lördag 28 februari 2009

Vasaloppet på soffan

Imorgon är det dags för årets Vasalopp. Denna gamla äktsvenska tävling som har körts varje år sedan 1922, med undantag för ett fåtal år då det blivit inställt p.g.a. snöbrist.


När det gäller Vasaloppet så har jag min årliga ritual. Jag sätter klockan på 7:20, stapplar gäspandes till badrummet och stoppar in kontaktlinserna, hämtar täcket och kudden och lägger mig på soffan framför TV:n, lagom för att få höra Sven "Plex" Petterssons klassiska: "Go'morron, go'morron!". Så ligger jag där och tittar på alla som kämpar fram genom snö, svett och snor. När de kommer till Mångsbodarna brukar min mage kurra, så då går jag till köket och fixar frukost. En stor kanna te som ofta räcker ända fram till Mora.

Jag skulle aldrig komma på tanken att själv åka 9 mil på skidor, men det är fascinerande att se bortåt 15 000 andra människor göra det, helt frivilligt. Fast jag har lekt med tanken att anmäla mig, starta i Vasaloppet och kliva av spåret i Smågan, den första kontrollen. Dit är det 12 km och jag tror att jag skulle orka åka ungefär så långt utan träning. Det skulle onekligen vara en intressant upplevelse att befinna sig i den gigantiska skaran av 15 000 skidåkare som startar samtidigt. Fast det kanske skulle vara läskigt? Och jag vet att det är jobbigt att åka 12 km på skidor...
Nej, Vasaloppet ska nog avnjutas på soffan.

© Per Arne Edvardsson, 2009

torsdag 26 februari 2009

Hemliga kungligheter


I dagarna har det ju talats en hel del om Kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling och om hur stackars Daniel har tvingats vara ”hemlig” i sju år. Jag skulle tro att Kronprinsessans fars faster, Prinsessan Lilian, ler åt detta. Hon var nämligen själv hemlig i hela trettiotre år! Kärlekshistorien mellan Mrs Lilian Craig och Prins Bertil av Sverige skulle bli en fantastisk film. Underligt att inte Hollywood har hört av sig än, men det kommer kanske efter att Prinsessan Lilian har lämnat oss. För er som inte känner till storyn så bra så kommer den här, i en kortversion:

Året är 1943 och Europa befinner sig i krig. Det krig som vi idag benämner Andra världskriget. Den 31-årige svenske playboyprinsen Bertil är en av Europas mest eftertraktade ungkarlar. Han är snygg, charmerande, intelligent och har före kriget roat sig med att vara racerförare (under alias, för att dölja hobbyn för sin far). Han befinner sig i London och blir inbjuden till ett cocktailparty, där han träffar frånskilda skönheten Mrs Lilian Craig. De unga tu blir så småningom ett par och Prinsen tar med sin nya flickvän till Stockholm, där hon presenteras för Prins Bertils far, Kronprins Gustav Adolf. Han finner henne charmerande, men påtalar att ett äktenskap är uteslutet, eftersom hon dels inte är av kunglig börd och dels är frånskild. Prins Bertil står sålunda inför alternativet att göra som sina två bröder Sigvard och Karl Johan (samt sin kusin Lennart) och gifta sig med sitt hjärtas dam, vilket skulle innebära att han mister sin prinstitel och blir förskjuten av familjen. Eller så kan han göra som hans far föreslår: leva som gift med Lilian, men aldrig visa sig tillsammans med henne offentligt och absolut inte avla några barn med henne. Prins Bertil väljer att låta lojaliteten med Kungahuset och familjen komma i första rummet och därmed får Lilian leva som hemlig sambo till prinsen i mer än tre decennier. Kanske han väljer detta alternativ för att vinna tid, men när hans äldste bror Prins Gustav Adolf förolyckas i en flygolycka 1947 ställs saker och ting på sin spets.

