Ishockey-VM slutade ju inte så roligt för Tre Kronor i år,
men jag tröstar mig med att SM slutade desto roligare. Trots att jag är
göteborgare har jag nämligen alltid hållit på Brynäs, som ju tog sitt 13:e
SM-guld nyligen. Varför håller man på ett lag från Gävle, när man bor i
Göteborg? Anledningen är enkel. När jag började titta på ishockey, i början av
70-talet, bestod halva Tre Kronor av spelare från Brynäs. Utöver detta så vann
Brynäs SM nästan varje år. Under perioden 1964-77 vann Brynäs nio SM-guld och
det tionde kom 1980. Sedan följde en mörk och tung period, tills det åter
ljusnade med ett oväntat SM-guld 1993 och ett ännu mer oväntat 1999.
På fotot, från 60-talet, syns fyra av de främsta spelarna under
storhetstiden. Det är fr.v: Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson, Håkan Wickberg,
Tord Lundström och Lennart ”Tigern” Johansson.
Hur kunde Brynäs dominera så totalt under så många år? Det finns naturligtvis
flera förklaringar. En är att de var bland de första klubbarna i Sverige som
sköttes på ett modernt professionellt sätt, i en tid då amatörhyckleriet
regerade inom idrotten. Man hade smarta ledare som vågade bege sig utanför
Gävle för att söka talanger. I Kiruna fann man såväl den största Brynäslegenden
Tord Lundström som Stig Salming och hans lillebror Börje. Den sistnämnde är ju,
som bekant, en av de största svenska ishockeylegenderna. Både här och
internationellt. Långt uppe i norr fann man Lars-Göran Nilsson, ”Virvelvinden
från Vuollerim”. Annars hämtade man kärntruppen i laget från Gävle med omnejd.
I Ockelbo hittade man den trygge backen Stig Östling, så långt innan en viss
Westling gjorde den lilla orten berömd fanns det en berömd Östling där. Ett
verkligt genidrag var att värva den unge tränaren Tommy Sandlin, som bl.a.
införde begreppet ”försäsongsträning” i svensk ishockey. De andra lagens
spelare fick hålla sig i form bäst de ville under sommaren, medan Brynäs
tränade året runt. Det ledde till att de körde över motståndarna när serien
startade på hösten. Snart tog alla elitklubbar efter Brynäs och började träna
året runt .
Den främsta anledningen till att Brynäs verkliga storhetstid
kunde vara i tretton år var naturligtvis att proffsflykten till NHL inte kom
igång på allvar förrän i mitten av 70-talet. Eftersom Brynäs var Sveriges bästa
lag så var heller ingen spelare villig att byta klubb. Man vill ju stanna i ett
vinnande lag. Påfallande många av Brynäs stjärnor under storhetstiden stannade
kvar i klubben i bortåt femton säsonger, vilket ju i princip aldrig sker idag.
Jag skulle dock aldrig säga att det var bättre förr. Det var bara annorlunda
förr.
© Per Arne Edvardsson, 2012