fredag 31 december 2010

Tjugohundraelva


Jag har inga nyårslöften, för sådant är bara trams. Däremot har jag tre mål för tjugohundraelva.

1. Att hitta ett nytt jobb, om jag inte får komma tillbaka till det senaste. Det där med jobb handlar för mig inte om sysselsättning, för jag har tillräckligt att göra med mitt kulturarbetande. Det handlar enbart om att det faktiskt är ganska trevligt att tjäna lite pengar.

2. Att skaffa mig mer scenerfarenhet. Ett gig i Malmö i mars, ihop med min favoritpoetissa, är redan bokat.

3. Att träffa en tjej/kvinna som älskar mig för den jag är.

Det sistnämnda lär vara det allra svåraste, men hoppet är det sista som överger människan.
Gott Nytt År!

© Per Arne Edvardsson, 2011

tisdag 23 november 2010

Tintin inför rätta!

Det har väl knappast undgått någon att kongofödde Bienvenu Mbutu har ställt seriealbumet Tintin i Kongo inför rätta i Belgien. Jag citerar ur Aftonbladets nätupplaga från 21 november:
”I stämningen av förlaget hänvisar Mbutu till belgisk lag som förbjuder rasistiska bilder i konstnärliga produkter. Om han vinner i rätten kan försäljningen av ”Tintin i Kongo” stoppas i Belgien.”

Jag vet inte hur många gånger som jag har diskuterat just detta seriealbum, i diskussioner med diverse politiskt korrekta personer. Jag försvarar Tintin i Kongo med att albumet kom ut 1930 och den då 23 år unge upphovsmannen George Rémi (mer känd som HERGÉ) kan inte beskyllas för något annat brott än att ha varit ett barn av sin tid. Det Afrika och Kongo som han visar upp är den bild som 90% av alla européer hade av Afrika 1930. Det kan vem som helst enkelt ta reda på, genom att uppsöka ett bibliotek eller antikvariat och läsa reseskildringar från den tiden. Det är svårt för oss som lever idag, med TV och internet, att förstå hur det var att leva 1929-30 i ett litet europeiskt land där det bara fanns radio och sannolikt bara EN kanal. När detta lilla land dessutom var, i förhållande till sin lilla yta och folkmängd, en av de största kolonialmakterna i världen, så komplicerades naturligtvis den information som fanns om omvärlden ytterligare. Den unge HERGÉ hade naturligtvis fått lära sig i skolan att det var de vita européernas plikt att ta hand om de lägre stående negrerna, som var som stora barn och inte klarade något själva. Ledningen i samtliga kolonialmakter var naturligtvis noga med att sprida sådan desinformation för att kunna rättfärdiga sina brott mot mänskligheten.

Om någon idag skulle komma på tanken att ge ut ett seriealbum i stil med Tintin i Kongo, så skulle jag vara den förste att skrika RASISM. Däremot anser jag att man gör sig skyldig till ett mycket allvarligt misstag om man börjar censurera historien i efterhand. Den europeiska kolonialismen av Afrika är ett av de största brotten i mänsklighetens historia och får aldrig glömmas bort. Där kan Tintin i Kongo spela en viktig roll, som ett tidsdokument som visar Europas syn på Afrika omkring år 1930.

© Per Arne Edvardsson, 2010

torsdag 30 september 2010

Till minne av femtioöringen


Idag betalade jag med femtioöringar, för allra sista gången. Det känns aningen vemodigt, men i ärlighetens namn tror jag inte att jag kommer att sakna myntet i fråga. De senaste åren har jag nästan enbart betalat med VISA-kort. Det är ytterst sällan som jag använder kontanter.

För en tid sedan klurade jag ut en plan för att blåsa alla banker på lite pengar. Planen gick ut på att jag skulle öppna ett konto i alla banker som finns och sätta in 50 öre på varje konto. Sedan skulle jag vänta tills femtioöringen upphört att gälla som betalningsmedel. Så skulle jag avsluta samtliga bankkonton och då skulle varje bank tvingas att ge mig 1 krona, eftersom de måste avrunda uppåt.
Jag satte dock aldrig planen i verket, eftersom jag insåg att det skulle innebära väldigt mycket jobb i förhållande till vad jag skulle tjäna på kuppen. Fast ni måste medge att det var en genialisk plan, eller hur?

© Per Arne Edvardsson, 2010

lördag 4 september 2010

Här är ditt liv

Nu är Här är ditt liv igång igen. Jag har alltid tyckt att det är en genialisk programidé och det är underligt att programmet låg nere i nära tjugo år. Nu påpekar säkert Vän av ordning att Ingela Agardh (salig i åminnelse) gjorde ett liknande program i mitten av 90-talet som hette Ett sånt liv, men det var inte riktigt samma sak.

Programmet är naturligtvis ingen svensk originalidé. Föregångaren hette This is your life och introducerades av TV-bolaget NBC I USA redan 1952. Det äldsta programmet som jag har sett i den serien är från 1954. Gäster i det programmet är inga mindre än Stan Laurel och Oliver Hardy (i Sverige kända som Helan och Halvan). Det programmet är intressant eftersom det är det enda hela TV-program där den berömda komikerduon framträdde. Tyvärr blir man som cineast och filmvetare väldigt frustrerad över att Stan och Ollie knappt får säga ett ord själva. Så fort de är på väg att säga något intressant, så avbryts de av programledaren som tar in en ny gäst. Programmet är knappt en halvtimme långt och gäster tas in och ut i ett rasande tempo. Man hade önskat att Stan och Ollie hade fått berätta intressanta episoder från sina liv och sin gemensamma karriär, men det hanns inte med. Man fnissar också åt att programledaren talar om för dem att de ska få varsin kopia av programmet, som ljudfilm (detta var ju innan det fanns video) samt varsin ljudfilmsprojektor av märket Bell&Howard. Produktplacering fanns alltså sålunda redan 1952.

Annars minns vi ju alla Lasse Holmqvists svenska version av programserien. Där inträffade ju flera fantastiska episoder. Då syftar jag inte på att programledaren i det allra första programmet råkade möta sitt livs kärlek, i form av huvudpersonen Sven Tumbas exflamma. Jag tänker snarare på ett par andra episoder. När Tage Danielsson var gäst så pratade man om när han studerade i Frankrike och in kom en fransman som sades vara en vän från den tiden. Tage och fransmannen pratade en bra stund och programledaren anade inte att något var fel. Efter programmet frågade Tage Danielsson Lasse Holmqvist vem sjutton den där fransmannen var. Fransmannen i sin tur frågade Lasse vem sjutton den där rödhårige svensken var. Något hade uppenbarligen gått fel i redaktionens research.
I de första omgångarna av serien skedde även kidnappningen i direktsändning, vilket kunde få oförutsedda konsekvenser. Jag minns programmet med cirkusdirektören Trolle Rhodin (son till den legendariske Brazil Jack). Han framstod i programmet som en riktig tråkmåns och efteråt kom det fram varför. Han hade nämligen suttit och varit kissnödig i de nära två timmar som programmet pågick.

Senare valde man att låta kidnappningen ske flera timmar före sändning, vilket visade sig vara tur eftersom Jan Malmsjö först tackade nej, men slutligen gav med sig efter ett par timmars övertalningsförsök av den charmige och envise Lasse Holmqvist. Dagens redaktion har sett till att eliminera risken för att programmet ska tvingas ställas in om någon gäst totalvägrar. Man har enligt uppgift redan spelat in ett program, som ska kunna stoppas in om ett nödläge uppstår. Så gjorde man ju även förra säsongen. Det avslutande programmet som sändes, med Sissela Kyle, var just det förinspelade reservprogrammet. Personligen tycker jag faktiskt att de helt kunde avskaffa kidnappningsmomentet, för jag vet inte riktigt vad det tillför. Finns det verkligen någon poäng med att huvudpersonen inte vet i förväg att hon/han ska vara huvudperson?

© Per Arne Edvardsson, 2010

torsdag 12 augusti 2010

TV4-allergi


Jag lider sedan länge av en svårartad TV4-allergi. Jag vet att jag inte är ensam om denna sjukdom. I själva verket blir vi fler och fler för varje gång som endast TV4 sänder från ett visst evenemang, så man är tvungen att titta på den kanalen. Nyligen lyckades de förstöra friidrotts-EM för alla oss som älskar att titta på friidrott. De är sanslöst skickliga på att alltid lägga sina evighetslånga reklamavbrott vid den allra mest olämpliga tidpunkten. De lyckades skickligt bryta för reklam exakt när Carolina Klüft skulle göra sitt andra hopp i längdhoppskvalet och ännu mer imponerande klantiga var de när Emma Green slogs om en medalj i höjdhoppet och de bröt för reklam så vi missade hennes silvermedaljshopp. Sedan visar de en bandad version och låtsas att det är direktsändning. Det måste vara oerhört förnedrande att som journalist sitta i TV och ägna sig åt den typen av bedrägerier. Å andra sidan är det bara tredje klassens reportrar och kommentatorer som jobbar för TV4. Man får en känsla av att de reportrar som varken SVT, Canal+ eller Viasat Sport vill ha hamnar där. Hur ska man annars förklara deras minst sagt pinsamma intervjuer, som när de inför ett mästerskap frågade Carolina Klüft om hon sover naken. Man såg tydligt på hennes ansiktsuttryck den gången vad hon tyckte om den imbecilla frågan.

De har en friidrottsexpert vid namn A Lennart Julin, som är jättebra på att rabbla tabeller och tider, men jag föredrar alla dagar i veckan SVT:s Anders Gärderud, som vet hur det känns när mjölksyran sätter in, vet hur det känns att utsättas för pinsamma journalister, vet hur det känns att vinna ett OS-guld på en ny världsrekordtid. Några experter med den bakgrunden kan TV4 knappast ens drömma om.

Fast det allra mest enerverande med TV4, och då talar jag inte enbart om deras sportsändningar, är att de alltid har en klämkäck ton i alla sina program. De kan aldrig vara seriösa, utan ska alltid skoja till det, i de mest olämpliga sammanhang. För några år sedan lyckades de förstöra Nobelfesten och Nobelkommittén drog säkert en suck av lättnad när TV4 var ryggradslösa nog att censurera sina eftersändningar till Kina, så man därmed fick en ursäkt att riva kontraktet. Jag tror aldrig mer att TV4 kommer att få chansen i det sammanhanget igen. Ingen var väl förvånad när kungahuset gav SVT den exklusiva rätten att direktsända från Kronprinsessan Victorias bröllop?

Jag tror knappast att någon av de högsta cheferna på TV4 läser min blogg, men om de gör det så hoppas jag att de skäms. Jag vet att mina åsikter delas av halva svenska folket!

© Per Arne Edvardsson, 2010

lördag 24 juli 2010

Egoblogg


Ibland har jag beklagat mig över att så få av mina eventuella läsare lämnar några kommentarer här, men vad spelar det för roll egentligen? Jag vet att åtminstone några av mina vänner och bekanta brukar läsa min blogg, fast det kanske de bara säger för att jag inte ska bli ledsen?

Sanningen är att denna blogg, liksom alla andra bloggar på nätet, egentligen bara är en egotripp.
Det fantastiska med internet är ju att vem som helst som är skrivkunnig (samt alltför många som inte är det) kan skriva vad han/hon vill och blir garanterat publicerad. Sedan kommer det faktiskt i andra hand om någon läser vad man skriver eller inte.

Men...det är ju LITE roligare om någon läser vad man skriver, eller hur?

© Per Arne Edvardsson, 2010

tisdag 6 juli 2010

tisdag 29 juni 2010

Nytt kungligt blod behövs!

Bland oss rojalister har det rått delade meningar om det där att Kronprinsessan Victoria skulle gifta sig med en vanlig kille från Ockelbo. Vissa gamla stofiler anser ju att de kungliga ska göra som förr och endast gifta sig med prinsar och prinsessor. Problemet är dock att det finns alldeles för få prinsar och prinsessor i Europa idag. På 16-17-1800-talen kryllade det av monarkier och furstendömen i Europa, så då gick det alltid att hitta en lämplig prins eller prinsessa någonstans. Under 1900-talet försvann dock monarkierna, en efter en.

På Victorias och Daniels bröllop medverkade ett antal exilkungar, men den ende av dem som har varit kung på riktigt, i några få år, är Kung Kontantin av Grekland. Han tvingades i landsflykt 1967 och avsattes officiellt så sent som 1973. De övriga exilkungligheterna på bröllopet har i de flesta fall inte ens något minne av när deras land var en monarki. I programmet Det Kungliga bröllopet var Ebba von Sydow i Rom (på licensbetalarnas bekostnad) och intervjuade Kronprinsen av Italien. Han var mest glad över att han slapp vara en kunglig person på riktigt. Nu var han fri och kunde jobba som programledare i TV.

Nu kom jag från ämnet lite, som jag ofta tenderar att göra när jag bloggar. Det jag skulle tala om var ju den kungliga inaveln. Alla de kungliga familjerna i Europa är ju släkt med varandra, eftersom de ideligen har gift sig med varandra. Påfallande ofta har sysslingar och t.o.m. kusiner gift sig med varandra. Kung Carl XVI Gustafs föräldrar var förövrigt släkt. Båda var barnbarnsbarn till Drottning Victoria av England. Nu tänkte jag, helt kort, redogöra för hur Sveriges Konung är släkt med några av sina kollegor.

Hans närmaste släkting bland kollegorna i Europa är Drottning Margarethe av Danmark. De är nämligen kusiner. Hans far Prins Gustaf Adolf var alltså bror till hennes mor, Prinsessan Ingrid (senare Drottning Ingrid av Danmark). Naturligtvis är de även släkt på andra mer invecklade vägar, men det kan vi lämna därhän. Kung Harald av Norge är syssling till svenske kungens far och samma släktförhållande gäller med Kung Albert av Belgien. De är nämligen barn till två svenska prinsessor, Märtha och Astrid, som var döttrar till Gustaf V:s yngre bror Prins Carl. Han gifte sig och fick barn relativt sent i livet och därför blev det ett glapp i generationerna där. Ni som följer den pågående TV-serien Harry & Charles borde vid det här laget veta att Norges förste kung i modern tid blev den danske Prins Carl, som tvingades byta namn till Haakon eftersom alla norska kungar heter Harald, Olav eller Haakon. Denne Kung Haakon är alltså farfar till Kung Harald och Haakons bror Kung Christian av Danmark är farfar till Drottning Margarethe av Danmark. Sålunda är Norges kung och Danmarks drottning sysslingar. Hänger ni med?

Jag tror att vi ska nöja oss med denna utläggning, tills vidare. Jag kanske återkommer med lite mer kunglig genealogi i framtiden. Poängen med denna utläggning var att det är uppenbart att det behövs nytt blod i de kungliga familjerna, eftersom inaveln annars blir påtaglig. Sålunda hälsar alla sanna rojalister Prins Daniel välkommen!

© Per Arne Edvardsson, 2010

tisdag 15 juni 2010

Lunarstorm, vila i frid

Lunarstorm ska läggas ner. Denna sorgliga nyhet nådde oss nyligen. Det var på Lunarstorm som mitt sociala sajberliv började, på hösten 2001. I början av samma år hade jag äntligen skaffat en Internetuppkoppling, långt efter de flesta andra. Anledningen till att jag ville ha tillgång till internet hemma var att jag alltid har varit obotligt vetgirig och faktatörstande. Internet är ju världens största uppslagsbok, men tyvärr även världens största soptunna.
En dimension av internet som jag, ärligt talat, inte hade haft en tanke på var den sociala biten. Jag visste inte då vad en ”community” var för något. Den enda sociala verksamheten jag kände till på nätet var den tidens chattande, som kändes ganska poänglöst. Det var, som jag såg det, bara en vidareutveckling av telefonfenomenet Heta linjen, som många ungdomar slösade bort sin fritid på en gång i tiden. Alltså bara meningslöst dösnack.

Så hände det sig att en kompis tipsade mig om Lunarstorm. Det som fick mig att testa sajten var nog främst förhoppningen om att hitta tjejer den vägen. Det skulle visa sig att jag ganska snart fann en handfull personer där som har blivit vänner för livet. Ni vet vilka ni är! Dessa fina människor bor ca 50 mil från mig, så med 90 procents säkerhet skulle vi aldrig ha träffats utan internet. Att det var just Lunarstorm som förde oss samman var väl mest beroende på att det var den totalt dominerande communityn i Sverige fram tills den stora kolossen Facebook trampade ihjäl den och alla mindre mötesplatser på nätet.

Fram tills härom året fanns det ännu liv i Lunarstorm, men sakta rann livet ur sajten. Medlemsantalet sjönk dramatiskt, nästan över en natt. Man hade varit van vid att det kunde vara 86 743 medlemmar online, men plötsligt hade den siffran sjunkit ner till tresiffriga tal.

Sålunda kom det inte helt oväntat att Lunarstorm snart ska få somna in. Icke desto mindre känns det vemodigt. Jag kommer att sakna de trampande fötterna, den snurrande flaskan, den rundnätte mascoten Bjarne och hela den orangea atmosfären.
Vila i frid, Lunarstorm.

© Per Arne Edvardsson, 2010

måndag 31 maj 2010

ESC var bättre förr!

Ingen har väl kunnat undgå att den årliga europeiska musikaliska freakshowen gick av stapeln i lördags? Ni som eventuellt följer min blogg kanske nu börjar tro att jag är en riktig bakåtsträvare, för i mitt förra blogginlägg skrev jag att ishockey-VM var bättre förr och nu påstår jag att Eurovision Song Contest var bättre förr. På vilket sätt var det bättre förr, undrar kanske den vetgirige läsaren/läsarinnan? Jo; nedan följer en utläggning.

Jag har sett samtliga ESC på TV sedan 1974. Närmare bestämt 6 april 1974, det mest betydelsefulla datumet i Sveriges moderna musikhistoria. Denna dag nådde Björn Skifs och Blåblus (eller Blue Swede, som de hette på engelska) förstaplatsen på USA-listan med Hooked on a feeling, men det var egentligen bara en liten parentes i pophistorieböckerna jämfört med det som hände den kvällen i Brighton. Den första gången jag såg på spektaklet ESC så bevistade jag alltså ett stycke pophistoria, eftersom ABBA blev världsberömda över en natt. Fast då kunde naturligtvis ingen ana att ABBA trettiosex år senare skulle vara större än någonsin, men det får vi återkomma till i en senare blogg. Jag har en viss förmåga att avvika från ämnet, märker jag.

Vad var bättre förr i ESC? Jo: först och främst hade man en levande orkester. Om vi bortser i de charmiga dirigentpresentationerna som alltid föregick varje ny låt, så hade framförallt orkestern en betydelse genom att den sållade agnarna från vetet. Vem som helst med en någorlunda skaplig röst klarar att sjunga till färdiginspelad musik, men det kräver betydligt mer rutin för att klara att sjunga till en levande orkester. Då krävs det tajming och lyhördhet för att det ska fungera.

Nästa sak som var bättre förr var att varje land hade en jury som fick lyssna på bidragen i förväg och sedan avlämna sina röster. Procedurerna varierade lite från år till år, men under många år fick jurygrupperna inte lov att SE framträdandena, eftersom de då skulle kunna påverkas av det visuella intrycket. Det var ju låtarna som tävlade, inte artisterna och inte scenshowerna. Idag, med telefonröstningen, så har det tyvärr blivit så att folk i gemen röstar mer på vad de SER än på vad de HÖR. Ju mer spektakulärt desto bättre. Ryssland hade med världsmästaren i konståkning på scenen 2008, som fick göra piruetter på något slags plast-is. Norge, förra året, körde med dansare som gjorde kullerbyttor och sparkade ner en hatt från ett mikrofonstativ. fast det finns ju en gräns för vad folk står ut med. Tack och lov gick ju Vitryssland lite väl långt, när sångerskorna fällde ut sina fjärilsvingar. Inte ens de mest kitschälskande schlagerbögarna gick på det felriktade publikfrieriet.

