Jag studerar just nu Musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Nu tänkte jag bjuda på ett litet smakprov från vad jag gör på den kursen. En hemuppgift som vi nyligen hade gick ut på att beskriva en musikupplevelse. Jag valde att analysera en av de mest betydelsefulla inspelningarna i populärmusikens historia, nämligen Good Vibrations med Beach Boys, från 1966. Ni kan läsa om låten här: http://en.wikipedia.org/wiki/Good_Vibrations
Om någon, mot förmodan, inte har hört låten så borde den personen skämmas en stund.
När du har skämts färdigt så kan du lyssna här, innan du läser min analys nedan:
http://www.youtube.com/watch?v=Rf5uGPdFnpk
Recension – musikbeskrivning
Av: Per Arne Edvardsson
Beskrivning av Good Vibrations med Beach Boys
Musik: Brian Wilson
Text: Mike Love.
Stycket inleds med Carl Wilsons ensamma solostämma, ackompanjerad av elorgel med mycket eko samt elbas. Sedan accelererar tempot och vi hör trummor som slås an (till synes asymmetriskt) och i bakgrunden kan man urskilja en oboe och flöjter, vilka eventuellt kommer från en mellotron.
När vi når den första refrängen så får vi en ny solosångare i Mike Love, som ackompanjeras av en suggestiv theremin och en aggressivt spelande cello (eller möjligen kontrabas). Trummorna ökar i intensitet och ett antal körstämmor vävs in. Sedan saktar åter tempot in, för den andra versen, där Carl Wilson åter ljuder ensam med samma ackompanjerande instrument som vid inledningen.
Mönstret från föregående vers upprepas, med samma instrumentering och detsamma gäller under den andra refrängen, som dock slutar abrupt. Tempot saktar in och några hastiga ackord från en ensam cembalo ekar och den får snart sällskap av diverse olika lågt mixade instrument. Jag tycker mig höra en saxofon, en theremin och ett basmunspel. En suggestiv kör träder in och leder in på nästa del av sången, där Mike Love åter är solosångare, understödd av en ”wall of sound” av olika slagverk, en cembalo, och en theremin, samt en fyllig kör.
Så saktar åter tempot in och en ensam kyrkorgel spelar mjukt till rytmen från en maracas. Mike Love sjunger först ensam men får sedan sällskap av alltfler stämmor. Rösterna försvinner bort och vi hör plötsligt endast ett munspel en elbas och en maracas. Så exploderar plötsligt låten igen, med körer, intensiva trummor, elbas, cello, theremin och diverse slagverk, tills det hela tonar ut.
Slutligen några ord om texten. Brian Wilsons geni som kompositör och producent har det skrivits mycket om, men Mike Love är definitivt en underskattad textförfattare. Hans text till Good Vibrations är en skicklig pastisch på engelsk romantisk 1800-talspoesi, i stil med Byron eller Wordsworth och den fungerar som en mycket effektiv kontrast till Brian Wilsons avantgardistiska komposition och arrangemang.
© Per Arne Edvardsson, 2008
Om någon, mot förmodan, inte har hört låten så borde den personen skämmas en stund.
När du har skämts färdigt så kan du lyssna här, innan du läser min analys nedan:
http://www.youtube.com/watch?v=Rf5uGPdFnpk
Recension – musikbeskrivning
Av: Per Arne Edvardsson
Beskrivning av Good Vibrations med Beach Boys
Musik: Brian Wilson
Text: Mike Love.
Stycket inleds med Carl Wilsons ensamma solostämma, ackompanjerad av elorgel med mycket eko samt elbas. Sedan accelererar tempot och vi hör trummor som slås an (till synes asymmetriskt) och i bakgrunden kan man urskilja en oboe och flöjter, vilka eventuellt kommer från en mellotron.
När vi når den första refrängen så får vi en ny solosångare i Mike Love, som ackompanjeras av en suggestiv theremin och en aggressivt spelande cello (eller möjligen kontrabas). Trummorna ökar i intensitet och ett antal körstämmor vävs in. Sedan saktar åter tempot in, för den andra versen, där Carl Wilson åter ljuder ensam med samma ackompanjerande instrument som vid inledningen.
Mönstret från föregående vers upprepas, med samma instrumentering och detsamma gäller under den andra refrängen, som dock slutar abrupt. Tempot saktar in och några hastiga ackord från en ensam cembalo ekar och den får snart sällskap av diverse olika lågt mixade instrument. Jag tycker mig höra en saxofon, en theremin och ett basmunspel. En suggestiv kör träder in och leder in på nästa del av sången, där Mike Love åter är solosångare, understödd av en ”wall of sound” av olika slagverk, en cembalo, och en theremin, samt en fyllig kör.
Så saktar åter tempot in och en ensam kyrkorgel spelar mjukt till rytmen från en maracas. Mike Love sjunger först ensam men får sedan sällskap av alltfler stämmor. Rösterna försvinner bort och vi hör plötsligt endast ett munspel en elbas och en maracas. Så exploderar plötsligt låten igen, med körer, intensiva trummor, elbas, cello, theremin och diverse slagverk, tills det hela tonar ut.
Slutligen några ord om texten. Brian Wilsons geni som kompositör och producent har det skrivits mycket om, men Mike Love är definitivt en underskattad textförfattare. Hans text till Good Vibrations är en skicklig pastisch på engelsk romantisk 1800-talspoesi, i stil med Byron eller Wordsworth och den fungerar som en mycket effektiv kontrast till Brian Wilsons avantgardistiska komposition och arrangemang.
© Per Arne Edvardsson, 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar