Det lönar sig att klaga!

Det finns vissa yrkeskårer som är hatade av de flesta . Personligen har jag ingenting emot lapplisor (eftersom jag inte har någon bil), men jag tycker desto sämre om telefonsäljare. Alltså inte personer som säljer telefoner, utan personer som säljer saker via telefon. Eftersom jag är registrerad hos NIX-registret så slipper jag de flesta, men reglerna säger att företag som man är kund hos, eller har varit kund hos, får lov att ringa till en. Sålunda råkade jag ut för en ohängd slyngel som ringde å ComHems vägnar. Här följer det klagobrev som jag sedan författade och skickade till ComHem:

”Jag blev ikväll ca kl 20:40 uppringd av en säljare som sade sig representera ComHem. Han försökte få mig att teckna ett utökat abonnemang innehållande diverse filmkanaler etc. Jag sa upprepade gånger att jag inte var intresserad. Han fortsatte att rabbla upp allt som ingick i paketet och jag sa då, vänligt men bestämt:
"Det är ingen idé att du tjatar, för jag är INTE intresserad! Tack!"
Varpå han svarar, och jag citerar ordagrant:
"Jävla idiot!"
Varpå han kopplar ner samtalet, utan att säga "Hej".

Jag accepterar INTE att bli tilltalad på det sättet och kräver härmed en officiell ursäkt från ComHem, samt att ni genast ger den unge säljaren en kraftig reprimand.
För att återfå förtroendet för ComHem så vill jag dessutom ha någon form av kompensation för kränkningen.

Vänliga hälsningar
Per Arne Edvardsson”

ComHem är tydligen rädda om sitt rykte, för redan nästa dag fick jag följande svar:

”Hej och tack för ditt e-postmeddelande!
Vi ber verkligen om ursäkt för det bemötande du har fått, detta är inget som är förenligt med våra värderingar.

Kan tyvärr inte se vem personen är du har haft kontakt med.

Lägger på så att du får se alla Canal+ filmkanalerna under perioden den 5/12-8/12 gratis.

Med vänlig hälsning
Com Hem AB
Kundservice
Marlene Kihlström ”

Summan av kardemumman är alltså att det lönar sig att klaga. En annan gång när det varken gick att betala med VISA-kortet eller ta ut pengar från bankomaten p.g.a. datorhaveri hos Nordea fick jag hela 500 kr i kompensation, efter att ha författat ett välformulerat klagobrev, så klaga mera!


© Per Arne Edvardsson, 2009

Galna kvinnor som fascinerar

SVT har åter visat ett exempel på public service när det är som bäst, genom programmet Sommarpratarna som går just nu. En lika enkel som genialisk programidé, som går ut på att fem kända eller halvkända personer, vilka har det gemensamt att de någon gång har varit sommarpratare i radio, träffas och lyssnar på utdrag ur sina respektive Sommarprogram. Detta ger sedan upphov till intressanta diskussioner, medan de serveras spännande mat av en gourmetkock.

Jag brukar undvika att skriva om mitt privatliv här, men i ett program sa Ann Heberlein en intressant sak som fick mig att gapskratta av igenkännande. Hon har ju varit påfallande öppen och har berättat om sina stundtals mycket svåra psykiska problem och djupa depressioner.
Hon sa att detta har lett till en massa beundrarbrev från killar som tänder på ”galna kvinnor” (hennes eget uttryck) och många har kommit med explicita förslag av erotisk karaktär. Detta ledde till en intressant diskussion bland programmets gäster om fascinationen över andras ”galenskap”.

Jag måste bekänna att jag kände igen mig lite där. Jag har själv ofta dragits till komplexa kvinnor. Inte så till vida att jag har skrivit snuskiga beundrarbrev till kända galna kvinnor, utan snarare genom att inleda olika typer av relationer med kvinnor av den typen.Vissa av dem har haft en diagnos, medan vissa andra har varit utan diagnos men visat tydliga symptom på t.ex. ADHD eller Aspergers syndrom, eller har uppvisat tecken på att vara bipolära. Någon har t.o.m. haft vissa psykopatiska drag. För er som tänker på Norman Bates i Psycho så fort ni hör ordet ”psykopat” så bör jag upplysa om att de flesta psykopater inte alls är fysiskt våldsamma eller farliga. Däremot har de ett sjukligt kontrollbehov och vill kontrollera alla i sin omgivning.

Hur kommer det sig då att man attraheras av denna typ av personer? Förmodligen handlar det om att de ofta är mycket kreativa, humoristiska och rika på infall. De är helt enkelt inga dussinmänniskor och befinner sig ofta så långt ifrån Göran Hägglunds ”Verklighetens folk” som man kan komma. Det är denna typ av människor som fejkar en psykos, som en del av ett konstprojekt, eller gör andra spännande saker som ”normala” Svenssons aldrig skulle göra.
Det gör dem intressanta.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Läs min filmblogg!

Jag glädjer mig åt att min blogg tydligen läses av minst två personer (se föregående inlägg).

Ni och alla andra får gärna besöka min filmblogg, där jag senast ikväll har skrivit om romantiska komedier:

http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/

Finns det någon därute?

Is there anybody out there, för att citera Pink Floyd.
Jag undrar ibland om någon mer än jag själv läser denna blogg. Det är nämligen väldigt sällan som jag får några kommentarer. Fast det behöver ju inte betyda att jag saknar läsare. Det kan ju bero på att läsarna anser min blogg vara så fulländad att det inte finns något att tillägga.

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Jag skriver mest för mitt eget nöjes skull, men det är ju alltid roligt om någon läser...

Reinkarnation

Ibland gör hjärnan roliga associationshopp. Jag tittade på en dokumentär om det forntida Egypten och mindes plötsligt en episod ur mitt förflutna.

Det finns ju många som tror på reinkarnation och jag vill själv inte avfärda tanken, för det känns ju trösterikt att veta att man kanske lever vidare. Vissa personer tar reda på vem de har varit i ett tidigare liv, genom hypnos eller andra metoder. Det som aldrig slutar att roa mig är att samtliga dessa personer har varit något spännande i sitt tidigare liv. De har varit hovdam hos Drottning Kristina, eller general i Napoleons armé, eller konkubin till Kublai Khan. Jag har aldrig hört talas om någon som i ett tidigare liv var en simpel bonde på Västgötaslätten. Med tanke på att 70-80% av Europas befolkning var bönder så sent som år 1900, så känns det ju tusen gånger mer sannolikt att man i ett tidigare liv var bonde än att man var gladiator i Rom.

Jag minns ett samtal som jag hade med en tillfällig kvinnlig bekant, för ca femton år sedan. Hon hade genom hypnos fått reda på att hon i ett tidigare liv varit en slav som var med och byggde Keopspyramiden. Eftersom jag är mycket intresserad av egyptologi , så påpekade jag för henne att det numera finns tydliga arkeologiska bevis på att de som byggde pyramiderna inte alls var slavar. De var fria avlönade arbetare. Då sa hon, med påtaglig irritation i rösten:
- Jag var ju där!!!


© Per Arne Edvardsson, 2009

Kultur och hälsa

Jag är en sådan där kultursnubbe, som gillar allt det där som Göran Hägglund inte begriper sig på. För er som inte hänger med i kulturdebatten, så har alltså KD:s partiledare skrivit ett debattinlägg där han spyr galla över all ”konstig konst” som ”vanligt folk” inte begriper sig på. Men det var inte den pseudodebatten som jag skulle prata om här och nu.

Jag skulle prata om den pågående Bokmässan. Ni som eventuellt följer min blogg minns kanske att jag förra året räknade upp alla kändisar som jag såg på förra årets bokmässa, så det tänker jag inte göra i år. Jag tänkte istället vara extremt självcentrerad och prata om min hälsa. Jag lider inte av någon allvarlig sjukdom; varken Svininfluensan eller Digerdöden, utan en vanlig banal förkylning. Jag orkade, trots detta, promenera omkring på Bokmässan igår, i ett par timmar, men blev ännu sjukare efter den kraftansträngningen.

Den andra kulturella höjdpunkten i Göteborg är Filmfestivalen, i början av året. I år drabbades jag då av den värsta influensa jag har haft. Det tog tre veckor innan jag var helt återställd. Eftersom den bröt ut i början av Filmfestivalen förstörde denna sjukdom större delen av den kulturella höjdpunkten.

Idag slog det mig att det kanske inte är en slump att jag i år blev sjuk under såväl Filmfestivalen som Bokmässan. Kan det vara så att jag helt enkelt har blivit allergisk mot kultur? I så fall undrar jag om det finns någon bra medicin mot kulturallergi. Kanske man ska ansöka om medlemskap i Kristdemokraterna?

© Per Arne Edvardsson, 2009

Förälskad i Göteborg

Kärlekar kommer och kärlekar går. Det vet jag bättre än de flesta. En kärlek som dock aldrig kommer att gå över är min kärlek till Göteborg. Jag minns inte när den började. Kanske redan i det ögonblick då jag föddes i staden i fråga.

Under tjugoett års tid var det en kärlek på distans. Jag flyttade nämligen till Lerum 1972 och blev kvar där tills 1993. Under denna tid var Göteborg den lockande storstaden i fjärran, knappt två mil bort och bara 13 minuters tågresa bort. Naturligtvis var jag ofta i Göteborg, men det var först när jag flyttat till Göteborg som jag på allvar lärde känna staden. Jag trodde att jag kände Göteborg, men insåg snabbt att jag bara kände till Avenyn, Kungsgatan och ”Femman”. Sålunda bestämde jag mig för att utforska centrum. Min första sommar tillbaka i Göteborg var jag ute och gick varje dag och utforskade varenda gata och gränd i centrum.

Fram tills 2000 bodde jag i förorten Kortedala. För att vara en förort är det en fin stadsdel. Den började byggas redan i början av 50-talet, före Miljonprogrammets dagar, och slapp sålunda den människofientliga arkitektur som präglar 60-70-talens förorter som Bergsjön, Hammarkullen och Biskopsgården. Visst finns det några höghus i Kortedala, men de är ganska få och har en betydligt mer smakfull design än betongkolosserna i miljonprogrammets bostadsområden. När jag i början av detta sekels första sommar flyttade till stadsdelen Lunden, så kom jag betydligt närmare centrum och min kärlek till Göteborg bara växte.

Vad är det då som är så speciellt med Göteborg? De flesta brukar säga att charmen med denna stad är att det snarare är en stor småstad än en liten storstad. Det fina med Göteborg är nämligen att centrum är relativt litet till ytan. Alla huvudattraktioner finns inom gångavstånd från centralen. På det sättet skiljer sig Göteborg från Stockholm, för i huvudstaden måste man åka buss eller tunnelbana om man ska någonstans. Allting ligger utspritt där, åt alla håll. Från mitt hem är tar det ca 10 minuter att gå till Ullevi, en kvart att gå till Scandinavium och ungefär lika lång tid att gå till Liseberg. Till centralen går man på 20 minuter (om man går snabbt) och det tar lika lång tid att gå till Avenyn. Jag sparar alltså mycket pengar, eftersom jag slipper åka kollektivt i onödan. Fotot här intill har jag tagit från berget som jag bor på.

Jag har aldrig bott i någon liten ort eller småstad där alla känner alla, men tycker att det är skönt med anonymiteten i en storstad. Jag känner inte mina grannar och de känner inte mig. En del kan tycka att det är hemskt med den typen av alienation, men mig passar det bra. Jag har bott i samma hyreshus i nio år och känner igen de flesta i mitt hus, eftersom det inte är så stor omflyttning i detta lugna område. Det är dock bara en som jag ibland byter några ord med i tvättstugan. Henne lärde jag känna på en datakurs för åtta år sedan och av en slump kom vi på att vi bodde i samma hus. Förutom henne är det 2-3 personer i mitt hus som jag hejar på, om jag möter dem utanför huset. Samtliga är personer som har bott i huset lika länge som jag, eller längre. Naturligtvis hälsar jag också på dem som bor i min trappuppgång, om vi möts i trappan. Han som bor mittemot mig är trummis i ett rockband. Han och jag skulle säkert ha mycket gemensamt, men hur skulle man i så fall ta kontakt med honom? Det var lättare när man var 7 år, för då frågade man bara: ”Ska vi leka?”

Nu kom jag, som vanligt, ifrån ämnet. Jag får återkomma till min kärlek till Göteborg någon mer gång.


© Per Arne Edvardsson, 2009

Usain Bolt mot Bob Hayes

VM i friidrott har precis tagit slut och alla vi friidrottsfantaster behöver en krisgrupp, för att komma över vår svåra abstinens. Även ni som är totalt ointresserade av sport kan väl knappast ha undgått Usain Bolts otroliga lopp på 100 och 200 meter. Är Usain Bolt den främste sprintern genom tiderna? Det kan man inte svara på. Det är omöjligt att jämföra olika generationers prestationer med varandra, men för skojs skull tänkte jag jämföra Usain Bolts världsrekordlopp på 100 meter i VM förra veckan med Bob Hayes världsrekordlopp på 100 meter i OS 1964.


För er som gillar siffror så är det enklast att börja med att jämföra segertiderna.
Bob Hayes, OS 1964: 10:06 sekunder.
Usain Bolt, VM 2009: 9:58 sekunder.
Det är alltså en differens på mindre än en halv sekund, trots att det har gått fyrtiofem år mellan loppen. Nu är ju ett 100-meterslopp en snabb historia, där världsrekordet oftast kapas med bara ett par hundradelar, vilket förklarar den till synes minimala resultatutvecklingen.10:06 hade faktiskt räckt till en finalplats i detta VM och hade man sprungit lika snabbt i finalen så hade man inte kommit sist. Redan nu anar ni kanske vart jag vill komma.

Nu går vi över till att jämföra de grundläggande förutsättningarna som respektive löpare hade att tävla och leva efter. Först och främst var Bob Hayes amatör, åtminstone på pappret. Detta bidrog till att han något år efter sin OS-bragd gav upp löpningen och istället satsade på en karriär inom amerikansk fotboll, där han också nådde stora framgångar. Usain Bolt är ett välavlönat heltidsproffs, som kan ägna sig åt träning och tävling på heltid och säkerligen kommer att tjäna än mer efter detta års prestationer.

Sedan tittar vi på deras utrustning. Vi börjar med skorna. Usain Bolt springer i ett par skor av märket Puma, som är framtagna med hjälp av en dator och utformade för att exakt passa just Usain Bolts fötter och hans sätt att löpa. De är tillverkade av konstmaterial och väger nästan ingenting. Det är alltså närmast som att ha ett par handskar på fötterna. Bob Hayes sprang i ett par skor av märket Adidas, som inte var mer unika än att vem som helst kunde köpa ett likadant par i vilken välsorterad sportaffär som helst. Av fotona att döma är de tillverkade av läder (eller möjligtvis konstläder) och har gummisula. Utöver det faktum att de inte på något sätt var speciellt framtagna för att passa Bob Hayes fötter eller löpstil, så kan man utgå från att de vägde mer än dubbelt så mycket som Usain Bolts orangea Pumaskor. Enligt Wikipedia tvingades dessutom Hayes att springa i lånade skor, eftersom han inte hittade sin ena sko före loppet. Någon hade råkat sparka in den under hans säng. Detta låter dock i mina öron som en skröna och sådant vill jag avhålla mig från. Jag håller mig till strikt vetenskap. Hur stor skillnad deras olika skor gör i tid på 100 meter kan man ju bara gissa. Kanske en tiondel, kanske två? Om vi nöjer oss med en tiondel, så har nu Bob Hayes tid förvandlats till 9:96. En tid som skulle ha räckt till medalj i de flesta mästerskap de senaste åren.

Nu tar vi en titt på kläderna. Usain Bolt springer i åtsittande kläder av konstmaterial, som är konstruerade för att inte släppa igenom någon luft och därmed ge minimalt luftmotstånd.
Bob Hayes sprang i ett bomullslinne och ett par nylonshorts, som fladdrade rejält i fartvinden. Kläderna har naturligtvis mindre betydelse än skorna, men jag vågar ändå dra av ytterligare en halv tiondel, så nu är vi nere på 9:91.


Så är vi framme vid det allra viktigaste: löparbanan.
Om skillnaden när det gäller skor och kläder har varit stor, så är det ingenting mot skillnaden mellan banorna som Hayes och Bolt sprang på. Usain Bolt sprang sin final på en modern löparbana. Den är gjord av betong eller asfalt som överst har en speciell gummibeläggning, vilket ger maximalt fäste och minimal friktion. Bob Hayes tvingades springa på forntidens löparbanor som var belagda med kolstybb, vilket alltså är finfördelat kol, blandat med sand, lera och tjära. På den tiden lottade man alltid banorna, även i finalen, och Bob Hayes hade oturen att bli tilldelad innerbanan. På en modern bana skulle det inte ha någon betydelse alls, men på kolstybbens tid var det en riktig nitlott, eftersom innerbanan alltid var den mjukaste och mest slitna banan. På alla längre distanser springer ju samtliga löpare på innerbanan och dagen före 100-metersfinalen hade 10 000-metersloppet avgjorts. Till råga på allt elände hade det dessutom regnat, så banan var nästan som en leråker. Underlaget var alltså mjukt och löst och gav sålunda minimalt fäste och maximal friktion. Jag tror inte att jag överdriver när jag drar av en halvsekund för underlaget. Slutresultatet i denna jämförelse blir härmed:
Usain Bolt: 9:58 sekunder.
Bob Hayes: 9:41 sekunder.

Jag säger inte att Bob Hayes garanterat skulle slå Usain Bolt om de fick mötas under samma förutsättningar, men min tes är att det är fel att utnämna en idrottsman till ”Bäst genom tiderna” bara för att han är bäst just nu.


© Per Arne Edvardsson, 2009

Människan på Månen

I dagarna är det fyrtio år sedan den första månlandningen. Jag tänker inte gå in på några fåniga konspirationsteorier, utan utgår från att människan verkligen landade på Månen. Det hittills bästa argumentet mot dem som påstår motsatsen lades fram av mannen på fotot, Edwin ”Buzz” Aldrin. I dokumentären Var de verkligen på Månen? som SVT visade i måndags påminde den gamle astronauten om rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet och sa att det självklart är så att om ryssarna ens hade misstänkt att månlandningen var fejk så hade de gjort allt för att påpeka detta för omvärlden. Inte en enda officiell röst från Sovjet ifrågasatte månlandningen, vilket knappast kan tolkas på något annat sätt än att ryssarna själva var så nära att kunna landa på Månen att de visste att det var möjligt. Men visst är det kul med konspirationsteorier? De faller dock alltid på det faktum att ett stort antal människor måste kunna hålla tyst resten av livet.

Den första månlandningen är sannolikt den enskilt största händelsen i mänsklighetens historia. Vissa människor skakar på huvudet åt ett sådant påstående och säger att det bara var en löjlig del av Kalla kriget, som kostade astronomiska summor och hade ett mycket litet vetenskapligt värde. Jag kan delvis förstå den inställningen. Rymdkapplöpningen kostade ofattbart mycket. Inte bara i pengar, utan även i människoliv. Det vetenskapliga inslaget ter sig, sett i backspegeln, som mer eller mindre ett alibi. Det viktiga var att hinna till Månen före Sovjet. Vad man sen uträttade på Månen kom i andra hand, vilket understryks av att det var först på den allra sista resan till Månen 1972, med Apollo XVII, som man kom på att det kunde vara en idé att ha med en geolog i besättningen. Alla de tidigare astronauterna hade varit stridspiloter, med högst begränsade kunskaper inom naturvetenskap.

Om man däremot tittar på månlandningen ur ett rent historiskt perspektiv, så är det utan tvekan den största händelsen i mänsklighetens historia. För första gången lyckades människor landa på en främmande himlakropp och dessutom ta sig därifrån med livet i behåll.
Om man tittar på månlandningen ur ett filosofiskt perspektiv, så är det även då den största händelsen i mänsklighetens historia. Genom att människan för första gången någonsin kunde betrakta Jorden från Månen så förändrades för alltid vår syn på vår hemplanet. Detsamma gäller naturligtvis om man är troende och betraktar månlandningen ur ett teologiskt perspektiv.

När jag ser alla dokumentärer om den första månlandningen så beklagar jag att jag endast var tre år 1969 och därmed inte har några konkreta minnen av denna händelse. Jag har ett svagt minne av att jag sitter på golvet och tittar på de suddiga bilderna på den lilla svartvita TV:n och att de vuxna försöker förklara för mig att de där gubbarna nu är på Månen. Jag är dock osäker på om det verkligen är ett äkta minne, eller om det är skapat i efterhand, genom alla de tusentals gånger genom åren som man har sett de där suddiga TV-bilderna från Månen.

Sist, men inte minst, vill jag rekommendera en bok.:
Med K-märkt mot Månen, av Staffan Bengtsson och Göran Willis.
Det är en mycket underhållande bok som på ett utmärkt sätt lyckas förmedla tidsandan under rymderan 1957-69. Jag skulle tro att den är minst lika rolig för er som var med på den tiden och minns perioden, som för oss som var för unga 1969 för att minnas, eller inte ens var födda.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Gothia Krupp (favorit i repris).

Denna text har några år på nacken och den har varit tidigare publicerad på annan plats, men den är lika aktuell varje år vid den här tiden.

Imorse väcktes jag brutalt, kl. 9:36, av vrål och jubel från fotbollsplanen 20 meter från mitt sovrumsfönster. Senare tog jag en promenad nere i centrum. Överallt kryllar det av grupper av ungdomar i likadana träningsoveraller. Lika inom laget alltså, inte lika alla andra lags träningsoveraller, men det fattar ni väl själva? I täten av varje träningsoverallsskock vandrar en eller två förvirrade ledare, som fånstirrar på en karta, för att lista ut varifrån de kommer och vart de är på väg. Inte sällan blir man stoppad av vilsekomna ungdomar (i träningsoverall) som på knagglig engelska frågar om vägen dit eller dit. De i träningsoverall som inte är vilsekomna brukar se väldigt glada och uppspelta ut. Allra gladast brukar de se ut som inte alls kommer från Långbortistan eller Tjotaheiti, utan från någon liten by i nordligaste Norrland eller mörkaste Småland. De stirrar omkring sig, med tefatsstora ögon och strålar med hela ansiktet.

Jag kan förstå att en storstad som Göteborg är fascinerande om man är 12 år och bor i Blähmåla eller Kräkhåla, där årets höjdpunkt är när de avtäcker årets julskyltning på Domus. Själv växte jag inte upp i en liten håla, utan i en stor håla som heter Lerum. För mig var det fest när vi åkte till Göteborg, eller ”Stan” som vi alltid sa. Göteborg var den stora exotiska och lockande storstaden, som kändes som en annan värld, trots att den bara låg 18 km hemifrån. Så visst förstår jag ungdomarna från Blähmåla och Kräkhåla, när de blir extatiska över alla skivaffärer och sportaffärer. För att inte tala om Liseberg! Vad är väl julskyltningen hos Domus mot bergochdalbanan Balder? Själv längtar jag redan tills Gothia Cup tar slut, så man kan gå i lugn och ro på gatorna igen och får sova ut på morgonen.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Tennismode i Wimbledon, förr och nu

Igår spelades finalen i damsingeln i Wimledon. Segrarinnan Serena Williams ser glad ut där hon håller upp priset, efter att ha besegrat storasyrran Venus i finalen. Jag har alltid undrat varför damerna får ett fat i Wimbledon, medan herrarna får en mer traditionell pokal, men det var inte det som jag skulle prata om.

Wimbledon är den allra finaste turnering som man kan vinna som tennisspelare. Anledningen till att Wimbledon har högre status än alla andra tennisturneringar i världen är framförallt att det är den allra äldsta tennisturneringen i världen. Den första turneringen gick av stapeln 1877, vilket är nitton år före de första moderna Olympiska spelen. De första åren var det endast män som fick spela, men redan 1884 införde man en damklass. Damernas intåg i Wimbledon framtvingade en unik regel som gäller för denna turnering än idag.

Tennis brukar kallas Den vita sporten och det kommer sig av att man i Wimbledon tidigt bestämde att alla tävlande var tvungna att bära vita kläder. Anledningen till detta lär vara att svettfläckar syns mindre på vita kläder än på mörka. Att män svettades hade man inga invändningar emot. Att svettas är ju manligt. Att kvinnor svettades ansågs däremot ytterst omoraliskt. Därav denna regel. Man kan ju undra vad det sena 1800-talets tennispublik skulle ha tyckt om systrarna Williams, som inte bara svettas som riktiga karlar utan dessutom stönar på ett ytterst okvinnligt sätt när de spelar. För att inte tala om deras vågade kläder som inte lämnar speciellt mycket över till fantasin. Jämför med tjejen på den svartvita bilden. Hon hette Lottie Dod och är fortfarande den yngsta mästaren någonsin i Wimbledon. Hon hade ännu inte fyllt 16 år när hon vann damklassen 1887. Det kan inte ha varit helt bekvämt att spela tennis i de kjolarna, men ska det vara anständigt så ska det! Det var först på 20-talet som aningen mer praktiska tenniskläder för damer introducerades, mycket tack vare Suzanne Lenglen som var den första verkligen världsberömda idrottskvinnan i världen. Henne får jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Ibland kan man tycka att utvecklingen har gått lite väl långt när det gäller kläder och övrig utstyrsel inom damtennisen. Ett praktexempel är ryskan Anna Kournikova, som i flera år var den mest omskrivna och en av de mest högavlönade tennisdamerna. Detta trots att hon var en tämligen medioker spelare och aldrig vann någon stor turnering. Det som gjorde henne till stjärna var hennes utseende. Det är svårt att tänka sig att någon manlig idrottare skulle bli världsberömd på bara sitt utseende, så ibland känns det som om det är lite si och så med jämställdheten inom idrotten.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Åldersskillnader på film

Läs om detta intressanta ämne på min filmblogg:
http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/

Det var bättre förr...i Melodifestivalen!

Det var bättre förr, anser ju en del. Jag håller sällan med, men när det gäller Melodifestivalen var det definitivt bättre förr. Med ”förr” menar jag den gamla goda tiden före 1999, då man hade en orkester. När orkestern försvann förvandlades det hela till en karaoketävling. I år fick man lov att använda förinspelade körer, så det är säkert bara en tidsfråga innan playback blir tillåtet.
Det var bättre förr!
Jag föredrar även det gamla röstningssystemet, med en expertjury i varje land. Eftersom juryn inte fick se bidragen, utan bara höra dem, så röstade man på den bästa låten. Numera är det enbart framförandet som räknas. Eller så röstar man helt enkelt på sin favoritartist och med telefonröstningen kan man rösta femtio gånger per person. I den svenska Melodifestivalen går man garanterat vidare om man har varit med i ”Idol” eller något av de andra program som massproducerar strömlinjeformade artistbroilers utan personlighet. Det var bättre förr!
Hur var det nu förr, i Melodifestivalen?

Om vi går tillbaka till den mediala stenåldern så ägnade man sig åt en hel del lustiga formexperiment. 1960-63 ville man betona att det är låten som tävlar och inte artisten. Sålunda framfördes varje låt i två olika versioner, av två olika artister. Den ena fick sjunga till en liten orkester och den andra till en stor. Segrarmelodin 1961, April April sjöngs av Siw Malmkvist (ackompanjerad av Underhållningsorkestern) samt av Gunnar Wiklund (kompad av Göte Wilhelmsons kvartett). För att sedan göra det hela ännu mer förvirrande beslutade man att låten sedan i Eurovision Song Contest skulle framföras av Lill-Babs!

Det var andra gången som stackars Siwan blev snuvad. Hon vann även den allra första svenska Melodifestivalen 1959, men då skickade man den äldre och mer erfarna Brita Borg till ESC. Lite tröst fick dock Siw Malmkvist 1960, då hon fick sjunga Alla andra får varann i ESC, trots att låten i Melodifestivalen hade framförts av Östen Warnerbring och Inger Berggren. Skulle man kunna tänka sig detta system idag, när artisten projiceras mycket mer i media än låten som han/hon sjunger? Vi kan leka med tanken att nästa år vinner låten Hej, kom och hjälp mig! som framförs av Kicki Danielsson (till liten orkester) och av Shirley Clamp (till stor orkester) och till ESC skickar vi Jerry Williams!

Extra rolig måste Melodifestivalen ha varit 1963, för då fick man höra hela tolv låtar framföras två gånger. Det låter som en aningen seg föreställning, vilket kanske förklarar att detta var sista gången som den modellen användes. Den tråkigaste Melodifestivalen någonsin lär ha varit årgång 1965. Då tävlade 6 st låtar, som samtliga framfördes av operasångaren Ingvar Wixell, så det där med opera i Melodifestivalen är inget nytt. Med tanke på vilket pekoral som segrade, Annorstädes vals, så undrar man hur de andra låtarna lät. Tyvärr lär denna kalkonfestival inte finnas bevarad. Den är med största sannolikhet raderad, likt de allra flesta Melodifestivaler före 1974. Tala om kulturskandal!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Göteborgs blodbad

Alla allmänbildade svenskar känner ju till Stockholms blodbad, som ju är namnet på den händelse år 1520 då Kristian II av Danmark lät avrätta alla svenska motståndare han kunde hitta, men ni känner säkert inte till Göteborgs blodbad.

Det inträffade så sent som i förrgår och den drabbade var jag själv. Jag satt framför datorn och skrev, när det plötsligt kom blod ur min näsa. Det droppade inte lite försiktigt, utan det rann som ur en kran. Min kran! Ursäkta vitsen, men är man göteborgare så är man. Vissa människor drabbas ju ofta av näsblod, men jag hör normalt inte till den skaran. Det händer ibland att jag snyter sönder ett blodkärl i näsan, eftersom jag snyter mig dagligen p.g.a. av kroniska bihålebesvär. Vid dessa tillfällen brukar blodflödet vara ytterst begränsat och kortvarigt, men denna gång började det forsa ur näsan utan att jag snutit mig först. Jag ska bespara er alla bloddrypande detaljer, men efter vad som kändes som en evighet slutade det äntligen blöda.

Ett par timmar senare, då jag utgick från att faran var över, beslutade jag att ta en promenad. När jag hade kommit ca 200 meter hemifrån kände jag hur det började rinna i den ena näsborren och strax föll en bloddroppe ner på trottoaren. Som tur var hade jag ett par pappershanddukar i min ryggsäck som jag kunde trycka mot min kran som åter var vidöppen. Jag var tvungen att vända hemåt i rask takt. Jag tog en liten omväg för att slippa möta alltför många människor, för man känner sig dum när man går med en pappershandduk tryckt mot näsan, med nedblodade händer. Jag klarade mig helskinnad hem, med äran i behåll. Jag hade nytta av min klädsmak, eftersom jag som vanligt bar svarta kläder. Om jag fick några blodstänk på mig så syntes de inte.

Det var historien om den dramatiska händelse, som hädanefter kommer att vara känd som Göteborgs blodbad.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Ma suni...?

Härom dagen fick jag ett SMS, från ett för mig okänt nummer, med texten "Ma suni".
Bara ett par minuter senare fick jag ytterligare ett SMS, från samma nummer, med samma meddelande. Nu ikväll fick jag åter ett SMS med samma text. Eftersom jag inte hade sparat de gamla så vet jag inte om det var samma nummer, men jag tror att så var fallet.

Är det någon av mina eventuella läsare som har någon förklaring?
Vad eller vem är "Ma suni"...?

