Det har pratats ibland om Tanten, som en utrotningshotat art. Det ligger nog mycket i det. Att vara tant har inget med åldern att göra, utan handlar snarare om klädstil och sättet att vara. Min farmor var en äkta tant. Hon hade silvergrått permanentat hår och jag tror inte att hon en enda gång i hela sitt liv bar långbyxor. Hon bar alltid en sedesam tantkjol, som slutade halvvägs ner på vaden och en tantig blus upptill. När hon gick ut så bar hon naturligtvis en tantkappa, som oftast var beige eller grå, och hon gick aldrig utan hatt utomhus. Min mormor däremot var aldrig någon tant, inte ens när hon passerat 90. Hon färgade håret och gick nästan alltid i långbyxor. Långt upp i 80-årsåldern körde hon dessutom moped, vilket ju knappast är ett tantfordon.
En speciell typ av tant som, tack och lov, verkar vara utdöd är Den Obehagliga Tanten. De flesta i min generation (och äldre) minns någon sådan från sin barndom. En sådan där skräckinjagande varelse som satt i en fåtölj, luktade konstigt och gav ett allmänt folkilsket intryck. I mitt fall hette hon Tant Inez och var en väninna till min tidigare nämnda farmor. Jag förstod inte då, och jag förstår ännu mindre nu, varför min snälla fina farmor umgicks med denna skräcködla. Redan som litet barn var jag en sådan som iakttar och analyserar och redan vid mycket ung ålder insåg jag att min farmor endast umgicks med Tant Inez av plikt. De hade umgåtts ”i alla år” och i den generationen fortsatte man att umgås med personer som man alltid hade umgåtts med, även om man sedan länge inte hade någonting gemensamt längre. Jag vet faktiskt inte när, var och hur min farmor och Tant Inez ursprungligen hade lärt känna varandra, men det låg långt tillbaka i tiden. Den saken var klar. Förmodligen var Tant Inez en mycket ensam människa, vilket kanske kan vara en förklaring till att hon ofta var med på våra släktmiddagar, trots att hon inte var släkt med oss. Hon var änka och hade inga barn. Hennes enda släkt var en systerdotter och hennes familj. Kanske min farmor umgicks med henne av rent medlidande? Hur som helst så var hon definitivt underlig och obehaglig, åtminstone för oss barn. Jag kan inte minnas att jag var direkt rädd för henne, men jag minns obehaget som jag kände när jag tvingades skaka hand med henne. Jag minns tydligt hur min ett år yngre kusin en gång vägrade att skaka hand med Tant Inez, men han blev till sist övertalad på något sätt. Förmodligen blev han mutad av sin mor.
Tack och lov tror jag inte att den typen av obehaglig tant existerar längre. Tiderna har förändrats och i det fallet var det definitivt inte bättre förr. Däremot kan jag sakna den snälla gulliga tanten, som min farmor och hennes samtida tantkollegor.
© Per Arne Edvardsson, 2010
En speciell typ av tant som, tack och lov, verkar vara utdöd är Den Obehagliga Tanten. De flesta i min generation (och äldre) minns någon sådan från sin barndom. En sådan där skräckinjagande varelse som satt i en fåtölj, luktade konstigt och gav ett allmänt folkilsket intryck. I mitt fall hette hon Tant Inez och var en väninna till min tidigare nämnda farmor. Jag förstod inte då, och jag förstår ännu mindre nu, varför min snälla fina farmor umgicks med denna skräcködla. Redan som litet barn var jag en sådan som iakttar och analyserar och redan vid mycket ung ålder insåg jag att min farmor endast umgicks med Tant Inez av plikt. De hade umgåtts ”i alla år” och i den generationen fortsatte man att umgås med personer som man alltid hade umgåtts med, även om man sedan länge inte hade någonting gemensamt längre. Jag vet faktiskt inte när, var och hur min farmor och Tant Inez ursprungligen hade lärt känna varandra, men det låg långt tillbaka i tiden. Den saken var klar. Förmodligen var Tant Inez en mycket ensam människa, vilket kanske kan vara en förklaring till att hon ofta var med på våra släktmiddagar, trots att hon inte var släkt med oss. Hon var änka och hade inga barn. Hennes enda släkt var en systerdotter och hennes familj. Kanske min farmor umgicks med henne av rent medlidande? Hur som helst så var hon definitivt underlig och obehaglig, åtminstone för oss barn. Jag kan inte minnas att jag var direkt rädd för henne, men jag minns obehaget som jag kände när jag tvingades skaka hand med henne. Jag minns tydligt hur min ett år yngre kusin en gång vägrade att skaka hand med Tant Inez, men han blev till sist övertalad på något sätt. Förmodligen blev han mutad av sin mor.
Tack och lov tror jag inte att den typen av obehaglig tant existerar längre. Tiderna har förändrats och i det fallet var det definitivt inte bättre förr. Däremot kan jag sakna den snälla gulliga tanten, som min farmor och hennes samtida tantkollegor.
© Per Arne Edvardsson, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar