En smakupplevelse av historiska mått

Någon bad mig beskriva i ord hur Gustav Adolfsbakelsen jag åt i förrgår smakade. Här följer min målande beskrivning:

"Glasyren var som en sötsur vandring genom dimman på slagfältet i Lützen. Grädden symboliserade den allt tätare dimman och krutröken. Det wienerbrödsliknande brödskiktet var ett hopp om seger och slutligen den bitterljuva smaken av Gustav Adolf i mörk choklad som lever vidare på tungan, som ett minne av att Sverige faktiskt vann slaget trots att Kungen (och några tusen soldater) miste livet. Glasyrens röda färg minner om allt blod som flöt den dystra novemberdagen för 380 år sedan."

© Per Arne Edvardsson, 2012

Sommarpratare, förr och nu

Jag ägnar vardagarna åt att sitta i en skrubb utan fönster och arkivera gamla patientjournaler. För att detta, i och för sig intressanta men ganska monotona, jobb ska gå lättare brukar jag lyssna på gamla Sommarprogram, som jag har laddat ner från Sveriges Radios hemsida och bränt på CD. Deras arkiv är en riktig guldgruva, där man kan hitta gamla program från 60-70-talen med sedan länge bortgångna kulturpersonligheter som Tage Danielsson och Beppe Wolgers, men även färska program från i år.

Det är intressant att se (höra) hur programmet har förändrats på senare år. Gamla tiders sommarprogram var ofta någon som berättade gamla minnen i en kåserande ton. Det skulle vara småtrevligt och lättlyssnat. På senare år har dock trenden varit att sommarpratarna blir alltmer personliga och självutlämnande, på både gott och ont.

Ibland kan det bli lite väl tungt. Jag orkar bara inte lyssna på någons berättelse om hur han förlorade hela sin familj i Tsunamin, lika lite som jag orkar lyssna på någon annans berättelse om hur hennes man dog i cancer och lämnade henne ensam med deras småbarn. Uppenbarligen gillar många att lyssna på sådant, eftersom just en kvinna som var ett exempel på det sistnämnda blev utvald att få göra ett sommarprogram, framröstad av lyssnarna. Jag säger inte att det måste vara lättlyssnat och ytligt, men jag tycker inte att programmet Sommar är rätt forum för att avhandla tragiska levnadsöden. Om jag vill höra om sånt så finns det andra program.

Ett ämne som blivit populärt på senare år, som kanske inte innehåller lika mycket tragik men desto fler intima detaljer, är att berätta om sin ofrivilliga barnlöshet. Jag hade laddat ner ett program från 2008 med komikern David Batra. Han hör normalt till mina favoriter bland svenska komiker och framförallt är jag ett stort fan av TV-serien Kvarteret Skatan. Jag hade sålunda förväntat mig ett roligt och underhållande program. Istället pratade han hela programmet igenom om hans och hans frus försök att få barn. Man fick veta alldeles för många detaljer, om allt från hans spermier till hans frus blodpropp. Det blev bara för mycket. Det slutade i alla fall lyckligt med att de till slut lyckades avla ett barn, men vägen dit hade jag gärna sluppit lyssna på.

En annan favoritkomiker, Klara Zimmergren, tog upp exakt samma ämne i sitt sommarprogram i år. Denna gång visste jag vad hon hade pratat om, eftersom jag läst om hennes program i tidningen. Sålunda var jag tveksam inför att lyssna på det. Jag ville inte höra om fler IVF-behandlingar och runkande i plastmuggar på fertilitetskliniker. Tack och lov lyckades hon dock, till skillnad från David Batra, att behandla detta ämne med humor och självironi. Hon lät oss också slippa alla de där intima detaljerna som man inte vill veta om kändisars sexliv och underliv. I hennes fall slutade det med att hon och hennes man adopterade ett barn, så även där fick vi ett lyckligt slut.

Efter dessa två program kändes det härligt uppfriskande att få höra Jan Lööf berätta om hur han aldrig har känt någon längtan efter barn. Underbart att någon vågar erkänna det!