Kan det vara något slags mobiltelefonsvirus...?
Eller är det ett meddelande från yttre rymden, eller kanske från en avliden släkting?

Is there anybody out there...?


© Per Arne Edvardsson, 2009

En idyll, anno 1923...eller?

Det romantiseras ofta över det gamla Sverige, om hur det var bättre förr och om hur människor brydde sig mer om varandra. Man hör ofta att det var ett varmare samhälle förr. Till en viss del kanske det kan stämma, men det finns också exempel på motsatsen.

De foton som du ser här föreställer inte barn, som man kan tro om man tittar slarvigt. Det är vuxna småväxta personer. ”Dvärgar” kallade man dem förr. Fotona är från Göteborgsutställningen 1923 (även kallad ”Jubileumsutställningen" eller "Världsutställningen”). På utställningen visade man diverse moderniteter, såsom för tiden avancerade jordbruksmaskiner, och området var fullt av vackra provisoriska byggnader i orientalisk stil.
Allting ser mycket vackert och fascinerande ut, om det inte vore för den attraktion som gick under namnet ”Lillköping”. Här hade man byggt upp en liten ministad, med miniatyrhus, vilka befolkades av dessa småväxta personer. De bodde alltså där på riktigt, så länge utställningen pågick. Göteborgsutställningens besökare gick och tittade på dessa småväxta människor som om de var apor på zoo! Säkert fick de småväxta aktörerna betalt, men det måste ändå ha varit en grad av förnedring som vi knappast ens kan föreställa oss.

Nej, allting var inte bättre förr!


© Per Arne Edvardsson, 2009

Posten kommer alltid fram!

Jag har ofta, de senaste åren, pratat illa om Posten. Jag tycker intensivt illa om deras omorganisering som har lett till att inga riktiga postkontor längre finns kvar. De har ersatts av diverse utlämningsställen i form av bensinstationer och snabbköp, där personalens postkunskaper är obefintliga. De gör så gott de kan, men att fråga dem om något postalt är ungefär lika konstruktivt som att fråga en fiskmås. De vet oftast inte mer än jag, men tack och lov har man ju tillgång till internet så man kan kolla på Posten.se vad ett brev kostar att skicka.


Men så hände något nyligen som fick mig att återfå åtminstone några promille av det förtroende som jag en gång hade för Posten. Jag fyllde år 11 mars och en god vän i Stockholm sa att hon hade skickat ett kort. Det dök dock aldrig upp, så det verkade försvunnet. En vecka efter att det sänts damp det ner ett kuvert i min brevlåda. Innehållet ser ni på fotot här. Det var alltså ett brev från Posten, där de ber om ursäkt för att en försändelse har blivit skadad. I kuvertet låg också 3/4 av det vackra kort som min stockholmska väninna hade skickat. Tur i oturen var att den del av kortet som saknades var det hörn där man sätter frimärket. Sålunda kom alltså den fina hälsningen fram i läsbart skick, men ni får nöja er med att se framsidan på kortet, för lite privatliv får man unna sig.

Exakt vad kortet råkat ut för kan man bara spekulera i, men sannolikt har det fastnat i en sorteringsmaskin och rivits i fyra delar. Fast min privata brevduva Orvar hävdar att skadan uppkom när han blev attackerad av en glupsk duvhök, någonstans över västgötaslätten.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Internet som mötesplats

Jag var relativt sen med att skaffa ett internetabonnemang, vilket delvis beror på att jag var sen med att skaffa dator, vilket i sin tur berodde på att jag hade lite datorfobi och en massa förutfattade meningar om människor som hängde på nätet. När jag till sist, våren 2001, skaffade internet hemma så var det främst för att använda nätet som uppslagsbok. Internet är ju såväl världens största uppslagsbok som världens största soptunna. Jag har alltid haft en enorm vetgirighet och nyfikenhet och tanken att ha tillgång till en i princip obegränsad databas av fakta lockade mig.

Något som jag däremot aldrig kunde ha anat var internets sociala funktion.
Det började med att en kompis tipsade mig om Lunarstorm. Jag blev medlem där 30 augusti 2001 och det kanske är en överdrift att säga att det förändrade mitt liv, men det är ett faktum att jag via Lunarstorm har fått vänner för livet (ni vet vilka ni är). Eftersom personerna som jag syftar på bor i Stockholm och Uppsala så kan jag konstatera att jag med största sannolikhet aldrig hade lärt känna dem utan internet. Dessa vänner har jag även träffat IRL ett antal gånger, så det handlar inte bara om ytligt nätprat. Sedan hamnade jag på andra communities, såsom Helgon.net och Facebook, men Lunarstorm var början på allt.

Via internet har jag även hittat 2-3 flickvänner och en del andra personer i Göteborg som har blivit goda vänner, så internet har en stor social betydelse. Inte bara för mig, utan för miljoner andra människor. Det borde talas mer om detta!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Mitt liv som struts

Ett typiskt symptom på Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg) är att man har en förmåga att skjuta upp allting. Gör aldrig något idag som du inte kan göra i övermorgon, eller nästa vecka, eller nästa månad. Min kära exflamma brukade kalla mig ”Struts”, eftersom jag likt strutsen gömmer huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Nu vet alla allmänbildade att det inte alls är av det skälet som fågeln i fråga stoppar ner huvudet i sanden, utan för att leta efter något ätbart, men det är en annan historia.

Detta strutsbeteende handlar mest om de där lite jobbiga sakerna, som att skriva jobbansökningar eller ta itu med den där B-uppsatsen, men det handlar även ofta om att skjuta upp saker som jag egentligen gillar. Min STORA dröm är att kunna försörja mig genom min musik. Det finns ställen i Göteborg där vem som helst kan anmäla sig, gå upp på scen och framföra några låtar. Jag borde göra det, men det blir aldrig av. Det handlar inte om scenskräck eller prestationsångest, för jag älskar verkligen att stå på scen. De gånger som jag har lyckats få mig själv till det så har jag fått en enorm kick. Det handlar bara om att det är jobbigt att dra upp huvudet ur sanden!

Jag behöver sålunda en manager som kan sparka igång mig och fixa spelningar åt mig.
Anmäl ditt intresse här, om du känner dig lämpad. Jag kan inte ge dig någon lön än, men du ska bli rikligt belönad när jag väl har börjat tjäna pengar på musiken.
Jag säger som Cat Stevens sa till sin manager:
”If you get me a Number One, I will buy you a Rolls –Royce!”

Du kan lyssna på min musik här:
http://www.myspace.com/perarneedvardsson

© Per Arne Edvardsson, 2009

Till minne av Den evige tvåan

Det finns gott om exempel i historien på begåvade personer som har hamnat i skuggan av någon ännu mer begåvad. Inom musiken tänker man ju gärna på Salieri som hamnade i skuggan av Mozart, eller varför inte…vad hette han…den där andre killen i Wham…Andrew Ridgeley! Det är dock få som i så hög grad har hamnat i skuggan av någon annan som den nyligen avlidne löparlegenden Arne Andersson. Man kan helt enkelt inte nämna hans namn utan att också nämna hans än mer legendariske vän och konkurrent Gunder Hägg.

Dessa två löpare dominerade totalt medeldistanslöpningen under första halvan av 40-talet. Arne Andersson satte fyra världsrekord, vilket inte många svenska idrottare kan skryta med. En svensk medeldistanslöpare med fyra världsrekord på sin CV borde vara Legendernas Legend. Om det nu bara inte hade varit för att Gunder Hägg satte sexton världsrekord (varav ett i lag)! Det enda sorgliga är att de var som bäst under Andra världskriget, då två olympiska spel blev inställda, så de fick aldrig chansen att ta ett OS-guld.

Eftersom jag vet att vissa av mina läsare inte är idrottsfantaster som jag, så kanske det här är på sin plats att förklara begreppet ”medeldistanslöpning”. Inom friidrotten delar man upp banlöpningen i tre kategorier: sprint (100 m, 200 m och 400 m), medeldistans (800 m och 1500 m) samt långdistans (5 000 m och 10 000 m). De nämnda distanserna är alltså de som löps i officiella mästerskap som OS och VM. I olika galor och inofficiella sammanhang förekommer även andra distanser ibland, som 1 engelsk mil och 3000 m. Dagens medeldistanslöpare tävlar i allmänhet enbart på 800 m och 1500 m, men på Gunder och Arnes tid var det inte ovanligt att man även sprang distanser upp till 5000 m. Det var relativt vanligt på den tiden att man sprang udda distanser som knappast tävlas på idag. Gunder Hägg satte t.ex. världsrekord på distanserna 2 engelska mil och 3 engelska mil, vilket delvis förklarar det stora antalet satta världsrekord.

Arne Andersson har gått till historien under epitetet Den evige tvåan. När Göteborgs-Posten sammanförde de gamla kombattanterna på den klassiska världsrekordarenan Slottsskogsvallen i Göteborg 1992 berättade Gunder om hur han en gång, på äldre dagar, skickat ett vykort till Arne och adresserat det ”Till Den evige tvåan”. Vykortet kom fram! Visst är det sant att Gunder oftast besegrade Arne i deras möten, men säsongen 1944 vann faktiskt Arne sex av sju gånger de möttes på löparbanan, så helt rättvist är inte epitetet.

Båda löparna diskvalificerades på livstid 1946, för brott mot de redan då föråldrade amatörbestämmelserna. Ofta kan man läsa att de diskades för att ha tagit emot ”lite småpengar”. Detta är dock närmast att betrakta som en faktoid. I Jens Linds dokumentär Den allvarsamma leken från 1999 berättar Gunder Hägg att han tjänade ungefär 30 000 kr på en säsong, när han var som bäst. I dagens penningvärde motsvarar det miljonbelopp. Inte en lön i klass med Zlatan eller Foppa, men säkert i klass med t.ex. Anja Pärson.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Nätdejting på film och i verkligheten

Denna text kan du även läsa på min filmblogg:

Härom veckan såg jag den svenska filmen Sök (Maria von Heland, 2006) på TV.
Jag minns att den fick ljum kritik när den var ny, men jag var ändå lite nyfiken, eftersom det är en film om nätdejting. Jag har själv stor erfarenhet av den hobbyn nämligen. Jag blev gruvligt besviken på filmen, som uppenbarligen var författad och regisserad av någon som inte har någon erfarenhet av ämnet i fråga. För det första hade vi reaktionerna från omgivningen på huvudpersonens nätdejtande. Alla hennes vänner och anhöriga var chockade och avståndstagande eller åtminstone förvånade. Jag tänkte bara ”Men hallå???”
Det finns väl ingen idag som ens höjer på ögonbrynen över att någon har träffat någon på nätet?Nästan alla jag känner som befinner sig i en s.k. parrelation har träffat sin partner på nätet.
Det är det i särklass vanligaste sättet att träffas idag. Åtminstone i en storstad som Göteborg.

Sedan fick vi naturligtvis följa med på några av hennes ”skräckdejter”, vilket också fick mig att baxna. Visst har jag också varit med om katastrofala dejter, men det var före Internet när jag en period roade mig med att svara på gammaldags kontaktannonser. Finessen med nätdejtande är just att man kan prata på nätet en tid innan första dejten, så märker man om någon är helt fel. Självklart utbyter man även foton, så man slipper bli chockad av personens utseende.
I filmen Sök däremot så råkar naturligtvis Amanda Ooms karaktär ut för alla typer av missfoster, inkluderat en verklig psykopat som jagar henne över halva Stockholm. Säkert kan en och annan psykopat lyckas dupera någon på nätet, men de allra flesta med sådan drag avslöjar sig ganska snabbt om man har pratat med dem på MSN ett par gånger. Jodå: det finns kvinnliga psykopater också! Man får även se hur hon tvingas sitta och umgås med killar som hon absolut inte har någonting gemensamt med. Jag upprepar: Men hallå!!!
Innan man träffar någon från nätet så nätpratar man ju ett tag och då märker man ju om man inte har något gemensamt.

Den första filmen om nätdejting (eller åtminstone den första kända storfilmen om ämnet) var
Du har mail (Nora Ephron, USA 1998). Den är rolig att se idag, som ett tidsdokument. Det finns ju få prylar som så snabbt blir omoderna som datorer. Det räcker att en film är tio år gammal så känns datorerna (med tillhörande hårdvara och mjukvara) i filmen fullkomligt uråldriga. 1998 var det fortfarande långt ifrån alla som hade en Internetuppkoppling hemma. Själv skaffade jag Internet först 2001. Det var alltså fortfarande hippt att surfa på nätet och inget som alla gjorde. När man idag ser Du har mail, så skrattar man åt att de hippa New York-människorna sitter där och kopplar upp sig med snigelmodem (28k?) och man hör det där surrandet, sprakandet och tutandet som idag känns lika arkaiskt som ljudet av en skrivmaskin. När de chattar använder de AOL – America On Line, som väl ingen har använt sedan 1999. Man hajar också till över att de inte utbyter foton på nätet, tills man erinrar sig att det knappast var möjligt 1998. Ingen hade digitalkamera på den tiden, så i så fall fick man först scanna in ett foto. Att skicka ett foto med ett 28 k-modem hade dessutom tagit en halv dag, även om det bara var i passfotostorlek, så det var knappast aktuellt.

Till sist undrar jag om ni, mina eventuella läsare, har tänkt på hur stor dominans det är av Apple-datorer i filmer? Inte bara i amerikanska filmer, utan även i svenska, som den ovannämnda. I nio fall av tio när en dator visas i bild så är det en Apple-logga på locket.Det är ju ett förhållande som knappast speglar verkligheten. Jag känner, mig veterligen, inte en enda person som har en Apple Macintosh. Hur har då detta fenomen uppstått? Törs vi gissa att det handlar om PRODUKTPLACERING…?

© Per Arne Edvardsson, 2009

Möwenpick diskar igen!

I en tidigare blogg berättade jag om hur man går till väga om man har slut på maskindiskmedel. Nyligen var jag ute på nya maskindiskmedelsäventyr.

Jag hade fått en kartong med maskindiskmedel i form av tabletter och de är säkert jättepraktiska i en stor golvdiskmaskin. I en liten bänkdiskmaskin funkar de däremot inte alls bra. För det första är tabletterna för stora, så man måste dela dem på mitten, för att slippa riskera att det blir för mycket diskmedel. För det andra vill de inte riktigt lösas upp som de ska i en liten bänkdiskmaskin, så all disk var belagd med diskmedelsrester, efter att jag hade kört en diskmaskin, och måste sköljas av. Vad göra?

Vi som lider av Möwenpicks syndrom är som bekant mycket innovativa och kreativa, så jag fick genast en briljant idé. Jag tog helt enkelt fram min köksmaskin, lade disktabletterna i mixerkannan (några åt gången) och startade maskinen så tabletterna förvandlades till pulver. Voila! Genast gick det att åter få goda diskresultat!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Grattis Text-TV - 30 år!

Världen är full av lustiga sammanträffande! Jag har en tid funderat på att skriva en blogg om text-TV, så slumpade det sig så att Text-TV i SVT fyller trettio år idag.

Text-TV känns idag som en historisk kvarleva från en annan tid. Tiden före Internet, då vi inte var bortskämda med att kunna söka efter information på elektronisk väg. På den tiden tyckte man att det var fantastiskt att kunna kolla resultaten i kvällens elitseriematcher, i realtid. Numera är man ju mer bortskämd, med Internet och bredband, och tycker framförallt att text-TV går fruktansvärt långsamt. Det kan ta två minuter att vänta på att få fram sidan 377. Om datorn är påslagen så går det fortare att kolla elitserieresultaten den vägen. För en modern människa som är van vid Internet ser också text-TV fullkomligt uråldrigt ut, med sina kantiga bokstäver på svart bakgrund och frånvaron av bilder.

Text-TV har dock sina förtjänster. När jag stigit upp på morgonen, eller kommer hem efter att ha varit ute, så slår jag alltid på text-TV för att se om något har hänt i världen. Än så länge tar ju alla datorer minst tre minuter att starta, medan en TV startar på några sekunder.

Det mesta, för att inte säga ALLT, talar dock för att text-TV inte kommer att existera i så många år till, såvida inte tekniken uppdateras. Fast jag kan ha fel. Det finns ju andra exempel på arkaisk teknologi som har överlevt längre än någon kunde tro. Än så länge kan man köpa kassettband, VHS-kassetter och datadisketter. Alla tre nämnda arkaiska lagringsmedia bygger på teknologi från 1930-talet. Som jag nämnde i en tidigare blogg så finns det ju också underliga människor som föredrar vinylskivor före CD. Då talar vi om en teknologi som kan härledas till 1877 då Edison uppfann fonografen!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Utmaning

Jag har blivit utmanad av Eva-Lena och här kommer mina svar:

Jag är kreativ.
Jag gillar te, vin och choklad.
Jag äter var fjärde timme.
Jag säger ja till konsten och kärleken.
Jag ger mig sällan in i konflikter.
Jag är duktig på att skapa.
Jag stör mig på enkelspåriga personer.
Jag läser ofta.
Jag är vackrast när jag är glad.
Jag skrattar för sällan.
Jag är en typisk poet.
Jag har aldrig kört bil.
Jag är lycklig när jag sjunger.
Jag trivs inte i formella sammanhang.
Jag är dålig på att mingla och prata strunt.
Jag är rädd för att Universum är oändligt.
Jag älskar att älska.
Jag uppskattar när människor ser mig.
Jag tror på troll!

Jag utmanar själv ingen speciell, men vem som helst som är road får gärna försöka.

Vasaloppet på soffan

Imorgon är det dags för årets Vasalopp. Denna gamla äktsvenska tävling som har körts varje år sedan 1922, med undantag för ett fåtal år då det blivit inställt p.g.a. snöbrist.

När det gäller Vasaloppet så har jag min årliga ritual. Jag sätter klockan på 7:20, stapplar gäspandes till badrummet och stoppar in kontaktlinserna, hämtar täcket och kudden och lägger mig på soffan framför TV:n, lagom för att få höra Sven "Plex" Petterssons klassiska: "Go'morron, go'morron!". Så ligger jag där och tittar på alla som kämpar fram genom snö, svett och snor. När de kommer till Mångsbodarna brukar min mage kurra, så då går jag till köket och fixar frukost. En stor kanna te som ofta räcker ända fram till Mora.

Jag skulle aldrig komma på tanken att själv åka 9 mil på skidor, men det är fascinerande att se bortåt 15 000 andra människor göra det, helt frivilligt. Fast jag har lekt med tanken att anmäla mig, starta i Vasaloppet och kliva av spåret i Smågan, den första kontrollen. Dit är det 12 km och jag tror att jag skulle orka åka ungefär så långt utan träning. Det skulle onekligen vara en intressant upplevelse att befinna sig i den gigantiska skaran av 15 000 skidåkare som startar samtidigt. Fast det kanske skulle vara läskigt? Och jag vet att det är jobbigt att åka 12 km på skidor...
Nej, Vasaloppet ska nog avnjutas på soffan.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Hemliga kungligheter

I dagarna har det ju talats en hel del om Kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling och om hur stackars Daniel har tvingats vara ”hemlig” i sju år. Jag skulle tro att Kronprinsessans fars faster, Prinsessan Lilian, ler åt detta. Hon var nämligen själv hemlig i hela trettiotre år! Kärlekshistorien mellan Mrs Lilian Craig och Prins Bertil av Sverige skulle bli en fantastisk film. Underligt att inte Hollywood har hört av sig än, men det kommer kanske efter att Prinsessan Lilian har lämnat oss. För er som inte känner till storyn så bra så kommer den här, i en kortversion:

Året är 1943 och Europa befinner sig i krig. Det krig som vi idag benämner Andra världskriget. Den 31-årige svenske playboyprinsen Bertil är en av Europas mest eftertraktade ungkarlar. Han är snygg, charmerande, intelligent och har före kriget roat sig med att vara racerförare (under alias, för att dölja hobbyn för sin far). Han befinner sig i London och blir inbjuden till ett cocktailparty, där han träffar frånskilda skönheten Mrs Lilian Craig. De unga tu blir så småningom ett par och Prinsen tar med sin nya flickvän till Stockholm, där hon presenteras för Prins Bertils far, Kronprins Gustav Adolf. Han finner henne charmerande, men påtalar att ett äktenskap är uteslutet, eftersom hon dels inte är av kunglig börd och dels är frånskild. Prins Bertil står sålunda inför alternativet att göra som sina två bröder Sigvard och Karl Johan (samt sin kusin Lennart) och gifta sig med sitt hjärtas dam, vilket skulle innebära att han mister sin prinstitel och blir förskjuten av familjen. Eller så kan han göra som hans far föreslår: leva som gift med Lilian, men aldrig visa sig tillsammans med henne offentligt och absolut inte avla några barn med henne. Prins Bertil väljer att låta lojaliteten med Kungahuset och familjen komma i första rummet och därmed får Lilian leva som hemlig sambo till prinsen i mer än tre decennier. Kanske han väljer detta alternativ för att vinna tid, men när hans äldste bror Prins Gustav Adolf förolyckas i en flygolycka 1947 ställs saker och ting på sin spets.

