Kennedy och Lincoln

Det är i dagarna femtio år sedan John F Kennedy mördades, vilket väl knappast har undgått någon. Detta gör mig föranledd att redogöra för några av de många likheterna mellan Kennedy och Abraham Lincoln. Detta är inte på något sätt vetenskapligt, utan liknande slumpmässiga likheter skulle säkert gå att hitta mellan andra berömda personer. Det handlar alltså bara om en ren slump och är inte på något sätt övernaturligt.

1. Lincoln blev invald i Representanthuset 1846, Kennedy 1946.

2. Lincoln blev vald till President 1860, Kennedy 1960.

3. Båda blev skjutna i huvudet, medan respektive fru satt bredvid.

4. Lincoln sköts när han befann sig på The Ford Theatre, Kennedy när han färdades i en Ford Lincoln.

5. John Wilkes Booth sköt Lincoln på en teater och greps i ett magasin. Lee Harvey Oswald sköt Kennedy från ett magasin och greps på en teater (biograf).

6. John Wilkes Booth föddes 1839, Lee Harvey Oswald 1939.

7. Båda presidenterna efterträddes av Vicepresidenten, som i båda fallen hette Johnson.

8. Andrew Johnson föddes 1808, Lyndon B Johnson föddes 1908.

9. Lincolns sekreterare hette Kennedy och Kennedys sekreterare hette Lincoln.

10. Andrew Johnson och Lyndon B Johnson avgick som presidenter 1869 respektive 1969 och deras efterträdare hade båda en mor som hette Hannah.

Där var bara några av de mest kända likheterna, men den som vill googla kommer garanterat att hitta fler.
Detta är, som sagt var, ren kuriosa och varken vetenskap eller övernaturliga fenomen.

© Per Arne Edvardsson, 2013

Varför bölar svenskamerikanerna?

Realitysåpan Allt för Sverige har det ju redan skrivits en hel del om. De flesta skribenter har irriterats av att man visar upp en klichébild av Sverige, som har väldigt lite med verkligheten att göra. Det kan man naturligtvis instämma i, men faktum är att vilken bild man än visat upp så hade alltid några varit missnöjda. Det hade varit minst lika fel att bara visa upp Rosengård och Hammarkullen.

Sedan kan man naturligtvis ställa sig frågan varför det måste vara en tävling. Jag tycker att det hade varit minst lika intressant att låta svenskamerikanerna söka sina rötter utan att behöva deltaga i en massa fåniga utslagningstävlingar. Jag föredrar realityserien Vem tror du att du är? där en känd person får experthjälp att söka efter sina rötter. Det är perfekt underhållning för mig. Ett problem med Allt för Sverige är att deltagarna är så tydligt castade. Man kan höra hur diskussionerna gått på redaktionsmötena:

- Vi måste ha en charmig klichébög! Vad ska vi ha mer…?
- Jag vet! En lite manhaftig kvinnlig polis!
- En präst måste vi ha också! Det vet ju alla hur religiösa amerikaner är!

Annars kan jag inte låta bli att fnissa åt det återkommande inslaget där en av de tävlande får en liten kista med dokument som någon släktforskare fått fram. Samtliga börjar gråta när de sitter där och tittar i papperna. Varför då? Jag är själv mycket intresserad av mina rötter och har engagerat mig mycket i den släktforskning som min moster har sysslat med i många decennier. Jag har dock aldrig någonsin gråtit efter att ha läst om någon släkting. Självklart har jag blivit berörd av vissa av mina släktingars levnadsöden. Inte minst den kvinna som blev dömd till döden (men fick straffet omvandlat till femton års straffarbete) efter att ha mördat sitt barn som hon fött efter en utomäktenskaplig förbindelse. Jag skulle dock aldrig börja gråta över något som inträffade 1823, som i det fallet. Men det är kanske så att det där lipandet är en del av den amerikanska mentaliteten? Man ser ju alltid amerikaner böla i sammanhang där få svenskar (och inga britter) skulle gråta. Kanske det i detta fall även handlar om att USA är ett relativt ungt land, så alla amerikaner saknar en kontakt med historien, som är självklar för oss svenskar? USA bildades 1776 och då hade Sverige redan funnits i 800 år.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Världens vackraste prins?

Nyligen nådde oss den stora nyheten att prins Carl Philip av sajten Beautifulpeople.com har blivit korad till inte bara världens vackraste prins, utan den vackraste prinsen i världen genom tiderna! Visserligen ser vår svenske prins onekligen bra ut, men att han skulle vara den vackraste prinsen i världen genom tiderna låter som en smärre överdrift. Extra underligt blir det när man ser listan i sin helhet:

1. Prins Carl Philip av Sverige

2. Prins Andrea av Monaco

3. Prins Frederik av Danmark

4. Prins Harry av Wales

5. Prins William av Wales

6. Prins Philippos av Grekland

7. Kronprins Felipe av Spanien

8. Prins Guillaume av Luxemburg

9. Prins Albert av Monaco

10. Prins Charles av Wales

Samtliga prinsar på 10 i topp är nu levande. Betyder detta att alla prinsar som har levt tidigare har varit mindre vackra? Titta bara på bilden här intill.

Målningen föreställer blivande Kung Erik XIV av Sverige. Är inte han vacker så säg? Ingen människa med någorlunda sinne för skönhet kan väl anse att Prins Charles som kom 10:a på listan är vackrare än Erik XIV?
Naturligtvis handlar det om den ständiga bristen på historiskt perspektiv som genomsyrar dagens samhälle. På listan över prinsessorna har åtminstone två avlidna kommit med, men vi talar knappast om några prinsessor från 1600-talet, utan om Prinsessan Grace av Monaco (död 1982) och naturligtvis Prinsessan Diana (död 1997).

1. Prinsessan Grace av Monaco

2. Drottning Rania av Jordanien

3. Kate Middleton

4. Prinsessan Diana av Wales

5. Prinsessan Charlotte av Monaco

6. Prinsessan Gayatri Devi av Jaipur

7. Prinsessan Madeleine av Sverige

8. Kronprinsessan Mary av Danmark

9. Prinsessan Margaret

10. Prinsessan Masako av Japan

Nej, fram för lite mer historiskt perspektiv!

© Per Arne Edvardsson, 2011

Nytt kungligt blod behövs!

Bland oss rojalister har det rått delade meningar om det där att Kronprinsessan Victoria skulle gifta sig med en vanlig kille från Ockelbo. Vissa gamla stofiler anser ju att de kungliga ska göra som förr och endast gifta sig med prinsar och prinsessor. Problemet är dock att det finns alldeles för få prinsar och prinsessor i Europa idag. På 16-17-1800-talen kryllade det av monarkier och furstendömen i Europa, så då gick det alltid att hitta en lämplig prins eller prinsessa någonstans. Under 1900-talet försvann dock monarkierna, en efter en.

På Victorias och Daniels bröllop medverkade ett antal exilkungar, men den ende av dem som har varit kung på riktigt, i några få år, är Kung Kontantin av Grekland. Han tvingades i landsflykt 1967 och avsattes officiellt så sent som 1973. De övriga exilkungligheterna på bröllopet har i de flesta fall inte ens något minne av när deras land var en monarki. I programmet Det Kungliga bröllopet var Ebba von Sydow i Rom (på licensbetalarnas bekostnad) och intervjuade Kronprinsen av Italien. Han var mest glad över att han slapp vara en kunglig person på riktigt. Nu var han fri och kunde jobba som programledare i TV.

Nu kom jag från ämnet lite, som jag ofta tenderar att göra när jag bloggar. Det jag skulle tala om var ju den kungliga inaveln. Alla de kungliga familjerna i Europa är ju släkt med varandra, eftersom de ideligen har gift sig med varandra. Påfallande ofta har sysslingar och t.o.m. kusiner gift sig med varandra. Kung Carl XVI Gustafs föräldrar var förövrigt släkt. Båda var barnbarnsbarn till Drottning Victoria av England. Nu tänkte jag, helt kort, redogöra för hur Sveriges Konung är släkt med några av sina kollegor.

Hans närmaste släkting bland kollegorna i Europa är Drottning Margarethe av Danmark. De är nämligen kusiner. Hans far Prins Gustaf Adolf var alltså bror till hennes mor, Prinsessan Ingrid (senare Drottning Ingrid av Danmark). Naturligtvis är de även släkt på andra mer invecklade vägar, men det kan vi lämna därhän. Kung Harald av Norge är syssling till svenske kungens far och samma släktförhållande gäller med Kung Albert av Belgien. De är nämligen barn till två svenska prinsessor, Märtha och Astrid, som var döttrar till Gustaf V:s yngre bror Prins Carl. Han gifte sig och fick barn relativt sent i livet och därför blev det ett glapp i generationerna där. Ni som följer den pågående TV-serien Harry & Charles borde vid det här laget veta att Norges förste kung i modern tid blev den danske Prins Carl, som tvingades byta namn till Haakon eftersom alla norska kungar heter Harald, Olav eller Haakon. Denne Kung Haakon är alltså farfar till Kung Harald och Haakons bror Kung Christian av Danmark är farfar till Drottning Margarethe av Danmark. Sålunda är Norges kung och Danmarks drottning sysslingar. Hänger ni med?

Jag tror att vi ska nöja oss med denna utläggning, tills vidare. Jag kanske återkommer med lite mer kunglig genealogi i framtiden. Poängen med denna utläggning var att det är uppenbart att det behövs nytt blod i de kungliga familjerna, eftersom inaveln annars blir påtaglig. Sålunda hälsar alla sanna rojalister Prins Daniel välkommen!

© Per Arne Edvardsson, 2010

En obehaglig tant jag minns

Det har pratats ibland om Tanten, som en utrotningshotat art. Det ligger nog mycket i det. Att vara tant har inget med åldern att göra, utan handlar snarare om klädstil och sättet att vara. Min farmor var en äkta tant. Hon hade silvergrått permanentat hår och jag tror inte att hon en enda gång i hela sitt liv bar långbyxor. Hon bar alltid en sedesam tantkjol, som slutade halvvägs ner på vaden och en tantig blus upptill. När hon gick ut så bar hon naturligtvis en tantkappa, som oftast var beige eller grå, och hon gick aldrig utan hatt utomhus. Min mormor däremot var aldrig någon tant, inte ens när hon passerat 90. Hon färgade håret och gick nästan alltid i långbyxor. Långt upp i 80-årsåldern körde hon dessutom moped, vilket ju knappast är ett tantfordon.

En speciell typ av tant som, tack och lov, verkar vara utdöd är Den Obehagliga Tanten. De flesta i min generation (och äldre) minns någon sådan från sin barndom. En sådan där skräckinjagande varelse som satt i en fåtölj, luktade konstigt och gav ett allmänt folkilsket intryck. I mitt fall hette hon Tant Inez och var en väninna till min tidigare nämnda farmor. Jag förstod inte då, och jag förstår ännu mindre nu, varför min snälla fina farmor umgicks med denna skräcködla. Redan som litet barn var jag en sådan som iakttar och analyserar och redan vid mycket ung ålder insåg jag att min farmor endast umgicks med Tant Inez av plikt. De hade umgåtts ”i alla år” och i den generationen fortsatte man att umgås med personer som man alltid hade umgåtts med, även om man sedan länge inte hade någonting gemensamt längre. Jag vet faktiskt inte när, var och hur min farmor och Tant Inez ursprungligen hade lärt känna varandra, men det låg långt tillbaka i tiden. Den saken var klar. Förmodligen var Tant Inez en mycket ensam människa, vilket kanske kan vara en förklaring till att hon ofta var med på våra släktmiddagar, trots att hon inte var släkt med oss. Hon var änka och hade inga barn. Hennes enda släkt var en systerdotter och hennes familj. Kanske min farmor umgicks med henne av rent medlidande? Hur som helst så var hon definitivt underlig och obehaglig, åtminstone för oss barn. Jag kan inte minnas att jag var direkt rädd för henne, men jag minns obehaget som jag kände när jag tvingades skaka hand med henne. Jag minns tydligt hur min ett år yngre kusin en gång vägrade att skaka hand med Tant Inez, men han blev till sist övertalad på något sätt. Förmodligen blev han mutad av sin mor.

Tack och lov tror jag inte att den typen av obehaglig tant existerar längre. Tiderna har förändrats och i det fallet var det definitivt inte bättre förr. Däremot kan jag sakna den snälla gulliga tanten, som min farmor och hennes samtida tantkollegor.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Reinkarnation

Ibland gör hjärnan roliga associationshopp. Jag tittade på en dokumentär om det forntida Egypten och mindes plötsligt en episod ur mitt förflutna.

Det finns ju många som tror på reinkarnation och jag vill själv inte avfärda tanken, för det känns ju trösterikt att veta att man kanske lever vidare. Vissa personer tar reda på vem de har varit i ett tidigare liv, genom hypnos eller andra metoder. Det som aldrig slutar att roa mig är att samtliga dessa personer har varit något spännande i sitt tidigare liv. De har varit hovdam hos Drottning Kristina, eller general i Napoleons armé, eller konkubin till Kublai Khan. Jag har aldrig hört talas om någon som i ett tidigare liv var en simpel bonde på Västgötaslätten. Med tanke på att 70-80% av Europas befolkning var bönder så sent som år 1900, så känns det ju tusen gånger mer sannolikt att man i ett tidigare liv var bonde än att man var gladiator i Rom.

Jag minns ett samtal som jag hade med en tillfällig kvinnlig bekant, för ca femton år sedan. Hon hade genom hypnos fått reda på att hon i ett tidigare liv varit en slav som var med och byggde Keopspyramiden. Eftersom jag är mycket intresserad av egyptologi , så påpekade jag för henne att det numera finns tydliga arkeologiska bevis på att de som byggde pyramiderna inte alls var slavar. De var fria avlönade arbetare. Då sa hon, med påtaglig irritation i rösten:
- Jag var ju där!!!


© Per Arne Edvardsson, 2009

Människan på Månen

I dagarna är det fyrtio år sedan den första månlandningen. Jag tänker inte gå in på några fåniga konspirationsteorier, utan utgår från att människan verkligen landade på Månen. Det hittills bästa argumentet mot dem som påstår motsatsen lades fram av mannen på fotot, Edwin ”Buzz” Aldrin. I dokumentären Var de verkligen på Månen? som SVT visade i måndags påminde den gamle astronauten om rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet och sa att det självklart är så att om ryssarna ens hade misstänkt att månlandningen var fejk så hade de gjort allt för att påpeka detta för omvärlden. Inte en enda officiell röst från Sovjet ifrågasatte månlandningen, vilket knappast kan tolkas på något annat sätt än att ryssarna själva var så nära att kunna landa på Månen att de visste att det var möjligt. Men visst är det kul med konspirationsteorier? De faller dock alltid på det faktum att ett stort antal människor måste kunna hålla tyst resten av livet.

Den första månlandningen är sannolikt den enskilt största händelsen i mänsklighetens historia. Vissa människor skakar på huvudet åt ett sådant påstående och säger att det bara var en löjlig del av Kalla kriget, som kostade astronomiska summor och hade ett mycket litet vetenskapligt värde. Jag kan delvis förstå den inställningen. Rymdkapplöpningen kostade ofattbart mycket. Inte bara i pengar, utan även i människoliv. Det vetenskapliga inslaget ter sig, sett i backspegeln, som mer eller mindre ett alibi. Det viktiga var att hinna till Månen före Sovjet. Vad man sen uträttade på Månen kom i andra hand, vilket understryks av att det var först på den allra sista resan till Månen 1972, med Apollo XVII, som man kom på att det kunde vara en idé att ha med en geolog i besättningen. Alla de tidigare astronauterna hade varit stridspiloter, med högst begränsade kunskaper inom naturvetenskap.

Om man däremot tittar på månlandningen ur ett rent historiskt perspektiv, så är det utan tvekan den största händelsen i mänsklighetens historia. För första gången lyckades människor landa på en främmande himlakropp och dessutom ta sig därifrån med livet i behåll.
Om man tittar på månlandningen ur ett filosofiskt perspektiv, så är det även då den största händelsen i mänsklighetens historia. Genom att människan för första gången någonsin kunde betrakta Jorden från Månen så förändrades för alltid vår syn på vår hemplanet. Detsamma gäller naturligtvis om man är troende och betraktar månlandningen ur ett teologiskt perspektiv.

När jag ser alla dokumentärer om den första månlandningen så beklagar jag att jag endast var tre år 1969 och därmed inte har några konkreta minnen av denna händelse. Jag har ett svagt minne av att jag sitter på golvet och tittar på de suddiga bilderna på den lilla svartvita TV:n och att de vuxna försöker förklara för mig att de där gubbarna nu är på Månen. Jag är dock osäker på om det verkligen är ett äkta minne, eller om det är skapat i efterhand, genom alla de tusentals gånger genom åren som man har sett de där suddiga TV-bilderna från Månen.

