Vår värld är full av seglivade myter. Jag brukar roa mig med att då och då avliva några av dem. Här kommer några exempel plus avlivningar:

1. Det kinesiska tecknet för ”kris” är detsamma som tecknet för ”möjlighet”.
Denna ”sanning” upprepas ständigt av överbetalda föreläsare, men är inget annat än en myt. Hur myten har uppstått är svårt att säga, men visst skulle det vara underbart om vi kunde se en möjlighet i varje kris?

2. Den danske kungen Kristian II, som regerade Sverige 1520-21 kallas i Sverige ”Kristian Tyrann” och i Danmark ”Kristian Den gode”.
Hans svenska öknamn stämmer, men han kallas inte ”Den gode” i Danmark. Jag kan tillägga att han förövrigt inte var mer tyrann än sin svenske besegrare Gustav Vasa. Båda var lika goda kålsupare, med hundratals liv på sina samveten. Men de var inte ett dugg mer grymma än andra europeiska kungar på 1500-talet. Det ingick i kungens roll att hugga huvudet av folk som kom i vägen.

3. Sherlock Holmes mest berömda replik är: ”Elementary, my dear Watson!”
Detta är om inte en myt så åtminstone en sanning med modifikation. Sir Arthur Conan Doyle använder inte denna berömda replik i en enda av sina noveller eller romaner om Sherlock Holmes, men den upprepas desto mer frekvent i hundratals filmer om detektiven i fråga.Varifrån kommer då denna replik? Jo; den förekom första gången i den första auktoriserade dramatiseringen av Sherlock Holmes, vilken författades av den amerikanske skådespelaren och dramatikern William Gillette och hade premiär i New York 1899. Denna pjäs som hette just Sherlock Holmes blev en formidabel framgång, med William Gillette själv i huvudrollen, och han turnerade sedan med den även i Europa. Som en liten parentes (för alla som gillar värdelöst vetande) måste jag nämna att när den sattes upp i England så höll Gillette auditions för olika småroller i pjäsen. Till en liten roll, en ung pojke, valde han ut en elvaårig yngling vid namn Charles Chaplin.

Jag återkommer i framtiden med fler mytavlivningar.

Veckans allmänbildningsfråga:
Vad heter de två skådespelarna på fotot?
Dessa herrar spelade Holmes och Dr Watson, på film, fler gånger än någon annan.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Mitt liv som VIP

2008-10-25T16:35:00.000-07:00

Visst är det roligt att känna sig lite fin och utvald?
Jag tänkte berätta lite om mina erfarenheter som VIP (Very Important Person).
Under tre års tid extraknäckte jag som moderator för forumet på ABBA:s officiella hemsida.
Jag blev värvad till detta obetalda jobb, eftersom jag hade visat i mina foruminlägg att jag visste mycket om ABBA, var duktig på engelska och hade en diplomatisk natur. Att de inte hade någon svensk moderator spelade säkert också in. Jag ska berätta mer om detta oavlönade slavarbete en annan gång. Vi moderatorer fick betalt i form av CD och DVD-utgåvor med ABBA-anknytning, samt lite annat småkrafs som posters, T-shirts etc.

När musikalen Mamma Mia skulle ha premiär i Stockholm försökte vi tigga oss till biljetter till premiären, men vi fick nöja oss med genrepet, vilket också var okej. Naturligtvis hade det multinationella bolaget Universal Music, som vi arbetade gratis för, inte råd att bjuda oss på hotellvistelse, men som tur var har jag en god sajbervän i Uppsala (som gillar ABBA), så jag bjöd henne på föreställningen och fick bo hos henne. Jag kände mig som en riktig VIP när jag gick fram till kassan på Cirkus, sa mitt namn och fick ett kuvert med biljetterna, på vilket Görel Hanser skrivit mitt namn. Alla som kan sin ABBA-historia vet vem hon är. Ni andra får väl googla, eller fråga mig. Det visade sig dock att vi fått ganska eländiga biljetter, långt från scenen. Dessutom satt vi bakom en pelare, som man fick titta ömsom på den ena sidan av och ömsom på den andra. Men, gratis var det ju. Här ovan kan ni se en CD som jag fick mig tillskickad, något senare. Som ni ser är den signerad av Björn och Benny. Den är jag lite mallig för. Många har skivor som är signerade av dem, men denna har de speciellt signerat åt mig, som tack för att jag har arbetat åt dem, vilket känns finare. Är man VIP så är man!