© Per Arne Edvardsson, 2012

Att ragga med översättningsprogram

Om man är singelman och medlem på kontaktsajter som SprayDate eller Happy Pancake får man mängder av underliga brev, vilka ofta kommer från "ryska kvinnor" som använder översättningsprogram. Jag skriver det inom citationstecken, eftersom jag tror att det inte alls är några ryska kvinnor, utan bara någon som vill komma åt ens E-postadress. Här får ni äran att läsa det senaste exemplet, som är smått komiskt i sina surrealistiska formuleringar:

"Hej! Hur på dig en affär idag?
För att du förmodligen ofta skriver och vill med dig
Att bekanta sig? Jag ska inte döljer jag ensam
Flickan och som jag vill få känna och hitta
Favoriten person! Jag vet inte varför men jag har beslutat
Att skriva till dig. Vi kan bekanta sig och utbyta med dig
Letters? Dig mot inte? Du kan skriva till mig?
xxxxxxxxxx@yahoo.com"

© Per Arne Edvardsson, 2012

ICA-rabatter

Denna månad har jag, för första gången i historien, utnyttjat SAMTLIGA mina Per-sonliga ICA-rabatter. Tänk så mycket pengar jag har sparat!

För det kan väl inte vara så att hela ICA:s system med personliga rabatter bara är bluff och båg, genom att de kompenserar genom att höja priset på andra varor?

© Per Arne Edvardsson, 2012

Bra TV?

Mitt förra inlägg handlade om ishockey och nu blir det lite mer sport. Nu ska ni inte vara oroade för att detta håller på att förvandlas till en sportblogg, utan jag lovar att fortsätta att skriva om alla möjliga och omöjliga ämnen här. Till saken:

Jag zappade runt idag, mellan TV-kanalerna, och hamnade på sändningen från EM i orientering. Det är svårt att tänka sig en mindre TV-mässig sport. Man stirrar på en skog, så dyker plötslig någon upp, som stannar till, tittar på kartan, springer tre meter, stämplar och försvinner in i skogen igen. Det fick mig att tänka på ett gammalt klipp som de visade en gång i Skavlan. Det var från VM på skidor 1966. En lagom diffus svartvit bild visade några snötäckta granar och man kunde ana ett skidspår i bakgrunden. Så sa kommentatorn:
"- Martinsen må komme snart!" efter någon minut, då absolut ingenting har hänt i bild säger bisittaren: "- Om en halv minutt må Martinsen komme!" så händer ingenting och sedan svischar en grå skuggfigur förbi kameran.
"- Det var Martinsen!"

Idag följer jag med glädje längdskidåkning, som tack vara moderna TV-produktioner är en oerhört TV-mässig sport. Det kommer nog däremot orientering aldrig att bli.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Brynäs var ännu bättre förr!

Ishockey-VM slutade ju inte så roligt för Tre Kronor i år, men jag tröstar mig med att SM slutade desto roligare. Trots att jag är göteborgare har jag nämligen alltid hållit på Brynäs, som ju tog sitt 13:e SM-guld nyligen. Varför håller man på ett lag från Gävle, när man bor i Göteborg? Anledningen är enkel. När jag började titta på ishockey, i början av 70-talet, bestod halva Tre Kronor av spelare från Brynäs. Utöver detta så vann Brynäs SM nästan varje år. Under perioden 1964-77 vann Brynäs nio SM-guld och det tionde kom 1980. Sedan följde en mörk och tung period, tills det åter ljusnade med ett oväntat SM-guld 1993 och ett ännu mer oväntat 1999.

På fotot, från 60-talet, syns fyra av de främsta spelarna under storhetstiden. Det är fr.v: Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson, Håkan Wickberg, Tord Lundström och Lennart ”Tigern” Johansson.

Hur kunde Brynäs dominera så totalt under så många år? Det finns naturligtvis flera förklaringar. En är att de var bland de första klubbarna i Sverige som sköttes på ett modernt professionellt sätt, i en tid då amatörhyckleriet regerade inom idrotten. Man hade smarta ledare som vågade bege sig utanför Gävle för att söka talanger. I Kiruna fann man såväl den största Brynäslegenden Tord Lundström som Stig Salming och hans lillebror Börje. Den sistnämnde är ju, som bekant, en av de största svenska ishockeylegenderna. Både här och internationellt. Långt uppe i norr fann man Lars-Göran Nilsson, ”Virvelvinden från Vuollerim”. Annars hämtade man kärntruppen i laget från Gävle med omnejd. I Ockelbo hittade man den trygge backen Stig Östling, så långt innan en viss Westling gjorde den lilla orten berömd fanns det en berömd Östling där. Ett verkligt genidrag var att värva den unge tränaren Tommy Sandlin, som bl.a. införde begreppet ”försäsongsträning” i svensk ishockey. De andra lagens spelare fick hålla sig i form bäst de ville under sommaren, medan Brynäs tränade året runt. Det ledde till att de körde över motståndarna när serien startade på hösten. Snart tog alla elitklubbar efter Brynäs och började träna året runt .

Den främsta anledningen till att Brynäs verkliga storhetstid kunde vara i tretton år var naturligtvis att proffsflykten till NHL inte kom igång på allvar förrän i mitten av 70-talet. Eftersom Brynäs var Sveriges bästa lag så var heller ingen spelare villig att byta klubb. Man vill ju stanna i ett vinnande lag. Påfallande många av Brynäs stjärnor under storhetstiden stannade kvar i klubben i bortåt femton säsonger, vilket ju i princip aldrig sker idag. Jag skulle dock aldrig säga att det var bättre förr. Det var bara annorlunda förr.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Titlar

Förr i tiden var ju det här med titlar viktigt. Det inser man lätt när man ser en gammal svensk film från 30-40-talen. Där är det Fru Majorskan och Herr Kandidaten samt liknande. Själv kan jag fr.o.m. tisdag kalla mig Byråassistent igen. Det är en titel som hänger med sedan min förra anställning. Den gången fick personalspecialisterna konferera en bra stund innan de kom på vad de skulle kalla mig. Byråassistent låter sannerligen gammaldags. Man kan lätt se hierarkin framför sig: Byrådirektör, Byråsekreterare och Byråassistent.

Själv har jag haft åtskilliga titlar i mitt liv. När jag arbetade inom skolan var jag Fritidspedagog, Resurslärare, samt vikarierande Bildlärare och Musiklärare. Andra titlar som jag använder privat är: Trubadur, Poet, Filmvetare och Kulturarbetare. Vi får heller inte glömma Ordförande i skrivarklubben Ordbrukarna. Med lite ansträngning kan jag säkert komma på några titlar till, men det får räcka för denna gången.

Mannen på bilden är Oscar II, som hade fler titlar än de flesta. Det var inte för inte som han var den siste som var kung över både Sverige och Norge.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Vinprovning

Igår kväll arrangerade jag en vinprovarkväll. Alla skulle ta med sig en flaska vin för högst 100 kr. Vi inledde med att titta på en instruktionsfilm i vinprovning med vinexperten Mikael Mölstad, från CD-Romskivan ”En värld av vin”. Sedan avsmakade vi en flaska vin åt gången. Här är vinerna, med våra omdömen:

Inycon, Sicilia.
Chardonnay, Torrt vitt vin, 70 kr.

Färg: blekgult.
Doft: champagne, godis, päron, vanilj.
Smak: lite sälta, grönt äpple, lätt strävt, grapefrukt, gummi, lakrits, päroncider.

Ruppertsberger,
Riesling 2009, Halvtorrt vitt vin, 59 kr.

Färg: vattenklart.
Doft: fruktig, gurkvatten, citronvatten, gymnasiefylla.
Smak: lätt mousserande, syrligt, lent, mycket sötma, guila äpplen, Pommac, cider, citron.<

Orvieto,
Amabile 2011, halvtorrt vitt vin, 62 kr.

Färg: ljusgult.
Doft: svag doft, skumgodis.
Smak: skumbanan, mild, mycket sötma, gräddkola, mjuk, rund, äppeltobak, blommig, ros, äppelblom.

Campoz de Luz,
Garnascha, 2009, rött vin, 49 kr.

Färg: violett.
Doft: smör, brynt smör, svart vinbär, blåbär, smörkola, blåbärssoppa, ”Werthers’s Original”.
Smak: blåbär, jord, tranbär, granbarr, svart vinbär, saltlakrits, röksmak, lättdrucket, komplex smak.

Porcuopine Ridge,
South Africa, Merlot 2010, rött vin, 99 kr.

Färg: mörkrött.
Doft: spaghetti, broccoli.
Smak: sträv, besk, örtkryddor, nötter, granbarr, tallbarr, enbär, hostmedicin, tung smak, umami, camembert.


Det var mycket intressant att smaka på vin på detta sätt, tyckte vi alla. Metoden skulle fungera lika bra på t.ex. choklad eller te.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Filmfestivalen förr och nu

Årets filmfestival går mot sitt slut. Det var ett jubileum för mig, eftersom det var det tjugonde året i rad som jag gick på filmfestivalen. Jag har sparat alla de gamla programmen och roar mig nu med att bläddra i det från 1993, det första året jag var där. På den tiden var festivalen mycket mindre. Man hade 388 visningar och i år var det en bra bit över 800.

