Läs min filmblogg!

Jag glädjer mig åt att min blogg tydligen läses av minst två personer (se föregående inlägg).

Ni och alla andra får gärna besöka min filmblogg, där jag senast ikväll har skrivit om romantiska komedier:

http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/

Finns det någon därute?

Is there anybody out there, för att citera Pink Floyd.
Jag undrar ibland om någon mer än jag själv läser denna blogg. Det är nämligen väldigt sällan som jag får några kommentarer. Fast det behöver ju inte betyda att jag saknar läsare. Det kan ju bero på att läsarna anser min blogg vara så fulländad att det inte finns något att tillägga.

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Jag skriver mest för mitt eget nöjes skull, men det är ju alltid roligt om någon läser...

Reinkarnation

Ibland gör hjärnan roliga associationshopp. Jag tittade på en dokumentär om det forntida Egypten och mindes plötsligt en episod ur mitt förflutna.

Det finns ju många som tror på reinkarnation och jag vill själv inte avfärda tanken, för det känns ju trösterikt att veta att man kanske lever vidare. Vissa personer tar reda på vem de har varit i ett tidigare liv, genom hypnos eller andra metoder. Det som aldrig slutar att roa mig är att samtliga dessa personer har varit något spännande i sitt tidigare liv. De har varit hovdam hos Drottning Kristina, eller general i Napoleons armé, eller konkubin till Kublai Khan. Jag har aldrig hört talas om någon som i ett tidigare liv var en simpel bonde på Västgötaslätten. Med tanke på att 70-80% av Europas befolkning var bönder så sent som år 1900, så känns det ju tusen gånger mer sannolikt att man i ett tidigare liv var bonde än att man var gladiator i Rom.

Jag minns ett samtal som jag hade med en tillfällig kvinnlig bekant, för ca femton år sedan. Hon hade genom hypnos fått reda på att hon i ett tidigare liv varit en slav som var med och byggde Keopspyramiden. Eftersom jag är mycket intresserad av egyptologi , så påpekade jag för henne att det numera finns tydliga arkeologiska bevis på att de som byggde pyramiderna inte alls var slavar. De var fria avlönade arbetare. Då sa hon, med påtaglig irritation i rösten:
- Jag var ju där!!!


© Per Arne Edvardsson, 2009

Kultur och hälsa

Jag är en sådan där kultursnubbe, som gillar allt det där som Göran Hägglund inte begriper sig på. För er som inte hänger med i kulturdebatten, så har alltså KD:s partiledare skrivit ett debattinlägg där han spyr galla över all ”konstig konst” som ”vanligt folk” inte begriper sig på. Men det var inte den pseudodebatten som jag skulle prata om här och nu.

Jag skulle prata om den pågående Bokmässan. Ni som eventuellt följer min blogg minns kanske att jag förra året räknade upp alla kändisar som jag såg på förra årets bokmässa, så det tänker jag inte göra i år. Jag tänkte istället vara extremt självcentrerad och prata om min hälsa. Jag lider inte av någon allvarlig sjukdom; varken Svininfluensan eller Digerdöden, utan en vanlig banal förkylning. Jag orkade, trots detta, promenera omkring på Bokmässan igår, i ett par timmar, men blev ännu sjukare efter den kraftansträngningen.

Den andra kulturella höjdpunkten i Göteborg är Filmfestivalen, i början av året. I år drabbades jag då av den värsta influensa jag har haft. Det tog tre veckor innan jag var helt återställd. Eftersom den bröt ut i början av Filmfestivalen förstörde denna sjukdom större delen av den kulturella höjdpunkten.

Idag slog det mig att det kanske inte är en slump att jag i år blev sjuk under såväl Filmfestivalen som Bokmässan. Kan det vara så att jag helt enkelt har blivit allergisk mot kultur? I så fall undrar jag om det finns någon bra medicin mot kulturallergi. Kanske man ska ansöka om medlemskap i Kristdemokraterna?

© Per Arne Edvardsson, 2009

Förälskad i Göteborg

Kärlekar kommer och kärlekar går. Det vet jag bättre än de flesta. En kärlek som dock aldrig kommer att gå över är min kärlek till Göteborg. Jag minns inte när den började. Kanske redan i det ögonblick då jag föddes i staden i fråga.

