Alla allmänbildade svenskar känner ju till Stockholms blodbad, som ju är namnet på den händelse år 1520 då Kristian II av Danmark lät avrätta alla svenska motståndare han kunde hitta, men ni känner säkert inte till Göteborgs blodbad.
Det inträffade så sent som i förrgår och den drabbade var jag själv. Jag satt framför datorn och skrev, när det plötsligt kom blod ur min näsa. Det droppade inte lite försiktigt, utan det rann som ur en kran. Min kran! Ursäkta vitsen, men är man göteborgare så är man. Vissa människor drabbas ju ofta av näsblod, men jag hör normalt inte till den skaran. Det händer ibland att jag snyter sönder ett blodkärl i näsan, eftersom jag snyter mig dagligen p.g.a. av kroniska bihålebesvär. Vid dessa tillfällen brukar blodflödet vara ytterst begränsat och kortvarigt, men denna gång började det forsa ur näsan utan att jag snutit mig först. Jag ska bespara er alla bloddrypande detaljer, men efter vad som kändes som en evighet slutade det äntligen blöda.
Ett par timmar senare, då jag utgick från att faran var över, beslutade jag att ta en promenad. När jag hade kommit ca 200 meter hemifrån kände jag hur det började rinna i den ena näsborren och strax föll en bloddroppe ner på trottoaren. Som tur var hade jag ett par pappershanddukar i min ryggsäck som jag kunde trycka mot min kran som åter var vidöppen. Jag var tvungen att vända hemåt i rask takt. Jag tog en liten omväg för att slippa möta alltför många människor, för man känner sig dum när man går med en pappershandduk tryckt mot näsan, med nedblodade händer. Jag klarade mig helskinnad hem, med äran i behåll. Jag hade nytta av min klädsmak, eftersom jag som vanligt bar svarta kläder. Om jag fick några blodstänk på mig så syntes de inte.
Det var historien om den dramatiska händelse, som hädanefter kommer att vara känd som Göteborgs blodbad.
© Per Arne Edvardsson, 2009
Det inträffade så sent som i förrgår och den drabbade var jag själv. Jag satt framför datorn och skrev, när det plötsligt kom blod ur min näsa. Det droppade inte lite försiktigt, utan det rann som ur en kran. Min kran! Ursäkta vitsen, men är man göteborgare så är man. Vissa människor drabbas ju ofta av näsblod, men jag hör normalt inte till den skaran. Det händer ibland att jag snyter sönder ett blodkärl i näsan, eftersom jag snyter mig dagligen p.g.a. av kroniska bihålebesvär. Vid dessa tillfällen brukar blodflödet vara ytterst begränsat och kortvarigt, men denna gång började det forsa ur näsan utan att jag snutit mig först. Jag ska bespara er alla bloddrypande detaljer, men efter vad som kändes som en evighet slutade det äntligen blöda.
Ett par timmar senare, då jag utgick från att faran var över, beslutade jag att ta en promenad. När jag hade kommit ca 200 meter hemifrån kände jag hur det började rinna i den ena näsborren och strax föll en bloddroppe ner på trottoaren. Som tur var hade jag ett par pappershanddukar i min ryggsäck som jag kunde trycka mot min kran som åter var vidöppen. Jag var tvungen att vända hemåt i rask takt. Jag tog en liten omväg för att slippa möta alltför många människor, för man känner sig dum när man går med en pappershandduk tryckt mot näsan, med nedblodade händer. Jag klarade mig helskinnad hem, med äran i behåll. Jag hade nytta av min klädsmak, eftersom jag som vanligt bar svarta kläder. Om jag fick några blodstänk på mig så syntes de inte.
Det var historien om den dramatiska händelse, som hädanefter kommer att vara känd som Göteborgs blodbad.
© Per Arne Edvardsson, 2009
2 kommentarer:
Oj.. det där lät inte som en rolig historia.. Hoppas kranens packningar är fixade nu så det inte rinner så där igen..
Jo, nu är kranen fixad!
Skicka en kommentar