Gothia Krupp (favorit i repris).

Denna text har några år på nacken och den har varit tidigare publicerad på annan plats, men den är lika aktuell varje år vid den här tiden.

Imorse väcktes jag brutalt, kl. 9:36, av vrål och jubel från fotbollsplanen 20 meter från mitt sovrumsfönster. Senare tog jag en promenad nere i centrum. Överallt kryllar det av grupper av ungdomar i likadana träningsoveraller. Lika inom laget alltså, inte lika alla andra lags träningsoveraller, men det fattar ni väl själva? I täten av varje träningsoverallsskock vandrar en eller två förvirrade ledare, som fånstirrar på en karta, för att lista ut varifrån de kommer och vart de är på väg. Inte sällan blir man stoppad av vilsekomna ungdomar (i träningsoverall) som på knagglig engelska frågar om vägen dit eller dit. De i träningsoverall som inte är vilsekomna brukar se väldigt glada och uppspelta ut. Allra gladast brukar de se ut som inte alls kommer från Långbortistan eller Tjotaheiti, utan från någon liten by i nordligaste Norrland eller mörkaste Småland. De stirrar omkring sig, med tefatsstora ögon och strålar med hela ansiktet.

Jag kan förstå att en storstad som Göteborg är fascinerande om man är 12 år och bor i Blähmåla eller Kräkhåla, där årets höjdpunkt är när de avtäcker årets julskyltning på Domus. Själv växte jag inte upp i en liten håla, utan i en stor håla som heter Lerum. För mig var det fest när vi åkte till Göteborg, eller ”Stan” som vi alltid sa. Göteborg var den stora exotiska och lockande storstaden, som kändes som en annan värld, trots att den bara låg 18 km hemifrån. Så visst förstår jag ungdomarna från Blähmåla och Kräkhåla, när de blir extatiska över alla skivaffärer och sportaffärer. För att inte tala om Liseberg! Vad är väl julskyltningen hos Domus mot bergochdalbanan Balder? Själv längtar jag redan tills Gothia Cup tar slut, så man kan gå i lugn och ro på gatorna igen och får sova ut på morgonen.

© Per Arne Edvardsson, 2009