SVT har åter visat ett exempel på public service när det är som bäst, genom programmet Sommarpratarna som går just nu. En lika enkel som genialisk programidé, som går ut på att fem kända eller halvkända personer, vilka har det gemensamt att de någon gång har varit sommarpratare i radio, träffas och lyssnar på utdrag ur sina respektive Sommarprogram. Detta ger sedan upphov till intressanta diskussioner, medan de serveras spännande mat av en gourmetkock.
Jag brukar undvika att skriva om mitt privatliv här, men i ett program sa Ann Heberlein en intressant sak som fick mig att gapskratta av igenkännande. Hon har ju varit påfallande öppen och har berättat om sina stundtals mycket svåra psykiska problem och djupa depressioner.
Hon sa att detta har lett till en massa beundrarbrev från killar som tänder på ”galna kvinnor” (hennes eget uttryck) och många har kommit med explicita förslag av erotisk karaktär. Detta ledde till en intressant diskussion bland programmets gäster om fascinationen över andras ”galenskap”.
Jag måste bekänna att jag kände igen mig lite där. Jag har själv ofta dragits till komplexa kvinnor. Inte så till vida att jag har skrivit snuskiga beundrarbrev till kända galna kvinnor, utan snarare genom att inleda olika typer av relationer med kvinnor av den typen.Vissa av dem har haft en diagnos, medan vissa andra har varit utan diagnos men visat tydliga symptom på t.ex. ADHD eller Aspergers syndrom, eller har uppvisat tecken på att vara bipolära. Någon har t.o.m. haft vissa psykopatiska drag. För er som tänker på Norman Bates i Psycho så fort ni hör ordet ”psykopat” så bör jag upplysa om att de flesta psykopater inte alls är fysiskt våldsamma eller farliga. Däremot har de ett sjukligt kontrollbehov och vill kontrollera alla i sin omgivning.
Hur kommer det sig då att man attraheras av denna typ av personer? Förmodligen handlar det om att de ofta är mycket kreativa, humoristiska och rika på infall. De är helt enkelt inga dussinmänniskor och befinner sig ofta så långt ifrån Göran Hägglunds ”Verklighetens folk” som man kan komma. Det är denna typ av människor som fejkar en psykos, som en del av ett konstprojekt, eller gör andra spännande saker som ”normala” Svenssons aldrig skulle göra.
Det gör dem intressanta.
© Per Arne Edvardsson, 2009