Året är alltså 1947. På tronen har vi en kung vid namn Gustav V, som är 89 år. Kronprins Gustav Adolf är 65 år och den som står närmast efter honom i successionsordningen är plötsligt ”lillprinsen” Carl Gustaf, som är endast nio månader gammal. Man behöver inte vara någon matematiker för att inse att risken är uppenbar att blivande Gustav VI Adolf kan komma att hinna avlida innan Carl Gustaf har hunnit bli myndig. Vid denna tid är myndighetsåldern för vanliga svenska medborgare 21 år, men statschefen blir inte myndig förrän vid 25 års ålder. Det är här som Prins Bertil får en viktig roll. Eftersom han är den ende förutom ”lillprinsen” som har en laglig rätt till tronen så får han leva resten av sitt liv som ”reservkung”. Om hans far hinner avlida innan Carl Gustaf uppnått myndighetsåldern så får alltså Prins Bertil inta tronen. Därmed är det definitivt omöjligt för Prins Bertil att gifta sig med Lilian och mista sin prinstitel. Det skulle innebära dödsstöten för monarkin i Sverige.

Nu i efterhand vet vi ju att Prins Bertils offer var förgäves, eftersom Gustav VI Adolf var klok nog att leva tills Kronprins Carl Gustaf var tillräckligt gammal för att kunna efterträda honom som kung. När så skedde lär den unge kungen ha sagt till sin farbror Bertil att han gav sin tillåtelse till ett giftermål, men då kände både Prins Bertil och Lilian att de hade det bra som det var. Det var först efter att Kung Carl Gustaf gift sig med Silvia 1976 som Prins Bertil och Lilian gjorde slag i saken och äntligen blev den nu drygt sextioåriga Lilian officiell och fick kalla sig ”Prinsessan Lilian”.

Det som man idag finner mest fantastiskt med historien är att den tidens svenska tidningar inte skrev ett ord om Prins Bertils hemliga sambo. Prinsen själv berättade på äldre dagar om hur han, efter att storyn läckt, kallade samman till en hemlig presskonferens där han vädjade till den svenska journalistkåren att inte skriva om Lilian. Eftersom Prins Bertil var den överlägset mest populäre medlemmen av kungafamiljen valde man att följa hans önskan.Idag hade det naturligtvis inte gått. Daniel Westling har visserligen inte fått visa sig offentligt ihop med Kronprinsessan förrän nu, men alla svenskar som har någorlunda koll har känt till hans namn i sju år. Kanske det inte var bättre förr, men medieklimatet var vänligare och det gick att vara hemlig i trettiotre år.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Möwenpick lagar ett värmeljus

Vi som lider av Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg) är mycket pyssliga och tekniska av oss, vilket jag bevisade häromdagen. Jag är ju en stor tedrickare och dricker en stor kanna te varje kväll. För att teet ska hålla sig varmt har jag en keramikmojäng som man sätter ett värmeljus i och sedan sätter kannan ovanpå. I förrgår skulle jag som vanligt applicera ett nytt värmeljus i keramikmojängen och tog fram det sista värmeljuset ur påsen. Till min stora fasa upptäckte jag då ett fabrikationsfel. Värmeljuset saknade nämligen veke! Det var sålunda enbart en liten aluminiumburk full av stearin. Vad göra? Jag hade inte lust att gå till affären och köpa nya värmeljus, så då återstod att ta fram mina Möwenpicksegenskaper.

Jag tog en liten ljusstump som jag skalade bort stearinet från, så veken blev frilagd. Nästa steg blev att ta den lilla vekhållaren av metall från ett utbränt värmeljus och fästa veken i den. Slutligen borrade jag försiktigt en kanal genom det veklösa värmeljuset och trädde genom veken. Sedan återstod endast att frisera veken till lagom längd Voila!

Undrar om det finns någon annan än jag som skulle ha tålamod nog att ge sig in på att laga ett värmeljus?

© Per Arne Edvardsson, 2009

"Let's dance" - farligare än Formel 1?

Jag har aldrig tittat på ”Let’s dance”. Det är inget som jag säger för att vara snobbigt kulturell, utan det är faktiskt sant. Förklaringen är mycket enkel. För det första har jag alltid varit komplett ointresserad av alla typer av dans (möjligtvis undantaget den form som herrarna Fred Astaires och Gene Kelly ägnade sig åt) och för det andra är jag extra ointresserad av dans utförd av nybörjare. För det tredje är jag fullkomligt allergisk mot TV4. En kanal som hyllar ytlighet, mänsklig förnedring, underhållning utan substans samt dessutom våldför sig på de få kvalitetsprogram de visar genom att hacka sönder dem med reklam.

Men anledningen till att jag nu berör detta program (som jag inte har sett) är alla dessa löpsedlar. Det verkar vara fullkomligt livsfarligt att deltaga i ”Let’s dance”. I den här omgången har vi haft: en hjärnblödning, en hjärtinfarkt och nu senast en avsliten hälsena.
Att tävla i ”Let’s dance” verkar vara en riktig högriskaffär, fullt i klass med att tävla i Fälttävlan på häst (som enligt statistiken är världens farligaste sport) och betydligt farligare än att köra Formel 1 (där ingen har förolyckats sedan 1994 och ingen har blivit allvarligt skadad på flera år).
Nej, tacka vet jag ”På spåret” i SVT! Det är ett program där man hyllar kvaliteter som intelligens, allmänbildning och slutledningsförmåga och den enda kroppsliga skada som inträffat genom åren var förra året när programledaren Ingvar Oldsberg råkade dänga skallen i scenografin, så blodvite uppstod.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Hockeylegenden och Prinsessan

Jag lovade/hotade med (stryk det som ej önskas) i en tidigare blogg att skriva lite om Sven Tumba. Ni som följer min blogg minns kanske att jag nyligen köpte hans memoarer på Tradera och nästan blev passiv rökare på köpet. Egentligen är det paradoxalt att boken som är skriven av en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna tidigare ägdes av en storrökare, men det är en annan historia.

Sven Tumba hette ursprungligen Johansson, men fick tidigt smeknamnet ”Tumba” eftersom han växte upp i den orten utanför Stockholm. Efter avslutad ishockeykarriär tog han officiellt namnet Tumba som efternamn. Eftersom Sven Tumba riskerar att glömmas bort, så känner jag min plikt att berätta lite om denne gigant. Gamla hjältar glöms ju ofta bort.
Sven Tumba slutade som ishockeyspelare samma år som jag föddes, så jag har själv följaktligen aldrig sett honom spela ishockey live eller i direktsändning i TV, men jag har sett åtskilliga gamla film- och TV-klipp där hans skicklighet lyser igenom, de stundtals suddiga svartvita bilderna till trots.

Jag samlar på gamla böcker om idrott och det är intressant att läsa hur Tumba beskrevs under sin aktiva tid under 50-60-talen. Han ansågs allmänt vara amatörvärldens främste ishockeyspelare i slutet av 50-talet. Inte bara av svenska sportjournalister, utan även av kanadensiska dito. Det är sålunda ingen slump att han var den förste svenske ishockeyspelaren som, efter att ha provspelat med Boston Bruins 1957, blev erbjuden ett proffskontrakt i NHL. Han tvingades dock att tacka nej, eftersom den tidens absurda amatörregler innebar att han om han skrivit på ett proffskontrakt hade blivit diskvalificerad på livstid i Sverige. I memoarerna skriver Tumba dock att han inte sörjde speciellt mycket över det uteblivna proffsäventyret. Han var ett utpräglat PR-geni, så han tjänade bra med pengar hemma i Sverige också, trots att alla officiellt var amatörer på den tiden.

Ett genidrag var när Tumba i slutet av 50-talet designade den första moderna ishockeyhjälmen, som fick namnet ”Spaps”. Det hade funnits ishockeyhjälmar tidigare, men de var gjorda av korkbitar sammanbundna med läderremmar och skyddade inte speciellt bra. Det fanns även andra varianter av hjälmar. När Sovjet vann sitt första VM, 1954 i Stockholm, så hade de sovjetiska spelarna cykelhjälmar på skallen. Spaps-hjälmen hade däremot ett yttre skal av hårdplast och alla ishockeyhjälmar som tillverkas än idag är byggda efter samma princip som Tumbas hjälm. Tyvärr för Tumba tog Jofa upp konkurrensen och designade sin berömda VM-hjälm, med hjälp av den näst störste svenske ishockeystjärnan på den tiden, Nisse ”Dubbel-Nisse” Nilsson. Jofa hade större resurser än Tumba och hade dessutom kontakter i högsta ledningen av Svenska Ishockeyförbundet, vilket ledde till att Jofas hjälm godkändes direkt, när förbundet tagit fram de första reglerna för hur en hjälm skulle vara beskaffad, medan Spaps-hjälmen fick designas om för att bli godkänd. Spaps dukade snart under i konkurrensen från Jofa, men Tumba hade många andra kreativa idéer, som t.ex. golftältet som han lanserade i början av 70-talet. Efter ishockeykarriären satsade Sven Tumba på golf och lär ha haft stor betydelse för att göra den sporten stor i Sverige.


Om vi slutligen ska gå in på lite skvaller, så hade ju Tumba en mycket omskriven romans på 50-talet. Han studerade då på GIH (eller GCI som det hette på den tiden) och i samma klass gick Prinsessan Birgitta. För er som inte är så hemma på de kungliga, så kan jag berätta att hon alltså är vår nuvarande kungs näst äldsta syster. De båda sågs ihop i olika sammanhang och pressen började spekulera i en romans. Man kan förstå att det var en stor grej. Det är som om ”Foppa” idag skulle paras ihop med Prinsessan Madeleine. Såväl Tumba som prinsessan förnekade att de skulle vara mer än vänner och det var först när nämnda memoarbok kom ut 1997 som sanningen avslöjades. Sven Tumba berättar att han och prinsessan verkligen hade en romans och han beskriver mycket underhållande hur de fick smussla och t.o.m. maskera sig, för att undgå pressen. Innan boken publicerades frågade han, för säkerhets skull, Prinsessan Birgitta och hon godkände att sanningen kom fram. Det hade ju då gått fyra decennier, så historien var preskriberad.

På fotot ovan ser ni Tumba (till höger), när han tillsammans med Ulf Sterner gratuleras av Kung Gustav VI Adolf efter att Sverige besegrat Kanada med 4-1 i VM i Stockholm 1963. Ulf Sterner har berättat om denna episod att kungen inte gillade Tumba, efter nämnda romans med kungens barnbarn Birgitta, men Tumba bröt isen genom att ge den gamle kungen en hjärtlig puss på munnen. Det känns som att jag får berätta mer om Tumba vid ett senare tillfälle, innan det blir för långrandigt. Det finns mycket mer att berätta.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Det är bättre nu!

