Det lönar sig att klaga!

Det finns vissa yrkeskårer som är hatade av de flesta . Personligen har jag ingenting emot lapplisor (eftersom jag inte har någon bil), men jag tycker desto sämre om telefonsäljare. Alltså inte personer som säljer telefoner, utan personer som säljer saker via telefon. Eftersom jag är registrerad hos NIX-registret så slipper jag de flesta, men reglerna säger att företag som man är kund hos, eller har varit kund hos, får lov att ringa till en. Sålunda råkade jag ut för en ohängd slyngel som ringde å ComHems vägnar. Här följer det klagobrev som jag sedan författade och skickade till ComHem:

”Jag blev ikväll ca kl 20:40 uppringd av en säljare som sade sig representera ComHem. Han försökte få mig att teckna ett utökat abonnemang innehållande diverse filmkanaler etc. Jag sa upprepade gånger att jag inte var intresserad. Han fortsatte att rabbla upp allt som ingick i paketet och jag sa då, vänligt men bestämt:
"Det är ingen idé att du tjatar, för jag är INTE intresserad! Tack!"
Varpå han svarar, och jag citerar ordagrant:
"Jävla idiot!"
Varpå han kopplar ner samtalet, utan att säga "Hej".

Jag accepterar INTE att bli tilltalad på det sättet och kräver härmed en officiell ursäkt från ComHem, samt att ni genast ger den unge säljaren en kraftig reprimand.
För att återfå förtroendet för ComHem så vill jag dessutom ha någon form av kompensation för kränkningen.

Vänliga hälsningar
Per Arne Edvardsson”

ComHem är tydligen rädda om sitt rykte, för redan nästa dag fick jag följande svar:

”Hej och tack för ditt e-postmeddelande!
Vi ber verkligen om ursäkt för det bemötande du har fått, detta är inget som är förenligt med våra värderingar.

Kan tyvärr inte se vem personen är du har haft kontakt med.

Lägger på så att du får se alla Canal+ filmkanalerna under perioden den 5/12-8/12 gratis.

Med vänlig hälsning
Com Hem AB
Kundservice
Marlene Kihlström ”

Summan av kardemumman är alltså att det lönar sig att klaga. En annan gång när det varken gick att betala med VISA-kortet eller ta ut pengar från bankomaten p.g.a. datorhaveri hos Nordea fick jag hela 500 kr i kompensation, efter att ha författat ett välformulerat klagobrev, så klaga mera!


© Per Arne Edvardsson, 2009

Galna kvinnor som fascinerar

SVT har åter visat ett exempel på public service när det är som bäst, genom programmet Sommarpratarna som går just nu. En lika enkel som genialisk programidé, som går ut på att fem kända eller halvkända personer, vilka har det gemensamt att de någon gång har varit sommarpratare i radio, träffas och lyssnar på utdrag ur sina respektive Sommarprogram. Detta ger sedan upphov till intressanta diskussioner, medan de serveras spännande mat av en gourmetkock.

Jag brukar undvika att skriva om mitt privatliv här, men i ett program sa Ann Heberlein en intressant sak som fick mig att gapskratta av igenkännande. Hon har ju varit påfallande öppen och har berättat om sina stundtals mycket svåra psykiska problem och djupa depressioner.
Hon sa att detta har lett till en massa beundrarbrev från killar som tänder på ”galna kvinnor” (hennes eget uttryck) och många har kommit med explicita förslag av erotisk karaktär. Detta ledde till en intressant diskussion bland programmets gäster om fascinationen över andras ”galenskap”.

Jag måste bekänna att jag kände igen mig lite där. Jag har själv ofta dragits till komplexa kvinnor. Inte så till vida att jag har skrivit snuskiga beundrarbrev till kända galna kvinnor, utan snarare genom att inleda olika typer av relationer med kvinnor av den typen.Vissa av dem har haft en diagnos, medan vissa andra har varit utan diagnos men visat tydliga symptom på t.ex. ADHD eller Aspergers syndrom, eller har uppvisat tecken på att vara bipolära. Någon har t.o.m. haft vissa psykopatiska drag. För er som tänker på Norman Bates i Psycho så fort ni hör ordet ”psykopat” så bör jag upplysa om att de flesta psykopater inte alls är fysiskt våldsamma eller farliga. Däremot har de ett sjukligt kontrollbehov och vill kontrollera alla i sin omgivning.

Hur kommer det sig då att man attraheras av denna typ av personer? Förmodligen handlar det om att de ofta är mycket kreativa, humoristiska och rika på infall. De är helt enkelt inga dussinmänniskor och befinner sig ofta så långt ifrån Göran Hägglunds ”Verklighetens folk” som man kan komma. Det är denna typ av människor som fejkar en psykos, som en del av ett konstprojekt, eller gör andra spännande saker som ”normala” Svenssons aldrig skulle göra.
Det gör dem intressanta.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Läs min filmblogg!

Jag glädjer mig åt att min blogg tydligen läses av minst två personer (se föregående inlägg).

Ni och alla andra får gärna besöka min filmblogg, där jag senast ikväll har skrivit om romantiska komedier:

http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/

Finns det någon därute?

Is there anybody out there, för att citera Pink Floyd.
Jag undrar ibland om någon mer än jag själv läser denna blogg. Det är nämligen väldigt sällan som jag får några kommentarer. Fast det behöver ju inte betyda att jag saknar läsare. Det kan ju bero på att läsarna anser min blogg vara så fulländad att det inte finns något att tillägga.

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Jag skriver mest för mitt eget nöjes skull, men det är ju alltid roligt om någon läser...

Reinkarnation

Ibland gör hjärnan roliga associationshopp. Jag tittade på en dokumentär om det forntida Egypten och mindes plötsligt en episod ur mitt förflutna.

Det finns ju många som tror på reinkarnation och jag vill själv inte avfärda tanken, för det känns ju trösterikt att veta att man kanske lever vidare. Vissa personer tar reda på vem de har varit i ett tidigare liv, genom hypnos eller andra metoder. Det som aldrig slutar att roa mig är att samtliga dessa personer har varit något spännande i sitt tidigare liv. De har varit hovdam hos Drottning Kristina, eller general i Napoleons armé, eller konkubin till Kublai Khan. Jag har aldrig hört talas om någon som i ett tidigare liv var en simpel bonde på Västgötaslätten. Med tanke på att 70-80% av Europas befolkning var bönder så sent som år 1900, så känns det ju tusen gånger mer sannolikt att man i ett tidigare liv var bonde än att man var gladiator i Rom.

Jag minns ett samtal som jag hade med en tillfällig kvinnlig bekant, för ca femton år sedan. Hon hade genom hypnos fått reda på att hon i ett tidigare liv varit en slav som var med och byggde Keopspyramiden. Eftersom jag är mycket intresserad av egyptologi , så påpekade jag för henne att det numera finns tydliga arkeologiska bevis på att de som byggde pyramiderna inte alls var slavar. De var fria avlönade arbetare. Då sa hon, med påtaglig irritation i rösten:
- Jag var ju där!!!


© Per Arne Edvardsson, 2009

Kultur och hälsa

Jag är en sådan där kultursnubbe, som gillar allt det där som Göran Hägglund inte begriper sig på. För er som inte hänger med i kulturdebatten, så har alltså KD:s partiledare skrivit ett debattinlägg där han spyr galla över all ”konstig konst” som ”vanligt folk” inte begriper sig på. Men det var inte den pseudodebatten som jag skulle prata om här och nu.

Jag skulle prata om den pågående Bokmässan. Ni som eventuellt följer min blogg minns kanske att jag förra året räknade upp alla kändisar som jag såg på förra årets bokmässa, så det tänker jag inte göra i år. Jag tänkte istället vara extremt självcentrerad och prata om min hälsa. Jag lider inte av någon allvarlig sjukdom; varken Svininfluensan eller Digerdöden, utan en vanlig banal förkylning. Jag orkade, trots detta, promenera omkring på Bokmässan igår, i ett par timmar, men blev ännu sjukare efter den kraftansträngningen.

Den andra kulturella höjdpunkten i Göteborg är Filmfestivalen, i början av året. I år drabbades jag då av den värsta influensa jag har haft. Det tog tre veckor innan jag var helt återställd. Eftersom den bröt ut i början av Filmfestivalen förstörde denna sjukdom större delen av den kulturella höjdpunkten.

