Naiva bloggare

Idag kan man i Göteborgs-Posten läsa om en stackars kvinna som har fått sin identitet stulen på Facebook. Tydligen har hon en blogg där hon skriver väldigt öppet om sitt liv samt publicerar en massa foton på sina barn etc. Nu hade någon för henne okänd tjej registrerat ett konto på Facebook under hennes namn. På denna sida har hon sedan låtsats vara kvinnan i fråga och har lagt upp bilder på hennes barn, som hon har hämtat från hennes bloggsida.

Jag är väldigt kluven inför detta. Självklart måste det kännas som en mental våldtäkt att råka ut för något sådant och det är naturligtvis oförsvarligt att stjäla någons identitet. Å andra sidan ställer jag mig frågan hur naiv man får vara som en vuxen människa och inte minst i sin egenskap av förälder. Idag borde alla internetanvändare vara medvetna om att allting som man lägger upp på nätet är offentligt och kan ”stjälas” av vem som helst. Som någon expert konstaterade i G-P så är det faktiskt säkrare att lägga upp t.ex. bilder på sina barn på Facebook (där det går att bestämma vilka användare som kan se ens foton) än på en blogg som vem som helst i hela världen kan läsa.

Som ni vet som läser min blogg så skriver jag ytterst sällan om mig själv eller om personer i min omgivning här. Det beror inte på att jag är speciellt hemlig av mig. Om det bara var upp till mig så skulle jag kunna tänka mig att berätta allt om min uppväxt, om mina gamla flammor samt lämna ut en massa detaljer om mitt sexliv etc. Men nu är det aldrig bara upp till en själv. Det handlar mest om hänsyn till släkt och vänner, för ingen människa är ju en ö. Om jag väljer att lämna ut mig själv så lämnar jag även ut andra. Nu har jag inga egna barn, men jag reagerar ofta över hur oförsiktiga många är när det gäller att exponera sina barn på internet. Speciellt när det är barn som är för små för att själva kunna ha något att säga till om i ämnet.

Sammanfattning:

Tänk dig för innan du skriver öppenhjärtigt om dig själv och dina nära och kära, på ställen där vem som helst kan läsa, och tänk framförallt på vilka foton du lägger upp till allmänt beskådande.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Världens vackraste prins?

Nyligen nådde oss den stora nyheten att prins Carl Philip av sajten Beautifulpeople.com har blivit korad till inte bara världens vackraste prins, utan den vackraste prinsen i världen genom tiderna! Visserligen ser vår svenske prins onekligen bra ut, men att han skulle vara den vackraste prinsen i världen genom tiderna låter som en smärre överdrift. Extra underligt blir det när man ser listan i sin helhet:

1. Prins Carl Philip av Sverige

2. Prins Andrea av Monaco

3. Prins Frederik av Danmark

4. Prins Harry av Wales

5. Prins William av Wales

6. Prins Philippos av Grekland

7. Kronprins Felipe av Spanien

8. Prins Guillaume av Luxemburg

9. Prins Albert av Monaco

10. Prins Charles av Wales

Samtliga prinsar på 10 i topp är nu levande. Betyder detta att alla prinsar som har levt tidigare har varit mindre vackra? Titta bara på bilden här intill.

Målningen föreställer blivande Kung Erik XIV av Sverige. Är inte han vacker så säg? Ingen människa med någorlunda sinne för skönhet kan väl anse att Prins Charles som kom 10:a på listan är vackrare än Erik XIV?
Naturligtvis handlar det om den ständiga bristen på historiskt perspektiv som genomsyrar dagens samhälle. På listan över prinsessorna har åtminstone två avlidna kommit med, men vi talar knappast om några prinsessor från 1600-talet, utan om Prinsessan Grace av Monaco (död 1982) och naturligtvis Prinsessan Diana (död 1997).

