Förälskad i Göteborg

Kärlekar kommer och kärlekar går. Det vet jag bättre än de flesta. En kärlek som dock aldrig kommer att gå över är min kärlek till Göteborg. Jag minns inte när den började. Kanske redan i det ögonblick då jag föddes i staden i fråga.

Under tjugoett års tid var det en kärlek på distans. Jag flyttade nämligen till Lerum 1972 och blev kvar där tills 1993. Under denna tid var Göteborg den lockande storstaden i fjärran, knappt två mil bort och bara 13 minuters tågresa bort. Naturligtvis var jag ofta i Göteborg, men det var först när jag flyttat till Göteborg som jag på allvar lärde känna staden. Jag trodde att jag kände Göteborg, men insåg snabbt att jag bara kände till Avenyn, Kungsgatan och ”Femman”. Sålunda bestämde jag mig för att utforska centrum. Min första sommar tillbaka i Göteborg var jag ute och gick varje dag och utforskade varenda gata och gränd i centrum.

Fram tills 2000 bodde jag i förorten Kortedala. För att vara en förort är det en fin stadsdel. Den började byggas redan i början av 50-talet, före Miljonprogrammets dagar, och slapp sålunda den människofientliga arkitektur som präglar 60-70-talens förorter som Bergsjön, Hammarkullen och Biskopsgården. Visst finns det några höghus i Kortedala, men de är ganska få och har en betydligt mer smakfull design än betongkolosserna i miljonprogrammets bostadsområden. När jag i början av detta sekels första sommar flyttade till stadsdelen Lunden, så kom jag betydligt närmare centrum och min kärlek till Göteborg bara växte.

Vad är det då som är så speciellt med Göteborg? De flesta brukar säga att charmen med denna stad är att det snarare är en stor småstad än en liten storstad. Det fina med Göteborg är nämligen att centrum är relativt litet till ytan. Alla huvudattraktioner finns inom gångavstånd från centralen. På det sättet skiljer sig Göteborg från Stockholm, för i huvudstaden måste man åka buss eller tunnelbana om man ska någonstans. Allting ligger utspritt där, åt alla håll. Från mitt hem är tar det ca 10 minuter att gå till Ullevi, en kvart att gå till Scandinavium och ungefär lika lång tid att gå till Liseberg. Till centralen går man på 20 minuter (om man går snabbt) och det tar lika lång tid att gå till Avenyn. Jag sparar alltså mycket pengar, eftersom jag slipper åka kollektivt i onödan. Fotot här intill har jag tagit från berget som jag bor på.

Jag har aldrig bott i någon liten ort eller småstad där alla känner alla, men tycker att det är skönt med anonymiteten i en storstad. Jag känner inte mina grannar och de känner inte mig. En del kan tycka att det är hemskt med den typen av alienation, men mig passar det bra. Jag har bott i samma hyreshus i nio år och känner igen de flesta i mitt hus, eftersom det inte är så stor omflyttning i detta lugna område. Det är dock bara en som jag ibland byter några ord med i tvättstugan. Henne lärde jag känna på en datakurs för åtta år sedan och av en slump kom vi på att vi bodde i samma hus. Förutom henne är det 2-3 personer i mitt hus som jag hejar på, om jag möter dem utanför huset. Samtliga är personer som har bott i huset lika länge som jag, eller längre. Naturligtvis hälsar jag också på dem som bor i min trappuppgång, om vi möts i trappan. Han som bor mittemot mig är trummis i ett rockband. Han och jag skulle säkert ha mycket gemensamt, men hur skulle man i så fall ta kontakt med honom? Det var lättare när man var 7 år, för då frågade man bara: ”Ska vi leka?”

Nu kom jag, som vanligt, ifrån ämnet. Jag får återkomma till min kärlek till Göteborg någon mer gång.


© Per Arne Edvardsson, 2009