söndag 28 december 2008

1987 - Så nära, men så långt borta...

Jag skriver just nu på en roman som delvis utspelar sig i nutid och delvis 1987. Det sistnämnda är inte så lätt som man kan tro. 1987 är både ganska längesedan och ganska nyss. Det är inte lätt att minnas hur det var då. Hur man levde och hur man pratade. Mer än man tror har ändrat sig sedan dess. För det första måste man tänka bort flera idag självklara företeelser som Internet och mobiltelefoner. De första mobiltelefonerna började komma då, men det var ytterst få som hade de då tegelstensstora och tegelstenstunga antennförsedda klumparna. Internet existerade också, men ytterst få hade hört talas om det och ännu färre hade varit ute och surfat på nätet.
Tänk på alla idag vanliga ord som inte existerade 1987:

Kartongvin,
SIM-kort,
webbkamera,
bredband,
megabyte,
megabits,
E-post,
snabela,
YouTube,
MySpace,
MSN,
DVD,
SMS,
TV4,
CD-brännare,
carvingskidor.

De flesta av dessa ord har ju anknytning till tekniska uppfinningar, men det finns även många idag vanliga uttryck och talesätt som var okända 1987. Det var inte så vanligt att man kryddade sitt språk med ordet ”typ” och jag tror inte att några ungdomar på den tiden stönade ”Orka!” när deras föräldrar bad dem att göra något.

Det finns ju även många kändisar och celebriteter av idag som var helt okända 1987. Vissa av dagens kändisar, som Charlotte Kalla och Amy Diamond, var inte ens födda 1987. Andra, som t.ex. vår Statsminister, hade nyss tagit studenten. Jan Guillou var endast känd som granskande journalist och Melodifestivalen pågick endast en lördagskväll per år.

Europas karta såg helt annorlunda ut. Det fanns ett jätterike som hette Sovjetunionen, samt idag försvunna eller delade länder som Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Mer än hälften av Europas invånare levde i diktaturer, medan det idag endast finns en riktig diktatur kvar i Europa, i form av Vitryssland.

Ja, 1987 var en annan värld, men ändå var så mycket som idag.


© Per Arne Edvardsson, 2008

måndag 8 december 2008

Spara sjukvården till dem som behöver den!

Jag är lite krasslig idag. Det började kännas att en förkylning var på väg redan i fredags, men eftersom jag skulle ha releaseparty med min skrivarklubb på lördagen så ägnade jag mig åt lite självsuggestion för att hålla viruset stången. Sålunda bröt det ut först igår.

Många som jag känner skulle vid det här laget redan ha varit hos läkaren. Det där är någonting som jag inte förstår. Vissa springer till doktorn stup i kvarten och sedan klagar de på att det är så långa väntetider på akuten. Inte konstigt, med tanke på att 75% av alla som uppsöker akuten inte alls lider av någon akut åkomma. Det finns ingen som helst anledning att gå till läkaren för en vanlig förkylning, så vida man inte är över 80 år gammal eller lider av någon allvarlig kronisk sjukdom. Jag är övertygad om att många dör i onödan p.g.a. att läkarnas dyrbara tid tas upp av människor som istället för att gå till doktorn kunde ha tagit en Alvedon och lagt sig på soffan hemma. Som en klok läkare sa, på frågan om huruvida man bör uppsöka läkare vid förkylning:
”Om du får läkarvård så går förkylningen över på en vecka. Utan läkarvård tar det sju dagar!”

Den senaste gången jag uppsökte läkare var för fyra år sedan och då hade jag inte gått dit om jag inte hade varit tvungen att skaffa ett läkarintyg, eftersom jag hade varit hemma från mitt dåvarande jobb i en vecka. Den senaste gången före dess som jag uppsökte läkare var 1992, så jag sliter inte ut några läkare i onödan.


© Per Arne Edvardsson, 2008