Värdelöst vetande Del 1: Varför är svenska längdskidåkare klädda i vitt?

Härmed inleder jag en serie om värdelöst vetande, eftersom det är något som alltid har roat mig. Detta första avsnitt tänkte jag ägna åt ett aktuellt ämne, nämligen längdskidåkning. Säkert har du som läser denna blogg funderat över varför svenska landslaget i längdskidåkning bär (och nästan alltid har burit) vita dräkter. I andra idrottsgrenar brukar ju de som tävlar för Sverige vara klädda i gult och blått. Ofta i form av gul tröja och blå byxor. Så varför vita dräkter i längdskidåkning? Är det för att de ska synas sämre mot snön och därmed lura konkurrenterna? Nej, här kommer förklaringen:
De allra första internationella tävlingarna i längdskidåkning ägde rum 1924 i Chamonix, som en del av det första vinter-OS som hölls. Dessa tävlingar blev ett stort fiasko för Sverige, medan norrmännen vann samtliga medaljer utom en. Finland lyckades knipa ett brons. Nu var det i och för sig så att man endast tävlade på två distanser (18 km och 50 km) och endast män fick tävla, men det var lika fullt ett svenskt fiasko.

Jag tänker inte gå in på varför svenskarna misslyckades, men svenska skidförbundet beslutade att hårdsatsa inför kommande OS, som skulle äga rum i S:t Moritz 1928. Man hade sytt upp mörkblå skiddräkter till svenska landslaget, men ett av de största svenska hoppen, Per-Erik Hedlund (känd som Särna-Hedlund) anlände till tävlingarna iförd en helvit dräkt, som hans klubb hade designat åt honom. Landslagsledningen försökte tvinga honom att byta till den officiella mörkblå dräkten, men han vägrade och till slut lät man honom tävla i sin vita dräkt.
Per-Erik Hedlund skrev svensk idrottshistoria när han 14 februari 1928 vann femmilen i OS i S:t Moritz och därmed blev den förste i en lång rad svenska olympiamästare på skidor. Fotot här visar Särna-Hedlund, på väg mot guldet. För att hedra Särna-Hedlund beslutade man att den svenska landslagdräkten i framtiden skulle vara helvit. Detta höll man på ända fram till det historielösa 70-talet, då bl. a. Sven-Åke Lundbäck tvingades bära en blå dräkt när han vann två VM guld 1978. Något år senare var dock den vita dräkten tillbaka och bortsett från ett par nya historielösa år i början av 2000-talet så har den fått förbli vit. Så, käre/kära läsare/läsarinna: Nästa gång du ser längdskidåkning på TV så kan du imponera på din omgivning genom att säga:

- Om det inte hade varit för Särna-Hedlund så hade svenskarna inte haft vita dräkter!

© Per Arne Edvardsson, 2008

Faktum

Idag när jag var och handlade såg jag honom igen, Faktum-försäljaren. ”Faktum” är alltså de hemlösas tidning i Göteborg och det är en jättebra idé att de hemlösa får sälja denna tidning för 40 kr och får själva behålla hälften av pengarna. Det är bara det att de ger en så dåligt samvete, för man känner att man borde köpa deras tidning.

Problemet är det att min ekonomi inte tillåter att jag köper något som jag inte vill ha för 40 kr. Som student lever man på (eller ofta under) marginalen, så man kan bara inte köpa en tidning bara för att göra en god gärning.Faktum-försäljarna står alltid strategiskt placerade precis vid dörren till ICA, så man kan inte gå en omväg för att slippa dem.
Varje gång jag handlar möter han min blick och säger:
- Faktum! Köp de hemlösas tidning!
Jag vill vara skrika:
- Det skulle jag gärna göra, men i så fall riskerar jag att bli hemlös själv!!!

© Per Arne Edvardsson, 2008

Bra vibrationer

Jag studerar just nu Musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Nu tänkte jag bjuda på ett litet smakprov från vad jag gör på den kursen. En hemuppgift som vi nyligen hade gick ut på att beskriva en musikupplevelse. Jag valde att analysera en av de mest betydelsefulla inspelningarna i populärmusikens historia, nämligen Good Vibrations med Beach Boys, från 1966. Ni kan läsa om låten här: http://en.wikipedia.org/wiki/Good_Vibrations

Om någon, mot förmodan, inte har hört låten så borde den personen skämmas en stund.
När du har skämts färdigt så kan du lyssna här, innan du läser min analys nedan:
http://www.youtube.com/watch?v=Rf5uGPdFnpk


Recension – musikbeskrivning
Av: Per Arne Edvardsson
Beskrivning av Good Vibrations med Beach Boys
Musik: Brian Wilson
Text: Mike Love.

Stycket inleds med Carl Wilsons ensamma solostämma, ackompanjerad av elorgel med mycket eko samt elbas. Sedan accelererar tempot och vi hör trummor som slås an (till synes asymmetriskt) och i bakgrunden kan man urskilja en oboe och flöjter, vilka eventuellt kommer från en mellotron.
När vi når den första refrängen så får vi en ny solosångare i Mike Love, som ackompanjeras av en suggestiv theremin och en aggressivt spelande cello (eller möjligen kontrabas). Trummorna ökar i intensitet och ett antal körstämmor vävs in. Sedan saktar åter tempot in, för den andra versen, där Carl Wilson åter ljuder ensam med samma ackompanjerande instrument som vid inledningen.
Mönstret från föregående vers upprepas, med samma instrumentering och detsamma gäller under den andra refrängen, som dock slutar abrupt. Tempot saktar in och några hastiga ackord från en ensam cembalo ekar och den får snart sällskap av diverse olika lågt mixade instrument. Jag tycker mig höra en saxofon, en theremin och ett basmunspel. En suggestiv kör träder in och leder in på nästa del av sången, där Mike Love åter är solosångare, understödd av en ”wall of sound” av olika slagverk, en cembalo, och en theremin, samt en fyllig kör.

Så saktar åter tempot in och en ensam kyrkorgel spelar mjukt till rytmen från en maracas. Mike Love sjunger först ensam men får sedan sällskap av alltfler stämmor. Rösterna försvinner bort och vi hör plötsligt endast ett munspel en elbas och en maracas. Så exploderar plötsligt låten igen, med körer, intensiva trummor, elbas, cello, theremin och diverse slagverk, tills det hela tonar ut.

Slutligen några ord om texten. Brian Wilsons geni som kompositör och producent har det skrivits mycket om, men Mike Love är definitivt en underskattad textförfattare. Hans text till Good Vibrations är en skicklig pastisch på engelsk romantisk 1800-talspoesi, i stil med Byron eller Wordsworth och den fungerar som en mycket effektiv kontrast till Brian Wilsons avantgardistiska komposition och arrangemang.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Fördoms-TV, som omväxling till förnedrings-TV

Det har ju redan talats en hel del om SVT:s nya satsning Halal-TV och kritiken har inte varit nådig, så jag antar att jag slår in öppna dörrar när jag kritiserar programmet, men det bjuder jag på.
Min främsta kritik mot programmet är att det snarare förstärker svenskars fördomar mot muslimska kvinnor än tvärtom. Bara ett sådant faktum att de har valt tre programledare som samtliga bär huvudduk är en detalj som jag reagerar på. Som en extra ”krydda” tillhör två av programledarna den lilla procent av svenska muslimska kvinnor som inte tar män i hand.
Jag har arbetat inom skolans värld i femton års tid och har träffat minst ett hundratal muslimska kvinnor. Främst från Iran, Irak och Somalia. Av dessa hundratalet muslimska kvinnor bosatta i Sverige bar uppskattningsvis högst 5% huvudduk. Hur många av dessa kvinnor vägrade då att ta mig, som är man, i hand? Svaret är 0!

Jag avstår medvetet från att blanda mig i debatten om handskakandet, utan konstaterar bara att jag personligen aldrig har mött en muslimsk kvinna som vägrat skaka hand med mig.
Nu kanske någon säger att min privata undersökning är ovetenskaplig och det må så vara, men min bestämda uppfattning är att en kvinna som bär huvudduk och vägrar ta män i handen inte på något sätt är representativ för muslimska kvinnor i Sverige. Lika lite som Åsa Waldau i Knutby är representativ för kristna kvinnor i Sverige.
Om SVT med Halal-TV vill öka förståelsen för Islam i allmänhet och muslimska kvinnor i synnerhet, så borde man först och främst ha valt programledare som är representativa för svenska muslimska kvinnor. En av dem kunde ha burit huvudduk och vägrat ta män i handen, men åtminstone en av dem borde vara en sekulariserad muslim, eftersom de utgör en relativt stor grupp av alla muslimer i Sverige. Den tredje programledaren kunde då vara en troende muslimsk kvinna, som dock inte bär huvudduk och inte har något emot att ta män i handen.
Min ovetenskapliga gissning är att 75% av alla muslimska kvinnor i Sverige mest skulle känna igen sig i den sistnämnda programledaren.

Sammanfattningsvis är alltså min tes att Halal-TV är ett utmärkt program att titta på om man vill ha alla sina fördomar om muslimska kvinnor bekräftade och det var väl knappast så SVT tänkte när de kom på programidén?

© Per Arne Edvardsson, 2008

Ännu mer om Möwenpicks syndrom

Det har uttryckts önskemål om att få ännu mer information om Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg), så här följer lite mer fakta.
Ett av de mest typiska Möwenpickdragen är att man aldrig gör något idag som kan skjutas upp till morgondagen. Varför städa idag när man kan städa imorgon, eller i övermorgon, eller nästa vecka…? Ikväll överraskade jag dock mig själv med att göra klart en hemtenta som inte ska vara inlämnad förrän i övermorgon. Men det var ett undantag.Det är värre när man ska göra jobbigare saker, som att skriva brev till myndigheter och dylikt. Sådant skjuter man upp tills det är för sent och sedan skjuter man upp det lite till.

När man har Möwenpicks syndrom så lever man i nuet. Det är oftast en bra egenskap. Man oroar sig inte för framtiden. Fast ibland kan det ju vara nyttigt att oroa sig lite för framtiden, eller åtminstone att vara lite förutseende. En närstående person kallade mig ”struts”, eftersom jag gärna stoppar ner huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Nu bör det dock tilläggas att den delen av strutsars beteende lär vara en gammal myt.

Annars är vi Möwenpickare väldigt organiserade och kontrollerade. Vi äter på bestämda tider och blir griniga om vi inte får dricka te kl 20:00 på kvällen.

© Per Arne Edvardsson, 2008