Under tjugoett års tid var det en kärlek på distans. Jag flyttade nämligen till Lerum 1972 och blev kvar där tills 1993. Under denna tid var Göteborg den lockande storstaden i fjärran, knappt två mil bort och bara 13 minuters tågresa bort. Naturligtvis var jag ofta i Göteborg, men det var först när jag flyttat till Göteborg som jag på allvar lärde känna staden. Jag trodde att jag kände Göteborg, men insåg snabbt att jag bara kände till Avenyn, Kungsgatan och ”Femman”. Sålunda bestämde jag mig för att utforska centrum. Min första sommar tillbaka i Göteborg var jag ute och gick varje dag och utforskade varenda gata och gränd i centrum.

Fram tills 2000 bodde jag i förorten Kortedala. För att vara en förort är det en fin stadsdel. Den började byggas redan i början av 50-talet, före Miljonprogrammets dagar, och slapp sålunda den människofientliga arkitektur som präglar 60-70-talens förorter som Bergsjön, Hammarkullen och Biskopsgården. Visst finns det några höghus i Kortedala, men de är ganska få och har en betydligt mer smakfull design än betongkolosserna i miljonprogrammets bostadsområden. När jag i början av detta sekels första sommar flyttade till stadsdelen Lunden, så kom jag betydligt närmare centrum och min kärlek till Göteborg bara växte.

Vad är det då som är så speciellt med Göteborg? De flesta brukar säga att charmen med denna stad är att det snarare är en stor småstad än en liten storstad. Det fina med Göteborg är nämligen att centrum är relativt litet till ytan. Alla huvudattraktioner finns inom gångavstånd från centralen. På det sättet skiljer sig Göteborg från Stockholm, för i huvudstaden måste man åka buss eller tunnelbana om man ska någonstans. Allting ligger utspritt där, åt alla håll. Från mitt hem är tar det ca 10 minuter att gå till Ullevi, en kvart att gå till Scandinavium och ungefär lika lång tid att gå till Liseberg. Till centralen går man på 20 minuter (om man går snabbt) och det tar lika lång tid att gå till Avenyn. Jag sparar alltså mycket pengar, eftersom jag slipper åka kollektivt i onödan. Fotot här intill har jag tagit från berget som jag bor på.

Jag har aldrig bott i någon liten ort eller småstad där alla känner alla, men tycker att det är skönt med anonymiteten i en storstad. Jag känner inte mina grannar och de känner inte mig. En del kan tycka att det är hemskt med den typen av alienation, men mig passar det bra. Jag har bott i samma hyreshus i nio år och känner igen de flesta i mitt hus, eftersom det inte är så stor omflyttning i detta lugna område. Det är dock bara en som jag ibland byter några ord med i tvättstugan. Henne lärde jag känna på en datakurs för åtta år sedan och av en slump kom vi på att vi bodde i samma hus. Förutom henne är det 2-3 personer i mitt hus som jag hejar på, om jag möter dem utanför huset. Samtliga är personer som har bott i huset lika länge som jag, eller längre. Naturligtvis hälsar jag också på dem som bor i min trappuppgång, om vi möts i trappan. Han som bor mittemot mig är trummis i ett rockband. Han och jag skulle säkert ha mycket gemensamt, men hur skulle man i så fall ta kontakt med honom? Det var lättare när man var 7 år, för då frågade man bara: ”Ska vi leka?”

Nu kom jag, som vanligt, ifrån ämnet. Jag får återkomma till min kärlek till Göteborg någon mer gång.


© Per Arne Edvardsson, 2009

Usain Bolt mot Bob Hayes

VM i friidrott har precis tagit slut och alla vi friidrottsfantaster behöver en krisgrupp, för att komma över vår svåra abstinens. Även ni som är totalt ointresserade av sport kan väl knappast ha undgått Usain Bolts otroliga lopp på 100 och 200 meter. Är Usain Bolt den främste sprintern genom tiderna? Det kan man inte svara på. Det är omöjligt att jämföra olika generationers prestationer med varandra, men för skojs skull tänkte jag jämföra Usain Bolts världsrekordlopp på 100 meter i VM förra veckan med Bob Hayes världsrekordlopp på 100 meter i OS 1964.


För er som gillar siffror så är det enklast att börja med att jämföra segertiderna.
Bob Hayes, OS 1964: 10:06 sekunder.
Usain Bolt, VM 2009: 9:58 sekunder.
Det är alltså en differens på mindre än en halv sekund, trots att det har gått fyrtiofem år mellan loppen. Nu är ju ett 100-meterslopp en snabb historia, där världsrekordet oftast kapas med bara ett par hundradelar, vilket förklarar den till synes minimala resultatutvecklingen.10:06 hade faktiskt räckt till en finalplats i detta VM och hade man sprungit lika snabbt i finalen så hade man inte kommit sist. Redan nu anar ni kanske vart jag vill komma.

Nu går vi över till att jämföra de grundläggande förutsättningarna som respektive löpare hade att tävla och leva efter. Först och främst var Bob Hayes amatör, åtminstone på pappret. Detta bidrog till att han något år efter sin OS-bragd gav upp löpningen och istället satsade på en karriär inom amerikansk fotboll, där han också nådde stora framgångar. Usain Bolt är ett välavlönat heltidsproffs, som kan ägna sig åt träning och tävling på heltid och säkerligen kommer att tjäna än mer efter detta års prestationer.

Sedan tittar vi på deras utrustning. Vi börjar med skorna. Usain Bolt springer i ett par skor av märket Puma, som är framtagna med hjälp av en dator och utformade för att exakt passa just Usain Bolts fötter och hans sätt att löpa. De är tillverkade av konstmaterial och väger nästan ingenting. Det är alltså närmast som att ha ett par handskar på fötterna. Bob Hayes sprang i ett par skor av märket Adidas, som inte var mer unika än att vem som helst kunde köpa ett likadant par i vilken välsorterad sportaffär som helst. Av fotona att döma är de tillverkade av läder (eller möjligtvis konstläder) och har gummisula. Utöver det faktum att de inte på något sätt var speciellt framtagna för att passa Bob Hayes fötter eller löpstil, så kan man utgå från att de vägde mer än dubbelt så mycket som Usain Bolts orangea Pumaskor. Enligt Wikipedia tvingades dessutom Hayes att springa i lånade skor, eftersom han inte hittade sin ena sko före loppet. Någon hade råkat sparka in den under hans säng. Detta låter dock i mina öron som en skröna och sådant vill jag avhålla mig från. Jag håller mig till strikt vetenskap. Hur stor skillnad deras olika skor gör i tid på 100 meter kan man ju bara gissa. Kanske en tiondel, kanske två? Om vi nöjer oss med en tiondel, så har nu Bob Hayes tid förvandlats till 9:96. En tid som skulle ha räckt till medalj i de flesta mästerskap de senaste åren.

Nu tar vi en titt på kläderna. Usain Bolt springer i åtsittande kläder av konstmaterial, som är konstruerade för att inte släppa igenom någon luft och därmed ge minimalt luftmotstånd.
Bob Hayes sprang i ett bomullslinne och ett par nylonshorts, som fladdrade rejält i fartvinden. Kläderna har naturligtvis mindre betydelse än skorna, men jag vågar ändå dra av ytterligare en halv tiondel, så nu är vi nere på 9:91.


Så är vi framme vid det allra viktigaste: löparbanan.
Om skillnaden när det gäller skor och kläder har varit stor, så är det ingenting mot skillnaden mellan banorna som Hayes och Bolt sprang på. Usain Bolt sprang sin final på en modern löparbana. Den är gjord av betong eller asfalt som överst har en speciell gummibeläggning, vilket ger maximalt fäste och minimal friktion. Bob Hayes tvingades springa på forntidens löparbanor som var belagda med kolstybb, vilket alltså är finfördelat kol, blandat med sand, lera och tjära. På den tiden lottade man alltid banorna, även i finalen, och Bob Hayes hade oturen att bli tilldelad innerbanan. På en modern bana skulle det inte ha någon betydelse alls, men på kolstybbens tid var det en riktig nitlott, eftersom innerbanan alltid var den mjukaste och mest slitna banan. På alla längre distanser springer ju samtliga löpare på innerbanan och dagen före 100-metersfinalen hade 10 000-metersloppet avgjorts. Till råga på allt elände hade det dessutom regnat, så banan var nästan som en leråker. Underlaget var alltså mjukt och löst och gav sålunda minimalt fäste och maximal friktion. Jag tror inte att jag överdriver när jag drar av en halvsekund för underlaget. Slutresultatet i denna jämförelse blir härmed:
Usain Bolt: 9:58 sekunder.
Bob Hayes: 9:41 sekunder.

