Idag är det exakt femtio år sedan Buddy Holly förolyckades i en flygolycka. Jag är generellt emot dyrkande av artister som har dött unga. Speciellt i de fall när de enbart är ihågkomna för att ha dött unga. När det gäller Buddy Holly så råder det dock ingen tvekan om att han har en mycket viktig plats i rock och popmusikens historia. Som den musikvetare jag är ska jag försöka gå vetenskapligt tillväga och bena upp exakt vad Buddy Holly tillförde.
För det första har vi sättningen. Många rockhistoriker menar att Buddy Holly and The Crickets var världens första rockband, just genom att de introducerade den idag självklara rocksättningen med trummor, bas, kompgitarr och sologitarr. Det var inte alls en självklar sättning inom 50-talsrocken där oftast saxofonen var ett självklart instrument och pianot ofta var det dominerande instrumentet, hos t.ex. Jerry Lee Lewis, Little Richard och Fats Domino. På dessa tre giganters tidiga inspelningar hör man inte många gitarrer, men desto mer blås och piano. Elvis och hans ursprungliga band hade samma sättning som The Crickets, men till skillnad från Buddy Hollys band var Bill Black, Scotty Moore och D.J. Fontana aldrig något mer än Elvis kompmusiker. The Crickets var däremot ett riktigt band. Fyra unga killar som tidigt började spela ihop. Förutom Buddy Holly (sologitarr och sång) bestod bandet av Joe B. Mauldin (ståbas), Jerry Allison (trummor) och Nikki Sullivan (kompgitarr). Den sistnämnde lämnade dock tidigt bandet och de blev en trio. Buddy Holly lärde sig att spela både sologitarr och kompgitarr samtidigt. Detta gav ett unikt gitarrsound som många har försökta efterlikna.
En annan betydelsefull faktor som Buddy Holly tillförde rockhistorien var att han själv skrev huvuddelen av deras repertoar. Idag är det självklart att artister skriver sina egna låtar, men på 50-talet var det mycket sällsynt. På den tiden var det normala att man var antingen artist eller låtskrivare. Låtskrivare som Leiber och Stoller skrev hundratals låtar åt artister som Elvis, men chockerande många människor tror än idag att Elvis skrev sina egna låtar. Elvis skrev inte en enda låt i hela sitt liv! De enda i 50-talshgenerationen som skrev sina egna låtar regelbundet var Chuck Berry och Buddy Holly. Little Richard skrev några av sina hits och Jerry Lee Lewis skrev någon enstaka låt, men Elvis var alltså vad vi idag skulle ha kallat en coverartist. Då är det sagt, en gång för alla.
Den tredje, och inte minst viktiga, företeelsen som Buddy Holly införde var hans experimenterande i inspelningsstudion. Han hade turen att samarbeta med en experimentell musikproducent vid namn Norman Petty. På 50-talet gick det egentligen inte att experimentera i studion, eftersom den tidens inspelningsteknik var så oerhört primitiv. Det var först 1958 som man började spela in i stereo regelbundet. Innan dess var det mono som gällde och eftersom flerkanalstekniken låg några år fram i tiden så kunde man inte göra pålägg i efterhand. Alla inspelningar var alltså i princip liveinspelningar i studion. Detta hindrade inte Buddy Holly och Norman Petty från att experimentera. Lyssna t.ex. på det mycket speciella trumsoundet på klassikern Peggy Sue. Det var en sensation på den tiden och musiker över hela världen diskuterade hur de hade burit sig åt.
Om någon (som inte kan sin rockhistoria) funderar över rubriken, så är den ett citat från Don McLeans klassiker American Pie, i vilken han berättar om hur han som ung pojke delade ut tidningar och läste rubrikerna om att Buddy Holly hade förolyckats:
”I can’t remember if I cried when I read about his widowed bride, but something touched me deep inside, the day the music died.”
© Per Arne Edvardsson, 2009
För det första har vi sättningen. Många rockhistoriker menar att Buddy Holly and The Crickets var världens första rockband, just genom att de introducerade den idag självklara rocksättningen med trummor, bas, kompgitarr och sologitarr. Det var inte alls en självklar sättning inom 50-talsrocken där oftast saxofonen var ett självklart instrument och pianot ofta var det dominerande instrumentet, hos t.ex. Jerry Lee Lewis, Little Richard och Fats Domino. På dessa tre giganters tidiga inspelningar hör man inte många gitarrer, men desto mer blås och piano. Elvis och hans ursprungliga band hade samma sättning som The Crickets, men till skillnad från Buddy Hollys band var Bill Black, Scotty Moore och D.J. Fontana aldrig något mer än Elvis kompmusiker. The Crickets var däremot ett riktigt band. Fyra unga killar som tidigt började spela ihop. Förutom Buddy Holly (sologitarr och sång) bestod bandet av Joe B. Mauldin (ståbas), Jerry Allison (trummor) och Nikki Sullivan (kompgitarr). Den sistnämnde lämnade dock tidigt bandet och de blev en trio. Buddy Holly lärde sig att spela både sologitarr och kompgitarr samtidigt. Detta gav ett unikt gitarrsound som många har försökta efterlikna.
En annan betydelsefull faktor som Buddy Holly tillförde rockhistorien var att han själv skrev huvuddelen av deras repertoar. Idag är det självklart att artister skriver sina egna låtar, men på 50-talet var det mycket sällsynt. På den tiden var det normala att man var antingen artist eller låtskrivare. Låtskrivare som Leiber och Stoller skrev hundratals låtar åt artister som Elvis, men chockerande många människor tror än idag att Elvis skrev sina egna låtar. Elvis skrev inte en enda låt i hela sitt liv! De enda i 50-talshgenerationen som skrev sina egna låtar regelbundet var Chuck Berry och Buddy Holly. Little Richard skrev några av sina hits och Jerry Lee Lewis skrev någon enstaka låt, men Elvis var alltså vad vi idag skulle ha kallat en coverartist. Då är det sagt, en gång för alla.
Den tredje, och inte minst viktiga, företeelsen som Buddy Holly införde var hans experimenterande i inspelningsstudion. Han hade turen att samarbeta med en experimentell musikproducent vid namn Norman Petty. På 50-talet gick det egentligen inte att experimentera i studion, eftersom den tidens inspelningsteknik var så oerhört primitiv. Det var först 1958 som man började spela in i stereo regelbundet. Innan dess var det mono som gällde och eftersom flerkanalstekniken låg några år fram i tiden så kunde man inte göra pålägg i efterhand. Alla inspelningar var alltså i princip liveinspelningar i studion. Detta hindrade inte Buddy Holly och Norman Petty från att experimentera. Lyssna t.ex. på det mycket speciella trumsoundet på klassikern Peggy Sue. Det var en sensation på den tiden och musiker över hela världen diskuterade hur de hade burit sig åt.
Om någon (som inte kan sin rockhistoria) funderar över rubriken, så är den ett citat från Don McLeans klassiker American Pie, i vilken han berättar om hur han som ung pojke delade ut tidningar och läste rubrikerna om att Buddy Holly hade förolyckats:
”I can’t remember if I cried when I read about his widowed bride, but something touched me deep inside, the day the music died.”
© Per Arne Edvardsson, 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar