I dagarna är det fyrtio år sedan den första månlandningen. Jag tänker inte gå in på några fåniga konspirationsteorier, utan utgår från att människan verkligen landade på Månen. Det hittills bästa argumentet mot dem som påstår motsatsen lades fram av mannen på fotot, Edwin ”Buzz” Aldrin. I dokumentären Var de verkligen på Månen? som SVT visade i måndags påminde den gamle astronauten om rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet och sa att det självklart är så att om ryssarna ens hade misstänkt att månlandningen var fejk så hade de gjort allt för att påpeka detta för omvärlden. Inte en enda officiell röst från Sovjet ifrågasatte månlandningen, vilket knappast kan tolkas på något annat sätt än att ryssarna själva var så nära att kunna landa på Månen att de visste att det var möjligt. Men visst är det kul med konspirationsteorier? De faller dock alltid på det faktum att ett stort antal människor måste kunna hålla tyst resten av livet.
Den första månlandningen är sannolikt den enskilt största händelsen i mänsklighetens historia. Vissa människor skakar på huvudet åt ett sådant påstående och säger att det bara var en löjlig del av Kalla kriget, som kostade astronomiska summor och hade ett mycket litet vetenskapligt värde. Jag kan delvis förstå den inställningen. Rymdkapplöpningen kostade ofattbart mycket. Inte bara i pengar, utan även i människoliv. Det vetenskapliga inslaget ter sig, sett i backspegeln, som mer eller mindre ett alibi. Det viktiga var att hinna till Månen före Sovjet. Vad man sen uträttade på Månen kom i andra hand, vilket understryks av att det var först på den allra sista resan till Månen 1972, med Apollo XVII, som man kom på att det kunde vara en idé att ha med en geolog i besättningen. Alla de tidigare astronauterna hade varit stridspiloter, med högst begränsade kunskaper inom naturvetenskap.
Om man däremot tittar på månlandningen ur ett rent historiskt perspektiv, så är det utan tvekan den största händelsen i mänsklighetens historia. För första gången lyckades människor landa på en främmande himlakropp och dessutom ta sig därifrån med livet i behåll.
Om man tittar på månlandningen ur ett filosofiskt perspektiv, så är det även då den största händelsen i mänsklighetens historia. Genom att människan för första gången någonsin kunde betrakta Jorden från Månen så förändrades för alltid vår syn på vår hemplanet. Detsamma gäller naturligtvis om man är troende och betraktar månlandningen ur ett teologiskt perspektiv.
När jag ser alla dokumentärer om den första månlandningen så beklagar jag att jag endast var tre år 1969 och därmed inte har några konkreta minnen av denna händelse. Jag har ett svagt minne av att jag sitter på golvet och tittar på de suddiga bilderna på den lilla svartvita TV:n och att de vuxna försöker förklara för mig att de där gubbarna nu är på Månen. Jag är dock osäker på om det verkligen är ett äkta minne, eller om det är skapat i efterhand, genom alla de tusentals gånger genom åren som man har sett de där suddiga TV-bilderna från Månen.
Den första månlandningen är sannolikt den enskilt största händelsen i mänsklighetens historia. Vissa människor skakar på huvudet åt ett sådant påstående och säger att det bara var en löjlig del av Kalla kriget, som kostade astronomiska summor och hade ett mycket litet vetenskapligt värde. Jag kan delvis förstå den inställningen. Rymdkapplöpningen kostade ofattbart mycket. Inte bara i pengar, utan även i människoliv. Det vetenskapliga inslaget ter sig, sett i backspegeln, som mer eller mindre ett alibi. Det viktiga var att hinna till Månen före Sovjet. Vad man sen uträttade på Månen kom i andra hand, vilket understryks av att det var först på den allra sista resan till Månen 1972, med Apollo XVII, som man kom på att det kunde vara en idé att ha med en geolog i besättningen. Alla de tidigare astronauterna hade varit stridspiloter, med högst begränsade kunskaper inom naturvetenskap.
Om man däremot tittar på månlandningen ur ett rent historiskt perspektiv, så är det utan tvekan den största händelsen i mänsklighetens historia. För första gången lyckades människor landa på en främmande himlakropp och dessutom ta sig därifrån med livet i behåll.
Om man tittar på månlandningen ur ett filosofiskt perspektiv, så är det även då den största händelsen i mänsklighetens historia. Genom att människan för första gången någonsin kunde betrakta Jorden från Månen så förändrades för alltid vår syn på vår hemplanet. Detsamma gäller naturligtvis om man är troende och betraktar månlandningen ur ett teologiskt perspektiv.
När jag ser alla dokumentärer om den första månlandningen så beklagar jag att jag endast var tre år 1969 och därmed inte har några konkreta minnen av denna händelse. Jag har ett svagt minne av att jag sitter på golvet och tittar på de suddiga bilderna på den lilla svartvita TV:n och att de vuxna försöker förklara för mig att de där gubbarna nu är på Månen. Jag är dock osäker på om det verkligen är ett äkta minne, eller om det är skapat i efterhand, genom alla de tusentals gånger genom åren som man har sett de där suddiga TV-bilderna från Månen.
Sist, men inte minst, vill jag rekommendera en bok.:
Med K-märkt mot Månen, av Staffan Bengtsson och Göran Willis.
Det är en mycket underhållande bok som på ett utmärkt sätt lyckas förmedla tidsandan under rymderan 1957-69. Jag skulle tro att den är minst lika rolig för er som var med på den tiden och minns perioden, som för oss som var för unga 1969 för att minnas, eller inte ens var födda.
Med K-märkt mot Månen, av Staffan Bengtsson och Göran Willis.
Det är en mycket underhållande bok som på ett utmärkt sätt lyckas förmedla tidsandan under rymderan 1957-69. Jag skulle tro att den är minst lika rolig för er som var med på den tiden och minns perioden, som för oss som var för unga 1969 för att minnas, eller inte ens var födda.
© Per Arne Edvardsson, 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar