ESC var bättre förr!

Ingen har väl kunnat undgå att den årliga europeiska musikaliska freakshowen gick av stapeln i lördags? Ni som eventuellt följer min blogg kanske nu börjar tro att jag är en riktig bakåtsträvare, för i mitt förra blogginlägg skrev jag att ishockey-VM var bättre förr och nu påstår jag att Eurovision Song Contest var bättre förr. På vilket sätt var det bättre förr, undrar kanske den vetgirige läsaren/läsarinnan? Jo; nedan följer en utläggning.

Jag har sett samtliga ESC på TV sedan 1974. Närmare bestämt 6 april 1974, det mest betydelsefulla datumet i Sveriges moderna musikhistoria. Denna dag nådde Björn Skifs och Blåblus (eller Blue Swede, som de hette på engelska) förstaplatsen på USA-listan med Hooked on a feeling, men det var egentligen bara en liten parentes i pophistorieböckerna jämfört med det som hände den kvällen i Brighton. Den första gången jag såg på spektaklet ESC så bevistade jag alltså ett stycke pophistoria, eftersom ABBA blev världsberömda över en natt. Fast då kunde naturligtvis ingen ana att ABBA trettiosex år senare skulle vara större än någonsin, men det får vi återkomma till i en senare blogg. Jag har en viss förmåga att avvika från ämnet, märker jag.

Vad var bättre förr i ESC? Jo: först och främst hade man en levande orkester. Om vi bortser i de charmiga dirigentpresentationerna som alltid föregick varje ny låt, så hade framförallt orkestern en betydelse genom att den sållade agnarna från vetet. Vem som helst med en någorlunda skaplig röst klarar att sjunga till färdiginspelad musik, men det kräver betydligt mer rutin för att klara att sjunga till en levande orkester. Då krävs det tajming och lyhördhet för att det ska fungera.

Nästa sak som var bättre förr var att varje land hade en jury som fick lyssna på bidragen i förväg och sedan avlämna sina röster. Procedurerna varierade lite från år till år, men under många år fick jurygrupperna inte lov att SE framträdandena, eftersom de då skulle kunna påverkas av det visuella intrycket. Det var ju låtarna som tävlade, inte artisterna och inte scenshowerna. Idag, med telefonröstningen, så har det tyvärr blivit så att folk i gemen röstar mer på vad de SER än på vad de HÖR. Ju mer spektakulärt desto bättre. Ryssland hade med världsmästaren i konståkning på scenen 2008, som fick göra piruetter på något slags plast-is. Norge, förra året, körde med dansare som gjorde kullerbyttor och sparkade ner en hatt från ett mikrofonstativ. fast det finns ju en gräns för vad folk står ut med. Tack och lov gick ju Vitryssland lite väl långt, när sångerskorna fällde ut sina fjärilsvingar. Inte ens de mest kitschälskande schlagerbögarna gick på det felriktade publikfrieriet.

Den tredje och sista saken som var roligare förr, är att det var ett mer hanterligt format.
När ABBA vann 1974 så deltog fjorton länder i tävlingen. I år deltog sammanlagt 39 länder!
Det blir helt enkelt för mycket. Ingen orkar ta in så många halvtaskiga låtar. Å andra sidan är det självklart att HELA Europa ska få vara med. Förr var det ju endast Västeuropa och Israel.

Jag får nog återkomma till detta ämne någon mer gång, för ESC är nästan lika kul att skriva om som kungahuset.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Hockey-VM var bättre förr!

Fotot nedan är från ishockey-VM 1969. Den svenske spelaren är Ulf Sterner, en av Sveriges största ishockeyspelare genom tiderna. Den sovjetiske målvakten i den osannolika masken heter Viktor Zinger och var förstemålvakt i endast denna turnering, vilket förmodligen berodde på att han hade oturen att dyka upp i skarven mellan legenden Konovalenko och den ännu större legenden Tretjak. En annan reflektion jag gör när jag tittar på fotot är att Sovjet av någon underlig anledning är iförda sina vita bortatröjor. Med tanke på att matchen sändes i svartvitt så måste TV-tittarna ha haft svårt att skilja lagen åt. Men det var inte detta jag skulle tala om, för att citera Evert Taube.

Årets ishockey-VM har känts tämligen avslaget, främst p.g.a. att de flesta deltagande landslag har fått så många återbud från sina toppspelare att de närmast ställer upp med sina C-lag. Så var det aldrig förr. När jag växte upp, på 70-80-talen var det aldrig någon som tackade nej till VM i ishockey, om han inte var skadad eller sjuk. Den nämnde Ulf Sterner var Sveriges första NHL-proffs. Innan kalenderbitarna hör av sig så bör jag meddela att jag visst har hört talas om Gus Forslund, som spelade för Ottawa Senators i NHL 1932-33. Forslund, som var bortglömd av alla tills någon journalist hittade hans namn 2002, emigrerade dock till Nordamerika som ettåring och fick sålunda hela sin ishockeyfostran där. Därför kommer jag fortsätta att hävda att Ulf Sterner var förste svensken i NHL. Han spelade först en säsong i olika farmarligor, för att skolas in i den transatlantiska hockeyn, men imponerade tillräckligt för att få debutera i New York Rangers 1965. Det blev dock endast en handfull NHL-matcher för Sterner innan han valde att resa hem till Sverige. På den tiden höll Internationella Ishockeyförbundet stenhårt på de redan då föråldrade amatörreglerna, så Sterner var tvungen att skriva på ett dokument där han officiellt förklarades som amatör igen. Annars hade han inte fått spela i landslaget.

VM har nog aldrig varit större i Sverige än 1969-70. En bidragande orsak till det är att VM-turneringen arrangerades i Stockholm, två år i rad. 1969 skulle turneringen ha ägt rum i Tjeckoslovakien, men måste flyttas p.g.a. det instabila politiska läget där. 1970 skulle VM ha arrangerats i Kanada, men där hoppade man av eftersom Internationella Ishockeyförbundet vägrade gå med på kanadensarnas krav att få använda proffs i landslaget. Detta var ju ett oerhört hyckleri, eftersom det sovjetiska landslaget bestod av spelare som samtliga var statligt avlönade heltidsproffs. Eller som Ulf Sterner sa, i en intervju för några år sedan:
”De tränade ihop elva månader om året och den tolfte åkte de på semester ihop!”

Det är inte konstigt att Sovjet var nästan oslagbara under storhetsperioden 1963-90. Bl.a. spelade Sovjet femtio matcher mot Sverige i följd, 1977-87, utan att Tre Kronor lyckades vinna. Under den perioden blev det två oavgjorda matcher och fyrtioåtta förluster för Sverige. Ofta var det dessutom rena förnedringar som i VM-finalen i Göteborg 1981. Den klassiska uppvisningen slutade 13-1. Senare på året vann Sovjet, med i stort sett samma laguppställning, finalen i Canada Cup mot värdnationen med 8-1. Frågan är om inte Sovjets landslag av årgång 1981 är det bästa landslag som existerat?

Men…nu kom jag från ämnet igen. Det jag skulle skriva om är att förr var man stolt över att sätta på sig Tre Kronors tröja. Att spela i landslaget var alla unga killars stora dröm. Nu drömmer de istället om att tjäna stora pengar i NHL och VM ses enbart som ett forum för att visa upp sig för NHL-scouterna. Jag säger inte att det var bättre förr, men ishockey-VM var definitivt bättre förr!

© Per Arne Edvardsson, 2010