Två år senare skulle succémusikalen flytta till Göteborg och då lyckades jag tigga mig till biljetter till premiären på Scandinavium. Jag bjöd åter min sajbervän från Uppsala och den här gången kände vi oss verkligen som VIP. Vi fick stå i VIP-kön och gå in på röda mattan. Precis bakom oss i kön stod Niklas Strömstedt (som har översatt sångtexterna till svenska). När vi kommit in så stod en tjej och tittade vilken typ av biljett man hade. Vi som hade VIP-biljetter fick varsitt presentkort från KappAhl på 200 kr. Sedan visades vi in till de finaste platserna på parkett, bara ett par meter från scenen. Strax bakom oss satt Claes Eriksson (Galenskaparna). Vi satt såpass nära scenen att man kunde se aktörernas minspel. Allt detta gjorde att upplevelsen blev 200% större än på Cirkus i Stockholm. Vid föreställningens slut kom Benny Andersson ut på scenen och bugade. Han var så nära att man nästan kunde ta på honom, men jag avstod från att tafsa. Jag är ju trots allt något så sällsynt som en manlig ABBA-fan som inte är bög.

Den senaste gången jag kände mig som lite VIP var i våras, när jag var bjuden till Emrik Larssons releaseparty och t.o.m. fick vara gratisätare, men det är en annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Förnedrings-TV i dansbandstakt

2008-10-22T15:14:00.000-07:00

Jag tittade i lördags på SVT:s stora satsning Dansbandskampen.
En egenhet som jag har är att jag är fascinerad av saker som är obegripliga för mig och dansbandsvärlden är totalt obegriplig för mig. Kanske för att den har sin största utbredning i den del av landet Sverige där man spelar bandy och ägnar sig åt älgjakt. Vi talar alltså om den s.k. landsbygden. Jag är ju en storstadsmänniska, på gott och ont. Det är bäst att tillägga att jag absolut inte ser ner på landsbygden eller dess befolkning. Jag bara konstaterar att livsstilen är annorlunda mot i storstaden.

Jag ska inte här diskutera dansbandsmusikens kvaliteter, utan tänkte nöja mig med att recensera Dansbandskampen. Det första man undrar är hur de valde ut vilka band som skulle vara med. Genom valet av tävlande dödade de nämligen den eventuella spänning som kunde ha funnits i tävlingsmomentet. Av fem band skulle ett slås ut efter första omgången och i nästa omgång skulle två bli utslagna, så två band gick vidare till nästa vecka. Jag som har ytterst begränsade kunskaper om dansbandsgenren, men mycket goda kunskaper om musik i allmänhet och rock och pop i synnerhet, kunde genast konstatera att två band höll professionell klass, två var duktiga amatörer och ett var ett rent nybörjarband. Med andra ord var det ingen konst att redan efter första omgången gissa vilka två band som skulle stå som segrare på slutet.

Jag tyckte riktigt synd om nybörjarbandet som blev utslagna i första omgången, men samtidigt kan man undra hur folk kan sakna självkritik så till den grad att de uppträder i TV, på bästa sändningstid, med tre halvtaskiga amatörmusiker och en sångerska som sjunger skärande falskt. Tala om att begå harakiri i direktsändning! Det är en sak med alla kändiskåta falsksångare i mobbningsprogrammet Idol, som själva har anmält sig och där en del av själva programidén går ut på att hånskratta åt personer utan självinsikt, men om jag har förstått det rätt så har deltagarna i Dansbandskampen på något sätt kvalificerat sig för att få vara med. Då borde någon ansvarsfull redaktionsmedlem ha stoppat dem och sagt att de inte håller måttet. För inte är det väl så att ärevördiga SVT, som jag alltid har haft ett stort förtroende för, medvetet går in för att vara lika lågt stående som TV4?

© Per Arne Edvardsson, 2008

Lång och stilig

2008-10-19T14:46:00.000-07:00

Det sägs ju att storleken inte har någon betydelse, men om vi pratar om kroppslängd så har den faktiskt en viss betydelse. Vårt samhälle är anpassat för människor av normallängd (ca 160-185 cm). Om man är kortare än 160 cm eller längre än 185 cm så kan man få problem. Själv är jag 195 cm lång och för det mesta har jag inte ont av det. Jag är hellre över normallängd än under, för det anses ju positivt att vara lång i vår del av världen, Man säger ju ”Lång och stilig”. Jag har däremot aldrig hört uttrycket ”Kort och stilig”, utan i så fall säger man ”Kort men stilig”. Som att det går att vara stilig trots att man är kortväxt.

Korta personer är ofta avundsjuka på mig, för att jag når överallt och kan se över människors huvuden vid konserter etc. Kanske det oftast är en fördel att vara lång, men det har sina nackdelar också. Den främsta nackdelen är att få möbler är anpassade för att passa personer av min längd. Soffor och fåtöljer fungerar ju alltid, men stolar och bord funkar sämre. Om jag tvingas sitta länge vid ett bord så får jag snart ont i ryggen och benen, eftersom jag oftast är tvungen att vika in benen under stolen, i en obekväm vinkel, för att få plats. I stort sett alla stolar är för låga för att jag ska kunna sitta bekvämt på dem och borden är naturligtvis anpassade efter den normala stolshöjden, med en ur ergonomisk synvinkel katastrofal sittställning som följd.

Lika illa, eller ofta värre, är det när man reser med kollektivtrafiken. Det underliga är att det inte tycks finnas någon standard när det gäller avstånd mellan stolarna på en buss. I vissa bussar får mina ben plats och i vissa bussar inte. Allra sämst är de gamla 60-talsspårvagnarna i Göteborg (se fotot) som tack och lov är på väg att ersättas av modernare varianter. Där är benutrymmet i vissa vagnar outhärdligt minimalt. Hela spårvagnsresan går åt till att försöka hitta en benställning där benen får plats utan att smärtan i benen och ryggen blir outhärdlig.
I de modernare spårvagnarna är benutrymmet aningen större, men bara såpass stort att man alltid gnuggar knäna mot sätet framför.

Sängar är ett annat problem. De är ofta för korta. Men oftast sover jag i min egen säng som är tillräckligt lång för mig. Den är däremot i smalaste laget de gånger då jag har kvinnligt besök, men det är en helt annan historia och jag lovade ju i min första blogg här att jag inte ska tala om mitt sexliv.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Storebror ICA ser dig!

2008-10-17T09:16:00.000-07:00

Idag damp det månatliga bladet från ICA ner i brevlådan, med den där bonuschecken på 25 kr som alltid känns så välkommen. Jag hajade dock till när jag såg de tillhörande rabatterbjudandena. Storebror ICA har nämligen sett vilka varor jag brukar köpa och givit mig rabatt på några av dessa. Detta fick mig att känna ett visst obehag, men likt förbaskat utnyttjade jag erbjudandet idag och fick 20% rabatt på min Onaka.
När jag sedan läste Göteborgs-Posten så såg jag att de hade uppmärksammat samma integritetsintrång:http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=106&a=452156

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. Det är onekligen ett integritetsintrång att mina matinköp registreras, men samtidigt kan det ju vara trevligt att få rabatt på varor man ofta köper. Fast…man kan ju undra vilka slutsatser det går att dra om mig, med utgångspunkt av de varor som jag personligen får rabatterat pris på. Här kommer hela listan:
Marmelad (Den Gamle Fabrik)
Onaka
Matris (ICA)
Maskindisk (Skona)
Fryst tårta (Almondy)
ICA: s Wokmix
Strimlad rökt skinka
Potatissallad (Rydbergs)
ICA: s morötter

De enda av dessa varor som jag köper ganska ofta är Onaka, maskindisk och morötter. De övriga köper jag någon gång ibland och Almondys tårtor köper jag en gång om året (när jag fyller år).

Vad säger du, käre Medborgare och ICA-kund:
Hur skrämmande är detta egentligen?

© Per Arne Edvardsson, 2008

Pers praktiska tips, Del 2

2008-10-14T09:15:00.000-07:00

Du kanske har hamnat i den besvärliga situationen att det är Nyårsafton och du har glömt köpa champagne (eller mousserande vin). Systemet är stängt, gästerna är på ingång och en misslyckad Nyårsfest hotar. Vad göra?

Naturligtvis har du en ”bag in box” med vitt vin hemma. Det har man ju alltid.
Då går du genast till ICA (eller annan lämplig livsmedelsaffär) och inhandlar en flaska Pommac. När tolvslaget närmar sig tar du fram champagneglasen och fyller dem med 3/4 vitt vin och 1/4 Pommac. Såvida du inte har vinkännare bland gästerna så kommer ingen att märka något. Kanske de däremot kommer att tycka att du har köpt eländig skumpa, men du har i alla fall sluppit skammen att inte ha något att skåla in Nyåret med!

