Myten om Stradivarius

Mannen på bilden är instrumentmakaren Antonio Stradivari, som levde 1644-1737, vilket bevisar att inte alla dog unga på 1600-talet. Han är mest berömd för sina violiner, men byggde även andra instrument, däribland gitarrer (varav några finns bevarade). Det lär finnas ca 600 bevarade violiner som han bevisligen byggde, samt några celli. Om någon undrar vad celli är, så är det alltså pluralformen av cello. Där fick ni en ny språklektion!

Jag såg på Kulturnyheterna idag att en forskare har kommit fram till hemligheten bakom Stradivarius violiner. Hemligheten bakom detta berömda instruments magiska klang skulle vara lacken. När musikprofessorn Gunno Klingfors konfronterades med denna uppgift skrattade han och sa:
- Det har jag hört i femtio år!
Han tillade att ingen vet idag hur något av Stradivarius instrument ursprungligen lät, eftersom samtliga av hans instrument som existerar idag har blivit ombyggda mer än en gång. De har försetts med ny hals, nytt stall, andra strängar etc. Han menade att det är en myt, som uppstod på 1800-talet, att Stradivarius violiner är överlägsna alla andra violiner.

Detta antyddes härom året i TV-programmet Musikministeriet, där man lät ett antal musikaliskt kunniga personer lyssna på en violinist som spelade samma stycke på en Stradivarius (värd ca 15 000 000 kr) och på en billig postorderfiol (inköpspris 495 kr). De skulle sedan säga vilken fiol som var vilken. Hälften av experterna gissade fel!
Det stöder min tes att musikern är viktigare än instrumentet, vilket inte bara gäller violiner. Om Eric Clapton spelar ett solo på en billig elplanka, köpt på Hobbex för 500 kr, så låter det garanterat bättre än om en medelmåttig gitarrist spelar på en Gibson Les Paul Goldtop från 1957 (värde ca en halv miljon).

Jag kan tillägga att experterna i Antikrundan har berättat att de varje år får in minst en fiol som är märkt med en etikett där det står "Stradivarius". Då måste de tyvärr upplysa ägaren om att den är tillverkad av en fabrik som massproducerade fioler under det namnet omkring förra sekelskiftet. Värdet är sålunda bara någon hundralapp.

© Per Arne Edvardsson, 2010