Ungdomsmusik?

I mitt kök har jag ett gammalt tidningsklipp på väggen. Det är ett foto med Rolling Stones och bildtexten lyder: ”Rocken är seg som en gammal kaktus. Om tjugo år lirar man Rolling Stones på ålderdomshemmet”. Eftersom klippet är från 1982 så är vi ju där nu. Undrar just om det spelas Rolling Stones på dagens äldreboenden? Gubbarna i Rolling Stones har ju själva nått pensionsåldern nu, undantaget ynglingen Ron Wood som har ett par år kvar dit.

Rock ’n’ Roll har ju ända sedan musikgenrens genombrott i mitten av 50-talet ansetts som ungdomsmusik. Länge ansågs att knappast någon över 30 år och definitivt ingen över 40 kunde lira rock. Min musikaliske guru Paul McCartney fick i en intervju i mitten av 70-talet frågan: ”Can you rock in your thirties?” Idag skrattar vi ju åt frågan. Själv hade jag den stora glädjen att se Sir Paul rocka på Ullevi 2004, 62 år ung, och han är ju långt ifrån ensam i sin generation om att ha kvar förmågan. En annan personlig guru är Ray Davies, sångare och låtskrivare i The Kinks, som återfinns på fotot här intill. Honom har jag sett live två gånger under 2000-talet och han är i bättre form än någonsin. På sätt och vis är både Ray och Sir Paul bättre som scenartister nu än de var på 60-talet. Då stod de bara rätt upp och ner på scenen, men nu röjer de ordentligt.
Vissa tycks bli bättre ju äldre de blir.


Jag har tyvärr aldrig haft möjligheten att se Simon and Garfunkel live, men när jag tittar på DVD:n från deras senaste återförening 2004, så tycker jag att de är bättre där än de var vid sin klassiska återföreningskonsert i Central Park 1981. Deras röster är aningen skrovligare idag, men det uppvägs av deras kemi på scenen. Man kan se att det är spänt mellan dem under konserten från 1981, trots att de ler mot varandra och omfamnar varandra. 2004 har de definitivt begravt stridsyxan och kan t.o.m. skämta om att de har grälat i fyrtio år.

En aspekt av det här är ju att det blir allt svårare att revoltera mot föräldragenerationen genom sitt musikval. Själv har jag inga barn, men många i min ålder har barn som har hunnit bli tonåringar. Vi kunde chocka våra föräldrar genom att spela Kiss eller Sweet på högsta volym, men dagens ungdomar kan ju knappast chocka på det viset. Hur revolterar man mot en farsa som går klädd i läder och nitar, har axellångt hår och spelar Iron Maiden hela dagarna? Kanske genom att spela dansbandskivor på högsta volym? Möjligen kan Hiphop fungera, men de tidigaste Hiphoparna har hunnit fylla 40 år, så dagens tonåringar har det inte lätt.

När det gäller pensionärerna musiksmak, så trodde jag förr att man automatiskt började gilla dragspelsmusik när man fyllde 65, men så är det uppenbarligen inte längre. Den genren kommer snart att vara utrotad. Hur otroligt det än låter, så är ju faktiskt Elvis första fans över 70 år nu. I samma takt som de åldras försvinner Kalle Jularbos fans, genom naturlig avgång. Det känns lite sorgligt. I nästa blogg ska jag skriva om den gamla generationens stjärnor, som var hur stora som helst för bara en generation sedan, men nu håller på att falla i total glömska.

© Per Arne Edvardsson, 2008