Idag slog det mig att det kanske inte är en slump att jag i år blev sjuk under såväl Filmfestivalen som Bokmässan. Kan det vara så att jag helt enkelt har blivit allergisk mot kultur? I så fall undrar jag om det finns någon bra medicin mot kulturallergi. Kanske man ska ansöka om medlemskap i Kristdemokraterna?

© Per Arne Edvardsson, 2009

Förälskad i Göteborg

Kärlekar kommer och kärlekar går. Det vet jag bättre än de flesta. En kärlek som dock aldrig kommer att gå över är min kärlek till Göteborg. Jag minns inte när den började. Kanske redan i det ögonblick då jag föddes i staden i fråga.

Under tjugoett års tid var det en kärlek på distans. Jag flyttade nämligen till Lerum 1972 och blev kvar där tills 1993. Under denna tid var Göteborg den lockande storstaden i fjärran, knappt två mil bort och bara 13 minuters tågresa bort. Naturligtvis var jag ofta i Göteborg, men det var först när jag flyttat till Göteborg som jag på allvar lärde känna staden. Jag trodde att jag kände Göteborg, men insåg snabbt att jag bara kände till Avenyn, Kungsgatan och ”Femman”. Sålunda bestämde jag mig för att utforska centrum. Min första sommar tillbaka i Göteborg var jag ute och gick varje dag och utforskade varenda gata och gränd i centrum.

Fram tills 2000 bodde jag i förorten Kortedala. För att vara en förort är det en fin stadsdel. Den började byggas redan i början av 50-talet, före Miljonprogrammets dagar, och slapp sålunda den människofientliga arkitektur som präglar 60-70-talens förorter som Bergsjön, Hammarkullen och Biskopsgården. Visst finns det några höghus i Kortedala, men de är ganska få och har en betydligt mer smakfull design än betongkolosserna i miljonprogrammets bostadsområden. När jag i början av detta sekels första sommar flyttade till stadsdelen Lunden, så kom jag betydligt närmare centrum och min kärlek till Göteborg bara växte.

Vad är det då som är så speciellt med Göteborg? De flesta brukar säga att charmen med denna stad är att det snarare är en stor småstad än en liten storstad. Det fina med Göteborg är nämligen att centrum är relativt litet till ytan. Alla huvudattraktioner finns inom gångavstånd från centralen. På det sättet skiljer sig Göteborg från Stockholm, för i huvudstaden måste man åka buss eller tunnelbana om man ska någonstans. Allting ligger utspritt där, åt alla håll. Från mitt hem är tar det ca 10 minuter att gå till Ullevi, en kvart att gå till Scandinavium och ungefär lika lång tid att gå till Liseberg. Till centralen går man på 20 minuter (om man går snabbt) och det tar lika lång tid att gå till Avenyn. Jag sparar alltså mycket pengar, eftersom jag slipper åka kollektivt i onödan. Fotot här intill har jag tagit från berget som jag bor på.

Jag har aldrig bott i någon liten ort eller småstad där alla känner alla, men tycker att det är skönt med anonymiteten i en storstad. Jag känner inte mina grannar och de känner inte mig. En del kan tycka att det är hemskt med den typen av alienation, men mig passar det bra. Jag har bott i samma hyreshus i nio år och känner igen de flesta i mitt hus, eftersom det inte är så stor omflyttning i detta lugna område. Det är dock bara en som jag ibland byter några ord med i tvättstugan. Henne lärde jag känna på en datakurs för åtta år sedan och av en slump kom vi på att vi bodde i samma hus. Förutom henne är det 2-3 personer i mitt hus som jag hejar på, om jag möter dem utanför huset. Samtliga är personer som har bott i huset lika länge som jag, eller längre. Naturligtvis hälsar jag också på dem som bor i min trappuppgång, om vi möts i trappan. Han som bor mittemot mig är trummis i ett rockband. Han och jag skulle säkert ha mycket gemensamt, men hur skulle man i så fall ta kontakt med honom? Det var lättare när man var 7 år, för då frågade man bara: ”Ska vi leka?”

Nu kom jag, som vanligt, ifrån ämnet. Jag får återkomma till min kärlek till Göteborg någon mer gång.


© Per Arne Edvardsson, 2009