Sist, men inte minst, vill jag rekommendera en bok.:
Med K-märkt mot Månen, av Staffan Bengtsson och Göran Willis.
Det är en mycket underhållande bok som på ett utmärkt sätt lyckas förmedla tidsandan under rymderan 1957-69. Jag skulle tro att den är minst lika rolig för er som var med på den tiden och minns perioden, som för oss som var för unga 1969 för att minnas, eller inte ens var födda.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Göteborgs blodbad

Alla allmänbildade svenskar känner ju till Stockholms blodbad, som ju är namnet på den händelse år 1520 då Kristian II av Danmark lät avrätta alla svenska motståndare han kunde hitta, men ni känner säkert inte till Göteborgs blodbad.

Det inträffade så sent som i förrgår och den drabbade var jag själv. Jag satt framför datorn och skrev, när det plötsligt kom blod ur min näsa. Det droppade inte lite försiktigt, utan det rann som ur en kran. Min kran! Ursäkta vitsen, men är man göteborgare så är man. Vissa människor drabbas ju ofta av näsblod, men jag hör normalt inte till den skaran. Det händer ibland att jag snyter sönder ett blodkärl i näsan, eftersom jag snyter mig dagligen p.g.a. av kroniska bihålebesvär. Vid dessa tillfällen brukar blodflödet vara ytterst begränsat och kortvarigt, men denna gång började det forsa ur näsan utan att jag snutit mig först. Jag ska bespara er alla bloddrypande detaljer, men efter vad som kändes som en evighet slutade det äntligen blöda.

Ett par timmar senare, då jag utgick från att faran var över, beslutade jag att ta en promenad. När jag hade kommit ca 200 meter hemifrån kände jag hur det började rinna i den ena näsborren och strax föll en bloddroppe ner på trottoaren. Som tur var hade jag ett par pappershanddukar i min ryggsäck som jag kunde trycka mot min kran som åter var vidöppen. Jag var tvungen att vända hemåt i rask takt. Jag tog en liten omväg för att slippa möta alltför många människor, för man känner sig dum när man går med en pappershandduk tryckt mot näsan, med nedblodade händer. Jag klarade mig helskinnad hem, med äran i behåll. Jag hade nytta av min klädsmak, eftersom jag som vanligt bar svarta kläder. Om jag fick några blodstänk på mig så syntes de inte.

Det var historien om den dramatiska händelse, som hädanefter kommer att vara känd som Göteborgs blodbad.

© Per Arne Edvardsson, 2009

En idyll, anno 1923...eller?

Det romantiseras ofta över det gamla Sverige, om hur det var bättre förr och om hur människor brydde sig mer om varandra. Man hör ofta att det var ett varmare samhälle förr. Till en viss del kanske det kan stämma, men det finns också exempel på motsatsen.

De foton som du ser här föreställer inte barn, som man kan tro om man tittar slarvigt. Det är vuxna småväxta personer. ”Dvärgar” kallade man dem förr. Fotona är från Göteborgsutställningen 1923 (även kallad ”Jubileumsutställningen" eller "Världsutställningen”). På utställningen visade man diverse moderniteter, såsom för tiden avancerade jordbruksmaskiner, och området var fullt av vackra provisoriska byggnader i orientalisk stil.
Allting ser mycket vackert och fascinerande ut, om det inte vore för den attraktion som gick under namnet ”Lillköping”. Här hade man byggt upp en liten ministad, med miniatyrhus, vilka befolkades av dessa småväxta personer. De bodde alltså där på riktigt, så länge utställningen pågick. Göteborgsutställningens besökare gick och tittade på dessa småväxta människor som om de var apor på zoo! Säkert fick de småväxta aktörerna betalt, men det måste ändå ha varit en grad av förnedring som vi knappast ens kan föreställa oss.

Nej, allting var inte bättre förr!


