söndag 23 oktober 2011

Till minne av Tumba

Sven Tumba lämnade oss nyligen. Dagen då den sorgliga nyheten nådde oss skrev jag på Facebook:
”Foppa och Salming i alla ära men Tumba gjorde det som de gjorde på en uterink, i snöblandat regn och motvind.”

Man kan ju roa sig med att göra upp listor där man rankar de bästa svenska ishockeyspelarna genom tiderna, men det blir ju alltid en högst subjektiv lista. Att giganter som Tumba, Peter Forsberg, Mats Sundin, Börje Salming, Ulf Sterner och Niklas Lidström hör hemma högt upp på listan lär alla vara överens om, men hur rangordnar man de andra spelarna? Var Rolle Stoltz bättre än Mats Waltin? Var Leif ”Honken” Holmqvist bättre än Peter ”Pekka” Lindmark? Var Mats Näslund bättre än Nisse Nilsson? Det går naturligtvis inte att besvara den typen av frågor. Ofta hör man påståendet att dagens idrottare självklart är bättre än gårdagens, eftersom det är hårdare konkurrens idag. Det ligger naturligtvis mycket i det, men å andra sidan fick idrottarna kämpa mycket mer förr. De var ju amatörer och var tvungna att arbeta hela dagen, även om de hade en viktig match på kvällen. Dessutom hade de mycket tyngre, klumpigare och sämre utrustning. Tumbas utrustning vägde säkert minst dubbelt så mycket som Foppas. Jag äger själv ett par ishockeyhandskar från sent 60-tal och de väger som tre par moderna handskar. Dagens handskar är gjorda av lätta konstmaterial, medan 60-talets var gjorda av läder och var stoppade med hästtagel. Även axelskydd och benskydd var gjorda av läder, fram tills mitten av 60-talet då plastskydden kom. Rolle Stoltz har berättat om hur utrustningen blev tyngre ju längre matchen led, eftersom läderskydden absorberade svetten.

Jag tänker sålunda inte påstå att Tumba var bättre än Foppa, eller tvärtom. Däremot råder det ingen tvekan om att Tumba är den mest betydelsefulle spelaren när det handlar om ishockeyns genombrott i Sverige på 50-talet. Enligt TV-sportens legendariske reporter Bo Hansson var ishockeyn så gott som okänd när Sverige tilldelades VM 1949. Denna turnering blev en stor publiksuccé och det blev t.o.m. kravaller när Sverige skulle möta Kanada på Stadion i Stockholm. Då var ännu Tumba för ung för att vara med, men han fick sitt stora genombrott i OS-turneringen 1952. Det var ett av de sämsta vinter-OS som Sverige har gjort, till dags dato, så varje medalj firades stort. För Tre Kronor blev det ett brons och Sven ”Tumba” Johansson blev den store publikfavoriten. Året efter ledde han Sverige till vårt första VM-guld. Det är dock det minst värda av alla våra svenska VM-guld i ishockey. De enda deltagande nationerna, förutom Sverige, var Tjeckoslovakien, Schweiz och Västtyskland. Tjeckerna åkte hem efter första matchen, när de fick ett telegram om att landets president hade avlidit. Sålunda behövde Tre Kronor bara slå två (på den tiden) B-nationer för att ro hem guldet. Nästa VM-guld var desto mer ärofyllt, inför drygt 50 000 åskådare i Moskva. Tumba blev snart Sveriges populäraste idrottsman och fick ett eget radioprogram, Timmen Tumba. Han fick även ”äran” att medverka i en Åsa-Nissefilm, där han demonstrerade den nya flugan vattenskidor.

Ett annat genidrag av Tumba var TV-pucken, som kom till på hans initiativ. De flesta av våra största spelare, de senaste femtio åren, har spelat i TV-pucken. Sålunda har vi Tumba att tacka för mycket. Vad han senare betydde för golfens genombrott som folksport i Sverige får någon annan, som är mer kunnig än jag i ämnet golf, gärna berätta.


© Per Arne Edvardsson, 2011

lördag 1 oktober 2011

Till minne av en ishockeylegend.


Ingen har väl kunnat undgå att Sven Tumba har lämnat oss. Jag ska inom kort skriva ihop en hyllningsblogg till honom, men tills vidare får ni nöja er med denna gamla blogg om honom:
http://lapsangsfunderingar.blogspot.com/2009/02/hockeylegenden-och-prinsessan.html