Författaren Björn Ranelid tycks vara mer i ropet än någonsin. Många irriterar sig på honom, men själv älskar jag den typen av personligheter, som verkligen tar plats och vågar spela rollen av sig själva fullt ut. De är alltför ovanliga idag. Det känns som om det fanns fler Ranelidar förr. Jag tänker på personligheter som Ernst-Hugo Järegård, Georg Rydeberg och den störste av alla Ranelidar; Evert Taube. Kvinnliga Ranelidar tycks vara betydligt mer sällsynta, men ett riktigt praktexemplar var Zarah Leander.
Vad kännetecknar då en äkta Ranelid? Jo, det är en person som är ”Larger than life”, som har en enorm karisma, en säregen personlighet, gott om självironi men en total brist på självdistans. En Ranelid säger att han/hon absolut inte vill framhäva sig själv, men samtidigt kan han/hon inte prata om något annat än sig själv. Där finns dock alltid ett hjärta och en stor personlig charm, vilket skiljer Ranelidarna från andra egocentriker som oftast är tämligen odrägliga typer.
Sammanfattningsvis, så behövs det fler Ranelidar i vår grå trista vardag, för vad man än tycker om dem så lämnar de ingen människa oberörd.
Vad kännetecknar då en äkta Ranelid? Jo, det är en person som är ”Larger than life”, som har en enorm karisma, en säregen personlighet, gott om självironi men en total brist på självdistans. En Ranelid säger att han/hon absolut inte vill framhäva sig själv, men samtidigt kan han/hon inte prata om något annat än sig själv. Där finns dock alltid ett hjärta och en stor personlig charm, vilket skiljer Ranelidarna från andra egocentriker som oftast är tämligen odrägliga typer.
Sammanfattningsvis, så behövs det fler Ranelidar i vår grå trista vardag, för vad man än tycker om dem så lämnar de ingen människa oberörd.
© Per Arne Edvardsson, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar