lördagen den 4:e februari 2012

Filmfestivalen förr och nu

Årets filmfestival går mot sitt slut. Det var ett jubileum för mig, eftersom det var det tjugonde året i rad som jag gick på filmfestivalen. Jag har sparat alla de gamla programmen och roar mig nu med att bläddra i det från 1993, det första året jag var där. På den tiden var festivalen mycket mindre. Man hade 388 visningar och i år var det en bra bit över 800.

Även publiken har förändrats sedan början av 90-talet. Jag minns att det då huvudsakligen var en viss typ av människor som gick på filmfestivalen. Det var den s.k. ”Kulturvänstern” (med Palestinasjal och hennarött hår), andra intellektuella i svart polotröja, samt människor med en alternativ livsstil. Idag är det alla typer av människor som går på filmfestivalen. Det är allt från gymnasieungdomar till herrar och damer i 80-årsåldern. Vissa oskrivna regler har rubbats i och med att publiken har förändrats. Förr satt alla kvar tills sluttexterna rullat färdigt och man applåderade när regissörens namn kom upp på duken i slutet. Idag applåderar folk direkt när sluttexterna börjar och reser sig innan de rullat färdigt, vilket säkert stör en del gamla festivalsveteraner. Jag blir dock inte störd av det. Personligen har jag alltid tyckt att det är lite fånigt att applådera i en biosalong, så vida inte regissören befinner sig i lokalen.

Jag har många minnen från åren som gått. En gång skyndade jag mig till en visning av en afrikansk film och blev lite brydd när skådespelarna var tyskar och handlingen utspelade sig i Tyskland. Min första tanke var att det var en förfilm, för det förekommer att en kortfilm visas före långfilmen. När den tyska filmen pågått i en halvtimme så började jag tycka att det var en väldigt lång förfilm och snart gick det upp för mig att det sannolikt var huvudfilmen. Jag tänkte då att de hade råkat visa fel film, men tyckte det var underligt att ingen annan i salongen verkade reagera. När filmen var slut tittade jag på min biljett och det visade sig att filmen som jag skulle se hade visats i en helt annan biograf. Jag hade tagit fel på plats, men rätt på tid. Dessutom hade personen som rev biljetterna vid entrén slarvat, för de ska ju titta på biljetten så att det står rätt nummer på den. Jag förlorade ju inget på det, eftersom jag fick se en annan film än den jag tänkt, men jag kände mig ändå besviken.

En annan gång skulle jag se en fransk komedi, Inte här för att bli älskad. När visningen skulle inledas meddelade personalen att den filmen tyvärr hade kommit på avigvägar, så istället skulle de visa en mongolisk film. Det kändes helt okej, så jag satt kvar. Då visar det sig att den också är försvunnen, så istället visar de den svenska vulgobuskisfilmen Babas bilar. Jag brukar aldrig ta till överord, men jag kan inte erinra mig en enda film jag sett i mitt liv som har varit sämre än Babas bilar. Den fick Göta kanal 2 att framstå som ett cineastiskt mästerverk i jämförelse. De flesta i biolokalen lämnade filmen innan dess slut, så jag var inte ensam om den uppfattningen. Jag satt dock kvar till det bittra slutet, men vi få som var kvar applåderade inte. Ett par dagar senare fick vi se den franska filmen, som de hade lyckats hitta en DVD-kopia av och den var så pass bra att man kunde förlåta regissören till Babas bilar för att han stulit 90 minuter av mitt liv.

Det var bara två episoder ur min filmfestivalhistoria. Jag kanske återkommer med fler i framtiden.

© Per Arne Edvardsson, 2012

lördagen den 14:e januari 2012

Aprilgrädde

Idag när jag lagade mat använde jag vispgrädde med bäst före datum: 19 april 2011. Det är dock inte så illa som det låter, eftersom den har varit oöppnad och djupfryst. Jag köpte vispgrädden i fråga till ett planerat möte med min skrivarklubb, då jag hade tänkt att bjuda på våfflor. Då mötet i fråga blev inställt frös jag in det oöppnade gräddpaketet.

Förra veckan hade jag besök som jag bjöd på våfflor och tog fram det djupfrysta gräddpaketet, men då blev det inte av att jag öppnade det. Vi tyckte att det inte behövdes grädde till våfflorna. Igår kom jag på det upptinade gräddpaketet och tänkte först kasta det, men så tänkte jag att jag skulle öppna det och lukta och smaka på innehållet. Idag, när jag lagade mat, gjorde jag så. Konsistensen på grädden var grynig och trögflytande, men den luktade inte konstigt och smakade precis som vispgrädde ska smaka, så jag hällde den i min pastagryta med curry. Det blev jättegott, för att citera en känd TV-kock. Nu vet jag alltså att det går utmärkt att frysa ett oöppnat gräddpaket. Däremot är det tveksamt om det skulle gå att vispa grädden.

© Per Arne Edvardsson, 2012

torsdagen den 8:e december 2011

Det magiska med en ny mataffär


Ibland känner jag mig väldigt lättroad, som härom veckan då jag för första gången besökte en alldeles nyöppnad stor Coop-butik i närheten. Jag blev alldeles lycklig av att få utforska en ny livsmedelsbutik. Lustigt att det kan vara så roligt.

Jag har alltid gillat att handla mat. Det är väl något nedärvt från stenåldern, då vi var jägare och samlare. Då gick en stor del av vår tid åt till att leta efter mat, i form av ätliga frukter, bär och örter. När jag flyttade hit för elva år sedan så tyckte jag att en av de bästa sakerna med flytten var att få nya livsmedelsbutiker att handla i. I Kortedala, där jag tidigare bodde, fanns det endast en liten Vivo och en ännu mindre ICA, nära mitt hem, samt en stor Hemköp på Kortedala Torg, drygt 20 minuters promenad hemifrån. Här i östra centrala Göteborg kryllar det av livsmedelsbutiker. Inom en radie av en kvarts promenad har jag: 3 st ICA (en liten, en medelstor och en jättestor), 1 st liten Lidl, 1 st medelstor Netto, samt den nyöppnade stora Coop. Utöver dessa finns en handfull små s.k. invandrarbutiker. Sålunda behöver man knappast riskera att svälta ihjäl.

Man känner sig onekligen lyckligt lottad, när man jämför sig med folk i glesbygden som har en timmes resa till sin lokala ICA.

© Per Arne Edvardsson, 2011

söndagen den 27:e november 2011

Varför bölar svenskamerikanerna?

Realitysåpan Allt för Sverige har det ju redan skrivits en hel del om. De flesta skribenter har irriterats av att man visar upp en klichébild av Sverige, som har väldigt lite med verkligheten att göra. Det kan man naturligtvis instämma i, men faktum är att vilken bild man än visat upp så hade alltid några varit missnöjda. Det hade varit minst lika fel att bara visa upp Rosengård och Hammarkullen.

Sedan kan man naturligtvis ställa sig frågan varför det måste vara en tävling. Jag tycker att det hade varit minst lika intressant att låta svenskamerikanerna söka sina rötter utan att behöva deltaga i en massa fåniga utslagningstävlingar. Jag föredrar realityserien Vem tror du att du är? där en känd person får experthjälp att söka efter sina rötter. Det är perfekt underhållning för mig. Ett problem med Allt för Sverige är att deltagarna är så tydligt castade. Man kan höra hur diskussionerna gått på redaktionsmötena:

- Vi måste ha en charmig klichébög! Vad ska vi ha mer…?
- Jag vet! En lite manhaftig kvinnlig polis!
- En präst måste vi ha också! Det vet ju alla hur religiösa amerikaner är!


Annars kan jag inte låta bli att fnissa åt det återkommande inslaget där en av de tävlande får en liten kista med dokument som någon släktforskare fått fram. Samtliga börjar gråta när de sitter där och tittar i papperna. Varför då? Jag är själv mycket intresserad av mina rötter och har engagerat mig mycket i den släktforskning som min moster har sysslat med i många decennier. Jag har dock aldrig någonsin gråtit efter att ha läst om någon släkting. Självklart har jag blivit berörd av vissa av mina släktingars levnadsöden. Inte minst den kvinna som blev dömd till döden (men fick straffet omvandlat till femton års straffarbete) efter att ha mördat sitt barn som hon fött efter en utomäktenskaplig förbindelse. Jag skulle dock aldrig börja gråta över något som inträffade 1823, som i det fallet. Men det är kanske så att det där lipandet är en del av den amerikanska mentaliteten? Man ser ju alltid amerikaner böla i sammanhang där få svenskar (och inga britter) skulle gråta. Kanske det i detta fall även handlar om att USA är ett relativt ungt land, så alla amerikaner saknar en kontakt med historien, som är självklar för oss svenskar? USA bildades 1776 och då hade Sverige redan funnits i 800 år.

© Per Arne Edvardsson, 2011

torsdagen den 10:e november 2011

Elva, elva och elva

Alla som är intresserade av numerologi har konstaterat att ett spännande datum infaller nu:
11-11-11. Det är den enda gången under vår livstid som vi får uppleva ett datum med 6 st identiska siffror. Faktum är att det aldrig kommer att hända igen. 22-22-22 är ju omöjligt, eftersom det endast finns tolv månader. Nästa år får vi dock uppleva 12-12-12, vilket ju också är intressant. De sa på TV att ovanligt många par tänker gifta sig 11-11-11. Det hade jag gärna gjort också, om jag hade haft någon att gifta mig med. Jag får försöka hitta någon att gifta mig med 12-12-12 istället.