1. Prinsessan Grace av Monaco

2. Drottning Rania av Jordanien

3. Kate Middleton

4. Prinsessan Diana av Wales

5. Prinsessan Charlotte av Monaco

6. Prinsessan Gayatri Devi av Jaipur

7. Prinsessan Madeleine av Sverige

8. Kronprinsessan Mary av Danmark

9. Prinsessan Margaret

10. Prinsessan Masako av Japan

Nej, fram för lite mer historiskt perspektiv!

© Per Arne Edvardsson, 2011

Charlie Chaplin 122 år!

Eftersom Charlie Chaplin fyller 122 år idag så föreslog någon att jag skulle skriva ett blogginlägg om honom. Då jag är väluppfostrad och gör som jag blir tillsagd så kan man läsa mitt nya inlägg om Chaplin om man klickar på länken nedan.

http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/2011/04/charlie-chaplin-122-ar.html

Tillbaka till 30-talet

Detta blogginlägg skulle kanske passa lika bra på min filmblogg, men det fick hamna här.
Jan Troell hör till giganterna i den moderna svenska filmens historia. Sålunda kändes det som en stor ära när jag blev erbjuden att vara statist i hans nya film, som ska få titeln Dom över död man och beräknas ha premiär någon gång nästa år. Med tanke på Troells ålder (född 1931) så kan det vara hans sista film. Filmen handlar om Torgny Segerstedt (1876-1945), som var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och främst har gått till historien för sitt modiga ställningstagande mot nazismen före och under kriget.

Veckan före inspelningen fick jag bege mig till filmstudion för att prova ut kläder. Jag skulle spela en arbetare som lastar tidningsbuntar på en lastbil. Kläderna jag tilldelades var: ett par välslitna blå snickarbyxor, en inte alltför fräsch skjorta, en trasig virkad väst, en yllekavaj, en skärmmössa samt ett par kängor. Vad de inte hade talat om i förväg var att jag sedan tvingades offra min frisyr, eftersom jag var för långhårig för att platsa på 30-talet. Det var en stor uppoffring, men vad gör man inte för konsten?

Måndagen 11 april var det dags för filminspelningen. Alla statisterna, inalles 33 st, samlades smärtsamt tidigt på morgonen (7:30) i filmstudions lokaler vid Lindholmen på Hisingen. Där fick vi klä om och det var smått surrealistiskt att se alla personer i åldrarna ca 20-80 år genomgå förvandlingen till 30-talsmänniskor. Störst var förvandlingen för de kvinnliga statisterna, som fick konstifika 30-talsfrisyrer. Vissa av statisterna skulle vara flanerande göteborgare ur de högre samhällsklasserna, så kläderna varierade oss emellan. Den statistansvariga regiassistenten, vid namn Sanna, berättade om filmen samt gav oss instruktioner gällande vad vi fick och inte fick göra. Som statist är den värsta synden att titta in i kameran! Man ska bara röra sig i bakgrunden, eller förgrunden, och smälta in.

Kl 10:00 avgick bussen som tog oss till inspelningsplatsen. Scenen spelades in utanför det hus där Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hade sina lokaler i verkligheten, då det begav sig.
Vi statister placerades ut och gavs instruktioner och snart dök mästerregissören själv upp. Jan Troell verkar vara en ganska blyg och tillbakadragen person, sin internationella berömmelse till trots. Han var klädd i grå kläder och hade en grå basker på huvudet. Troell inledde sin karriär som filmfotograf och sköter fortfarande alltid kameran själv, vilket är väldigt ovanligt bland filmregissörer. Han är inte den typ av regissör som gör många omtagningar, men han fotograferar samma scen ur många olika vinklar, för att sedan kunna klippa kreativt i Eisensteins anda. Som den erfarna statist jag är såg jag till att försöka vara synlig för kameran, för man vill ju gärna synas i den färdiga filmen. Scenen som togs på förmiddagen skulle utspelas 1933 och på eftermiddagen hade tiden vridits fram till krigsutbrottet 1939.

Det var en lång och intensiv, men mycket rolig dag. Jag var väldigt trött, men glad, när jag kom hem och fick vila ut på min egen soffa.

© Per Arne Edvardsson, 2011