onsdag 27 januari 2010

Gillar detta

En av de mer löjliga funktionerna på Facebook är knappen som det står ”Gilla” på. Det absurda är att människor som annars verkar vara intelligenta inte alls förstår hur bisarrt det kan bli om de klickar på den knappen utan att tänka sig för. Jag har sett folk som länkar till en artikel om en brutal våldtäkt och under länken står det ”7 personer gillar detta”. Som vän av ordning undrar jag då vad de egentligen gillar. Är det sju personer som gillar att en stackars kvinna har blivit våldtagen? Jag bara frågar!? Förhoppningsvis menar de att de gillar att någon länkar till artikeln, men även då blir det besynnerligt. Menar de i så fall att de gillar att läsa om våldtäkter, eller vad menar de egentligen?

Inte fullt lika bisarrt, utan egentligen bara fånigt, blir det i vissa andra sammanhang. En av mina Facebookvänner skrev att han åt en viss sorts glass och genast var det 3-4 personer som gillade det. Varför då? Äger de fabriken som tillverkar glassen, eller affären där han köpte den? Visst kan man unna sina vänner att få äta god glass och jag kan t.o.m. sträcka mig till att vara glad för hans skull, för att han får äta god glass, men skulle aldrig klicka på ”Gilla” för det.

Riktigt absurt blir det när någon skriver något i stil med:
”Blev påkörd av en spårvagn idag och ligger i gipsvagga” och under står det:
”11 personer gillar detta”. Gilla-knappen har tydligen blivit en sorts sätt att visa sympati. Hur ska man annars tolka det? Kanske det är typiskt för vår tid att man bara klickar på ”Gilla” istället för att skriva något som kräver lite energi och engagemang?


© Per Arne Edvardsson, 2010

måndag 25 januari 2010

Direktsänd firmafest


Vid den här tiden på året avlöser de TV-sända firmafesterna varandra. Nyligen var det Idrottsgalan och ikväll var det Filmgalan. Hur underhållande är det egentligen att titta på någon annans firmafest i direktsändning? Inte särskilt, måste jag tillstå. Det roliga med Idrottsgalan är framförallt att få se idrottsstjärnorna festklädda. När det gäller de manliga så är inte skillnaden så stor, men de kvinnliga stjärnorna har man ofta svårt att känna igen. Inte minst de tjejer som ägnar sig åt skidsport. Man är van vid att se dem i toppluva, röda i ansiktet med håret i en tofs, och med fruset snor på hakan. När man tar av dem skidoverallen, klär på dem en festklänning, sminkar dem och låter en frisör ta itu med kalufsen så kan man verkligen tala om en total metamorfos. I allmänhet ser de dock inte helt bekväma ut i en dylik stass och man märker av deras brist på rutin när det gäller att gå i högklackade skor. Men, nu kom jag från ämnet.

Jag ställde frågan om det kan vara kul att titta på andras firmafest. Det känns nästan som Nobelfesten, där man sitter och tittar på en massa finklädda människor som äter konstig mat. En sak som jag har funderat mycket över är varför de numera alltid måste ha en putslustig ståuppkomiker som konferencier. Johan Glans var väl okej ikväll, men hela upplägget känns krystat. Varför kan de inte ha en gammaldags programledare i stil med Lennart Hyland eller Lasse Holmqvist? Någon som är återhållsamt trevlig och kanske lite smårolig, utan att behöva krysta ur sig en lustighet i varje mening. Ingvar Oldsberg skulle vara ett utmärkt val, som varande den siste programledaren i den Hylandska stilen.

Hur roligt är det att skämta om Nils Petter Sundgrens ålder? Han var inte ens äldst av de närvarande i publiken där. Jag skymtade t.ex. Lennart Hellsing som är tio år äldre. Jag förstår framförallt inte varför programledaren alltid MÅSTE gå ut i publiken och göra sig lustig på de stackars kändisarnas bekostnad. De skrattar ansträngt, för att ingen ska kunna tro att de inte ”bjuder på sig själva”, men det syns på dem att de helst skulle slippa den typen av uppvaktning. Vissa år har det åtminstone förekommit någon rolig ”kupp”, men i år var bara hela tillställningen seg och avslagen.

© Per Arne Edvardsson, 2010

lördag 23 januari 2010

Fantasilöst filmsnusk


Först vill jag varna alla känsliga personer för att det kan förekomma några s.k. ”runda ord” i denna blogg, så ni som är pryda gör klokast i att klicka bort er härifrån genast.

Jag har inte sett speciellt många porrfilmer i mitt liv. Den senaste tiden har jag dock haft möjlighet att se några, eftersom jag har haft Canal+ gratis i några veckor (se tidigare inlägg). Som den filmvetare jag är så var jag naturligtvis nyfiken på att analysera genren närmare. Då slog mig att de allra flesta porrfilmer inte gör mig det minsta kåt. Jag tänder helt enkelt inte på att se plastiga tjejer med silikontuttar och grotesk ansiktsmakeup, som stönar:
"- Yeah! Yeah! Fuck me! Fuck me!!!"
Det är alltför uppenbart att deras upphetsning är spelad och att de dessutom är totalt obegåvade skådespelerskor.

Min upphetsning blir inte precis större av att titta på de manliga aktörerna. Jag betraktar mig som heterosexuell, men kan ändå tycka att en välbyggd naken man är väldigt vacker. Vackra män är det dock ont om i porrfilmer. De är i allmänhet två olika typer.
1. Muskelknutten som har ätit för mycket anabola steroider och mest ser ut som en gorilla.
2. Degklumpen, med gigantisk ölmage, som dessutom ofta döljer sin flintskallighet genom att raka huvudet.

Nästa avtändande faktor är miljöerna. Oftast är det minst sagt torftig scenografi.
Påtagligt många porrfilmer verkar vara inspelade i lagerlokaler.

Nästa icke upphetsande detalj är samlagsställningarna. De knullar ofta i ställningar som borde leda till att de efteråt har ont i varenda led och varenda muskel. Förmodligen är det väl för att fotograferna ska kunna komma åt för närbilder i alla vinklar.

En annan icke erektionsfamkallande faktor är de högklackade skorna. Högklackat kan ibland vara sexigt, men ALDRIG när man har sex. Jag skulle definitivt aldrig vilja ha sex med någon som har på sig decimeterhöga smala och vassa klackar. Risken är uppenbar att man skulle råka få en klack i magen, eller på ett ännu otrevligare ställe.

Sedan kommer vi till bildlösningarna, där fantasin är obefintlig. Det blir snart extremt långtråkigt med alla närbilder av en kuk som åker in och ut ur en fitta.

Den sista punkten jag tänkte ta upp är filmmusiken, som verkar vara "komponerad" av en 15-åring som vet mer om datorer än om musik. Oftast är det totalt fantasilös technopop som blir oerhört enerverande att lyssna på efter ett tag.

© Per Arne Edvardsson, 2010

måndag 11 januari 2010

Myten om Stradivarius


Mannen på bilden är instrumentmakaren Antonio Stradivari, som levde 1644-1737, vilket bevisar att inte alla dog unga på 1600-talet. Han är mest berömd för sina violiner, men byggde även andra instrument, däribland gitarrer (varav några finns bevarade). Det lär finnas ca 600 bevarade violiner som han bevisligen byggde, samt några celli. Om någon undrar vad celli är, så är det alltså pluralformen av cello. Där fick ni en ny språklektion!

Jag såg på Kulturnyheterna idag att en forskare har kommit fram till hemligheten bakom Stradivarius violiner. Hemligheten bakom detta berömda instruments magiska klang skulle vara lacken. När musikprofessorn Gunno Klingfors konfronterades med denna uppgift skrattade han och sa:
- Det har jag hört i femtio år!
Han tillade att ingen vet idag hur något av Stradivarius instrument ursprungligen lät, eftersom samtliga av hans instrument som existerar idag har blivit ombyggda mer än en gång. De har försetts med ny hals, nytt stall, andra strängar etc. Han menade att det är en myt, som uppstod på 1800-talet, att Stradivarius violiner är överlägsna alla andra violiner.