Jag säger inte att Bob Hayes garanterat skulle slå Usain Bolt om de fick mötas under samma förutsättningar, men min tes är att det är fel att utnämna en idrottsman till ”Bäst genom tiderna” bara för att han är bäst just nu.


© Per Arne Edvardsson, 2009

Människan på Månen

I dagarna är det fyrtio år sedan den första månlandningen. Jag tänker inte gå in på några fåniga konspirationsteorier, utan utgår från att människan verkligen landade på Månen. Det hittills bästa argumentet mot dem som påstår motsatsen lades fram av mannen på fotot, Edwin ”Buzz” Aldrin. I dokumentären Var de verkligen på Månen? som SVT visade i måndags påminde den gamle astronauten om rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet och sa att det självklart är så att om ryssarna ens hade misstänkt att månlandningen var fejk så hade de gjort allt för att påpeka detta för omvärlden. Inte en enda officiell röst från Sovjet ifrågasatte månlandningen, vilket knappast kan tolkas på något annat sätt än att ryssarna själva var så nära att kunna landa på Månen att de visste att det var möjligt. Men visst är det kul med konspirationsteorier? De faller dock alltid på det faktum att ett stort antal människor måste kunna hålla tyst resten av livet.

Den första månlandningen är sannolikt den enskilt största händelsen i mänsklighetens historia. Vissa människor skakar på huvudet åt ett sådant påstående och säger att det bara var en löjlig del av Kalla kriget, som kostade astronomiska summor och hade ett mycket litet vetenskapligt värde. Jag kan delvis förstå den inställningen. Rymdkapplöpningen kostade ofattbart mycket. Inte bara i pengar, utan även i människoliv. Det vetenskapliga inslaget ter sig, sett i backspegeln, som mer eller mindre ett alibi. Det viktiga var att hinna till Månen före Sovjet. Vad man sen uträttade på Månen kom i andra hand, vilket understryks av att det var först på den allra sista resan till Månen 1972, med Apollo XVII, som man kom på att det kunde vara en idé att ha med en geolog i besättningen. Alla de tidigare astronauterna hade varit stridspiloter, med högst begränsade kunskaper inom naturvetenskap.

Om man däremot tittar på månlandningen ur ett rent historiskt perspektiv, så är det utan tvekan den största händelsen i mänsklighetens historia. För första gången lyckades människor landa på en främmande himlakropp och dessutom ta sig därifrån med livet i behåll.
Om man tittar på månlandningen ur ett filosofiskt perspektiv, så är det även då den största händelsen i mänsklighetens historia. Genom att människan för första gången någonsin kunde betrakta Jorden från Månen så förändrades för alltid vår syn på vår hemplanet. Detsamma gäller naturligtvis om man är troende och betraktar månlandningen ur ett teologiskt perspektiv.

När jag ser alla dokumentärer om den första månlandningen så beklagar jag att jag endast var tre år 1969 och därmed inte har några konkreta minnen av denna händelse. Jag har ett svagt minne av att jag sitter på golvet och tittar på de suddiga bilderna på den lilla svartvita TV:n och att de vuxna försöker förklara för mig att de där gubbarna nu är på Månen. Jag är dock osäker på om det verkligen är ett äkta minne, eller om det är skapat i efterhand, genom alla de tusentals gånger genom åren som man har sett de där suddiga TV-bilderna från Månen.

Sist, men inte minst, vill jag rekommendera en bok.:
Med K-märkt mot Månen, av Staffan Bengtsson och Göran Willis.
Det är en mycket underhållande bok som på ett utmärkt sätt lyckas förmedla tidsandan under rymderan 1957-69. Jag skulle tro att den är minst lika rolig för er som var med på den tiden och minns perioden, som för oss som var för unga 1969 för att minnas, eller inte ens var födda.

© Per Arne Edvardsson, 2009