Året är alltså 1947. På tronen har vi en kung vid namn Gustav V, som är 89 år. Kronprins Gustav Adolf är 65 år och den som står närmast efter honom i successionsordningen är plötsligt ”lillprinsen” Carl Gustaf, som är endast nio månader gammal. Man behöver inte vara någon matematiker för att inse att risken är uppenbar att blivande Gustav VI Adolf kan komma att hinna avlida innan Carl Gustaf har hunnit bli myndig. Vid denna tid är myndighetsåldern för vanliga svenska medborgare 21 år, men statschefen blir inte myndig förrän vid 25 års ålder. Det är här som Prins Bertil får en viktig roll. Eftersom han är den ende förutom ”lillprinsen” som har en laglig rätt till tronen så får han leva resten av sitt liv som ”reservkung”. Om hans far hinner avlida innan Carl Gustaf uppnått myndighetsåldern så får alltså Prins Bertil inta tronen. Därmed är det definitivt omöjligt för Prins Bertil att gifta sig med Lilian och mista sin prinstitel. Det skulle innebära dödsstöten för monarkin i Sverige.

Nu i efterhand vet vi ju att Prins Bertils offer var förgäves, eftersom Gustav VI Adolf var klok nog att leva tills Kronprins Carl Gustaf var tillräckligt gammal för att kunna efterträda honom som kung. När så skedde lär den unge kungen ha sagt till sin farbror Bertil att han gav sin tillåtelse till ett giftermål, men då kände både Prins Bertil och Lilian att de hade det bra som det var. Det var först efter att Kung Carl Gustaf gift sig med Silvia 1976 som Prins Bertil och Lilian gjorde slag i saken och äntligen blev den nu drygt sextioåriga Lilian officiell och fick kalla sig ”Prinsessan Lilian”.

Det som man idag finner mest fantastiskt med historien är att den tidens svenska tidningar inte skrev ett ord om Prins Bertils hemliga sambo. Prinsen själv berättade på äldre dagar om hur han, efter att storyn läckt, kallade samman till en hemlig presskonferens där han vädjade till den svenska journalistkåren att inte skriva om Lilian. Eftersom Prins Bertil var den överlägset mest populäre medlemmen av kungafamiljen valde man att följa hans önskan.Idag hade det naturligtvis inte gått. Daniel Westling har visserligen inte fått visa sig offentligt ihop med Kronprinsessan förrän nu, men alla svenskar som har någorlunda koll har känt till hans namn i sju år. Kanske det inte var bättre förr, men medieklimatet var vänligare och det gick att vara hemlig i trettiotre år.

© Per Arne Edvardsson, 2009

onsdag 18 februari 2009

Möwenpick lagar ett värmeljus

Vi som lider av Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg) är mycket pyssliga och tekniska av oss, vilket jag bevisade häromdagen. Jag är ju en stor tedrickare och dricker en stor kanna te varje kväll. För att teet ska hålla sig varmt har jag en keramikmojäng som man sätter ett värmeljus i och sedan sätter kannan ovanpå. I förrgår skulle jag som vanligt applicera ett nytt värmeljus i keramikmojängen och tog fram det sista värmeljuset ur påsen. Till min stora fasa upptäckte jag då ett fabrikationsfel. Värmeljuset saknade nämligen veke! Det var sålunda enbart en liten aluminiumburk full av stearin. Vad göra? Jag hade inte lust att gå till affären och köpa nya värmeljus, så då återstod att ta fram mina Möwenpicksegenskaper.

Jag tog en liten ljusstump som jag skalade bort stearinet från, så veken blev frilagd. Nästa steg blev att ta den lilla vekhållaren av metall från ett utbränt värmeljus och fästa veken i den. Slutligen borrade jag försiktigt en kanal genom det veklösa värmeljuset och trädde genom veken. Sedan återstod endast att frisera veken till lagom längd Voila!

Undrar om det finns någon annan än jag som skulle ha tålamod nog att ge sig in på att laga ett värmeljus?

© Per Arne Edvardsson, 2009

söndag 15 februari 2009

"Let's dance" - farligare än Formel 1?

Jag har aldrig tittat på ”Let’s dance”. Det är inget som jag säger för att vara snobbigt kulturell, utan det är faktiskt sant. Förklaringen är mycket enkel. För det första har jag alltid varit komplett ointresserad av alla typer av dans (möjligtvis undantaget den form som herrarna Fred Astaires och Gene Kelly ägnade sig åt) och för det andra är jag extra ointresserad av dans utförd av nybörjare. För det tredje är jag fullkomligt allergisk mot TV4. En kanal som hyllar ytlighet, mänsklig förnedring, underhållning utan substans samt dessutom våldför sig på de få kvalitetsprogram de visar genom att hacka sönder dem med reklam.

Men anledningen till att jag nu berör detta program (som jag inte har sett) är alla dessa löpsedlar. Det verkar vara fullkomligt livsfarligt att deltaga i ”Let’s dance”. I den här omgången har vi haft: en hjärnblödning, en hjärtinfarkt och nu senast en avsliten hälsena.
Att tävla i ”Let’s dance” verkar vara en riktig högriskaffär, fullt i klass med att tävla i Fälttävlan på häst (som enligt statistiken är världens farligaste sport) och betydligt farligare än att köra Formel 1 (där ingen har förolyckats sedan 1994 och ingen har blivit allvarligt skadad på flera år).
Nej, tacka vet jag ”På spåret” i SVT! Det är ett program där man hyllar kvaliteter som intelligens, allmänbildning och slutledningsförmåga och den enda kroppsliga skada som inträffat genom åren var förra året när programledaren Ingvar Oldsberg råkade dänga skallen i scenografin, så blodvite uppstod.

© Per Arne Edvardsson, 2009

onsdag 11 februari 2009

Hockeylegenden och Prinsessan

Jag lovade/hotade med (stryk det som ej önskas) i en tidigare blogg att skriva lite om Sven Tumba. Ni som följer min blogg minns kanske att jag nyligen köpte hans memoarer på Tradera och nästan blev passiv rökare på köpet. Egentligen är det paradoxalt att boken som är skriven av en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna tidigare ägdes av en storrökare, men det är en annan historia.

Sven Tumba hette ursprungligen Johansson, men fick tidigt smeknamnet ”Tumba” eftersom han växte upp i den orten utanför Stockholm. Efter avslutad ishockeykarriär tog han officiellt namnet Tumba som efternamn. Eftersom Sven Tumba riskerar att glömmas bort, så känner jag min plikt att berätta lite om denne gigant. Gamla hjältar glöms ju ofta bort.
Sven Tumba slutade som ishockeyspelare samma år som jag föddes, så jag har själv följaktligen aldrig sett honom spela ishockey live eller i direktsändning i TV, men jag har sett åtskilliga gamla film- och TV-klipp där hans skicklighet lyser igenom, de stundtals suddiga svartvita bilderna till trots.


Jag samlar på gamla böcker om idrott och det är intressant att läsa hur Tumba beskrevs under sin aktiva tid under 50-60-talen. Han ansågs allmänt vara amatörvärldens främste ishockeyspelare i slutet av 50-talet. Inte bara av svenska sportjournalister, utan även av kanadensiska dito. Det är sålunda ingen slump att han var den förste svenske ishockeyspelaren som, efter att ha provspelat med Boston Bruins 1957, blev erbjuden ett proffskontrakt i NHL. Han tvingades dock att tacka nej, eftersom den tidens absurda amatörregler innebar att han om han skrivit på ett proffskontrakt hade blivit diskvalificerad på livstid i Sverige. I memoarerna skriver Tumba dock att han inte sörjde speciellt mycket över det uteblivna proffsäventyret. Han var ett utpräglat PR-geni, så han tjänade bra med pengar hemma i Sverige också, trots att alla officiellt var amatörer på den tiden.

Ett genidrag var när Tumba i slutet av 50-talet designade den första moderna ishockeyhjälmen, som fick namnet ”Spaps”. Det hade funnits ishockeyhjälmar tidigare, men de var gjorda av korkbitar sammanbundna med läderremmar och skyddade inte speciellt bra. Det fanns även andra varianter av hjälmar. När Sovjet vann sitt första VM, 1954 i Stockholm, så hade de sovjetiska spelarna cykelhjälmar på skallen. Spaps-hjälmen hade däremot ett yttre skal av hårdplast och alla ishockeyhjälmar som tillverkas än idag är byggda efter samma princip som Tumbas hjälm. Tyvärr för Tumba tog Jofa upp konkurrensen och designade sin berömda VM-hjälm, med hjälp av den näst störste svenske ishockeystjärnan på den tiden, Nisse ”Dubbel-Nisse” Nilsson. Jofa hade större resurser än Tumba och hade dessutom kontakter i högsta ledningen av Svenska Ishockeyförbundet, vilket ledde till att Jofas hjälm godkändes direkt, när förbundet tagit fram de första reglerna för hur en hjälm skulle vara beskaffad, medan Spaps-hjälmen fick designas om för att bli godkänd. Spaps dukade snart under i konkurrensen från Jofa, men Tumba hade många andra kreativa idéer, som t.ex. golftältet som han lanserade i början av 70-talet. Efter ishockeykarriären satsade Sven Tumba på golf och lär ha haft stor betydelse för att göra den sporten stor i Sverige.


Om vi slutligen ska gå in på lite skvaller, så hade ju Tumba en mycket omskriven romans på 50-talet. Han studerade då på GIH (eller GCI som det hette på den tiden) och i samma klass gick Prinsessan Birgitta. För er som inte är så hemma på de kungliga, så kan jag berätta att hon alltså är vår nuvarande kungs näst äldsta syster. De båda sågs ihop i olika sammanhang och pressen började spekulera i en romans. Man kan förstå att det var en stor grej. Det är som om ”Foppa” idag skulle paras ihop med Prinsessan Madeleine. Såväl Tumba som prinsessan förnekade att de skulle vara mer än vänner och det var först när nämnda memoarbok kom ut 1997 som sanningen avslöjades. Sven Tumba berättar att han och prinsessan verkligen hade en romans och han beskriver mycket underhållande hur de fick smussla och t.o.m. maskera sig, för att undgå pressen. Innan boken publicerades frågade han, för säkerhets skull, Prinsessan Birgitta och hon godkände att sanningen kom fram. Det hade ju då gått fyra decennier, så historien var preskriberad.


På fotot ovan ser ni Tumba (till höger), när han tillsammans med Ulf Sterner gratuleras av Kung Gustav VI Adolf efter att Sverige besegrat Kanada med 4-1 i VM i Stockholm 1963. Ulf Sterner har berättat om denna episod att kungen inte gillade Tumba, efter nämnda romans med kungens barnbarn Birgitta, men Tumba bröt isen genom att ge den gamle kungen en hjärtlig puss på munnen. Det känns som att jag får berätta mer om Tumba vid ett senare tillfälle, innan det blir för långrandigt. Det finns mycket mer att berätta.

© Per Arne Edvardsson, 2009

fredag 6 februari 2009

Det är bättre nu!

Jag har alltid hatat när folk säger att det var bättre förr. Det är bättre nu!
Naturligtvis fanns det vissa saker som var bättre förr, men i det stora hela är min livsfilosofi att det hela tiden blir bättre.

Jag nämnde i en tidigare blogg den praktiska självscanningsapparaturen som de har i den jättestora ICA-butiken där jag ofta handlar. Tack vare detta tekniska framsteg går det utmärkt att handla även på fredagseftermiddagen, vilket var otänkbart förr (om man inte ville stå i en oändlig kassakö).

En annan utmärkt förbättring har på senare år ägt rum på Systembolaget.
För inte så många år sedan fick man ta en kölapp och vänta och vänta på sin tur. Av någon anledning blev jag alltid nervös när det äntligen blev min tur, så jag stammade fram namnet på vinet jag skulle köpa och tänkte att jag säkert skulle bli nekad köp för att jag verkade påverkad (vilket dock aldrig hände). Ett normalt besök på Systembolaget förr tog alltid minst tjugo minuter, även om man bara skulle ha en flaska. Sedan självbetjäningen infördes sparar man oändligt med tid.
Idag var jag först på ICA och handlade och gick sedan till Systembolaget och köpte lite Königsmosel. För några år sedan hade en dylik expedition en fredagseftermiddag tagit minst en timme. Nu tog det en kvart att handla på ICA och fem minuter att handla på Systemet, så visst är det bättre nu?

© Per Arne Edvardsson, 2009

tisdag 3 februari 2009

The day the music died...


Idag är det exakt femtio år sedan Buddy Holly förolyckades i en flygolycka. Jag är generellt emot dyrkande av artister som har dött unga. Speciellt i de fall när de enbart är ihågkomna för att ha dött unga. När det gäller Buddy Holly så råder det dock ingen tvekan om att han har en mycket viktig plats i rock och popmusikens historia. Som den musikvetare jag är ska jag försöka gå vetenskapligt tillväga och bena upp exakt vad Buddy Holly tillförde.

För det första har vi sättningen. Många rockhistoriker menar att Buddy Holly and The Crickets var världens första rockband, just genom att de introducerade den idag självklara rocksättningen med trummor, bas, kompgitarr och sologitarr. Det var inte alls en självklar sättning inom 50-talsrocken där oftast saxofonen var ett självklart instrument och pianot ofta var det dominerande instrumentet, hos t.ex. Jerry Lee Lewis, Little Richard och Fats Domino. På dessa tre giganters tidiga inspelningar hör man inte många gitarrer, men desto mer blås och piano. Elvis och hans ursprungliga band hade samma sättning som The Crickets, men till skillnad från Buddy Hollys band var Bill Black, Scotty Moore och D.J. Fontana aldrig något mer än Elvis kompmusiker. The Crickets var däremot ett riktigt band. Fyra unga killar som tidigt började spela ihop. Förutom Buddy Holly (sologitarr och sång) bestod bandet av Joe B. Mauldin (ståbas), Jerry Allison (trummor) och Nikki Sullivan (kompgitarr). Den sistnämnde lämnade dock tidigt bandet och de blev en trio. Buddy Holly lärde sig att spela både sologitarr och kompgitarr samtidigt. Detta gav ett unikt gitarrsound som många har försökta efterlikna.

En annan betydelsefull faktor som Buddy Holly tillförde rockhistorien var att han själv skrev huvuddelen av deras repertoar. Idag är det självklart att artister skriver sina egna låtar, men på 50-talet var det mycket sällsynt. På den tiden var det normala att man var antingen artist eller låtskrivare. Låtskrivare som Leiber och Stoller skrev hundratals låtar åt artister som Elvis, men chockerande många människor tror än idag att Elvis skrev sina egna låtar. Elvis skrev inte en enda låt i hela sitt liv! De enda i 50-talshgenerationen som skrev sina egna låtar regelbundet var Chuck Berry och Buddy Holly. Little Richard skrev några av sina hits och Jerry Lee Lewis skrev någon enstaka låt, men Elvis var alltså vad vi idag skulle ha kallat en coverartist. Då är det sagt, en gång för alla.

Den tredje, och inte minst viktiga, företeelsen som Buddy Holly införde var hans experimenterande i inspelningsstudion. Han hade turen att samarbeta med en experimentell musikproducent vid namn Norman Petty. På 50-talet gick det egentligen inte att experimentera i studion, eftersom den tidens inspelningsteknik var så oerhört primitiv. Det var först 1958 som man började spela in i stereo regelbundet. Innan dess var det mono som gällde och eftersom flerkanalstekniken låg några år fram i tiden så kunde man inte göra pålägg i efterhand. Alla inspelningar var alltså i princip liveinspelningar i studion. Detta hindrade inte Buddy Holly och Norman Petty från att experimentera. Lyssna t.ex. på det mycket speciella trumsoundet på klassikern Peggy Sue. Det var en sensation på den tiden och musiker över hela världen diskuterade hur de hade burit sig åt.

Om någon (som inte kan sin rockhistoria) funderar över rubriken, så är den ett citat från Don McLeans klassiker American Pie, i vilken han berättar om hur han som ung pojke delade ut tidningar och läste rubrikerna om att Buddy Holly hade förolyckats:
”I can’t remember if I cried when I read about his widowed bride, but something touched me deep inside, the day the music died.”

© Per Arne Edvardsson, 2009