Personligen tror jag inte alls på numerologi. Speciellt inte när det gäller datum, eftersom datumet ju är en konstruktion. I den muslimska världen har de ju ett helt annat år nu t.ex.
Fast…man vet ju aldrig. Kanske alla datorer kommer att få spatt av alla ettor i datumet, eller så återvänder Jesus till Jorden. Vem vet? Allra mest spännande blir det när klockan är 11:11:11. Vad kommer att hända då, när såväl datum som klockslag enbart består av ettor?
Själv är jag född 11 mars, men det är en annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2011

söndagen den 23:e oktober 2011

Till minne av Tumba

Sven Tumba lämnade oss nyligen. Dagen då den sorgliga nyheten nådde oss skrev jag på Facebook:
”Foppa och Salming i alla ära men Tumba gjorde det som de gjorde på en uterink, i snöblandat regn och motvind.”

Man kan ju roa sig med att göra upp listor där man rankar de bästa svenska ishockeyspelarna genom tiderna, men det blir ju alltid en högst subjektiv lista. Att giganter som Tumba, Peter Forsberg, Mats Sundin, Börje Salming, Ulf Sterner och Niklas Lidström hör hemma högt upp på listan lär alla vara överens om, men hur rangordnar man de andra spelarna? Var Rolle Stoltz bättre än Mats Waltin? Var Leif ”Honken” Holmqvist bättre än Peter ”Pekka” Lindmark? Var Mats Näslund bättre än Nisse Nilsson? Det går naturligtvis inte att besvara den typen av frågor. Ofta hör man påståendet att dagens idrottare självklart är bättre än gårdagens, eftersom det är hårdare konkurrens idag. Det ligger naturligtvis mycket i det, men å andra sidan fick idrottarna kämpa mycket mer förr. De var ju amatörer och var tvungna att arbeta hela dagen, även om de hade en viktig match på kvällen. Dessutom hade de mycket tyngre, klumpigare och sämre utrustning. Tumbas utrustning vägde säkert minst dubbelt så mycket som Foppas. Jag äger själv ett par ishockeyhandskar från sent 60-tal och de väger som tre par moderna handskar. Dagens handskar är gjorda av lätta konstmaterial, medan 60-talets var gjorda av läder och var stoppade med hästtagel. Även axelskydd och benskydd var gjorda av läder, fram tills mitten av 60-talet då plastskydden kom. Rolle Stoltz har berättat om hur utrustningen blev tyngre ju längre matchen led, eftersom läderskydden absorberade svetten.

Jag tänker sålunda inte påstå att Tumba var bättre än Foppa, eller tvärtom. Däremot råder det ingen tvekan om att Tumba är den mest betydelsefulle spelaren när det handlar om ishockeyns genombrott i Sverige på 50-talet. Enligt TV-sportens legendariske reporter Bo Hansson var ishockeyn så gott som okänd när Sverige tilldelades VM 1949. Denna turnering blev en stor publiksuccé och det blev t.o.m. kravaller när Sverige skulle möta Kanada på Stadion i Stockholm. Då var ännu Tumba för ung för att vara med, men han fick sitt stora genombrott i OS-turneringen 1952. Det var ett av de sämsta vinter-OS som Sverige har gjort, till dags dato, så varje medalj firades stort. För Tre Kronor blev det ett brons och Sven ”Tumba” Johansson blev den store publikfavoriten. Året efter ledde han Sverige till vårt första VM-guld. Det är dock det minst värda av alla våra svenska VM-guld i ishockey. De enda deltagande nationerna, förutom Sverige, var Tjeckoslovakien, Schweiz och Västtyskland. Tjeckerna åkte hem efter första matchen, när de fick ett telegram om att landets president hade avlidit. Sålunda behövde Tre Kronor bara slå två (på den tiden) B-nationer för att ro hem guldet. Nästa VM-guld var desto mer ärofyllt, inför drygt 50 000 åskådare i Moskva. Tumba blev snart Sveriges populäraste idrottsman och fick ett eget radioprogram, Timmen Tumba. Han fick även ”äran” att medverka i en Åsa-Nissefilm, där han demonstrerade den nya flugan vattenskidor.

Ett annat genidrag av Tumba var TV-pucken, som kom till på hans initiativ. De flesta av våra största spelare, de senaste femtio åren, har spelat i TV-pucken. Sålunda har vi Tumba att tacka för mycket. Vad han senare betydde för golfens genombrott som folksport i Sverige får någon annan, som är mer kunnig än jag i ämnet golf, gärna berätta.


© Per Arne Edvardsson, 2011

lördagen den 1:e oktober 2011

Till minne av en ishockeylegend.


Ingen har väl kunnat undgå att Sven Tumba har lämnat oss. Jag ska inom kort skriva ihop en hyllningsblogg till honom, men tills vidare får ni nöja er med denna gamla blogg om honom:
http://lapsangsfunderingar.blogspot.com/2009/02/hockeylegenden-och-prinsessan.html