Lång och stilig

Det sägs ju att storleken inte har någon betydelse, men om vi pratar om kroppslängd så har den faktiskt en viss betydelse. Vårt samhälle är anpassat för människor av normallängd (ca 160-185 cm). Om man är kortare än 160 cm eller längre än 185 cm så kan man få problem. Själv är jag 195 cm lång och för det mesta har jag inte ont av det. Jag är hellre över normallängd än under, för det anses ju positivt att vara lång i vår del av världen, Man säger ju ”Lång och stilig”. Jag har däremot aldrig hört uttrycket ”Kort och stilig”, utan i så fall säger man ”Kort men stilig”. Som att det går att vara stilig trots att man är kortväxt.

Korta personer är ofta avundsjuka på mig, för att jag når överallt och kan se över människors huvuden vid konserter etc. Kanske det oftast är en fördel att vara lång, men det har sina nackdelar också. Den främsta nackdelen är att få möbler är anpassade för att passa personer av min längd. Soffor och fåtöljer fungerar ju alltid, men stolar och bord funkar sämre. Om jag tvingas sitta länge vid ett bord så får jag snart ont i ryggen och benen, eftersom jag oftast är tvungen att vika in benen under stolen, i en obekväm vinkel, för att få plats. I stort sett alla stolar är för låga för att jag ska kunna sitta bekvämt på dem och borden är naturligtvis anpassade efter den normala stolshöjden, med en ur ergonomisk synvinkel katastrofal sittställning som följd.

Lika illa, eller ofta värre, är det när man reser med kollektivtrafiken. Det underliga är att det inte tycks finnas någon standard när det gäller avstånd mellan stolarna på en buss. I vissa bussar får mina ben plats och i vissa bussar inte. Allra sämst är de gamla 60-talsspårvagnarna i Göteborg (se fotot) som tack och lov är på väg att ersättas av modernare varianter. Där är benutrymmet i vissa vagnar outhärdligt minimalt. Hela spårvagnsresan går åt till att försöka hitta en benställning där benen får plats utan att smärtan i benen och ryggen blir outhärdlig.
I de modernare spårvagnarna är benutrymmet aningen större, men bara såpass stort att man alltid gnuggar knäna mot sätet framför.

Sängar är ett annat problem. De är ofta för korta. Men oftast sover jag i min egen säng som är tillräckligt lång för mig. Den är däremot i smalaste laget de gånger då jag har kvinnligt besök, men det är en helt annan historia och jag lovade ju i min första blogg här att jag inte ska tala om mitt sexliv.

© Per Arne Edvardsson, 2008