tisdag 25 juni 2013

Som på räls





Det klagas ju ofta på SJ, men själv har jag inte haft så mycket att klaga på när jag har åkt tåg. När jag åkte till Stockholm i maj så var vi sju minuter före tidtabellen vid Stockholms central, trots att vi stannade sju minuter i Skövde och fem minuter i Katrineholm, för att vänta in tidtabellen. När jag åkte till Uppsala på Midsommarafton var det inte heller några problem. Det var först på hemvägen som det trasslade till sig.

Efter 45 minuters resa från Stockholms central meddelade föraren att han måste stanna tåget och starta om motorerna, för det var något som inte var som det skulle. Inget som märktes för passagerarna, utan säkert bara någon varningslampa som lyste hos honom. Vi stod still i tio minuter innan tåget startade igen. Efter en stund fick processen göras om och till sist fick tåget startas om en tredje gång. Då började jag bli lite nervös för att tåget inte skulle kunna ta mig till Göteborg och såg framför mig hur man skulle få sitta och vänta i tre timmar innan ett ersättningståg dök upp.

Jag var rädd för att aldrig komma hem, när tåget stannade för tredje gången. Lokföraren lät inte det minsta hoppfull när han sa i högtalaren:
"Jag ska försöka starta om tåget igen, så får vi hoppas att det går bra." Och när vi kommit igång sa tågvärden:
"Vi hoppas komma ner till Göteborg. Jag har kontakt med trafikledningen, som får komma med en Plan-B annars."
Det lät föga hoppfullt.
Den tredje omstarten fick dock tåget att funka som det skulle så vi anlände till Göteborg "bara" 50 minuter efter tidtabellen. Det var tur att jag inte hade någon tid att passa.

© Per Arne Edvardsson, 2013

tisdag 11 juni 2013

Ett gyllene fängelse?


Ingen har väl kunnat undgå att det var prinsessbröllop i lördags. Som alltid i sådana sammanhang börjar jag fundera hur det skulle vara att gifta sig med en prinsessa. För en överklasskille som Chris O’Neill är naturligtvis steget betydligt mindre än det var för Daniel Westling från Ockelbo, men det är säkert ändå inte helt lätt. Även om de bosätter sig i New York, där de kan vara mer anonyma än i Sverige, så kommer de säkert att ha paparazzis efter sig och man kan nog räkna med att Prinsessan Madeleine måste ha säkerhetsvakter med sig vart än hon går.

Just den aspekten verkar vara den jobbigaste med att gifta in sig i en kunglig familj. Uppmärksamheten och paparazzis må vara väl så jobbiga, men det värsta tror jag är att aldrig kunna vara ensam. Att inte kunna gå till ICA och köpa en liter A-fil utan att ha två SÄPO-vakter med sig, skulle kännas påfrestande. Det är annorlunda för kungabarnen som alltid har haft det så. De vet ju inte om något annat. Naturligtvis kan man inte låta bli att tänka på just de tillfällen då man definitivt vill vara ensam, eller på tu man hand med sin älskade. Hur romantisk blir en romantisk middag på en fin restaurang, om en SÄPO-vakt sitter två bord bort och bevakar och en annan står utanför entrén till restaurangen och vaktar? För att inte tala om den rent erotiska delen av samvaron. Vem skulle inte drabbas av impotens om man tänkte på att en SÄPO-vakt satt utanför sovrumsdörren och lyssnade?

Nej, att gifta sig in i en kunglig familj är nog lite som att frivilligt låsas in i ett gyllene fängelse.



© Per Arne Edvardsson, 2013