söndag 27 november 2011

Varför bölar svenskamerikanerna?

Realitysåpan Allt för Sverige har det ju redan skrivits en hel del om. De flesta skribenter har irriterats av att man visar upp en klichébild av Sverige, som har väldigt lite med verkligheten att göra. Det kan man naturligtvis instämma i, men faktum är att vilken bild man än visat upp så hade alltid några varit missnöjda. Det hade varit minst lika fel att bara visa upp Rosengård och Hammarkullen.

Sedan kan man naturligtvis ställa sig frågan varför det måste vara en tävling. Jag tycker att det hade varit minst lika intressant att låta svenskamerikanerna söka sina rötter utan att behöva deltaga i en massa fåniga utslagningstävlingar. Jag föredrar realityserien Vem tror du att du är? där en känd person får experthjälp att söka efter sina rötter. Det är perfekt underhållning för mig. Ett problem med Allt för Sverige är att deltagarna är så tydligt castade. Man kan höra hur diskussionerna gått på redaktionsmötena:

- Vi måste ha en charmig klichébög! Vad ska vi ha mer…?
- Jag vet! En lite manhaftig kvinnlig polis!
- En präst måste vi ha också! Det vet ju alla hur religiösa amerikaner är!


Annars kan jag inte låta bli att fnissa åt det återkommande inslaget där en av de tävlande får en liten kista med dokument som någon släktforskare fått fram. Samtliga börjar gråta när de sitter där och tittar i papperna. Varför då? Jag är själv mycket intresserad av mina rötter och har engagerat mig mycket i den släktforskning som min moster har sysslat med i många decennier. Jag har dock aldrig någonsin gråtit efter att ha läst om någon släkting. Självklart har jag blivit berörd av vissa av mina släktingars levnadsöden. Inte minst den kvinna som blev dömd till döden (men fick straffet omvandlat till femton års straffarbete) efter att ha mördat sitt barn som hon fött efter en utomäktenskaplig förbindelse. Jag skulle dock aldrig börja gråta över något som inträffade 1823, som i det fallet. Men det är kanske så att det där lipandet är en del av den amerikanska mentaliteten? Man ser ju alltid amerikaner böla i sammanhang där få svenskar (och inga britter) skulle gråta. Kanske det i detta fall även handlar om att USA är ett relativt ungt land, så alla amerikaner saknar en kontakt med historien, som är självklar för oss svenskar? USA bildades 1776 och då hade Sverige redan funnits i 800 år.

© Per Arne Edvardsson, 2011

torsdag 10 november 2011

Elva, elva och elva

Alla som är intresserade av numerologi har konstaterat att ett spännande datum infaller nu:
11-11-11. Det är den enda gången under vår livstid som vi får uppleva ett datum med 6 st identiska siffror. Faktum är att det aldrig kommer att hända igen. 22-22-22 är ju omöjligt, eftersom det endast finns tolv månader. Nästa år får vi dock uppleva 12-12-12, vilket ju också är intressant. De sa på TV att ovanligt många par tänker gifta sig 11-11-11. Det hade jag gärna gjort också, om jag hade haft någon att gifta mig med. Jag får försöka hitta någon att gifta mig med 12-12-12 istället.

Personligen tror jag inte alls på numerologi. Speciellt inte när det gäller datum, eftersom datumet ju är en konstruktion. I den muslimska världen har de ju ett helt annat år nu t.ex.
Fast…man vet ju aldrig. Kanske alla datorer kommer att få spatt av alla ettor i datumet, eller så återvänder Jesus till Jorden. Vem vet? Allra mest spännande blir det när klockan är 11:11:11. Vad kommer att hända då, när såväl datum som klockslag enbart består av ettor?
Själv är jag född 11 mars, men det är en annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2011