Detta antyddes härom året i TV-programmet Musikministeriet, där man lät ett antal musikaliskt kunniga personer lyssna på en violinist som spelade samma stycke på en Stradivarius (värd ca 15 000 000 kr) och på en billig postorderfiol (inköpspris 495 kr). De skulle sedan säga vilken fiol som var vilken. Hälften av experterna gissade fel!
Det stöder min tes att musikern är viktigare än instrumentet, vilket inte bara gäller violiner. Om Eric Clapton spelar ett solo på en billig elplanka, köpt på Hobbex för 500 kr, så låter det garanterat bättre än om en medelmåttig gitarrist spelar på en Gibson Les Paul Goldtop från 1957 (värde ca en halv miljon).

Jag kan tillägga att experterna i Antikrundan har berättat att de varje år får in minst en fiol som är märkt med en etikett där det står "Stradivarius". Då måste de tyvärr upplysa ägaren om att den är tillverkad av en fabrik som massproducerade fioler under det namnet omkring förra sekelskiftet. Värdet är sålunda bara någon hundralapp.

© Per Arne Edvardsson, 2010

torsdag 7 januari 2010

Ranelidar


Författaren Björn Ranelid tycks vara mer i ropet än någonsin. Många irriterar sig på honom, men själv älskar jag den typen av personligheter, som verkligen tar plats och vågar spela rollen av sig själva fullt ut. De är alltför ovanliga idag. Det känns som om det fanns fler Ranelidar förr. Jag tänker på personligheter som Ernst-Hugo Järegård, Georg Rydeberg och den störste av alla Ranelidar; Evert Taube. Kvinnliga Ranelidar tycks vara betydligt mer sällsynta, men ett riktigt praktexemplar var Zarah Leander.

Vad kännetecknar då en äkta Ranelid? Jo, det är en person som är ”Larger than life”, som har en enorm karisma, en säregen personlighet, gott om självironi men en total brist på självdistans. En Ranelid säger att han/hon absolut inte vill framhäva sig själv, men samtidigt kan han/hon inte prata om något annat än sig själv. Där finns dock alltid ett hjärta och en stor personlig charm, vilket skiljer Ranelidarna från andra egocentriker som oftast är tämligen odrägliga typer.

Sammanfattningsvis, så behövs det fler Ranelidar i vår grå trista vardag, för vad man än tycker om dem så lämnar de ingen människa oberörd.

© Per Arne Edvardsson, 2010

fredag 1 januari 2010

Mitt 00-tal

Så har Tjugohundratio inletts. Alla som säger ”Tvåtusentio” kommer jag att personligen placera i en hjärntvättsmaskin i stil med den i A clockwork orange.


Ni som eventuellt följer denna blogg vet att jag brukar undvika att bli privat. Det finns alltför många bloggar på nätet där folk berättar mer om sina sjukdomar, sina neuroser, sin barndom och sitt sexliv än man vill veta. Nyårsdagen till ära tänkte jag dock bli lite mer personlig än vanligt och summera mitt eget 00-tal. Det slog mig nämligen, när jag tänkte tillbaka, att 00-talet sannolikt är det mest händelserika decennium som jag har upplevt. Då syftar jag enbart på mitt eget privatliv och inte alls på några världshändelser. Här följer en lista på några saker som jag har upplevt under 00-talet:


1. Tre olika arbetsplatser, som jag vantrivdes på.

2. Ett antal nya vänner, som har berikat mitt liv.

3. Två alltför kortvariga flickvänner, som innan de krossade mitt hjärta höjde min livskvalitet.

4. En handfull erotiska och intellektuella upplevelser med andra kvinnor, som alla har varit minnesvärda på olika sätt.

5. Drygt sjuttio nya sånger, som jag har skrivit under decenniet.

6. En och en halv roman, som jag har skrivit.

7. Hela nio årgångar av Ordbrukarnas Antologi, som jag har sammanställt.

8. Ett par hundra högskolepoäng som jag har knåpat ihop.

9. Ett antal nya maträtter som jag har uppfunnit, varav min kycklinggryta med curry och paprika har blivit en klassiker som är berömd ända uppe i Stockholm.

10. Mitt hustroll Mekki fick mot slutet av decenniet äntligen sällskap, efter att ha varit ett ensamtroll hos mig sedan 1974. Han och hans fästmö Paprika ses på fotot här ovan.
Vad som ska ske under 10-talet vet endast gudarna.

© Per Arne Edvardsson, 2010