fredag 16 januari 2009

Grattis Tintin - 80 år!


I dagarna fyller Tintin 80 år! Alla som känner mig vet att jag är hängiven Tintinfantast.
Vad är det då som är så speciellt med Tintin, som har gjort att serien fortfarande läses av nya generationer?

För det första så finns det få litterära verk som skildrar 1900-talet så bra som Tintin. Det är naturligtvis en viktig anledning till klassikerstatusen. Om man vill veta hur det var att leva i Europa 1929-76 så är få verk en bättre ingång än Tintin. Det förekommer väldigt mycket av nutidshistoria och aktuell politik i Tintin, så därför kan man alltså studera olika tidsperioder genom att läsa Tintinalbumen i kronologisk ordning.

I och med nyöversättningen av Björn Wahlberg så har äntligen Tintinalbumen givits ut i Sverige i rätt ordning. Vi som upptäckte Tintin på 70-80-talen blev ganska förvirrade om vi läste albumen i nummerordning, eftersom de, av någon anledning, gavs ut huller om buller. Det är förståeligt att man när Tintin på allvar lanserades i Sverige i början av 60-talet valde att inte inleda med att ge ut de tidigaste albumen, eftersom dessa är såpass primitiva till såväl teckningar som manus att de knappast kan ses som representativa för det stora litterära verket Tintin. Det är okej att de valde att inleda med albumet Den mystiska stjärnan, eftersom det albumet kan ses som inledningen av Tintins gyllene epok, inte minst genom att det är det första album där Kapten Haddock etableras som en huvudperson. Däremot blir man förvirrad av att Tintin i nästa album, Kung Ottokars spira, plötsligt bara har Milou som följeslagare.

I de första albumen var Tintin ensam huvudperson och hans enda följeslagare var den mänskliga hunden Milou. Sedan introducerades de övriga huvudkaraktärerna pö om pö genom åren. Dupondtarna dök upp redan i Faraos Cigarrer (1932). Nu kanske vän av ordning påpekar att de förekommer på första sidan till Tintin i Kongo (1930), men då bör tilläggas att de inte existerade i den ursprungliga svartvita versionen av äventyret, utan lades till när den färglagda och delvis omtecknade versionen gjordes på 40-talet. Kapten Haddock gjorde en dramatisk entré i Tintins liv i Krabban med guldklorna (1941), men var då enbart en patetisk försupen människospillra som var mer till besvär än hjälp för hjälten Tintin. De sista två viktiga hörnstenarna i Tintinvärlden, Professor Kalkyl och slottet Moulinsart, introducerades 1942 i dubbeläventyret Enhörningens hemlighet/ Rackham den Rödes skatt.

Förutom ”seriefamiljen” (Tintin, Haddock, Kalkyl och Dupondtarna) så förekommer några andra ständigt återkommande karaktärer.
Den mest minnesvärda är operadivan Bianca Castafiore, som ständigt släpar med sig sina två kuvade ”slavar” ackompanjatören Igor Wagner och påkläderskan Irma. Enligt vissa tidningsartiklar ska hon ha varit inspirerad av Maria Callas, men det kan vi avfärda eftersom Castafiore debuterade i Tintin redan 1938, i Kung Ottokars spira, och då var Maria Callas endast 15 år ung och hade inte inlett sin framgångsrika karriär.

En annan viktig karaktär är Serafim Svensson. Hergé själv påpekade att Serafim Svensson är den mest realistiska karaktären i hela Tintins värld. Alla känner, eller har träffat, någon som han. En person som totalt saknar självdistans eller självkännedom och retar gallfeber på alla i sin omgivning. Att han dessutom försöker sälja försäkringar till alla gör honom naturligtvis extra irriterande.

Naturligtvis måste vi även komma in på Tintins motståndare. I början av Tintins karriär konfronterades han ofta med ärkeskurken Rastapopoulos. Det intressanta med den karaktären är att när han först dök upp lurade han i Tintin och seriens läsare att han stod på det godas sida. I Faraos cigarrer tror Tintin hela tiden att Rastapopoulos har goda avsikter, medan läsaren får veta att han har en skum agenda. Tintin själv upptäcker detta först i slutet av Blå Lotus, som är en direkt fortsättning på Faraos cigarrer. Rastapopoulos fortsätter sedan att gäcka Tintin i flera decennier, men den sista gången han uppträder på arenan, i Plan 714 till Sydney (1968), framställs han som en tämligen patetisk operettskurk. Detta illustrerar väl Hergés senare produktion, då han alltmer gick ifrån den klassiska uppdelningen av karaktärerna i goda och onda. I nämnda album förekommer en karaktär som Lazlo Carreidas, som befinner sig på de godas sida i äventyret, men i själva verket är en genomrutten skurk. I ett mycket minnesvärt avsnitt har både Carreidas och Rastapopoulos fått i sig sanningsserum och försöker överträffa varandra i att berätta om sin skurkaktighet och falskhet.

En mer realistisk skurkkaraktär är Dr Müller, som dyker upp under en massa olika alias, i olika sammanhang. Han är mer som en legosoldat som saknar lojaliteter och väljer den sida som gynnar hans intressen eller den som betalar bäst.

Vi får inte glömma General Alcazar, som är svår att placera på skalan god-ond. I det sista fullbordade Tintinalbumet, Tintin hos gerillan (1976), hjälper Tintin och Haddock honom att genomföra en statskupp, men det är enbart för att kunna rädda Dupondtarna (som hotas av arkebusering) och Castafiore (med Wagner och Irma) som satts i fängelse. På äventyrets sista sida ser man hur tydligt Hergé visar att det enbart var en simpel statskupp och ingen revolution. Folket i det fiktiva sydamerikanska landet San Theodoros lever lika fattigt och eländigt oavsett om General Tapioca eller general Alcazar styr över dem. Det är så långt ifrån revolutionsromantik som man kan komma.

Det mest fascinerande med Tintin är att Hergé bygger upp en hel komplett parallellvärld och är konsekvent. Många andra serieskapare har hittat på fiktiva länder, men även en mästare i sitt slag som Carl Barks hittar oftast på engångsländer som han använder EN gång. Hergé ritar sin egen världskarta där Syldavien och Bordurien blir länder med en statschef, en huvudstad och en historia. I fallet Syldavien tilldelas landet t.o.m. sitt eget språk, vilket det har skrivits avhandlingar om. Se HÄR!

I Tintins värld finns även återkommande varumärken som tvättmedlet Brol och framförallt Haddocks favoritwhisky Loch Lomond. Dessutom har vi naturligtvis skvallerblaskan Paris Flash och dess italienska konkurrent Tempo di Roma.
Förutsättningen för att hålla ihop detta universum är naturligtvis att Tintin var och är EN mans verk. Visserligen hade Hergé (eller George Rémi, som var hans verkliga namn) många medarbetare, men han stod själv för huvudarbetet. Han skrev manus, tecknade alla figurer och skissade upp bakgrunderna. Medarbetarnas jobb var att fixa till bakgrunder och att färglägga. Han hade även anställda tecknare som var experter på att teckna bilar och flygplan.Detta var aldrig något som Hergé försökte mörka, utan han sa själv att han såg sig som en filmregissör och namnen på hans medarbetare var aldrig hemliga. Till skillnad från i Disneys värld där man fram tills för några år sedan försökte upprätthålla illusionen att Walt Disney själv tecknade alla serier, trots att han avled redan 1966 och hade slutat att teckna själv redan vid Musse Piggs födelse 1928.

Hergé var länge sjuk i skelettcancer, innan han avled 1983. Den långa sjukdomsperioden gav honom tid att fatta ett viktigt beslut. Han skrev i sitt testamente att ingen annan ska få teckna serier om och med Tintin. I den tecknade seriens historia har det ju annars varit snarare regel än undantag att en ny tecknare tar över en framgångsrik serie, när den gamle tecknaren dör eller går i pension. Det hedrar verkligen Hergé att han fattade detta beslut. Annars hade vi säkert fått se Tintin i nytecknade album, där han jagade Bin Ladin-liknande terrorister eller Internetbedragare. Tintin är en produkt av 1900-talet, precis som Sherlock Holmes är en produkt av det sena 1800-talet. Båda ska stanna i sin tid. Det är så de får ett evigt liv.Tintin har ibland anklagats för att vara rasistisk, men det får jag återkomma till en annan gång, eftersom det kräver en längre utläggning. Det handlar just om det; att Tintin är ett barn av sin tid.


© Per Arne Edvardsson, 2009

Inga kommentarer: