Traumatiska gitarrminnen

Ofta får man höra i debatten hur viktig Kommunala Musikskolan är och det är säkert sant.
Min egen erfarenhet av denna institution är däremot nattsvart. På den tiden var det så att man måste tuta i en blockflöjt i en termin, innan man fick spela något annat instrument. Jag tror att de på de flesta orter har kvar samma blockflöjtstvång, men hoppas att jag har fel. Blockflöjt är nämligen ett av de svåraste instrument som finns att spela när man är åtta år. Detta beror på att spelandet innehåller alltför många moment. Man ska hålla alla fingrarna rätt, samtidigt som man ska blåsa på rätt sätt, hålla flöjten i rätt vinkel mot munnen och hålla ordning på läpparna, tungan och andningen. Alla som någon gång har sett en skolavslutning med det obligatoriska tutandet av några nervösa blockflöjtselever vet att det låter för djävligt. Det är faktiskt mycket lättare för en åttaåring att få en gitarr eller ett piano att låta uthärdligt än en blockflöjt.

Varför har då blockflöjten blivit det obligatoriska förstainstrumentet? Den enda förklaring som jag kan tänka mig är att det är det billigaste riktiga instrumentet. Man kan få en blockflöjt för en femtiolapp, så därför vågar de flesta föräldrar köpa en dylik till sina barn. 75% av alla barn som spelar blockflöjt tröttnar snabbt och går aldrig vidare och då kan föräldrarna stå ut med att ha köpt en hyllvärmare för några tior. Det faktum att de flesta barn tröttnar beror säkert huvudsakligen just på att det låter för djävligt och ingen vill spela ett instrument som låter för djävligt. Det är inget fel på blockflöjten som instrument. En skicklig flöjtist kan få fram de mest ljuvliga toner ur en sådan, men 90% av alla åttaåringar kan bara få fram ett läte som skär genom märg och ben och får alla hundar i kvarteret att yla. Dessutom är det svårt att tänka sig ett instrument som är mindre coolt än en blockflöjt. Om man frågar hundra barn vilket instrument de helst skulle vilja kunna spela, så skulle säkert sjuttio svara ”gitarr” och resten skulle svara ”synt”. Någon enstaka kanske helst skulle vilja lira trummor eller saxofon, men ingen skulle säga ”blockflöjt”.

Ett par år efter blockflöjten skulle jag lära mig spela gitarr och det är nu det blir riktigt traumatiskt. Blockflöjten var tråkig och lät för djävligt, men blockflöjtsfröken var en snäll liten tant. Gitarrläraren däremot var snarast som Ernst-Hugos karaktär i ”Riket”. Jag skulle lära mig ”klassisk gitarr”. Helst ville jag ju spela elgitarr, men några sådana kurser fanns inte. Åtminstone inte i Lerum 1977. Vi var tre killar på 11-12 år som utsattes för en gammal dansk gubbe, som säkert visste allt om hur man spelar gitarr, men garanterat inte visste någonting om hur barn fungerar. Han var säkert inte medvetet elak, men han var så opsykologisk och opedagogisk som man kan vara. Vi fick bara höra hela tiden att vi övade för lite och att vi var den sämsta grupp han haft. Hur roligt blir det då att gå till gitarrkursen? Det som jag minns av lektionerna är att vi hela tiden fick sitta och spela skalor, vilket var mördande tråkigt. Jag slutade efter en termin och rörde sedan inte en gitarr på sju år. Den gamle dansken hade lyckats ta död på min lust att spela gitarr. Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av gitarren, men nu hade han förvandlat gitarren till något som jag förknippade med enbart lidande.

Så småningom tog jag dock upp gitarren och lärde mig spela på egen hand, utan att bry mig om vad som var rätt fingersättning. Jag har träffat en del ortodoxa gitarrister som rynkar pannan när de ser att jag har ”fel” fingersättning på t.ex. A moll. Ännu mer chockade brukar de bli när de märker att jag har tunna elgitarrsträngar på min akustiska gitarr. Kanske min viktigaste lärdom av de traumatiska gitarrlektionerna var att musik ska handla om lust och glädje och det spelar mindre roll om man håller fingrarna rätt. Det är ju trots allt de gitarrister som ”gjort fel” som har fört gitarrspelandet framåt.

© Per Arne Edvardsson, 2008