© Per Arne Edvardsson, 2008

En gamling tittar på ungdomsmodet

2008-10-13T15:34:00.000-07:00

Ungdomsmodet är naturligtvis annorlunda idag, mot för tjugo år sedan.
När jag vara tjugo år såg man tatueringar endast på raggare och på äldre herrar med en bakgrund som sjömän. Begreppet piercing var okänt för de flesta och existerade nästan enbart i form av ringar i öronen. Idag är det svårt att hitta någon under trettio år som inte är tatuerad. Framförallt bland unga tjejer verkar det närmast obligatoriskt att vara tatuerad. Nu kanske det är säkrast att tillägga (för att inte framstå som en sexmissbrukare som har sett hundratals unga tjejer nakna) att denna observation grundar sig på synliga tatueringar som under sommaren syns på armar, axlar, skuldror, anklar och andra kroppsdelar som blottas under den varmare årstiden. Jag har inga som helst moraliska invändningar mot tatueringar. Alla som vill smycka sina kroppar får naturligtvis göra det, men när det gäller riktigt stora och uppseendeväckande tatueringar på riktigt unga personer så kan man bli lätt bekymrad. Den där jättetatueringen över hela ryggen som är ascool när man är 19 år kanske inte är fullt lika cool när man är 30 eller 40. Plastikkirurgerna har ju också vittnat om att köerna med personer som vill avlägsna tatueringar som de ångrar bara växer.

När det gäller ungdomarnas klädmode, så tycker jag att det är härligt att det är så fritt idag.
Det finns hundratals olika stilar att välja mellan, till skillnad mot när man själv var i den åldern. På 80-talet skulle man vara antingen syntare eller punkare, eller så var man bara en tönt (som jag). Ordet nörd fanns inte i svenska språket då.
Det finns dock två modedetaljer i dagens ungdomsmode som ter sig obegripliga, för en gamling som jag. Det ena är vanan att bära byxorna halvvägs nere på rumpan, så underkläderna syns. Dels tycker jag att det är fult, men framförallt verkar det otroligt obekvämt. Det är mest killar som kör med denna stil och de får en underlig gångstil, orsakad av att det krävs en viss teknik för att byxorna ska hänga kvar och inte falla ner till anklarna. När jag var tonåring fanns det inget mer pinsamt än om någon råkade få se en millimeter av ens kalsonger. Om det inträffade så var man nästan tvungen att vara hemma från skolan i en vecka. Nu går alla och visar sina kalsonger och trosor i skolan.
Det andra obegripliga modet handlar om att gå omkring inomhus med en stickad mössa på huvudet. När jag var tonåring så var mössor det mest pinsamma som fanns. Man hade knappt mössa på sig ens när det var minusgrader. Nu går de omkring i stickad mössa när det är 30 grader varmt, samt inomhus. Det måste bli outhärdligt varmt. Jag skulle inte stå ut.

Sammanfattningsvis så hör det väl till, när man når en viss ålder, att ungdomarna ter sig alltmer som främmande varelser?

© Per Arne Edvardsson, 2008

Möwenpick handlar och lånar böcker

2008-10-12T08:47:00.001-07:00

När man lider av Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg) så känner man sig väldigt osocial vissa dagar. Man har bara inte lust att prata med en enda människa. Den gigantiska ICA-butiken, som jag nämnde i föregående blogginlägg, har nyligen inrättat det perfekt för oss Möwenpickare. De har en snabbkassa med två terminaler där man själv drar sitt betalkort, scannar in varorna och slipper prata med någon i kassan. Det är extra bra om man handlar en fredag då kassaköerna är kilometerlånga. I Snabbkassan får man ha högst tio varor och jag har sällan fler än så. Det gäller dock att lusläsa kvittot efteråt, för en gång hade jag råkat betala 36 kr för en gurka, men då finns det en ICA-medarbetare på vakt som man kan höra av sig till.

Lika Möwenpicksanpassat är det numera på biblioteket. Man drar sitt lånekort, knappar in sin kod och scannar in böckerna man lånat. Man slipper prata med någon bibliotekarie. Förra veckan var jag först på Universitetsbiblioteket och handlade sedan på hemvägen. När jag kom hem konstaterade jag nöjt att jag inte hade talat med en enda människa på hela dagen.

© Per Arne Edvardsson, 2008