Ingen har väl kunnat undgå att den årliga europeiska musikaliska freakshowen gick av stapeln i lördags? Ni som eventuellt följer min blogg kanske nu börjar tro att jag är en riktig bakåtsträvare, för i mitt förra blogginlägg skrev jag att ishockey-VM var bättre förr och nu påstår jag att Eurovision Song Contest var bättre förr. På vilket sätt var det bättre förr, undrar kanske den vetgirige läsaren/läsarinnan? Jo; nedan följer en utläggning.
Jag har sett samtliga ESC på TV sedan 1974. Närmare bestämt 6 april 1974, det mest betydelsefulla datumet i Sveriges moderna musikhistoria. Denna dag nådde Björn Skifs och Blåblus (eller Blue Swede, som de hette på engelska) förstaplatsen på USA-listan med Hooked on a feeling, men det var egentligen bara en liten parentes i pophistorieböckerna jämfört med det som hände den kvällen i Brighton. Den första gången jag såg på spektaklet ESC så bevistade jag alltså ett stycke pophistoria, eftersom ABBA blev världsberömda över en natt. Fast då kunde naturligtvis ingen ana att ABBA trettiosex år senare skulle vara större än någonsin, men det får vi återkomma till i en senare blogg. Jag har en viss förmåga att avvika från ämnet, märker jag.
Vad var bättre förr i ESC? Jo: först och främst hade man en levande orkester. Om vi bortser i de charmiga dirigentpresentationerna som alltid föregick varje ny låt, så hade framförallt orkestern en betydelse genom att den sållade agnarna från vetet. Vem som helst med en någorlunda skaplig röst klarar att sjunga till färdiginspelad musik, men det kräver betydligt mer rutin för att klara att sjunga till en levande orkester. Då krävs det tajming och lyhördhet för att det ska fungera.
Nästa sak som var bättre förr var att varje land hade en jury som fick lyssna på bidragen i förväg och sedan avlämna sina röster. Procedurerna varierade lite från år till år, men under många år fick jurygrupperna inte lov att SE framträdandena, eftersom de då skulle kunna påverkas av det visuella intrycket. Det var ju låtarna som tävlade, inte artisterna och inte scenshowerna. Idag, med telefonröstningen, så har det tyvärr blivit så att folk i gemen röstar mer på vad de SER än på vad de HÖR. Ju mer spektakulärt desto bättre. Ryssland hade med världsmästaren i konståkning på scenen 2008, som fick göra piruetter på något slags plast-is. Norge, förra året, körde med dansare som gjorde kullerbyttor och sparkade ner en hatt från ett mikrofonstativ. fast det finns ju en gräns för vad folk står ut med. Tack och lov gick ju Vitryssland lite väl långt, när sångerskorna fällde ut sina fjärilsvingar. Inte ens de mest kitschälskande schlagerbögarna gick på det felriktade publikfrieriet.
Den tredje och sista saken som var roligare förr, är att det var ett mer hanterligt format.
När ABBA vann 1974 så deltog fjorton länder i tävlingen. I år deltog sammanlagt 39 länder!
Det blir helt enkelt för mycket. Ingen orkar ta in så många halvtaskiga låtar. Å andra sidan är det självklart att HELA Europa ska få vara med. Förr var det ju endast Västeuropa och Israel.
Jag får nog återkomma till detta ämne någon mer gång, för ESC är nästan lika kul att skriva om som kungahuset.
© Per Arne Edvardsson, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar