Kennedy och Lincoln

Det är i dagarna femtio år sedan John F Kennedy mördades, vilket väl knappast har undgått någon. Detta gör mig föranledd att redogöra för några av de många likheterna mellan Kennedy och Abraham Lincoln. Detta är inte på något sätt vetenskapligt, utan liknande slumpmässiga likheter skulle säkert gå att hitta mellan andra berömda personer. Det handlar alltså bara om en ren slump och är inte på något sätt övernaturligt.

1. Lincoln blev invald i Representanthuset 1846, Kennedy 1946.

2. Lincoln blev vald till President 1860, Kennedy 1960.

3. Båda blev skjutna i huvudet, medan respektive fru satt bredvid.

4. Lincoln sköts när han befann sig på The Ford Theatre, Kennedy när han färdades i en Ford Lincoln.

5. John Wilkes Booth sköt Lincoln på en teater och greps i ett magasin. Lee Harvey Oswald sköt Kennedy från ett magasin och greps på en teater (biograf).

6. John Wilkes Booth föddes 1839, Lee Harvey Oswald 1939.

7. Båda presidenterna efterträddes av Vicepresidenten, som i båda fallen hette Johnson.

8. Andrew Johnson föddes 1808, Lyndon B Johnson föddes 1908.

9. Lincolns sekreterare hette Kennedy och Kennedys sekreterare hette Lincoln.

10. Andrew Johnson och Lyndon B Johnson avgick som presidenter 1869 respektive 1969 och deras efterträdare hade båda en mor som hette Hannah.

Där var bara några av de mest kända likheterna, men den som vill googla kommer garanterat att hitta fler.
Detta är, som sagt var, ren kuriosa och varken vetenskap eller övernaturliga fenomen.

© Per Arne Edvardsson, 2013

Brynäs var ännu bättre förr!

Ishockey-VM slutade ju inte så roligt för Tre Kronor i år, men jag tröstar mig med att SM slutade desto roligare. Trots att jag är göteborgare har jag nämligen alltid hållit på Brynäs, som ju tog sitt 13:e SM-guld nyligen. Varför håller man på ett lag från Gävle, när man bor i Göteborg? Anledningen är enkel. När jag började titta på ishockey, i början av 70-talet, bestod halva Tre Kronor av spelare från Brynäs. Utöver detta så vann Brynäs SM nästan varje år. Under perioden 1964-77 vann Brynäs nio SM-guld och det tionde kom 1980. Sedan följde en mörk och tung period, tills det åter ljusnade med ett oväntat SM-guld 1993 och ett ännu mer oväntat 1999.

På fotot, från 60-talet, syns fyra av de främsta spelarna under storhetstiden. Det är fr.v: Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson, Håkan Wickberg, Tord Lundström och Lennart ”Tigern” Johansson.

Hur kunde Brynäs dominera så totalt under så många år? Det finns naturligtvis flera förklaringar. En är att de var bland de första klubbarna i Sverige som sköttes på ett modernt professionellt sätt, i en tid då amatörhyckleriet regerade inom idrotten. Man hade smarta ledare som vågade bege sig utanför Gävle för att söka talanger. I Kiruna fann man såväl den största Brynäslegenden Tord Lundström som Stig Salming och hans lillebror Börje. Den sistnämnde är ju, som bekant, en av de största svenska ishockeylegenderna. Både här och internationellt. Långt uppe i norr fann man Lars-Göran Nilsson, ”Virvelvinden från Vuollerim”. Annars hämtade man kärntruppen i laget från Gävle med omnejd. I Ockelbo hittade man den trygge backen Stig Östling, så långt innan en viss Westling gjorde den lilla orten berömd fanns det en berömd Östling där. Ett verkligt genidrag var att värva den unge tränaren Tommy Sandlin, som bl.a. införde begreppet ”försäsongsträning” i svensk ishockey. De andra lagens spelare fick hålla sig i form bäst de ville under sommaren, medan Brynäs tränade året runt. Det ledde till att de körde över motståndarna när serien startade på hösten. Snart tog alla elitklubbar efter Brynäs och började träna året runt .

Den främsta anledningen till att Brynäs verkliga storhetstid kunde vara i tretton år var naturligtvis att proffsflykten till NHL inte kom igång på allvar förrän i mitten av 70-talet. Eftersom Brynäs var Sveriges bästa lag så var heller ingen spelare villig att byta klubb. Man vill ju stanna i ett vinnande lag. Påfallande många av Brynäs stjärnor under storhetstiden stannade kvar i klubben i bortåt femton säsonger, vilket ju i princip aldrig sker idag. Jag skulle dock aldrig säga att det var bättre förr. Det var bara annorlunda förr.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Sverige mest berömda röst?

Som ni kanske har förstått, så är jag intresserad av nutidshistoria. Jag har nyligen läst en mycket fascinerande bok som verkligen är ett stycke nutidshistoria, samt teknikhistoria och inte minst mediahistoria. Det handlar om boken På min våglängd av radiolegenden Sven Jerring. Det är inte någon egentlig självbiografi, eftersom han berättar ytterst lite om sig själv och sitt liv, men desto mer om radions historia i Sverige. Boken kom ut 1944 och det är säkert ingen slump, eftersom Sveriges Radio (eller Radiotjänst som det hette på den tiden) skulle fira tjugoårsjubileum 1945. Jag fann boken av en slump på Tradera och eftersom ingen annan bjöd på den fick jag den till fyndpriset 15 kr.

Jag går ofta på antikvariat och en av de charmiga sakerna med begagnade böcker är att man ibland kan hitta spår från den förre ägaren i dem. På försättsbladet till denna bok fann jag den handskrivna texten: ”Till Arvid från Karl Gunnar och Harald, Julafton 1944”.
Man blir naturligtvis nyfiken på vilka dessa personer var och vilken typ av relation de hade till varandra. Eftersom det inte står några efternamn så lär jag aldrig få reda på det. Personen som jag köpte boken av hette inte heller Arvid, så han var sålunda inte bokens ursprunglige ägare.
En inte alltför vågad gissning är att han är en ättling till denne Arvid. Kanske hans son eller barnbarn. Men nu kom jag från ämnet. Jag skulle ju tala om Sven Jerring!

Trots att Sven Jerring gick ur tiden 1979 och då var sedan länge pensionerad, så har han fortfarande en av Sveriges mest berömda röster. Hans gamla radioreferat spelas ständigt upp på nytt, inte minst i idrottsdokumentärer. Vem har inte hört snuttar av hans referat av fotbollsmatchen Sverige-Japan i OS 1936; ”Japaner, japaner, japaner!” eller hans referat från alla Gunder Häggs världsrekordslopp;
”Det är det gamla vanliga på fredagarna – nytt världsrekord!”

I de gamla referaten ger Sven Jerring ett ganska torrt intryck, så jag förvånades över hans humor när jag läste hans bok. Torrheten beror nog på att man förr skulle vara korrekt när man talade i radio. Det var inget utrymme för skämt där. Han berättar bl.a. mycket roande om hur svårt det kunde vara att intervjua Vasaloppssegrare. De flesta sa bara ”Ja” eller ”Nä” och Jerring skriver själv: ” "Hm” var en omtyckt replik".
Sven Jerrings mest berömda inslag i radiohistorien var Barnens brevlåda, som lär vara det mest långlivade radioprogrammet med samma programledare i hela världen. Jerring ledde nämnda program 1925-72. Jag har ett svagt minne av att jag lyssnade på det när jag var riktigt liten, men det kan vara hörsägen (förlåt ordvitsen). Han berättar i sin bok mycket om detta program., såväl roliga episoder (om barn som sjungit olämpliga visor) som sorgliga (om döende barn som skrivit till honom). Det ska påpekas att Barnens brevlåda alltid sändes direkt och då förekom det att barnen sjöng en helt annan låt än på repetitionen. Det blev en smärre lyssnarstorm när en liten flicka sjöng Evert Taubes Flickan i Havanna. Idag hade nog ingen reagerat på det, men i början av 40-talet ansågs det som en ytterst oanständig visa.

Det var förövrigt så att alla radioprogram och alla inslag i radioprogram var direktsända fram till början av 30-talet. Det var först då som man fick möjlighet att spela in inslag och reportage att sända i efterhand. Man spelade dels in på grammofonskivor och dels på stålband. Stålbandspelarna, där man alltså spelade in på en sorts ståltråd, var så stora och klumpiga att de inte gick att bära med sig. Däremot var grammofoninspelningsutrustningen portabel och Radiotjänst lät specialbygga en Volvo med inspelningsapparatur, som man sedan använde till tusentals reportageresor, inte bara i Sverige utan i hela Europa och t.o.m. på en resa till USA.
Vid Sven Jerrings reportageresa i USA väckte denna svenska inspelningsbil mycket stor uppmärksamhet. Ingen hade sett något liknande (inte ens de amerikanska radiokollegorna) och knappast någon i USA hade i slutet av 30-talet sett en bil av märket Volvo! När man idag läser Jerrings berättelser från USA-resan hajar man till en smula när han pratar om svarta personer och kallar dem ”niggrer”, men det var uppenbarligen ett godkänt ord 1944. Det ska tilläggas att det framstår med all önskvärd tydlighet att Sven Jerring definitivt inte var någon rasist, utan en stor humanist och pacifist. Han skriver mycket om det pågående kriget. Då boken skrevs var det säkert att kriget snart skulle ta slut, men ingen kunde ju veta hur länge till det skulle pågå eller vilken värld som väntade efter krigsslutet.

© Per Arne Edvardsson, 2009