Ofrivillig Earth Hour

I lördags kväll hade Earth Hour proklamerats. Alla skulle släcka ljuset kl 20:30 och inte tända det igen förrän 21:30. Som den idealist jag är så gjorde jag naturligtvis det. Möjligen kan man tycka att jag fuskade lite, eftersom jag hade min TV på. Jag hade dock inte lust att sitta en timme ensam i mörkret och inte kunna göra någonting, så jag var tvungen att kompromissa. Dessutom hade jag faktiskt hela TVÅ Earth Hours förra fredagen, ofrivilligt!

Jag satt framför datorn och surfade, då den plötsligt slocknade. Ett kort ögonblick trodde jag att datorn avlidit, men märkte snart att hela min lägenhet var utan ström. Min första tanke var att jordfelsbrytaren hade löst ut, vilket har hänt någon gång förut, men så var inte fallet. Jag tittade ut i trapphuset och märkte att det var strömavbrott i hela mitt hus. Däremot lyste det i fönstren i husen mittemot, så det var uppenbarligen ett lokalt fel. Jag ringde journumret till Bostadsbolaget Poseidon och de meddelade att en reparatör var på väg, så det var bara att vänta. Klockan var 17:55 då strömmen gick och då var det tillräckligt ljust för att kunna läsa, om jag satt vid ett fönster. Efter en halvtimme hade det dock blivit för mörkt för att jag skulle kunna läsa. Trots att jag hade fotogenlampan tänd och ett par värmeljus.

Det enda jag kunde göra var att lägga mig på soffan och halvsova i mörkret, i väntan på elektricitetens återkomst. Då slog det mig tydligt hur beroende vi är av elektricitet. Datorn, TV:n och stereon går ju på elström, så vad återstår att roa sig med under ett strömavbrott?

Kl 19:57 sprakade det till och strömmen återvände, lika plötsligt som den försvunnit. Det var bara den andra gången som jag har haft strömavbrott, under de snart tio år som jag bott i detta hus. Den förra gången, för 5-6 år sedan, var det också ett lokalt fel i huset. Det sköna med att bo centralt i en storstad är just att man slipper långvariga strömavbrott. När jag ser de årliga reportagen om folk ute på landet som får strömavbrott så snart det blåser lite eller faller tre snöflingor, så tänker jag alltid att de får skylla sig själva som har valt att bo ute på vischan.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Soprumsfunderingar...

Jag har nyligen fyllt år och fick idag en ny madrass av mina föräldrar. Kanske inte världens mest spännande födelsedagspresent, men det var välbehövligt. Imorgon ska jag bära ner den gamla madrassen till soprummet och då slog mig tanken att jag kanske bör syna den så att det inte är några pinsamma fläckar på den. Det är ganska många som besöker det soprummet nämligen och vissa saker kanske man inte vill visa för offentligheten.
Hm...

En obehaglig tant jag minns

Det har pratats ibland om Tanten, som en utrotningshotat art. Det ligger nog mycket i det. Att vara tant har inget med åldern att göra, utan handlar snarare om klädstil och sättet att vara. Min farmor var en äkta tant. Hon hade silvergrått permanentat hår och jag tror inte att hon en enda gång i hela sitt liv bar långbyxor. Hon bar alltid en sedesam tantkjol, som slutade halvvägs ner på vaden och en tantig blus upptill. När hon gick ut så bar hon naturligtvis en tantkappa, som oftast var beige eller grå, och hon gick aldrig utan hatt utomhus. Min mormor däremot var aldrig någon tant, inte ens när hon passerat 90. Hon färgade håret och gick nästan alltid i långbyxor. Långt upp i 80-årsåldern körde hon dessutom moped, vilket ju knappast är ett tantfordon.

En speciell typ av tant som, tack och lov, verkar vara utdöd är Den Obehagliga Tanten. De flesta i min generation (och äldre) minns någon sådan från sin barndom. En sådan där skräckinjagande varelse som satt i en fåtölj, luktade konstigt och gav ett allmänt folkilsket intryck. I mitt fall hette hon Tant Inez och var en väninna till min tidigare nämnda farmor. Jag förstod inte då, och jag förstår ännu mindre nu, varför min snälla fina farmor umgicks med denna skräcködla. Redan som litet barn var jag en sådan som iakttar och analyserar och redan vid mycket ung ålder insåg jag att min farmor endast umgicks med Tant Inez av plikt. De hade umgåtts ”i alla år” och i den generationen fortsatte man att umgås med personer som man alltid hade umgåtts med, även om man sedan länge inte hade någonting gemensamt längre. Jag vet faktiskt inte när, var och hur min farmor och Tant Inez ursprungligen hade lärt känna varandra, men det låg långt tillbaka i tiden. Den saken var klar. Förmodligen var Tant Inez en mycket ensam människa, vilket kanske kan vara en förklaring till att hon ofta var med på våra släktmiddagar, trots att hon inte var släkt med oss. Hon var änka och hade inga barn. Hennes enda släkt var en systerdotter och hennes familj. Kanske min farmor umgicks med henne av rent medlidande? Hur som helst så var hon definitivt underlig och obehaglig, åtminstone för oss barn. Jag kan inte minnas att jag var direkt rädd för henne, men jag minns obehaget som jag kände när jag tvingades skaka hand med henne. Jag minns tydligt hur min ett år yngre kusin en gång vägrade att skaka hand med Tant Inez, men han blev till sist övertalad på något sätt. Förmodligen blev han mutad av sin mor.

Tack och lov tror jag inte att den typen av obehaglig tant existerar längre. Tiderna har förändrats och i det fallet var det definitivt inte bättre förr. Däremot kan jag sakna den snälla gulliga tanten, som min farmor och hennes samtida tantkollegor.

© Per Arne Edvardsson, 2010