Ikväll tittade jag på den första matchen i den oändligt långa Elitserien i ishockey. Det var HV71 som mötte Frölunda. Som göteborgare borde naturligtvis Frölunda vara laget i mitt hjärta, men nu är det så att jag råkar heja på Brynäs. Detta trots att jag hittills aldrig satt min fot i Gävle. Det är dock ett välkänt faktum att man som ishockey- eller fotbollsfantast tar ett speciellt lag till sitt hjärta någon gång i 7-10 årsåldern och det laget är ens lag resten av livet. Man kan vara förälskad i tjugo olika personer i sitt liv, man kan flera gånger byta politisk uppfattning och rösta på olika partier, man kan byta nationalitet och medborgarskap, man kan byta religion och man kan t.o.m. byta kön, men det lag som man håller på när man är 10 år håller man fortfarande på när man är 90. Det bara är så. Säkert finns det någon enstaka person som har bytt lag, men jag har aldrig träffat någon. I så fall handlar det om personer med ett måttligt idrottsintresse.
Egentligen hade jag inte alls tänkt att berätta om mitt förhållande till Brynäs, för det sparar jag till ett annat tillfälle. Jag känner dock att jag är skyldig eventuella läsare att förklara varför Brynäs är Nr 1 för mig och Frölunda bara är Nr 2. (Jodå, alla riktiga ishockeyfantaster har ett andralag också, men det kan vi också återkomma till vid ett annat tillfälle).
Jag blev ishockeyfantast redan vid tre års ålder (om man ska tro min mor). Ishockey-VM gick i Stockholm 1969 och jag satt klistrad vid rutan på den lilla murriga svartvita TV:n. Jag begrep väl inte så mycket av spelet, men blev fängslad ändå. De första åren som ishockeyfantast förstod jag inte att det fanns något som hette ”klubblag”. Jag hade ju bara sett på VM, så jag trodde att Sverige hade ett lag, Sovjet ett, Finland ett o.s.v. När jag var 6-7 år gick det upp för mig att det kryllade av klubblag, men halva Tre Kronor bestod då, i början av 70-talet, av spelare från ett lag som hette Brynäs. De var inte bara Sveriges bästa lag, utan hade även den snyggaste tröjan av alla lag, tyckte jag. Det tycker jag fortfarande förresten.
Men det som jag hade tänkt skriva om är något som var självklart förr, men nu mest är något som hör hemma på museum. Jag talar om begreppet ”klubbkänsla”. Förr var spelarna själva fans till den klubb de representerade och för de flesta var det helt otänkbart att byta klubb. Ikväll fick jag se gamle Brynäsmålvakten och SM-guldhjälten från 1999 Johan ”Honken” Holmqvist spela för Frölunda. Det kändes väldigt konstigt. På fotot här ovan ser ni Brynäs gamle legendariske förstemålvakt (under större delen av deras storhetstid) William Löfqvist. Jag vågar påstå att han hellre skulle ha begått harakiri än att skriva på för något annat lag än Brynäs. Det var lika otänkbart som om Mona Sahlin plötsligt skulle gå över till Moderaterna. Vid de sällsynta fall förr då någon spelare bytte klubb så blev det stora rubriker i tidningarna. Så sällsynt var det.
När Frölunda i mitten av 60-talet värvade ”Sura-Pelle” Petterson och Lasse Lundwall från Södertälje skrevs det långa insändare i tidningarna om hur omoraliskt Frölunda agerat som ”köpt” de två landslagsstjärnorna. På den tiden rådde det redan då orealistiska amatöridealet. Övergångssummor var förbjudet, så istället ”köpte” man spelare genom att erbjuda dem skenanställningar hos lokala företag. När Leksand på 60-talet värvade landslagsstjärnan Nisse Nilsson, så anställdes han som ”produktutvecklare” hos Jofa, men gjorde troligen inte så mycket mer arbete för det företaget än att ställa upp i reklambroschyrer och sätta sitt smeknamn ”Dubbel-Nisse” på diverse Jofa-prylar. Vad lockades då Sura-Pelle och Lundwall med? Jo, de fick varsin bensinmack…! Eller som det heter på göteborgska ”tapp”. Påfallande många ishockeystjärnor på 60-70-talen var bensinstationsföreståndare. Man kan ana att det var ett sätt för bensinbolagen att ägna sig åt inofficiell sponsring. En göteborgare som höll på Frölunda åkte naturligtvis hellre till Sura-Pelles Mobil-tapp än till någon Shell eller Texaco i närheten.
Men, nu kom jag från ämnet lite. Jag skulle ju prata om klubbkänsla. Vi får nog acceptera att det idag är plånboken som styr vilket lag som man spelar för. Man ger sitt blod och sin svett för den som betalar bäst. Jag säger aldrig att det var bättre förr, men visst känns det lite sorgligt att klubbkänsla är något som idag endast finns hos fansen.
© Per Arne Edvardsson, 2008
Egentligen hade jag inte alls tänkt att berätta om mitt förhållande till Brynäs, för det sparar jag till ett annat tillfälle. Jag känner dock att jag är skyldig eventuella läsare att förklara varför Brynäs är Nr 1 för mig och Frölunda bara är Nr 2. (Jodå, alla riktiga ishockeyfantaster har ett andralag också, men det kan vi också återkomma till vid ett annat tillfälle).
Jag blev ishockeyfantast redan vid tre års ålder (om man ska tro min mor). Ishockey-VM gick i Stockholm 1969 och jag satt klistrad vid rutan på den lilla murriga svartvita TV:n. Jag begrep väl inte så mycket av spelet, men blev fängslad ändå. De första åren som ishockeyfantast förstod jag inte att det fanns något som hette ”klubblag”. Jag hade ju bara sett på VM, så jag trodde att Sverige hade ett lag, Sovjet ett, Finland ett o.s.v. När jag var 6-7 år gick det upp för mig att det kryllade av klubblag, men halva Tre Kronor bestod då, i början av 70-talet, av spelare från ett lag som hette Brynäs. De var inte bara Sveriges bästa lag, utan hade även den snyggaste tröjan av alla lag, tyckte jag. Det tycker jag fortfarande förresten.
Men det som jag hade tänkt skriva om är något som var självklart förr, men nu mest är något som hör hemma på museum. Jag talar om begreppet ”klubbkänsla”. Förr var spelarna själva fans till den klubb de representerade och för de flesta var det helt otänkbart att byta klubb. Ikväll fick jag se gamle Brynäsmålvakten och SM-guldhjälten från 1999 Johan ”Honken” Holmqvist spela för Frölunda. Det kändes väldigt konstigt. På fotot här ovan ser ni Brynäs gamle legendariske förstemålvakt (under större delen av deras storhetstid) William Löfqvist. Jag vågar påstå att han hellre skulle ha begått harakiri än att skriva på för något annat lag än Brynäs. Det var lika otänkbart som om Mona Sahlin plötsligt skulle gå över till Moderaterna. Vid de sällsynta fall förr då någon spelare bytte klubb så blev det stora rubriker i tidningarna. Så sällsynt var det.
När Frölunda i mitten av 60-talet värvade ”Sura-Pelle” Petterson och Lasse Lundwall från Södertälje skrevs det långa insändare i tidningarna om hur omoraliskt Frölunda agerat som ”köpt” de två landslagsstjärnorna. På den tiden rådde det redan då orealistiska amatöridealet. Övergångssummor var förbjudet, så istället ”köpte” man spelare genom att erbjuda dem skenanställningar hos lokala företag. När Leksand på 60-talet värvade landslagsstjärnan Nisse Nilsson, så anställdes han som ”produktutvecklare” hos Jofa, men gjorde troligen inte så mycket mer arbete för det företaget än att ställa upp i reklambroschyrer och sätta sitt smeknamn ”Dubbel-Nisse” på diverse Jofa-prylar. Vad lockades då Sura-Pelle och Lundwall med? Jo, de fick varsin bensinmack…! Eller som det heter på göteborgska ”tapp”. Påfallande många ishockeystjärnor på 60-70-talen var bensinstationsföreståndare. Man kan ana att det var ett sätt för bensinbolagen att ägna sig åt inofficiell sponsring. En göteborgare som höll på Frölunda åkte naturligtvis hellre till Sura-Pelles Mobil-tapp än till någon Shell eller Texaco i närheten.
Men, nu kom jag från ämnet lite. Jag skulle ju prata om klubbkänsla. Vi får nog acceptera att det idag är plånboken som styr vilket lag som man spelar för. Man ger sitt blod och sin svett för den som betalar bäst. Jag säger aldrig att det var bättre förr, men visst känns det lite sorgligt att klubbkänsla är något som idag endast finns hos fansen.
© Per Arne Edvardsson, 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar