Mycket talar för att Möwenpicks syndrom kan vara ärftligt. Min morfar var ett värre fall än jag. Ett av hans stora intressen var vädret. Han hade almanackor från 30-talet och framåt, i vilka han hade antecknat varje dag vilket väder det var. Om vädret sommaren 1961 kom på tal, så glömde han genast sin Ischias och sprang uppför trappan och hämtade almanackan från det året.
Ett annat Möwenpickdrag han hade var att om han hörde någon melodi han gillade, på radio eller TV, så flög han upp ur fåtöljen för att kolla på sin gamla tramporgel vilken tonart det var.
”- Det var C-moll, som jag trodde!” utbrast han sedan triumferande och antecknade vilken tonart det var. Jag har ärvt ett gammalt nothäfte där han i marginalen bl.a. har skrivit: ”Havsörnsvalsen E-dur” .Lite av det där har jag ärvt. Det händer då och då att jag hämtar gitarren, när jag hör någon bra låt på TV. Jag brukar dock aldrig anteckna:
”Hotel California B-moll”.
Annars är just musikaliteten ett positivt Möwenpickdrag som jag troligen har ärvt från honom. Min morfar spelade alla instrument som fanns till hands. I hans fall var det fiol, mandolin och orgel. Själv håller jag mig till gitarr, elbas, munspel och diverse klaviaturinstrument.
Möwenpickare har ju, som jag nämnde tidigare, såväl ett behov av ensamhet som ett socialt behov. Jag är definitivt mer social än min morfar. Han bosatte sig långt inne i skogen, för att slippa se så mycket folk, men ändå gillade han att prata med människor. Själv trivs jag med att bo centralt i Göteborg, men Möwenpickare som jag är så umgås jag inte med mina grannar. Min närmaste granne ser ut att vara i ungefär min ålder och han delar dessutom mitt stora intresse för musik. Detta vet jag genom att jag ofta ser vadderade kuvert, innehållande CD-skivor, som sitter i hans brevlådespringa när brevbäraren varit på besök. Jag googlade på hans namn och det visade sig att han är trummis i ett artrockband. Vi skulle säkert kunna bli jättegoda vänner, men en Möwenpickare skulle aldrig komma på tanken att ringa på en grannes dörr, såvida det inte är eldsvåda i huset. Han bodde här redan när jag flyttade in, så vi har bott tre meter från varandra i drygt åtta år, utan att säga mer än ”Hej” till varandra. Han kanske också lider av Möwenpicks syndrom?
© Per Arne Edvardsson, 2008
Ett annat Möwenpickdrag han hade var att om han hörde någon melodi han gillade, på radio eller TV, så flög han upp ur fåtöljen för att kolla på sin gamla tramporgel vilken tonart det var.
”- Det var C-moll, som jag trodde!” utbrast han sedan triumferande och antecknade vilken tonart det var. Jag har ärvt ett gammalt nothäfte där han i marginalen bl.a. har skrivit: ”Havsörnsvalsen E-dur” .Lite av det där har jag ärvt. Det händer då och då att jag hämtar gitarren, när jag hör någon bra låt på TV. Jag brukar dock aldrig anteckna:
”Hotel California B-moll”.
Annars är just musikaliteten ett positivt Möwenpickdrag som jag troligen har ärvt från honom. Min morfar spelade alla instrument som fanns till hands. I hans fall var det fiol, mandolin och orgel. Själv håller jag mig till gitarr, elbas, munspel och diverse klaviaturinstrument.
Möwenpickare har ju, som jag nämnde tidigare, såväl ett behov av ensamhet som ett socialt behov. Jag är definitivt mer social än min morfar. Han bosatte sig långt inne i skogen, för att slippa se så mycket folk, men ändå gillade han att prata med människor. Själv trivs jag med att bo centralt i Göteborg, men Möwenpickare som jag är så umgås jag inte med mina grannar. Min närmaste granne ser ut att vara i ungefär min ålder och han delar dessutom mitt stora intresse för musik. Detta vet jag genom att jag ofta ser vadderade kuvert, innehållande CD-skivor, som sitter i hans brevlådespringa när brevbäraren varit på besök. Jag googlade på hans namn och det visade sig att han är trummis i ett artrockband. Vi skulle säkert kunna bli jättegoda vänner, men en Möwenpickare skulle aldrig komma på tanken att ringa på en grannes dörr, såvida det inte är eldsvåda i huset. Han bodde här redan när jag flyttade in, så vi har bott tre meter från varandra i drygt åtta år, utan att säga mer än ”Hej” till varandra. Han kanske också lider av Möwenpicks syndrom?
© Per Arne Edvardsson, 2008
1 kommentar:
Det är rätt spännande att läsa om Möwenpicks syndrom och era liv :)
Skicka en kommentar