Jag har alltid hatat när folk säger att det var bättre förr. Det är bättre nu!
Naturligtvis fanns det vissa saker som var bättre förr, men i det stora hela är min livsfilosofi att det hela tiden blir bättre.

Jag nämnde i en tidigare blogg den praktiska självscanningsapparaturen som de har i den jättestora ICA-butiken där jag ofta handlar. Tack vare detta tekniska framsteg går det utmärkt att handla även på fredagseftermiddagen, vilket var otänkbart förr (om man inte ville stå i en oändlig kassakö).

En annan utmärkt förbättring har på senare år ägt rum på Systembolaget.
För inte så många år sedan fick man ta en kölapp och vänta och vänta på sin tur. Av någon anledning blev jag alltid nervös när det äntligen blev min tur, så jag stammade fram namnet på vinet jag skulle köpa och tänkte att jag säkert skulle bli nekad köp för att jag verkade påverkad (vilket dock aldrig hände). Ett normalt besök på Systembolaget förr tog alltid minst tjugo minuter, även om man bara skulle ha en flaska. Sedan självbetjäningen infördes sparar man oändligt med tid.
Idag var jag först på ICA och handlade och gick sedan till Systembolaget och köpte lite Königsmosel. För några år sedan hade en dylik expedition en fredagseftermiddag tagit minst en timme. Nu tog det en kvart att handla på ICA och fem minuter att handla på Systemet, så visst är det bättre nu?

© Per Arne Edvardsson, 2009

The day the music died...

Idag är det exakt femtio år sedan Buddy Holly förolyckades i en flygolycka. Jag är generellt emot dyrkande av artister som har dött unga. Speciellt i de fall när de enbart är ihågkomna för att ha dött unga. När det gäller Buddy Holly så råder det dock ingen tvekan om att han har en mycket viktig plats i rock och popmusikens historia. Som den musikvetare jag är ska jag försöka gå vetenskapligt tillväga och bena upp exakt vad Buddy Holly tillförde.

För det första har vi sättningen. Många rockhistoriker menar att Buddy Holly and The Crickets var världens första rockband, just genom att de introducerade den idag självklara rocksättningen med trummor, bas, kompgitarr och sologitarr. Det var inte alls en självklar sättning inom 50-talsrocken där oftast saxofonen var ett självklart instrument och pianot ofta var det dominerande instrumentet, hos t.ex. Jerry Lee Lewis, Little Richard och Fats Domino. På dessa tre giganters tidiga inspelningar hör man inte många gitarrer, men desto mer blås och piano. Elvis och hans ursprungliga band hade samma sättning som The Crickets, men till skillnad från Buddy Hollys band var Bill Black, Scotty Moore och D.J. Fontana aldrig något mer än Elvis kompmusiker. The Crickets var däremot ett riktigt band. Fyra unga killar som tidigt började spela ihop. Förutom Buddy Holly (sologitarr och sång) bestod bandet av Joe B. Mauldin (ståbas), Jerry Allison (trummor) och Nikki Sullivan (kompgitarr). Den sistnämnde lämnade dock tidigt bandet och de blev en trio. Buddy Holly lärde sig att spela både sologitarr och kompgitarr samtidigt. Detta gav ett unikt gitarrsound som många har försökta efterlikna.

En annan betydelsefull faktor som Buddy Holly tillförde rockhistorien var att han själv skrev huvuddelen av deras repertoar. Idag är det självklart att artister skriver sina egna låtar, men på 50-talet var det mycket sällsynt. På den tiden var det normala att man var antingen artist eller låtskrivare. Låtskrivare som Leiber och Stoller skrev hundratals låtar åt artister som Elvis, men chockerande många människor tror än idag att Elvis skrev sina egna låtar. Elvis skrev inte en enda låt i hela sitt liv! De enda i 50-talshgenerationen som skrev sina egna låtar regelbundet var Chuck Berry och Buddy Holly. Little Richard skrev några av sina hits och Jerry Lee Lewis skrev någon enstaka låt, men Elvis var alltså vad vi idag skulle ha kallat en coverartist. Då är det sagt, en gång för alla.

Den tredje, och inte minst viktiga, företeelsen som Buddy Holly införde var hans experimenterande i inspelningsstudion. Han hade turen att samarbeta med en experimentell musikproducent vid namn Norman Petty. På 50-talet gick det egentligen inte att experimentera i studion, eftersom den tidens inspelningsteknik var så oerhört primitiv. Det var först 1958 som man började spela in i stereo regelbundet. Innan dess var det mono som gällde och eftersom flerkanalstekniken låg några år fram i tiden så kunde man inte göra pålägg i efterhand. Alla inspelningar var alltså i princip liveinspelningar i studion. Detta hindrade inte Buddy Holly och Norman Petty från att experimentera. Lyssna t.ex. på det mycket speciella trumsoundet på klassikern Peggy Sue. Det var en sensation på den tiden och musiker över hela världen diskuterade hur de hade burit sig åt.

Om någon (som inte kan sin rockhistoria) funderar över rubriken, så är den ett citat från Don McLeans klassiker American Pie, i vilken han berättar om hur han som ung pojke delade ut tidningar och läste rubrikerna om att Buddy Holly hade förolyckats:
”I can’t remember if I cried when I read about his widowed bride, but something touched me deep inside, the day the music died.”

© Per Arne Edvardsson, 2009

En gång är ingen gång - två gånger är "brukar"!

Jag har nu haft influensa i en hel vecka. Det skriver jag inte enbart för att få lite medömkan, utan även som utgångspunkt för lite statistiska funderingar. Dessa tankar har rört sig i min febriga hjärna, men det är först nu som jag är tillräckligt pigg för att orka skriva ner dem.

Utgångspunkten för funderingarna om statistik, som jag strax ska gå in på, är att denna influensa råkade sammanfalla med Filmfestivalen. Underligt nog samtalade jag med någon dagarna före Filmfestivalen och berättade att jag ofta har blivit sjuk just under nämnda evenemang. Kanske denna vetskap bidrog till att influensan slog sina klor i mig? Inte så att det skulle handla om en psykosomatisk sjuka, men självsuggestionens makt är stor.
När jag sedan tänkte efter riktigt noga så kunde jag endast erinra mig två tidigare tillfällen då jag varit ordentligt sjuk under Filmfestivalen. Jag har besökt Filmfestivalen vartenda år sedan 1993, så det handlar alltså om tre år av sjutton som jag har varit sjuk, vilket inte blir någon speciellt hög procent.

Vad vill jag då säga med detta resonemang?
Jo; att vi människor lätt minns de exceptionella undantagen bättre än de normala tillstånden och händelserna. En nära släkting till mig är känd för att ofta råka ut för olyckor när det är fredag den trettonde. I själva verket har han, mig veterligen, bara råkat ut för missöden på detta datum vid två tillfällen i hela sitt liv. Två gånger på sjuttiotvå år kan knappast räknas som en förbannelse.
Man har ju också hört historier om Moster Agda som alltid får punktering på cykeln när hon passerar bysten av Oscar II på torget i den lilla staden. När man forskar i det hela så kan man dock vara säker på att det inträffade en gång 1963 och en gång 1987, samt att Moster Agda har cyklat exakt samma sträcka två gånger per dag sedan 1959. Då handlar det alltså om två punkteringar på femtio år, som av en ren slump inträffade på samma plats.
Kanske vi också minns klasskompisen Nisse som alltid spydde på skolavslutningen, trots att det hände två gånger av arton möjliga skolavslutningar (sommar respektive vinter).
Det går att komma med otaliga ytterligare exempel, men jag antar att ni har förstått min poäng vid det här laget:
En gång är ingen gång – två gånger är ”brukar”.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Gillar du gamla fina filmmusikaler?

I så fall kan du läsa mitt senaste inlägg på min filmblogg:

http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/

Sverige mest berömda röst?

Som ni kanske har förstått, så är jag intresserad av nutidshistoria. Jag har nyligen läst en mycket fascinerande bok som verkligen är ett stycke nutidshistoria, samt teknikhistoria och inte minst mediahistoria. Det handlar om boken På min våglängd av radiolegenden Sven Jerring. Det är inte någon egentlig självbiografi, eftersom han berättar ytterst lite om sig själv och sitt liv, men desto mer om radions historia i Sverige. Boken kom ut 1944 och det är säkert ingen slump, eftersom Sveriges Radio (eller Radiotjänst som det hette på den tiden) skulle fira tjugoårsjubileum 1945. Jag fann boken av en slump på Tradera och eftersom ingen annan bjöd på den fick jag den till fyndpriset 15 kr.

Jag går ofta på antikvariat och en av de charmiga sakerna med begagnade böcker är att man ibland kan hitta spår från den förre ägaren i dem. På försättsbladet till denna bok fann jag den handskrivna texten: ”Till Arvid från Karl Gunnar och Harald, Julafton 1944”.
Man blir naturligtvis nyfiken på vilka dessa personer var och vilken typ av relation de hade till varandra. Eftersom det inte står några efternamn så lär jag aldrig få reda på det. Personen som jag köpte boken av hette inte heller Arvid, så han var sålunda inte bokens ursprunglige ägare.
En inte alltför vågad gissning är att han är en ättling till denne Arvid. Kanske hans son eller barnbarn. Men nu kom jag från ämnet. Jag skulle ju tala om Sven Jerring!

Trots att Sven Jerring gick ur tiden 1979 och då var sedan länge pensionerad, så har han fortfarande en av Sveriges mest berömda röster. Hans gamla radioreferat spelas ständigt upp på nytt, inte minst i idrottsdokumentärer. Vem har inte hört snuttar av hans referat av fotbollsmatchen Sverige-Japan i OS 1936; ”Japaner, japaner, japaner!” eller hans referat från alla Gunder Häggs världsrekordslopp;
”Det är det gamla vanliga på fredagarna – nytt världsrekord!”

I de gamla referaten ger Sven Jerring ett ganska torrt intryck, så jag förvånades över hans humor när jag läste hans bok. Torrheten beror nog på att man förr skulle vara korrekt när man talade i radio. Det var inget utrymme för skämt där. Han berättar bl.a. mycket roande om hur svårt det kunde vara att intervjua Vasaloppssegrare. De flesta sa bara ”Ja” eller ”Nä” och Jerring skriver själv: ” "Hm” var en omtyckt replik".
Sven Jerrings mest berömda inslag i radiohistorien var Barnens brevlåda, som lär vara det mest långlivade radioprogrammet med samma programledare i hela världen. Jerring ledde nämnda program 1925-72. Jag har ett svagt minne av att jag lyssnade på det när jag var riktigt liten, men det kan vara hörsägen (förlåt ordvitsen). Han berättar i sin bok mycket om detta program., såväl roliga episoder (om barn som sjungit olämpliga visor) som sorgliga (om döende barn som skrivit till honom). Det ska påpekas att Barnens brevlåda alltid sändes direkt och då förekom det att barnen sjöng en helt annan låt än på repetitionen. Det blev en smärre lyssnarstorm när en liten flicka sjöng Evert Taubes Flickan i Havanna. Idag hade nog ingen reagerat på det, men i början av 40-talet ansågs det som en ytterst oanständig visa.

Det var förövrigt så att alla radioprogram och alla inslag i radioprogram var direktsända fram till början av 30-talet. Det var först då som man fick möjlighet att spela in inslag och reportage att sända i efterhand. Man spelade dels in på grammofonskivor och dels på stålband. Stålbandspelarna, där man alltså spelade in på en sorts ståltråd, var så stora och klumpiga att de inte gick att bära med sig. Däremot var grammofoninspelningsutrustningen portabel och Radiotjänst lät specialbygga en Volvo med inspelningsapparatur, som man sedan använde till tusentals reportageresor, inte bara i Sverige utan i hela Europa och t.o.m. på en resa till USA.
Vid Sven Jerrings reportageresa i USA väckte denna svenska inspelningsbil mycket stor uppmärksamhet. Ingen hade sett något liknande (inte ens de amerikanska radiokollegorna) och knappast någon i USA hade i slutet av 30-talet sett en bil av märket Volvo! När man idag läser Jerrings berättelser från USA-resan hajar man till en smula när han pratar om svarta personer och kallar dem ”niggrer”, men det var uppenbarligen ett godkänt ord 1944. Det ska tilläggas att det framstår med all önskvärd tydlighet att Sven Jerring definitivt inte var någon rasist, utan en stor humanist och pacifist. Han skriver mycket om det pågående kriget. Då boken skrevs var det säkert att kriget snart skulle ta slut, men ingen kunde ju veta hur länge till det skulle pågå eller vilken värld som väntade efter krigsslutet.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Grattis Tintin - 80 år!

I dagarna fyller Tintin 80 år! Alla som känner mig vet att jag är hängiven Tintinfantast.
Vad är det då som är så speciellt med Tintin, som har gjort att serien fortfarande läses av nya generationer?

För det första så finns det få litterära verk som skildrar 1900-talet så bra som Tintin. Det är naturligtvis en viktig anledning till klassikerstatusen. Om man vill veta hur det var att leva i Europa 1929-76 så är få verk en bättre ingång än Tintin. Det förekommer väldigt mycket av nutidshistoria och aktuell politik i Tintin, så därför kan man alltså studera olika tidsperioder genom att läsa Tintinalbumen i kronologisk ordning.

I och med nyöversättningen av Björn Wahlberg så har äntligen Tintinalbumen givits ut i Sverige i rätt ordning. Vi som upptäckte Tintin på 70-80-talen blev ganska förvirrade om vi läste albumen i nummerordning, eftersom de, av någon anledning, gavs ut huller om buller. Det är förståeligt att man när Tintin på allvar lanserades i Sverige i början av 60-talet valde att inte inleda med att ge ut de tidigaste albumen, eftersom dessa är såpass primitiva till såväl teckningar som manus att de knappast kan ses som representativa för det stora litterära verket Tintin. Det är okej att de valde att inleda med albumet Den mystiska stjärnan, eftersom det albumet kan ses som inledningen av Tintins gyllene epok, inte minst genom att det är det första album där Kapten Haddock etableras som en huvudperson. Däremot blir man förvirrad av att Tintin i nästa album, Kung Ottokars spira, plötsligt bara har Milou som följeslagare.

I de första albumen var Tintin ensam huvudperson och hans enda följeslagare var den mänskliga hunden Milou. Sedan introducerades de övriga huvudkaraktärerna pö om pö genom åren. Dupondtarna dök upp redan i Faraos Cigarrer (1932). Nu kanske vän av ordning påpekar att de förekommer på första sidan till Tintin i Kongo (1930), men då bör tilläggas att de inte existerade i den ursprungliga svartvita versionen av äventyret, utan lades till när den färglagda och delvis omtecknade versionen gjordes på 40-talet. Kapten Haddock gjorde en dramatisk entré i Tintins liv i Krabban med guldklorna (1941), men var då enbart en patetisk försupen människospillra som var mer till besvär än hjälp för hjälten Tintin. De sista två viktiga hörnstenarna i Tintinvärlden, Professor Kalkyl och slottet Moulinsart, introducerades 1942 i dubbeläventyret Enhörningens hemlighet/ Rackham den Rödes skatt.

Förutom ”seriefamiljen” (Tintin, Haddock, Kalkyl och Dupondtarna) så förekommer några andra ständigt återkommande karaktärer.
Den mest minnesvärda är operadivan Bianca Castafiore, som ständigt släpar med sig sina två kuvade ”slavar” ackompanjatören Igor Wagner och påkläderskan Irma. Enligt vissa tidningsartiklar ska hon ha varit inspirerad av Maria Callas, men det kan vi avfärda eftersom Castafiore debuterade i Tintin redan 1938, i Kung Ottokars spira, och då var Maria Callas endast 15 år ung och hade inte inlett sin framgångsrika karriär.

En annan viktig karaktär är Serafim Svensson. Hergé själv påpekade att Serafim Svensson är den mest realistiska karaktären i hela Tintins värld. Alla känner, eller har träffat, någon som han. En person som totalt saknar självdistans eller självkännedom och retar gallfeber på alla i sin omgivning. Att han dessutom försöker sälja försäkringar till alla gör honom naturligtvis extra irriterande.

Naturligtvis måste vi även komma in på Tintins motståndare. I början av Tintins karriär konfronterades han ofta med ärkeskurken Rastapopoulos. Det intressanta med den karaktären är att när han först dök upp lurade han i Tintin och seriens läsare att han stod på det godas sida. I Faraos cigarrer tror Tintin hela tiden att Rastapopoulos har goda avsikter, medan läsaren får veta att han har en skum agenda. Tintin själv upptäcker detta först i slutet av Blå Lotus, som är en direkt fortsättning på Faraos cigarrer. Rastapopoulos fortsätter sedan att gäcka Tintin i flera decennier, men den sista gången han uppträder på arenan, i Plan 714 till Sydney (1968), framställs han som en tämligen patetisk operettskurk. Detta illustrerar väl Hergés senare produktion, då han alltmer gick ifrån den klassiska uppdelningen av karaktärerna i goda och onda. I nämnda album förekommer en karaktär som Lazlo Carreidas, som befinner sig på de godas sida i äventyret, men i själva verket är en genomrutten skurk. I ett mycket minnesvärt avsnitt har både Carreidas och Rastapopoulos fått i sig sanningsserum och försöker överträffa varandra i att berätta om sin skurkaktighet och falskhet.

En mer realistisk skurkkaraktär är Dr Müller, som dyker upp under en massa olika alias, i olika sammanhang. Han är mer som en legosoldat som saknar lojaliteter och väljer den sida som gynnar hans intressen eller den som betalar bäst.

Vi får inte glömma General Alcazar, som är svår att placera på skalan god-ond. I det sista fullbordade Tintinalbumet, Tintin hos gerillan (1976), hjälper Tintin och Haddock honom att genomföra en statskupp, men det är enbart för att kunna rädda Dupondtarna (som hotas av arkebusering) och Castafiore (med Wagner och Irma) som satts i fängelse. På äventyrets sista sida ser man hur tydligt Hergé visar att det enbart var en simpel statskupp och ingen revolution. Folket i det fiktiva sydamerikanska landet San Theodoros lever lika fattigt och eländigt oavsett om General Tapioca eller general Alcazar styr över dem. Det är så långt ifrån revolutionsromantik som man kan komma.

Det mest fascinerande med Tintin är att Hergé bygger upp en hel komplett parallellvärld och är konsekvent. Många andra serieskapare har hittat på fiktiva länder, men även en mästare i sitt slag som Carl Barks hittar oftast på engångsländer som han använder EN gång. Hergé ritar sin egen världskarta där Syldavien och Bordurien blir länder med en statschef, en huvudstad och en historia. I fallet Syldavien tilldelas landet t.o.m. sitt eget språk, vilket det har skrivits avhandlingar om. Se HÄR!

I Tintins värld finns även återkommande varumärken som tvättmedlet Brol och framförallt Haddocks favoritwhisky Loch Lomond. Dessutom har vi naturligtvis skvallerblaskan Paris Flash och dess italienska konkurrent Tempo di Roma.
Förutsättningen för att hålla ihop detta universum är naturligtvis att Tintin var och är EN mans verk. Visserligen hade Hergé (eller George Rémi, som var hans verkliga namn) många medarbetare, men han stod själv för huvudarbetet. Han skrev manus, tecknade alla figurer och skissade upp bakgrunderna. Medarbetarnas jobb var att fixa till bakgrunder och att färglägga. Han hade även anställda tecknare som var experter på att teckna bilar och flygplan.Detta var aldrig något som Hergé försökte mörka, utan han sa själv att han såg sig som en filmregissör och namnen på hans medarbetare var aldrig hemliga. Till skillnad från i Disneys värld där man fram tills för några år sedan försökte upprätthålla illusionen att Walt Disney själv tecknade alla serier, trots att han avled redan 1966 och hade slutat att teckna själv redan vid Musse Piggs födelse 1928.

Hergé var länge sjuk i skelettcancer, innan han avled 1983. Den långa sjukdomsperioden gav honom tid att fatta ett viktigt beslut. Han skrev i sitt testamente att ingen annan ska få teckna serier om och med Tintin. I den tecknade seriens historia har det ju annars varit snarare regel än undantag att en ny tecknare tar över en framgångsrik serie, när den gamle tecknaren dör eller går i pension. Det hedrar verkligen Hergé att han fattade detta beslut. Annars hade vi säkert fått se Tintin i nytecknade album, där han jagade Bin Ladin-liknande terrorister eller Internetbedragare. Tintin är en produkt av 1900-talet, precis som Sherlock Holmes är en produkt av det sena 1800-talet. Båda ska stanna i sin tid. Det är så de får ett evigt liv.Tintin har ibland anklagats för att vara rasistisk, men det får jag återkomma till en annan gång, eftersom det kräver en längre utläggning. Det handlar just om det; att Tintin är ett barn av sin tid.


© Per Arne Edvardsson, 2009