Monarkins vara eller inte vara diskuteras då och då, men ingen tror på allvar att monarkin kommer att avskaffas i Sverige inom vår livstid. Monarkin har ett högre stöd i Sverige än i de flesta andra länder som har detta styrelseskick. Jag känner inte till de exakta aktuella opinionssiffrorna, men det brukar ligga någonstans i intervallet 70-80% av svenska folket som är för monarkin.
Jag är för monarki. Låt mig först bara klargöra att jag naturligtvis tycker att det är fel att ärva makt och att en viss familj ska anses finare än andra och inte få duas, när man t.o.m. får säga ”Du” till statsministern. Hur kan jag då vara för monarki? Jo; de som vill avskaffa monarkin har oftast inte förstått vad den svenska monarkin går ut på. Den svenska Konungen har titeln Statschef, men det är också en rent formell titel. Fram t.o.m. 1 januari 1975 hade fortfarande Kungen en viss formell makt (som dock ingen svensk kung sedan Oscar II hade använt sig av). Kungen hade fram till nämnda datum t.ex. rätt att avsätta regeringen, upplösa parlamentet och proklamera undantagstillstånd.
Jag tittar just nu på Riksmötets öppnande och denna sändning föregicks av en reprisering av det som då hette ”Riksdagens högtidliga öppnande”, av årgång 1974. Kung Carl XVI Gustaf fick då för första och sista gången hålla trontal och öppna Riksdagen enligt det gamla ceremonielet. Det var fascinerande att titta på, i ett historiskt perspektiv. Det var en högtidlig och pampig, men fruktansvärt stel historia. Man kunde också konstatera att samtliga statsråd var män och deras fruar satt på en speciell läktare. Nu ska det tilläggas att det tidigare faktiskt hade förekommit enstaka ministrar av kvinnligt kön i Sverige. På rak arm kan jag nämna två namn: Ulla Lindström och Alva Myrdal. 1974 förekom det dock inte en enda minister som var född utan penis. Samtliga herrar såg ut att vara över 60 år, men då bör man veta att folk i allmänhet såg äldre ut på den tiden än idag. Speciellt personer i officiell ställning. Kungens inträde i salen föregicks av Karl XI:s drabanter, som marscherade in med dragna sablar vilande mot axeln. Den unge kungen såg påtagligt nervös ut, där han bugade mot de församlade samt mot syrran Prinsessan Christina.
Väldigt mycket har förändrats sedan 1974. Inte minst den svenska monarkin. Idag är det mesta av den där högtidliga stelheten sedan länge avskaffat. Det är en självklarhet idag att Kungen, Drottningen och deras idag vuxna barn släpper in TV och låter sig intervjuas. Något som var otänkbart på den gamle kungens tid. Visst finns det en hel del gamla TV-reportage om Gustav VI Adolf, men då skildras Kungen ytterst vördnadsfullt och tilltalas med ”Ers Majestät” och någon riktig intervju med den gamle kungen existerar mig veterligen inte. Man intervjuade inte Kungen. Det var otänkbart.
När Carl XVI Gustaf blev kung 1973 hade monarkin låga opinionssiffror i Sverige. I landet rådde en påtaglig vänstervåg och allt gammalt skulle bort. Carl Gustaf hade dessutom under tiden som Kronprins varit betraktad som en ansvarslös playboy. Han sågs ständigt med olika fotomodeller och skönhetsmisser vid sin sida och han stakade sig när han tvingades hålla tal. På den tiden var dyslexi ett okänt fenomen för de flesta, så Kronprinsens språkliga grodor tolkades som bristande intelligens. Ett bevis för att Kungen är allt annat än korkad är just att monarkin idag har ett starkare folkligt stöd än någonsin, till skillnad från i t.ex. Storbritannien. Kungen har på ett skickligt sätt moderniserat monarkin och anpassat den till den moderna tiden, utan att helt avskaffa det högtidliga och ceremoniella som tilltalar den stora massan.
Mitt försvar för monarkin ligger i att vi behöver dessa ceremonier, tiaror, medaljer, glitter och uråldriga ritualer. Jag ser kungafamiljen som en statligt avlönad teatergrupp, vars uppgift är att spela sig själva. Vi behöver dessa sagogestalter i vår grå trista vardag. Vad vore Nobelfestligheterna utan kungafamiljen? En dödtrist och seg historia, som ingen skulle orka titta på. Mitt argument för monarkin är sålunda att Kungen och hans familj behövs för att förgylla den trista verkligheten. Tage Danielsson skrev i sin bok Sagor för barn över 18 år:
”Till Farbror Kungen, som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland”
Jag håller med Tage.
Jag är för monarki. Låt mig först bara klargöra att jag naturligtvis tycker att det är fel att ärva makt och att en viss familj ska anses finare än andra och inte få duas, när man t.o.m. får säga ”Du” till statsministern. Hur kan jag då vara för monarki? Jo; de som vill avskaffa monarkin har oftast inte förstått vad den svenska monarkin går ut på. Den svenska Konungen har titeln Statschef, men det är också en rent formell titel. Fram t.o.m. 1 januari 1975 hade fortfarande Kungen en viss formell makt (som dock ingen svensk kung sedan Oscar II hade använt sig av). Kungen hade fram till nämnda datum t.ex. rätt att avsätta regeringen, upplösa parlamentet och proklamera undantagstillstånd.
Jag tittar just nu på Riksmötets öppnande och denna sändning föregicks av en reprisering av det som då hette ”Riksdagens högtidliga öppnande”, av årgång 1974. Kung Carl XVI Gustaf fick då för första och sista gången hålla trontal och öppna Riksdagen enligt det gamla ceremonielet. Det var fascinerande att titta på, i ett historiskt perspektiv. Det var en högtidlig och pampig, men fruktansvärt stel historia. Man kunde också konstatera att samtliga statsråd var män och deras fruar satt på en speciell läktare. Nu ska det tilläggas att det tidigare faktiskt hade förekommit enstaka ministrar av kvinnligt kön i Sverige. På rak arm kan jag nämna två namn: Ulla Lindström och Alva Myrdal. 1974 förekom det dock inte en enda minister som var född utan penis. Samtliga herrar såg ut att vara över 60 år, men då bör man veta att folk i allmänhet såg äldre ut på den tiden än idag. Speciellt personer i officiell ställning. Kungens inträde i salen föregicks av Karl XI:s drabanter, som marscherade in med dragna sablar vilande mot axeln. Den unge kungen såg påtagligt nervös ut, där han bugade mot de församlade samt mot syrran Prinsessan Christina.
Väldigt mycket har förändrats sedan 1974. Inte minst den svenska monarkin. Idag är det mesta av den där högtidliga stelheten sedan länge avskaffat. Det är en självklarhet idag att Kungen, Drottningen och deras idag vuxna barn släpper in TV och låter sig intervjuas. Något som var otänkbart på den gamle kungens tid. Visst finns det en hel del gamla TV-reportage om Gustav VI Adolf, men då skildras Kungen ytterst vördnadsfullt och tilltalas med ”Ers Majestät” och någon riktig intervju med den gamle kungen existerar mig veterligen inte. Man intervjuade inte Kungen. Det var otänkbart.
När Carl XVI Gustaf blev kung 1973 hade monarkin låga opinionssiffror i Sverige. I landet rådde en påtaglig vänstervåg och allt gammalt skulle bort. Carl Gustaf hade dessutom under tiden som Kronprins varit betraktad som en ansvarslös playboy. Han sågs ständigt med olika fotomodeller och skönhetsmisser vid sin sida och han stakade sig när han tvingades hålla tal. På den tiden var dyslexi ett okänt fenomen för de flesta, så Kronprinsens språkliga grodor tolkades som bristande intelligens. Ett bevis för att Kungen är allt annat än korkad är just att monarkin idag har ett starkare folkligt stöd än någonsin, till skillnad från i t.ex. Storbritannien. Kungen har på ett skickligt sätt moderniserat monarkin och anpassat den till den moderna tiden, utan att helt avskaffa det högtidliga och ceremoniella som tilltalar den stora massan.
Mitt försvar för monarkin ligger i att vi behöver dessa ceremonier, tiaror, medaljer, glitter och uråldriga ritualer. Jag ser kungafamiljen som en statligt avlönad teatergrupp, vars uppgift är att spela sig själva. Vi behöver dessa sagogestalter i vår grå trista vardag. Vad vore Nobelfestligheterna utan kungafamiljen? En dödtrist och seg historia, som ingen skulle orka titta på. Mitt argument för monarkin är sålunda att Kungen och hans familj behövs för att förgylla den trista verkligheten. Tage Danielsson skrev i sin bok Sagor för barn över 18 år:
”Till Farbror Kungen, som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland”
Jag håller med Tage.
© Per Arne Edvardsson, 2008
2 kommentarer:
Det är fint med Tage Danielssons kommentar här, men tror dessvärre han var djupt ironisk. Han var strikt emot kungadömen. Sen kan jag tycka att du har en poäng i att man vill drömma sej bort, men varför ska det kosta en massa skattemedel för just detta? Borde inte detta vara frivilligt, att betala, för de som känner sej manade då?
Lite som svenska kyrkan var förr, samt LO-varför massansluta folk och de ska pröjsa för det dessutom?
Det finns andra eskapistiska media, såsom veckotidningar, äventyrsfilm, samt annan verklighetsflyende verksamhet som kan fylla våra såna behov..eller?
Det var Maria Hedman som skrev inlägget innan..vill inte bli intvingad i Google eller vad det nu är fråga om!!
Skicka en kommentar