Även publiken har förändrats sedan början av 90-talet. Jag minns att det då huvudsakligen var en viss typ av människor som gick på filmfestivalen. Det var den s.k. ”Kulturvänstern” (med Palestinasjal och hennarött hår), andra intellektuella i svart polotröja, samt människor med en alternativ livsstil. Idag är det alla typer av människor som går på filmfestivalen. Det är allt från gymnasieungdomar till herrar och damer i 80-årsåldern. Vissa oskrivna regler har rubbats i och med att publiken har förändrats. Förr satt alla kvar tills sluttexterna rullat färdigt och man applåderade när regissörens namn kom upp på duken i slutet. Idag applåderar folk direkt när sluttexterna börjar och reser sig innan de rullat färdigt, vilket säkert stör en del gamla festivalsveteraner. Jag blir dock inte störd av det. Personligen har jag alltid tyckt att det är lite fånigt att applådera i en biosalong, så vida inte regissören befinner sig i lokalen.

Jag har många minnen från åren som gått. En gång skyndade jag mig till en visning av en afrikansk film och blev lite brydd när skådespelarna var tyskar och handlingen utspelade sig i Tyskland. Min första tanke var att det var en förfilm, för det förekommer att en kortfilm visas före långfilmen. När den tyska filmen pågått i en halvtimme så började jag tycka att det var en väldigt lång förfilm och snart gick det upp för mig att det sannolikt var huvudfilmen. Jag tänkte då att de hade råkat visa fel film, men tyckte det var underligt att ingen annan i salongen verkade reagera. När filmen var slut tittade jag på min biljett och det visade sig att filmen som jag skulle se hade visats i en helt annan biograf. Jag hade tagit fel på plats, men rätt på tid. Dessutom hade personen som rev biljetterna vid entrén slarvat, för de ska ju titta på biljetten så att det står rätt nummer på den. Jag förlorade ju inget på det, eftersom jag fick se en annan film än den jag tänkt, men jag kände mig ändå besviken.

En annan gång skulle jag se en fransk komedi, Inte här för att bli älskad. När visningen skulle inledas meddelade personalen att den filmen tyvärr hade kommit på avigvägar, så istället skulle de visa en mongolisk film. Det kändes helt okej, så jag satt kvar. Då visar det sig att den också är försvunnen, så istället visar de den svenska vulgobuskisfilmen Babas bilar. Jag brukar aldrig ta till överord, men jag kan inte erinra mig en enda film jag sett i mitt liv som har varit sämre än Babas bilar. Den fick Göta kanal 2 att framstå som ett cineastiskt mästerverk i jämförelse. De flesta i biolokalen lämnade filmen innan dess slut, så jag var inte ensam om den uppfattningen. Jag satt dock kvar till det bittra slutet, men vi få som var kvar applåderade inte. Ett par dagar senare fick vi se den franska filmen, som de hade lyckats hitta en DVD-kopia av och den var så pass bra att man kunde förlåta regissören till Babas bilar för att han stulit 90 minuter av mitt liv.

Det var bara två episoder ur min filmfestivalhistoria. Jag kanske återkommer med fler i framtiden.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Aprilgrädde

Idag när jag lagade mat använde jag vispgrädde med bäst före datum: 19 april 2011. Det är dock inte så illa som det låter, eftersom den har varit oöppnad och djupfryst. Jag köpte vispgrädden i fråga till ett planerat möte med min skrivarklubb, då jag hade tänkt att bjuda på våfflor. Då mötet i fråga blev inställt frös jag in det oöppnade gräddpaketet.

Förra veckan hade jag besök som jag bjöd på våfflor och tog fram det djupfrysta gräddpaketet, men då blev det inte av att jag öppnade det. Vi tyckte att det inte behövdes grädde till våfflorna. Igår kom jag på det upptinade gräddpaketet och tänkte först kasta det, men så tänkte jag att jag skulle öppna det och lukta och smaka på innehållet. Idag, när jag lagade mat, gjorde jag så. Konsistensen på grädden var grynig och trögflytande, men den luktade inte konstigt och smakade precis som vispgrädde ska smaka, så jag hällde den i min pastagryta med curry. Det blev jättegott, för att citera en känd TV-kock. Nu vet jag alltså att det går utmärkt att frysa ett oöppnat gräddpaket. Däremot är det tveksamt om det skulle gå att vispa grädden.

© Per Arne Edvardsson, 2012