Den tredje och sista saken som var roligare förr, är att det var ett mer hanterligt format.
När ABBA vann 1974 så deltog fjorton länder i tävlingen. I år deltog sammanlagt 39 länder!
Det blir helt enkelt för mycket. Ingen orkar ta in så många halvtaskiga låtar. Å andra sidan är det självklart att HELA Europa ska få vara med. Förr var det ju endast Västeuropa och Israel.

Jag får nog återkomma till detta ämne någon mer gång, för ESC är nästan lika kul att skriva om som kungahuset.

© Per Arne Edvardsson, 2010

fredag 21 maj 2010

Hockey-VM var bättre förr!

Fotot nedan är från ishockey-VM 1969. Den svenske spelaren är Ulf Sterner, en av Sveriges största ishockeyspelare genom tiderna. Den sovjetiske målvakten i den osannolika masken heter Viktor Zinger och var förstemålvakt i endast denna turnering, vilket förmodligen berodde på att han hade oturen att dyka upp i skarven mellan legenden Konovalenko och den ännu större legenden Tretjak. En annan reflektion jag gör när jag tittar på fotot är att Sovjet av någon underlig anledning är iförda sina vita bortatröjor. Med tanke på att matchen sändes i svartvitt så måste TV-tittarna ha haft svårt att skilja lagen åt. Men det var inte detta jag skulle tala om, för att citera Evert Taube.

Årets ishockey-VM har känts tämligen avslaget, främst p.g.a. att de flesta deltagande landslag har fått så många återbud från sina toppspelare att de närmast ställer upp med sina C-lag. Så var det aldrig förr. När jag växte upp, på 70-80-talen var det aldrig någon som tackade nej till VM i ishockey, om han inte var skadad eller sjuk. Den nämnde Ulf Sterner var Sveriges första NHL-proffs. Innan kalenderbitarna hör av sig så bör jag meddela att jag visst har hört talas om Gus Forslund, som spelade för Ottawa Senators i NHL 1932-33. Forslund, som var bortglömd av alla tills någon journalist hittade hans namn 2002, emigrerade dock till Nordamerika som ettåring och fick sålunda hela sin ishockeyfostran där. Därför kommer jag fortsätta att hävda att Ulf Sterner var förste svensken i NHL. Han spelade först en säsong i olika farmarligor, för att skolas in i den transatlantiska hockeyn, men imponerade tillräckligt för att få debutera i New York Rangers 1965. Det blev dock endast en handfull NHL-matcher för Sterner innan han valde att resa hem till Sverige. På den tiden höll Internationella Ishockeyförbundet stenhårt på de redan då föråldrade amatörreglerna, så Sterner var tvungen att skriva på ett dokument där han officiellt förklarades som amatör igen. Annars hade han inte fått spela i landslaget.

VM har nog aldrig varit större i Sverige än 1969-70. En bidragande orsak till det är att VM-turneringen arrangerades i Stockholm, två år i rad. 1969 skulle turneringen ha ägt rum i Tjeckoslovakien, men måste flyttas p.g.a. det instabila politiska läget där. 1970 skulle VM ha arrangerats i Kanada, men där hoppade man av eftersom Internationella Ishockeyförbundet vägrade gå med på kanadensarnas krav att få använda proffs i landslaget. Detta var ju ett oerhört hyckleri, eftersom det sovjetiska landslaget bestod av spelare som samtliga var statligt avlönade heltidsproffs. Eller som Ulf Sterner sa, i en intervju för några år sedan:
”De tränade ihop elva månader om året och den tolfte åkte de på semester ihop!”

Det är inte konstigt att Sovjet var nästan oslagbara under storhetsperioden 1963-90. Bl.a. spelade Sovjet femtio matcher mot Sverige i följd, 1977-87, utan att Tre Kronor lyckades vinna. Under den perioden blev det två oavgjorda matcher och fyrtioåtta förluster för Sverige. Ofta var det dessutom rena förnedringar som i VM-finalen i Göteborg 1981. Den klassiska uppvisningen slutade 13-1. Senare på året vann Sovjet, med i stort sett samma laguppställning, finalen i Canada Cup mot värdnationen med 8-1. Frågan är om inte Sovjets landslag av årgång 1981 är det bästa landslag som existerat?

Men…nu kom jag från ämnet igen. Det jag skulle skriva om är att förr var man stolt över att sätta på sig Tre Kronors tröja. Att spela i landslaget var alla unga killars stora dröm. Nu drömmer de istället om att tjäna stora pengar i NHL och VM ses enbart som ett forum för att visa upp sig för NHL-scouterna. Jag säger inte att det var bättre förr, men ishockey-VM var definitivt bättre förr!

© Per Arne Edvardsson, 2010

onsdag 14 april 2010

Drömtydare sökes!


De flesta människor man pratar med om drömmar brukar berätta om sina surrealistiska drömmar. Mina drömmar är dock alltid hyperrealistiska och oerhört detaljerade och väldigt ofta är de i form av en ”film”. Det är väldigt vanligt att jag drömmer en hel långfilm. Ibland är jag själv medverkande i filmen, men oftast är jag en statist eller en birollskaraktär. Det ska tilläggas att jag i drömmen hela tiden är medveten om att jag befinner mig i en film och inte i en verklig händelse. Säkerligen beror denna typ av drömmande på att jag är en storkonsument av film. Ens drömmar påverkas ju av ens vakna liv.

Även när jag inte drömmer en film så är mina drömmar alltid hyperrealistiska. Varför jag, till skillnad från de flesta andra, aldrig drömmer surrealistiska drömmar tror jag beror på att jag i mitt vakna liv är en drömmare och har ett mycket rikt fantasiliv. För de flesta andra är det tvärtom; att de lever ett vanligt vardagsliv och därför kompenserar deras hjärna detta genom att låta dem leva ett fantasiliv i drömmen. Min hjärna har istället ett behov av att i drömmen ge mig en mer realistisk tillvaro än jag upplever i vaket tillstånd.

Ett annat intressant faktum är att jag aldrig drömmer mardrömmar. Det är jag naturligtvis glad över, eftersom det sannolikt pekar på att jag är en harmonisk person. Naturligtvis har jag haft en och annan lite obehaglig dröm någon gång, men någon riktig mardröm, av den där typen där man vaknar genomsvettig och med hjärtklappning, har jag nog inte haft sedan jag var barn.

Härom natten drömde jag en ganska intressant dröm, som jag har funderat lite över. Alla som är roade av drömmar får gärna komma med någon tolkning. Drömmen var som följer:

Jag är på en lägenhetsvisning, någonstans i centrala Göteborg. Det är en mycket stor och ljus lägenhet, med vita väggar och stora panoramafönster. Han som visar lägenheten är en välklädd ung man i 30-årsåldern i ljus kostym och skjorta utan slips. Med mig har jag en kompis. Vem vet jag inte, men det är någon som känner mig väl. Vi visas runt i lägenheten och jag är klart intresserad. Inte minst eftersom hyran är ovanligt låg, för en så stor lägenhet i centrum. Killen som visar lägenheten säger att det bara är ETT problem, så visar han att lägenheten saknar ytterdörr. Ut mot trapphuset finns bara en öppning i väggen, vilken är dubbelt så bred som en normal dörröppning. Jag säger att jag nog inte vill ha en lägenhet utan ytterdörr, för då kan ju vem som helst klampa in i mitt hem. Min kompis håller med och frågar om det inte går att sätta dit en dörr i öppningen. Lägenhetsvisaren säger att det inte är tillåtet, men att jag gärna får sätta dit ett draperi eller något liknande. Jag säger att jag ska fundera på saken. Sedan vaknar jag.


© Per Arne Edvardsson, 2010

måndag 29 mars 2010

Ofrivillig Earth Hour

I lördags kväll hade Earth Hour proklamerats. Alla skulle släcka ljuset kl 20:30 och inte tända det igen förrän 21:30. Som den idealist jag är så gjorde jag naturligtvis det. Möjligen kan man tycka att jag fuskade lite, eftersom jag hade min TV på. Jag hade dock inte lust att sitta en timme ensam i mörkret och inte kunna göra någonting, så jag var tvungen att kompromissa. Dessutom hade jag faktiskt hela TVÅ Earth Hours förra fredagen, ofrivilligt!

Jag satt framför datorn och surfade, då den plötsligt slocknade. Ett kort ögonblick trodde jag att datorn avlidit, men märkte snart att hela min lägenhet var utan ström. Min första tanke var att jordfelsbrytaren hade löst ut, vilket har hänt någon gång förut, men så var inte fallet. Jag tittade ut i trapphuset och märkte att det var strömavbrott i hela mitt hus. Däremot lyste det i fönstren i husen mittemot, så det var uppenbarligen ett lokalt fel. Jag ringde journumret till Bostadsbolaget Poseidon och de meddelade att en reparatör var på väg, så det var bara att vänta. Klockan var 17:55 då strömmen gick och då var det tillräckligt ljust för att kunna läsa, om jag satt vid ett fönster. Efter en halvtimme hade det dock blivit för mörkt för att jag skulle kunna läsa. Trots att jag hade fotogenlampan tänd och ett par värmeljus.

Det enda jag kunde göra var att lägga mig på soffan och halvsova i mörkret, i väntan på elektricitetens återkomst. Då slog det mig tydligt hur beroende vi är av elektricitet. Datorn, TV:n och stereon går ju på elström, så vad återstår att roa sig med under ett strömavbrott?

Kl 19:57 sprakade det till och strömmen återvände, lika plötsligt som den försvunnit. Det var bara den andra gången som jag har haft strömavbrott, under de snart tio år som jag bott i detta hus. Den förra gången, för 5-6 år sedan, var det också ett lokalt fel i huset. Det sköna med att bo centralt i en storstad är just att man slipper långvariga strömavbrott. När jag ser de årliga reportagen om folk ute på landet som får strömavbrott så snart det blåser lite eller faller tre snöflingor, så tänker jag alltid att de får skylla sig själva som har valt att bo ute på vischan.

© Per Arne Edvardsson, 2010

lördag 13 mars 2010

Soprumsfunderingar...


Jag har nyligen fyllt år och fick idag en ny madrass av mina föräldrar. Kanske inte världens mest spännande födelsedagspresent, men det var välbehövligt. Imorgon ska jag bära ner den gamla madrassen till soprummet och då slog mig tanken att jag kanske bör syna den så att det inte är några pinsamma fläckar på den. Det är ganska många som besöker det soprummet nämligen och vissa saker kanske man inte vill visa för offentligheten.
Hm...

söndag 7 mars 2010

En obehaglig tant jag minns


Det har pratats ibland om Tanten, som en utrotningshotat art. Det ligger nog mycket i det. Att vara tant har inget med åldern att göra, utan handlar snarare om klädstil och sättet att vara. Min farmor var en äkta tant. Hon hade silvergrått permanentat hår och jag tror inte att hon en enda gång i hela sitt liv bar långbyxor. Hon bar alltid en sedesam tantkjol, som slutade halvvägs ner på vaden och en tantig blus upptill. När hon gick ut så bar hon naturligtvis en tantkappa, som oftast var beige eller grå, och hon gick aldrig utan hatt utomhus. Min mormor däremot var aldrig någon tant, inte ens när hon passerat 90. Hon färgade håret och gick nästan alltid i långbyxor. Långt upp i 80-årsåldern körde hon dessutom moped, vilket ju knappast är ett tantfordon.

En speciell typ av tant som, tack och lov, verkar vara utdöd är Den Obehagliga Tanten. De flesta i min generation (och äldre) minns någon sådan från sin barndom. En sådan där skräckinjagande varelse som satt i en fåtölj, luktade konstigt och gav ett allmänt folkilsket intryck. I mitt fall hette hon Tant Inez och var en väninna till min tidigare nämnda farmor. Jag förstod inte då, och jag förstår ännu mindre nu, varför min snälla fina farmor umgicks med denna skräcködla. Redan som litet barn var jag en sådan som iakttar och analyserar och redan vid mycket ung ålder insåg jag att min farmor endast umgicks med Tant Inez av plikt. De hade umgåtts ”i alla år” och i den generationen fortsatte man att umgås med personer som man alltid hade umgåtts med, även om man sedan länge inte hade någonting gemensamt längre. Jag vet faktiskt inte när, var och hur min farmor och Tant Inez ursprungligen hade lärt känna varandra, men det låg långt tillbaka i tiden. Den saken var klar. Förmodligen var Tant Inez en mycket ensam människa, vilket kanske kan vara en förklaring till att hon ofta var med på våra släktmiddagar, trots att hon inte var släkt med oss. Hon var änka och hade inga barn. Hennes enda släkt var en systerdotter och hennes familj. Kanske min farmor umgicks med henne av rent medlidande? Hur som helst så var hon definitivt underlig och obehaglig, åtminstone för oss barn. Jag kan inte minnas att jag var direkt rädd för henne, men jag minns obehaget som jag kände när jag tvingades skaka hand med henne. Jag minns tydligt hur min ett år yngre kusin en gång vägrade att skaka hand med Tant Inez, men han blev till sist övertalad på något sätt. Förmodligen blev han mutad av sin mor.

Tack och lov tror jag inte att den typen av obehaglig tant existerar längre. Tiderna har förändrats och i det fallet var det definitivt inte bättre förr. Däremot kan jag sakna den snälla gulliga tanten, som min farmor och hennes samtida tantkollegor.

© Per Arne Edvardsson, 2010

söndag 28 februari 2010

Repris: Varför har svenska längdskidlandslaget vita dräkter?

Sverige har ju upplevt ett mycket framgångsrikt vinter-OS i Vancouver. Allra störst framgångar har det varit för längdskidåkarna och då kom jag osökt att tänka på en gammal blogg, från november 2008. Jag har aldrig tidigare repriserat någon gammal blogg, men denna kändes såpass aktuell att jag inte kunde låta bli.

Säkert har du som läser denna blogg funderat över varför svenska landslaget i längdskidåkning bär (och nästan alltid har burit) vita dräkter. I andra idrottsgrenar brukar ju de som tävlar för Sverige vara klädda i gult och blått. Ofta i form av gul tröja och blå byxor. Så varför vita dräkter i längdskidåkning? Är det för att de ska synas sämre mot snön och därmed lura konkurrenterna?
Nej, här kommer förklaringen:

De allra första internationella tävlingarna i längdskidåkning ägde rum 1924 i Chamonix, som en del av det första vinter-OS som hölls. Dessa tävlingar blev ett stort fiasko för Sverige, medan norrmännen vann samtliga medaljer utom en. Finland lyckades knipa ett brons. Nu var det i och för sig så att man endast tävlade på två distanser (18 km och 50 km) och endast män fick tävla, men det var lika fullt ett svenskt fiasko. Jag tänker inte gå in på varför svenskarna misslyckades, men svenska skidförbundet beslutade att hårdsatsa inför kommande OS, som skulle äga rum i S:t Moritz 1928. Man hade sytt upp mörkblå skiddräkter till svenska landslaget, men ett av de största svenska hoppen, Per-Erik Hedlund (känd som Särna-Hedlund) anlände till tävlingarna iförd en helvit dräkt, som hans klubb hade designat åt honom. Landslagsledningen försökte tvinga honom att byta till den officiella mörkblå dräkten, men han vägrade och till slut lät man honom tävla i sin vita dräkt.

Per-Erik Hedlund skrev svensk idrottshistoria när han 14 februari 1928 vann femmilen i OS i S:t Moritz och därmed blev den förste i en lång rad svenska olympiamästare på skidor. Fotot ovan visar "Särna-Hedlund", på väg mot guldet. För att hedra "Särna-Hedlund" beslutade man att den svenska landslagsdräkten i framtiden skulle vara helvit. Detta höll man på ända fram till det historielösa 70-talet, då bl. a. Sven-Åke Lundbäck tvingades bära en blå dräkt när han vann två VM-guld 1978. Något år senare var dock den vita dräkten tillbaka och bortsett från ett par nya historielösa år i början av 2000-talet så har den fått förbli vit.
Så, käre/kära läsare/läsarinna: Nästa gång du ser längdskidåkning på TV så kan du imponera på din omgivning genom att säga:
- Om det inte hade varit för Särna-Hedlund så hade svenskarna inte haft vita dräkter!
© Per Arne Edvardsson, 2010

fredag 12 februari 2010

Officiell kopia

I mitt förra inlägg skrev jag om en äkta kopia, men det finns idag även officiella kopior. På fotot ser ni mig med min elbas. Den är av märket Squier och är en officiell kopia av en Fender P-bass. Hur hänger då detta ihop?

Jo; i början av 70-talet fick de amerikanska giganterna Fender och Gibson skrämselhicka när en massa välgjorda japanska lågprisgitarrer kom ut på marknaden. Det var märken som Tokai och Ibanez som producerade kopior av klassiska Fender och Gibson-modeller. Dessa kopior var oerhört välbyggda och enligt vissa gitarrkännare t.o.m. i vissa fall bättre än originalen. De kostade dock hälften så mycket som originalen, vilket ledde till att många hellre köpte en Tokai Stratocaster än en Fender Stratocaster.

Det japanska intåget på gitarrmarknaden ledde till att många mindre gitarrtillverkare tvingades att lägga ner verksamheten. Bland dessa fanns kultmärken som svenska Hagström och engelska Burns. Båda dessa märken har på senare år återuppstått, med andra ägare dock. Fender och Gibson räddade sig genom att börja tillverka sina egna officiella kopior av sina gitarrer, i japanska låglönefabriker. Fender döpte sina officiella kopior till Squier medan Gibsons fick heta Epiphone. Efter några år steg de japanska lönerna, så då var det för dyrt att stanna kvar där. Numera tillverkas Squier i bl.a. Kina och Indonesien, men snart börjar säkert även kineserna att kräva högre löner, så då kanske tillverkningen hamnar i Moldavien eller Afghanistan. Det kanske vore ett bra fredsprojekt, att låta talibanerna bygga elgitarrer?

© Per Arne Edvardsson, 2010

måndag 8 februari 2010

Äkta kopia


Idag fick jag en försändelse på posten. Det var ett par solglasögon av märket Ray-Ban, som jag hade vunnit på Tradera. Utropspriset där var 160 kr och jag hade lite tur och fick dem för 165 kr (215 kr med frakt). Samma person säljer regelbundet liknande solglasögon där och för det mesta går priserna betydligt högre än så. Redan utropspriset fick mig att misstänka att det sannolikt handlade om kinesiska kopior. Äkta Ray-Ban kostar ungefär tio gånger detta utropspris i en butik.
Säljaren var en tjej i Tyskland, som i sin tur beställde varorna från Malaysia, och för att vara på den säkra sidan valde jag att betala med Payson-garanti, så jag skulle kunna skicka tillbaka glasögonen och spärra min betalning om de inte höll för min granskning. Till min förvåning såg de verkligen ut att vara äkta Ray-Ban-solglasögon. Jag synade dem noga och jämförde med ett högupplöst foto på Ray-Bans officiella hemsida. Det fanns inga synliga skillnader. Det medföljande fodralet såg även det ut att vara genuint. I detta låg en putsduk med Ray-Bans logotyp, samt en liten folder med information. Allting gav ett intryck av att vara ”äkta vara”. Men inte kan man väl få ett par Ra-Bans för 215 kr?!

Jag fortsatte mitt detektivarbete och granskade slutligen en liten plastknapp, som var fäst i ett snöre i glasögonen. Den såg också äkta ut, med Ray-Bans logotyp och allting. Under loggan fanns dock en pytteliten text, som nästan inte var möjlig att se utan förstoringsglas. När jag lyckades läsa den så insåg jag att det sannolikt rör sig om en kopia, trots allt. Det stod nämligen:
”GENJINE SIHCE 1937”. Uppenbarligen är alltså den lilla plastknappen designad av en kines som inte tillfullo behärskar vårt alfabet. På den lilla foldern (som jag gissar är kopierad från en äkta Ray-Ban-folder) står det nämligen ”GENUINE SINCE 1937”. Han/hon har alltså kopierat den texten slarvigt, vilket är förståeligt med tanke på att våra bokstäver är lika obegripliga för de flesta kineser som deras tecken är för oss.

Min slutsats blir sålunda att det sannolikt är en kopia som jag har köpt, fast en mycket högkvalitativ kopia. Det får mig att minnas ett resereportage i TV från Thailand, där reportern visade en marknad där de sålde kopior av Lacoste-tröjor. Dels var det dåliga kopior, som knappast lurar någon, och dels var det närmast perfekta kopior. De sistnämnda annonserades ut som ”Genuine Lacoste Copy”, medan de enklare bara kallades ”Lacoste Copy”. Mina solglasögon verkar vara just en äkta kopia.

© Per Arne Edvardsson, 2010

onsdag 27 januari 2010

Gillar detta

En av de mer löjliga funktionerna på Facebook är knappen som det står ”Gilla” på. Det absurda är att människor som annars verkar vara intelligenta inte alls förstår hur bisarrt det kan bli om de klickar på den knappen utan att tänka sig för. Jag har sett folk som länkar till en artikel om en brutal våldtäkt och under länken står det ”7 personer gillar detta”. Som vän av ordning undrar jag då vad de egentligen gillar. Är det sju personer som gillar att en stackars kvinna har blivit våldtagen? Jag bara frågar!? Förhoppningsvis menar de att de gillar att någon länkar till artikeln, men även då blir det besynnerligt. Menar de i så fall att de gillar att läsa om våldtäkter, eller vad menar de egentligen?

Inte fullt lika bisarrt, utan egentligen bara fånigt, blir det i vissa andra sammanhang. En av mina Facebookvänner skrev att han åt en viss sorts glass och genast var det 3-4 personer som gillade det. Varför då? Äger de fabriken som tillverkar glassen, eller affären där han köpte den? Visst kan man unna sina vänner att få äta god glass och jag kan t.o.m. sträcka mig till att vara glad för hans skull, för att han får äta god glass, men skulle aldrig klicka på ”Gilla” för det.

Riktigt absurt blir det när någon skriver något i stil med:
”Blev påkörd av en spårvagn idag och ligger i gipsvagga” och under står det:
”11 personer gillar detta”. Gilla-knappen har tydligen blivit en sorts sätt att visa sympati. Hur ska man annars tolka det? Kanske det är typiskt för vår tid att man bara klickar på ”Gilla” istället för att skriva något som kräver lite energi och engagemang?


© Per Arne Edvardsson, 2010

måndag 25 januari 2010

Direktsänd firmafest


Vid den här tiden på året avlöser de TV-sända firmafesterna varandra. Nyligen var det Idrottsgalan och ikväll var det Filmgalan. Hur underhållande är det egentligen att titta på någon annans firmafest i direktsändning? Inte särskilt, måste jag tillstå. Det roliga med Idrottsgalan är framförallt att få se idrottsstjärnorna festklädda. När det gäller de manliga så är inte skillnaden så stor, men de kvinnliga stjärnorna har man ofta svårt att känna igen. Inte minst de tjejer som ägnar sig åt skidsport. Man är van vid att se dem i toppluva, röda i ansiktet med håret i en tofs, och med fruset snor på hakan. När man tar av dem skidoverallen, klär på dem en festklänning, sminkar dem och låter en frisör ta itu med kalufsen så kan man verkligen tala om en total metamorfos. I allmänhet ser de dock inte helt bekväma ut i en dylik stass och man märker av deras brist på rutin när det gäller att gå i högklackade skor. Men, nu kom jag från ämnet.

Jag ställde frågan om det kan vara kul att titta på andras firmafest. Det känns nästan som Nobelfesten, där man sitter och tittar på en massa finklädda människor som äter konstig mat. En sak som jag har funderat mycket över är varför de numera alltid måste ha en putslustig ståuppkomiker som konferencier. Johan Glans var väl okej ikväll, men hela upplägget känns krystat. Varför kan de inte ha en gammaldags programledare i stil med Lennart Hyland eller Lasse Holmqvist? Någon som är återhållsamt trevlig och kanske lite smårolig, utan att behöva krysta ur sig en lustighet i varje mening. Ingvar Oldsberg skulle vara ett utmärkt val, som varande den siste programledaren i den Hylandska stilen.

Hur roligt är det att skämta om Nils Petter Sundgrens ålder? Han var inte ens äldst av de närvarande i publiken där. Jag skymtade t.ex. Lennart Hellsing som är tio år äldre. Jag förstår framförallt inte varför programledaren alltid MÅSTE gå ut i publiken och göra sig lustig på de stackars kändisarnas bekostnad. De skrattar ansträngt, för att ingen ska kunna tro att de inte ”bjuder på sig själva”, men det syns på dem att de helst skulle slippa den typen av uppvaktning. Vissa år har det åtminstone förekommit någon rolig ”kupp”, men i år var bara hela tillställningen seg och avslagen.

© Per Arne Edvardsson, 2010

lördag 23 januari 2010

Fantasilöst filmsnusk


Först vill jag varna alla känsliga personer för att det kan förekomma några s.k. ”runda ord” i denna blogg, så ni som är pryda gör klokast i att klicka bort er härifrån genast.

Jag har inte sett speciellt många porrfilmer i mitt liv. Den senaste tiden har jag dock haft möjlighet att se några, eftersom jag har haft Canal+ gratis i några veckor (se tidigare inlägg). Som den filmvetare jag är så var jag naturligtvis nyfiken på att analysera genren närmare. Då slog mig att de allra flesta porrfilmer inte gör mig det minsta kåt. Jag tänder helt enkelt inte på att se plastiga tjejer med silikontuttar och grotesk ansiktsmakeup, som stönar:
"- Yeah! Yeah! Fuck me! Fuck me!!!"
Det är alltför uppenbart att deras upphetsning är spelad och att de dessutom är totalt obegåvade skådespelerskor.

Min upphetsning blir inte precis större av att titta på de manliga aktörerna. Jag betraktar mig som heterosexuell, men kan ändå tycka att en välbyggd naken man är väldigt vacker. Vackra män är det dock ont om i porrfilmer. De är i allmänhet två olika typer.
1. Muskelknutten som har ätit för mycket anabola steroider och mest ser ut som en gorilla.
2. Degklumpen, med gigantisk ölmage, som dessutom ofta döljer sin flintskallighet genom att raka huvudet.

Nästa avtändande faktor är miljöerna. Oftast är det minst sagt torftig scenografi.
Påtagligt många porrfilmer verkar vara inspelade i lagerlokaler.

Nästa icke upphetsande detalj är samlagsställningarna. De knullar ofta i ställningar som borde leda till att de efteråt har ont i varenda led och varenda muskel. Förmodligen är det väl för att fotograferna ska kunna komma åt för närbilder i alla vinklar.

En annan icke erektionsfamkallande faktor är de högklackade skorna. Högklackat kan ibland vara sexigt, men ALDRIG när man har sex. Jag skulle definitivt aldrig vilja ha sex med någon som har på sig decimeterhöga smala och vassa klackar. Risken är uppenbar att man skulle råka få en klack i magen, eller på ett ännu otrevligare ställe.

Sedan kommer vi till bildlösningarna, där fantasin är obefintlig. Det blir snart extremt långtråkigt med alla närbilder av en kuk som åker in och ut ur en fitta.

Den sista punkten jag tänkte ta upp är filmmusiken, som verkar vara "komponerad" av en 15-åring som vet mer om datorer än om musik. Oftast är det totalt fantasilös technopop som blir oerhört enerverande att lyssna på efter ett tag.

© Per Arne Edvardsson, 2010

måndag 11 januari 2010

Myten om Stradivarius


Mannen på bilden är instrumentmakaren Antonio Stradivari, som levde 1644-1737, vilket bevisar att inte alla dog unga på 1600-talet. Han är mest berömd för sina violiner, men byggde även andra instrument, däribland gitarrer (varav några finns bevarade). Det lär finnas ca 600 bevarade violiner som han bevisligen byggde, samt några celli. Om någon undrar vad celli är, så är det alltså pluralformen av cello. Där fick ni en ny språklektion!

Jag såg på Kulturnyheterna idag att en forskare har kommit fram till hemligheten bakom Stradivarius violiner. Hemligheten bakom detta berömda instruments magiska klang skulle vara lacken. När musikprofessorn Gunno Klingfors konfronterades med denna uppgift skrattade han och sa:
- Det har jag hört i femtio år!
Han tillade att ingen vet idag hur något av Stradivarius instrument ursprungligen lät, eftersom samtliga av hans instrument som existerar idag har blivit ombyggda mer än en gång. De har försetts med ny hals, nytt stall, andra strängar etc. Han menade att det är en myt, som uppstod på 1800-talet, att Stradivarius violiner är överlägsna alla andra violiner.

Detta antyddes härom året i TV-programmet Musikministeriet, där man lät ett antal musikaliskt kunniga personer lyssna på en violinist som spelade samma stycke på en Stradivarius (värd ca 15 000 000 kr) och på en billig postorderfiol (inköpspris 495 kr). De skulle sedan säga vilken fiol som var vilken. Hälften av experterna gissade fel!
Det stöder min tes att musikern är viktigare än instrumentet, vilket inte bara gäller violiner. Om Eric Clapton spelar ett solo på en billig elplanka, köpt på Hobbex för 500 kr, så låter det garanterat bättre än om en medelmåttig gitarrist spelar på en Gibson Les Paul Goldtop från 1957 (värde ca en halv miljon).

Jag kan tillägga att experterna i Antikrundan har berättat att de varje år får in minst en fiol som är märkt med en etikett där det står "Stradivarius". Då måste de tyvärr upplysa ägaren om att den är tillverkad av en fabrik som massproducerade fioler under det namnet omkring förra sekelskiftet. Värdet är sålunda bara någon hundralapp.

© Per Arne Edvardsson, 2010

torsdag 7 januari 2010

Ranelidar


Författaren Björn Ranelid tycks vara mer i ropet än någonsin. Många irriterar sig på honom, men själv älskar jag den typen av personligheter, som verkligen tar plats och vågar spela rollen av sig själva fullt ut. De är alltför ovanliga idag. Det känns som om det fanns fler Ranelidar förr. Jag tänker på personligheter som Ernst-Hugo Järegård, Georg Rydeberg och den störste av alla Ranelidar; Evert Taube. Kvinnliga Ranelidar tycks vara betydligt mer sällsynta, men ett riktigt praktexemplar var Zarah Leander.

Vad kännetecknar då en äkta Ranelid? Jo, det är en person som är ”Larger than life”, som har en enorm karisma, en säregen personlighet, gott om självironi men en total brist på självdistans. En Ranelid säger att han/hon absolut inte vill framhäva sig själv, men samtidigt kan han/hon inte prata om något annat än sig själv. Där finns dock alltid ett hjärta och en stor personlig charm, vilket skiljer Ranelidarna från andra egocentriker som oftast är tämligen odrägliga typer.

Sammanfattningsvis, så behövs det fler Ranelidar i vår grå trista vardag, för vad man än tycker om dem så lämnar de ingen människa oberörd.

© Per Arne Edvardsson, 2010

fredag 1 januari 2010

Mitt 00-tal

Så har Tjugohundratio inletts. Alla som säger ”Tvåtusentio” kommer jag att personligen placera i en hjärntvättsmaskin i stil med den i A clockwork orange.


Ni som eventuellt följer denna blogg vet att jag brukar undvika att bli privat. Det finns alltför många bloggar på nätet där folk berättar mer om sina sjukdomar, sina neuroser, sin barndom och sitt sexliv än man vill veta. Nyårsdagen till ära tänkte jag dock bli lite mer personlig än vanligt och summera mitt eget 00-tal. Det slog mig nämligen, när jag tänkte tillbaka, att 00-talet sannolikt är det mest händelserika decennium som jag har upplevt. Då syftar jag enbart på mitt eget privatliv och inte alls på några världshändelser. Här följer en lista på några saker som jag har upplevt under 00-talet:


1. Tre olika arbetsplatser, som jag vantrivdes på.

2. Ett antal nya vänner, som har berikat mitt liv.

3. Två alltför kortvariga flickvänner, som innan de krossade mitt hjärta höjde min livskvalitet.

4. En handfull erotiska och intellektuella upplevelser med andra kvinnor, som alla har varit minnesvärda på olika sätt.

5. Drygt sjuttio nya sånger, som jag har skrivit under decenniet.

6. En och en halv roman, som jag har skrivit.

7. Hela nio årgångar av Ordbrukarnas Antologi, som jag har sammanställt.

8. Ett par hundra högskolepoäng som jag har knåpat ihop.

9. Ett antal nya maträtter som jag har uppfunnit, varav min kycklinggryta med curry och paprika har blivit en klassiker som är berömd ända uppe i Stockholm.

10. Mitt hustroll Mekki fick mot slutet av decenniet äntligen sällskap, efter att ha varit ett ensamtroll hos mig sedan 1974. Han och hans fästmö Paprika ses på fotot här ovan.
Vad som ska ske under 10-talet vet endast gudarna.

© Per Arne Edvardsson, 2010