Lagliga droger och deras cyniska langare

Jag har precis tittat på reprisen av Uppdrag granskning i SVT, som handlade om ännu inte narkotikaklassade preparat som säljs helt lagligt på nätet, trots att de har samma effekt och är minst lika farliga som kokain, LSD o.s.v. Det var ett mycket bra program, där man fick träffa två unga män som mirakulöst överlevt överdoser av dessa preparat. Den ene hade inga synliga fysiska men, medan den andre hade mycket svåra skador på fötterna och ena handen och bl.a. hade mist ett par tår. Båda hade dock mer eller mindre fått sina liv slagna i spillror, vilket kanske i ännu högre grad gällde deras anhöriga.

Sedan lyckades reportern, efter idogt forskande, spåra den ene av de två unga bröder som står bakom sajten där dessa preparat säljs. Hans uppfattning var ungefär:
”Taskigt för dem, men det är sånt som händer och så länge vi tjänar pengar på idioterna så är det okej” (Obs: Inget direktcitat, utan min personliga sammanfattning av det han sa). Han tillade naturligtvis att han själv aldrig skulle testa de livsfarliga preparat han säljer. Så är det ju alltid med de stora knarkhandlarna. Inga stora knarkhandlare använder droger själva, till skillnad från smålangarna som tvingas sälja knark för att ha råd att köpa knark till sig själva.

En fråga som aldrig ställdes i programmet är:
Varför stoppar unga människor i sig okända preparat, som de inte vet något mer om än vad de kan läsa på den sajt som säljer dem?
När jag gick i skolan på 70-80-talen proppades vi så fulla med antidrogpropaganda att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ta ett okänt piller. Jag brukar säga, på fullt allvar, att om någon satte en pistol mot mitt huvud, ställde två fat framför mig och sa att jag antingen måste äta det här pillret eller den här bajskorven, så skulle jag välja det sistnämnda. Om man äter en bajskorv så spyr man och mår dåligt en stund, men om man äter ett okänt piller vet man aldrig vad som kommer att hända. Det kan bli en rolig tripp, men det kan också sluta med att man blir som Pink Floyd-grundaren Syd Barrett, som levde som en eremit de sista trettiofem åren av sitt liv, efter att ha tagit ett piller för mycket. För att inte tala om alla som ligger på kyrkogården p.g.a. okända piller. Dagens droger är dessutom ofta mycket farligare än på det glada 60-talet. Förr dog narkomaner av att de råkade ta en överdos, som berodde på att de råkade ta lite för mycket heroin. Idag kan vanliga ungdomar dö av ett enda piller, den allra första gången de testar narkotika.

När jag talar med personer som är lite yngre än jag, så slås jag av hur mycket lättare många av dem tar på droger. Jag känner t.ex. personer som brukar köpa lustgaspatroner som de sniffar och jag har blivit erbjuden att testa. Lustgaspatroner är inte narkotikaklassade, men för mig är det definitivt åtminstone lika riskabelt som att röka cannabis.
Nej, jag håller mig till lagliga droger, såsom tein, kakao och alkohol (i måttliga mängder).
De drogliberala hävdar alltid att fler dör av alkohol än av narkotika, men det beror ju enbart på att det är så många fler som dricker alkohol än som knarkar. Om alla som dricker en flaska vin till söndagsmiddagen istället skulle ta några kapslar ”Bromo Dragonfly” så skulle snart statistiken se annorlunda ut.

© Per Arne Edvardsson, 2008