Ett fejkat underbarn?

Ikväll visades dokumentären My kid could paint that på SVT. Den berättar historien om Marla Olmstead, en liten tjej på 4 år som gjorde sensation i konstvärlden 2004 med sina abstrakta målningar. Jag minns att jag reagerade redan då och tänkte att det måste vara en bluff. Jag är ingen konstexpert, men kan tillräckligt mycket om modern abstrakt konst för att kunna se att hennes tavlor inte kan vara målade av en 4-åring. För att kunna måla den typen av konst så måste man ha studerat andra bildkonstnärer som rör sig inom samma genre.
Marlas tavlor är alltså inte enkelt färgkladd i stil med målningarna av den geniförklarade Pierre Brasseau (som visade sig vara en schimpans på Borås djurpark). Nej, här rör det sig om verk som det tydligt finns en tanke och komposition bakom. Det är inte bara slumpmässigt färgkladdande. Jag har själv jobbat med lågstadiebarn och anser mig därför veta lite om hur barn målar. Jag har aldrig någonsin sett något lågstadiebarn frivilligt måla abstrakt konst. Alla barn som får papper, färger och penslar målar sånt som barn målar: hus, träd, människor, hästar, hundar, katter, bilar, med den obligatoriska blå himlen överst och en gul sol i ena övre hörnet.

När jag jobbade på fritidshem gjorde jag ibland en övning som just gick ut på att måla abstrakt. Jag spände ett stort papper över ett bord och lät barnen måla till musik. Jag gav tydliga order om att det INTE skulle föreställa något, vilket de flesta till en början hade väldigt svårt att klara. Jag stoppade musiken efter några minuter och då skulle de byta platser. När alla hade gått ett varv runt bordet var konstverket klart. Alla tyckte att det var roligt och det hade kanske gått att sälja tavlan för 20 miljoner dollar, till någon korkad amerikan med för mycket pengar. När barnen fick måla fritt så gick dock samtliga tillbaka till att måla föreställande bilder. Det är det naturliga för alla människor. Titta bara på hällristningar och grottmålningar. Där förekommer ingen abstrakt konst. Den moderna abstrakta konsten dyker upp först när fotokonsten är etablerad och man inser att man inte längre behöver begränsa den målade konsten till att vara ett avbildande av verkligheten.

I fallet Marla Olmstead är det tämligen uppenbart att hennes verk till 80% är skapade av hennes far. I ett avslöjande klipp hör man hur han hela tiden regisserar hennes målande. När hon filmas ensam så målar hon exakt de motiv som alla andra normala 4-åringar målar: hus, träd, en sol etc. Eller så häller hon bara ut färg på duken och kladdar, som alla normala 4-åringar skulle göra. Det problematiska är föräldrarnas roll i det hela. Det verkar inte vara ett medvetet uttänkt bedrägeri, utan snarast en situation som de har tappat kontrollen över. Nu är Marla 11 år och hennes föräldrar säljer fortfarande hennes verk, även om de inte genererar samma fantasisummor längre. Man kan inte låta bli att bekymra sig över den stackars flickan, Hur kommer hon att reagera när hon förstår situationen? Kommer hon att förstå sina föräldrar eller kommer hon att hata dem för att de utnyttjade henne som ett slags cirkusapa när hon var barn? Svaret får vi om några år.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Galna kvinnor som fascinerar

SVT har åter visat ett exempel på public service när det är som bäst, genom programmet Sommarpratarna som går just nu. En lika enkel som genialisk programidé, som går ut på att fem kända eller halvkända personer, vilka har det gemensamt att de någon gång har varit sommarpratare i radio, träffas och lyssnar på utdrag ur sina respektive Sommarprogram. Detta ger sedan upphov till intressanta diskussioner, medan de serveras spännande mat av en gourmetkock.

Jag brukar undvika att skriva om mitt privatliv här, men i ett program sa Ann Heberlein en intressant sak som fick mig att gapskratta av igenkännande. Hon har ju varit påfallande öppen och har berättat om sina stundtals mycket svåra psykiska problem och djupa depressioner.
Hon sa att detta har lett till en massa beundrarbrev från killar som tänder på ”galna kvinnor” (hennes eget uttryck) och många har kommit med explicita förslag av erotisk karaktär. Detta ledde till en intressant diskussion bland programmets gäster om fascinationen över andras ”galenskap”.