© Per Arne Edvardsson, 2009

Hemliga kungligheter

I dagarna har det ju talats en hel del om Kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling och om hur stackars Daniel har tvingats vara ”hemlig” i sju år. Jag skulle tro att Kronprinsessans fars faster, Prinsessan Lilian, ler åt detta. Hon var nämligen själv hemlig i hela trettiotre år! Kärlekshistorien mellan Mrs Lilian Craig och Prins Bertil av Sverige skulle bli en fantastisk film. Underligt att inte Hollywood har hört av sig än, men det kommer kanske efter att Prinsessan Lilian har lämnat oss. För er som inte känner till storyn så bra så kommer den här, i en kortversion:

Året är 1943 och Europa befinner sig i krig. Det krig som vi idag benämner Andra världskriget. Den 31-årige svenske playboyprinsen Bertil är en av Europas mest eftertraktade ungkarlar. Han är snygg, charmerande, intelligent och har före kriget roat sig med att vara racerförare (under alias, för att dölja hobbyn för sin far). Han befinner sig i London och blir inbjuden till ett cocktailparty, där han träffar frånskilda skönheten Mrs Lilian Craig. De unga tu blir så småningom ett par och Prinsen tar med sin nya flickvän till Stockholm, där hon presenteras för Prins Bertils far, Kronprins Gustav Adolf. Han finner henne charmerande, men påtalar att ett äktenskap är uteslutet, eftersom hon dels inte är av kunglig börd och dels är frånskild. Prins Bertil står sålunda inför alternativet att göra som sina två bröder Sigvard och Karl Johan (samt sin kusin Lennart) och gifta sig med sitt hjärtas dam, vilket skulle innebära att han mister sin prinstitel och blir förskjuten av familjen. Eller så kan han göra som hans far föreslår: leva som gift med Lilian, men aldrig visa sig tillsammans med henne offentligt och absolut inte avla några barn med henne. Prins Bertil väljer att låta lojaliteten med Kungahuset och familjen komma i första rummet och därmed får Lilian leva som hemlig sambo till prinsen i mer än tre decennier. Kanske han väljer detta alternativ för att vinna tid, men när hans äldste bror Prins Gustav Adolf förolyckas i en flygolycka 1947 ställs saker och ting på sin spets.

Året är alltså 1947. På tronen har vi en kung vid namn Gustav V, som är 89 år. Kronprins Gustav Adolf är 65 år och den som står närmast efter honom i successionsordningen är plötsligt ”lillprinsen” Carl Gustaf, som är endast nio månader gammal. Man behöver inte vara någon matematiker för att inse att risken är uppenbar att blivande Gustav VI Adolf kan komma att hinna avlida innan Carl Gustaf har hunnit bli myndig. Vid denna tid är myndighetsåldern för vanliga svenska medborgare 21 år, men statschefen blir inte myndig förrän vid 25 års ålder. Det är här som Prins Bertil får en viktig roll. Eftersom han är den ende förutom ”lillprinsen” som har en laglig rätt till tronen så får han leva resten av sitt liv som ”reservkung”. Om hans far hinner avlida innan Carl Gustaf uppnått myndighetsåldern så får alltså Prins Bertil inta tronen. Därmed är det definitivt omöjligt för Prins Bertil att gifta sig med Lilian och mista sin prinstitel. Det skulle innebära dödsstöten för monarkin i Sverige.

Nu i efterhand vet vi ju att Prins Bertils offer var förgäves, eftersom Gustav VI Adolf var klok nog att leva tills Kronprins Carl Gustaf var tillräckligt gammal för att kunna efterträda honom som kung. När så skedde lär den unge kungen ha sagt till sin farbror Bertil att han gav sin tillåtelse till ett giftermål, men då kände både Prins Bertil och Lilian att de hade det bra som det var. Det var först efter att Kung Carl Gustaf gift sig med Silvia 1976 som Prins Bertil och Lilian gjorde slag i saken och äntligen blev den nu drygt sextioåriga Lilian officiell och fick kalla sig ”Prinsessan Lilian”.

Det som man idag finner mest fantastiskt med historien är att den tidens svenska tidningar inte skrev ett ord om Prins Bertils hemliga sambo. Prinsen själv berättade på äldre dagar om hur han, efter att storyn läckt, kallade samman till en hemlig presskonferens där han vädjade till den svenska journalistkåren att inte skriva om Lilian. Eftersom Prins Bertil var den överlägset mest populäre medlemmen av kungafamiljen valde man att följa hans önskan.Idag hade det naturligtvis inte gått. Daniel Westling har visserligen inte fått visa sig offentligt ihop med Kronprinsessan förrän nu, men alla svenskar som har någorlunda koll har känt till hans namn i sju år. Kanske det inte var bättre förr, men medieklimatet var vänligare och det gick att vara hemlig i trettiotre år.

© Per Arne Edvardsson, 2009