Jag måste bekänna att jag kände igen mig lite där. Jag har själv ofta dragits till komplexa kvinnor. Inte så till vida att jag har skrivit snuskiga beundrarbrev till kända galna kvinnor, utan snarare genom att inleda olika typer av relationer med kvinnor av den typen.Vissa av dem har haft en diagnos, medan vissa andra har varit utan diagnos men visat tydliga symptom på t.ex. ADHD eller Aspergers syndrom, eller har uppvisat tecken på att vara bipolära. Någon har t.o.m. haft vissa psykopatiska drag. För er som tänker på Norman Bates i Psycho så fort ni hör ordet ”psykopat” så bör jag upplysa om att de flesta psykopater inte alls är fysiskt våldsamma eller farliga. Däremot har de ett sjukligt kontrollbehov och vill kontrollera alla i sin omgivning.

Hur kommer det sig då att man attraheras av denna typ av personer? Förmodligen handlar det om att de ofta är mycket kreativa, humoristiska och rika på infall. De är helt enkelt inga dussinmänniskor och befinner sig ofta så långt ifrån Göran Hägglunds ”Verklighetens folk” som man kan komma. Det är denna typ av människor som fejkar en psykos, som en del av ett konstprojekt, eller gör andra spännande saker som ”normala” Svenssons aldrig skulle göra.
Det gör dem intressanta.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Vad har Poseidon med Göteborg att göra?

Jag vet inte om eventuella läsare har följt med i Pinocchio-debatten i Borås, men den är intressant ur många aspekter. Det vanligaste uttalandet från statymotståndarna har varit:
”- Vad har Pinocchio med Borås att göra?”
Det är ett uttalande som enbart vittnar om en total okunskap om vad offentlig konst handlar om. Varenda stad har statyer eller andra typer av offentlig konst som inte har någonting med orten i fråga att göra. För att ta några exempel:
Vad har Poseidon med Göteborg att göra?
Vad har Europa och Tjuren med Halmstad att göra?
Vad har den där gigantiska fallosen i glas vid Sergels Torg med Stockholm att göra?
Och framför allt: Vad har Eiffeltornet med Paris att göra?

Den sistnämnda frågan är obegriplig för de flesta idag, eftersom Eiffeltornet sedan länge är den självklara symbolen för Paris. När tornet byggdes 1889 var det dock totalt annorlunda. Tidningarna var fulla av upprörda insändare över detta förfärliga torn av järnbalkar som hade förstört deras älskade Paris. Om hundra år (eller förmodligen tidigare än så) kommer säkert Pinocchiostatyn att vara den självklara symbolen för Borås. När Milles Poseidon vid Götaplatsen i Göteborg avtäcktes 1931 så skapade även den en livlig debatt. För det första ansågs det osmakligt och obscent med en 7 meter hög naken man vid avslutningen av stadens paradgata Kungsportsavenyn. Dessutom dök naturligtvis den klassiska frågan om vad den grekiske guden Poseidon hade med Göteborg att göra. Idag är Poseidon en lika självklar symbol för Göteborg som Eiffeltornet är för Paris.

En sak som jag har svårt att förstå är den absurda upprördhet hos vissa personer, som nästan bara visar sig när det handlar om offentlig konst. Det verkar vara en intressant psykologisk mekanism som träder i kraft, som har att göra med att vissa personer inte klarar av att någon tränger sig in i det offentliga utrymmet och placerar ett konstverk där. Jag tycker personligen att det är bra att inte alla offentliga utsmyckningar och statyer har en tydlig anknytning till orten där de placeras, för om så vore fallet skulle vi enbart ha haft statyer av den kung som grundat staden, lokala celebriteter och dylikt. Vi skulle garanterat inte ha haft en staty av Poseidon i Göteborg!

© Per Arne Edvardsson, 2008