torsdag 8 december 2011

Det magiska med en ny mataffär


Ibland känner jag mig väldigt lättroad, som härom veckan då jag för första gången besökte en alldeles nyöppnad stor Coop-butik i närheten. Jag blev alldeles lycklig av att få utforska en ny livsmedelsbutik. Lustigt att det kan vara så roligt.

Jag har alltid gillat att handla mat. Det är väl något nedärvt från stenåldern, då vi var jägare och samlare. Då gick en stor del av vår tid åt till att leta efter mat, i form av ätliga frukter, bär och örter. När jag flyttade hit för elva år sedan så tyckte jag att en av de bästa sakerna med flytten var att få nya livsmedelsbutiker att handla i. I Kortedala, där jag tidigare bodde, fanns det endast en liten Vivo och en ännu mindre ICA, nära mitt hem, samt en stor Hemköp på Kortedala Torg, drygt 20 minuters promenad hemifrån. Här i östra centrala Göteborg kryllar det av livsmedelsbutiker. Inom en radie av en kvarts promenad har jag: 3 st ICA (en liten, en medelstor och en jättestor), 1 st liten Lidl, 1 st medelstor Netto, samt den nyöppnade stora Coop. Utöver dessa finns en handfull små s.k. invandrarbutiker. Sålunda behöver man knappast riskera att svälta ihjäl.

Man känner sig onekligen lyckligt lottad, när man jämför sig med folk i glesbygden som har en timmes resa till sin lokala ICA.

© Per Arne Edvardsson, 2011

söndag 27 november 2011

Varför bölar svenskamerikanerna?

Realitysåpan Allt för Sverige har det ju redan skrivits en hel del om. De flesta skribenter har irriterats av att man visar upp en klichébild av Sverige, som har väldigt lite med verkligheten att göra. Det kan man naturligtvis instämma i, men faktum är att vilken bild man än visat upp så hade alltid några varit missnöjda. Det hade varit minst lika fel att bara visa upp Rosengård och Hammarkullen.

Sedan kan man naturligtvis ställa sig frågan varför det måste vara en tävling. Jag tycker att det hade varit minst lika intressant att låta svenskamerikanerna söka sina rötter utan att behöva deltaga i en massa fåniga utslagningstävlingar. Jag föredrar realityserien Vem tror du att du är? där en känd person får experthjälp att söka efter sina rötter. Det är perfekt underhållning för mig. Ett problem med Allt för Sverige är att deltagarna är så tydligt castade. Man kan höra hur diskussionerna gått på redaktionsmötena:

- Vi måste ha en charmig klichébög! Vad ska vi ha mer…?
- Jag vet! En lite manhaftig kvinnlig polis!
- En präst måste vi ha också! Det vet ju alla hur religiösa amerikaner är!


Annars kan jag inte låta bli att fnissa åt det återkommande inslaget där en av de tävlande får en liten kista med dokument som någon släktforskare fått fram. Samtliga börjar gråta när de sitter där och tittar i papperna. Varför då? Jag är själv mycket intresserad av mina rötter och har engagerat mig mycket i den släktforskning som min moster har sysslat med i många decennier. Jag har dock aldrig någonsin gråtit efter att ha läst om någon släkting. Självklart har jag blivit berörd av vissa av mina släktingars levnadsöden. Inte minst den kvinna som blev dömd till döden (men fick straffet omvandlat till femton års straffarbete) efter att ha mördat sitt barn som hon fött efter en utomäktenskaplig förbindelse. Jag skulle dock aldrig börja gråta över något som inträffade 1823, som i det fallet. Men det är kanske så att det där lipandet är en del av den amerikanska mentaliteten? Man ser ju alltid amerikaner böla i sammanhang där få svenskar (och inga britter) skulle gråta. Kanske det i detta fall även handlar om att USA är ett relativt ungt land, så alla amerikaner saknar en kontakt med historien, som är självklar för oss svenskar? USA bildades 1776 och då hade Sverige redan funnits i 800 år.

© Per Arne Edvardsson, 2011

torsdag 10 november 2011

Elva, elva och elva

Alla som är intresserade av numerologi har konstaterat att ett spännande datum infaller nu:
11-11-11. Det är den enda gången under vår livstid som vi får uppleva ett datum med 6 st identiska siffror. Faktum är att det aldrig kommer att hända igen. 22-22-22 är ju omöjligt, eftersom det endast finns tolv månader. Nästa år får vi dock uppleva 12-12-12, vilket ju också är intressant. De sa på TV att ovanligt många par tänker gifta sig 11-11-11. Det hade jag gärna gjort också, om jag hade haft någon att gifta mig med. Jag får försöka hitta någon att gifta mig med 12-12-12 istället.

Personligen tror jag inte alls på numerologi. Speciellt inte när det gäller datum, eftersom datumet ju är en konstruktion. I den muslimska världen har de ju ett helt annat år nu t.ex.
Fast…man vet ju aldrig. Kanske alla datorer kommer att få spatt av alla ettor i datumet, eller så återvänder Jesus till Jorden. Vem vet? Allra mest spännande blir det när klockan är 11:11:11. Vad kommer att hända då, när såväl datum som klockslag enbart består av ettor?
Själv är jag född 11 mars, men det är en annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2011

söndag 23 oktober 2011

Till minne av Tumba

Sven Tumba lämnade oss nyligen. Dagen då den sorgliga nyheten nådde oss skrev jag på Facebook:
”Foppa och Salming i alla ära men Tumba gjorde det som de gjorde på en uterink, i snöblandat regn och motvind.”

Man kan ju roa sig med att göra upp listor där man rankar de bästa svenska ishockeyspelarna genom tiderna, men det blir ju alltid en högst subjektiv lista. Att giganter som Tumba, Peter Forsberg, Mats Sundin, Börje Salming, Ulf Sterner och Niklas Lidström hör hemma högt upp på listan lär alla vara överens om, men hur rangordnar man de andra spelarna? Var Rolle Stoltz bättre än Mats Waltin? Var Leif ”Honken” Holmqvist bättre än Peter ”Pekka” Lindmark? Var Mats Näslund bättre än Nisse Nilsson? Det går naturligtvis inte att besvara den typen av frågor. Ofta hör man påståendet att dagens idrottare självklart är bättre än gårdagens, eftersom det är hårdare konkurrens idag. Det ligger naturligtvis mycket i det, men å andra sidan fick idrottarna kämpa mycket mer förr. De var ju amatörer och var tvungna att arbeta hela dagen, även om de hade en viktig match på kvällen. Dessutom hade de mycket tyngre, klumpigare och sämre utrustning. Tumbas utrustning vägde säkert minst dubbelt så mycket som Foppas. Jag äger själv ett par ishockeyhandskar från sent 60-tal och de väger som tre par moderna handskar. Dagens handskar är gjorda av lätta konstmaterial, medan 60-talets var gjorda av läder och var stoppade med hästtagel. Även axelskydd och benskydd var gjorda av läder, fram tills mitten av 60-talet då plastskydden kom. Rolle Stoltz har berättat om hur utrustningen blev tyngre ju längre matchen led, eftersom läderskydden absorberade svetten.

Jag tänker sålunda inte påstå att Tumba var bättre än Foppa, eller tvärtom. Däremot råder det ingen tvekan om att Tumba är den mest betydelsefulle spelaren när det handlar om ishockeyns genombrott i Sverige på 50-talet. Enligt TV-sportens legendariske reporter Bo Hansson var ishockeyn så gott som okänd när Sverige tilldelades VM 1949. Denna turnering blev en stor publiksuccé och det blev t.o.m. kravaller när Sverige skulle möta Kanada på Stadion i Stockholm. Då var ännu Tumba för ung för att vara med, men han fick sitt stora genombrott i OS-turneringen 1952. Det var ett av de sämsta vinter-OS som Sverige har gjort, till dags dato, så varje medalj firades stort. För Tre Kronor blev det ett brons och Sven ”Tumba” Johansson blev den store publikfavoriten. Året efter ledde han Sverige till vårt första VM-guld. Det är dock det minst värda av alla våra svenska VM-guld i ishockey. De enda deltagande nationerna, förutom Sverige, var Tjeckoslovakien, Schweiz och Västtyskland. Tjeckerna åkte hem efter första matchen, när de fick ett telegram om att landets president hade avlidit. Sålunda behövde Tre Kronor bara slå två (på den tiden) B-nationer för att ro hem guldet. Nästa VM-guld var desto mer ärofyllt, inför drygt 50 000 åskådare i Moskva. Tumba blev snart Sveriges populäraste idrottsman och fick ett eget radioprogram, Timmen Tumba. Han fick även ”äran” att medverka i en Åsa-Nissefilm, där han demonstrerade den nya flugan vattenskidor.

Ett annat genidrag av Tumba var TV-pucken, som kom till på hans initiativ. De flesta av våra största spelare, de senaste femtio åren, har spelat i TV-pucken. Sålunda har vi Tumba att tacka för mycket. Vad han senare betydde för golfens genombrott som folksport i Sverige får någon annan, som är mer kunnig än jag i ämnet golf, gärna berätta.


© Per Arne Edvardsson, 2011

lördag 1 oktober 2011

Till minne av en ishockeylegend.


Ingen har väl kunnat undgå att Sven Tumba har lämnat oss. Jag ska inom kort skriva ihop en hyllningsblogg till honom, men tills vidare får ni nöja er med denna gamla blogg om honom:
http://lapsangsfunderingar.blogspot.com/2009/02/hockeylegenden-och-prinsessan.html

söndag 21 augusti 2011

Även granit är mycket klippa

På nätet finns som bekant ett antal olika automatiska översättningstjänster. De kan fungera om man vill översätta ett enstaka ord eller en enstaka mening, men för en hel text fungerar de inte. Åtminstone inte om man vill ha en översättning som är någorlunda begriplig och någorlunda språkligt korrekt. Här nedan följer ett exempel. Jag roade mig med att titta vad franska versionen av Wikipedia skriver om Göteborg och roade mig med att använda Google Translate. Här är ett utdrag ur artikeln:
Göteborgs stad omfattar även några av de omgivande samhällena och skapade, med 510.491 invånare, den andra staden i Sverige av storleken av dess befolkning och dess industri och dess ekonomiska verksamhet. Staden ligger halvvägs mellan Oslo och Köpenhamn på floden Göta älv några miles från dess mynning i Kattegatt , isfria under vintern.

Med viss fantasi förstår man vad som menas, men språkligt och grammatiskt är det en ren katastrof. Här följer ytterligare ett utdrag ur artikeln:

Runt kusten av Kattegatt, även granit är mycket klippa och kantad med många öar. Det är Göteborgs skärgård som det finns norr ( Norra Skärgåden ) med huvudön Öckerö och skärgården söder ( Södra Skärgåden ) med huvudön Styrsö .

Vi avslutar med:

Staden var rankad först i 2008 (till Stockholm och Birmingham ) en rankning av europeiska städer där det är lättare och trevligare att ta.

Att ta vadå???

Sammanfattningsvis kan man lätt konstatera att alla mänskliga översättare som ligger sömnlösa om nätterna av rädsla för att ersättas av dataprogram inte behöver vara oroliga. Ni kommer alltid att behövas. Det fina med mänskliga språk är att de är oregelbundna, vilket gör att det aldrig går att översätta texter ordagrant från ett språk till ett annat. Inte ens om det är så närbesläktade språk som svenska, norska och danska. En skicklig översättare gör nämligen mer än att bara översätta. Han/hon gör en svensk tolkning av texten, där t.ex. talesätt och ordspråk ersätts av svenska motsvarigheter. Det kan inget dataprogram som existerar idag göra till fullo. Om en fransk roman ska översättas till svenska så skulle i så fall hela den franska litteraturhistorien och kulturhistorien behöva programmeras in i datorn, tillsammans med hela den svenska litteraturhistorien och kulturhistorien. Om det, mot förmodan, kommer att fungera i framtiden så kommer det ändå att behövas någon människa som finputsar översättningen i efterhand.

© Per Arne Edvardsson, 2011

torsdag 11 augusti 2011

Ett fejkat underbarn?

Ikväll visades dokumentären My kid could paint that på SVT. Den berättar historien om Marla Olmstead, en liten tjej på 4 år som gjorde sensation i konstvärlden 2004 med sina abstrakta målningar. Jag minns att jag reagerade redan då och tänkte att det måste vara en bluff. Jag är ingen konstexpert, men kan tillräckligt mycket om modern abstrakt konst för att kunna se att hennes tavlor inte kan vara målade av en 4-åring. För att kunna måla den typen av konst så måste man ha studerat andra bildkonstnärer som rör sig inom samma genre.
Marlas tavlor är alltså inte enkelt färgkladd i stil med målningarna av den geniförklarade Pierre Brasseau (som visade sig vara en schimpans på Borås djurpark). Nej, här rör det sig om verk som det tydligt finns en tanke och komposition bakom. Det är inte bara slumpmässigt färgkladdande. Jag har själv jobbat med lågstadiebarn och anser mig därför veta lite om hur barn målar. Jag har aldrig någonsin sett något lågstadiebarn frivilligt måla abstrakt konst. Alla barn som får papper, färger och penslar målar sånt som barn målar: hus, träd, människor, hästar, hundar, katter, bilar, med den obligatoriska blå himlen överst och en gul sol i ena övre hörnet.

När jag jobbade på fritidshem gjorde jag ibland en övning som just gick ut på att måla abstrakt. Jag spände ett stort papper över ett bord och lät barnen måla till musik. Jag gav tydliga order om att det INTE skulle föreställa något, vilket de flesta till en början hade väldigt svårt att klara. Jag stoppade musiken efter några minuter och då skulle de byta platser. När alla hade gått ett varv runt bordet var konstverket klart. Alla tyckte att det var roligt och det hade kanske gått att sälja tavlan för 20 miljoner dollar, till någon korkad amerikan med för mycket pengar. När barnen fick måla fritt så gick dock samtliga tillbaka till att måla föreställande bilder. Det är det naturliga för alla människor. Titta bara på hällristningar och grottmålningar. Där förekommer ingen abstrakt konst. Den moderna abstrakta konsten dyker upp först när fotokonsten är etablerad och man inser att man inte längre behöver begränsa den målade konsten till att vara ett avbildande av verkligheten.

I fallet Marla Olmstead är det tämligen uppenbart att hennes verk till 80% är skapade av hennes far. I ett avslöjande klipp hör man hur han hela tiden regisserar hennes målande. När hon filmas ensam så målar hon exakt de motiv som alla andra normala 4-åringar målar: hus, träd, en sol etc. Eller så häller hon bara ut färg på duken och kladdar, som alla normala 4-åringar skulle göra. Det problematiska är föräldrarnas roll i det hela. Det verkar inte vara ett medvetet uttänkt bedrägeri, utan snarast en situation som de har tappat kontrollen över. Nu är Marla 11 år och hennes föräldrar säljer fortfarande hennes verk, även om de inte genererar samma fantasisummor längre. Man kan inte låta bli att bekymra sig över den stackars flickan, Hur kommer hon att reagera när hon förstår situationen? Kommer hon att förstå sina föräldrar eller kommer hon att hata dem för att de utnyttjade henne som ett slags cirkusapa när hon var barn? Svaret får vi om några år.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Popcorn

Jag tänkte bara publicera ett bildbevis, efter min popcornskola härom veckan. Här ser ni hur fina popcorn det blir, i en väl inkörd gryta.

© Per Arne Edvardsson, 2011

fredag 5 augusti 2011

Möwenpicks svärd

Inom filosofin finns begreppet Occams rakkniv. Vad det innebär kan vi återkomma till någon annan gång, för nu tänkte jag prata om Möwenpicks svärd.

Jag lider ju av Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg). Ett av de positiva symptomen är att man har lätt för att tänka utanför ramarna och hitta på kreativa lösningar. Ikväll insåg jag plötsligt att övervåningen i min frys påminde om isberget som fick Titanic att gå till botten. Egentligen borde jag frosta av frysen, men jag har såväl glass som diverse matvaror i frysen och vi befinner oss i rötmånaden. Sålunda valde jag istället att försöka få bort större delen av isberget på annan väg. Först knackade jag försiktigt med en liten hammare, men insåg snart att jag behövde lite kraftigare verktyg. Något verktyg som var långsmalt och lite vasst. Plötsligt insåg jag att jag hade ett sådant verktyg. Jag har ett svärd som min farfar som var sjöman köpte någonstans ute i världen för längesedan. Jag tror inte att det är värdefullt, utan snarare att betrakta som en souvenir. Detta svärd visade sig vara helt perfekt som ishackningsverktyg. På fotot kan ni se is-snöhögen som jag lyckades hacka loss.

© Per Arne Edvardsson, 2011

onsdag 27 juli 2011

Liten popcornskola

Grytan på bilden kanske inte ser så fräsch ut, men det är meningen att den ska se ut som den gör. Det är nämligen min popcorngryta. Många idag köper ju sådana popcorn som ligger i en liten påse som man lägger i mikron. De är dock inte alls i min smak, för de är alldeles för salta och de smakar heller inte bra. Popcorn ska göras i en väl ingrodd kastrull som endast används till ändamålet. Den ska alltså inte diskas mellan varje gång, utan endast sköljas ur eller torkas ur. Jag har haft min popcorngrytra i elva år, men det finns personer som är värre än jag. Nyligen pratade jag med någon som hade haft sin popcorngryta i tjugofem år.
Jag rekommenderar alla er som kör med mikropopcorn att försöka lära er att poppa i en gryta, för det blir mycket godare och det är inte svårt. Dessutom blir det väldigt mycket billigare. Jag räknade ut för några år sedan att mikropopcorn var ca 700% dyrare än vanliga! Denna uträkning var baserad på det faktum att förpackningarna kostade ungefär lika mycket och mikropopcornen blir endast en skål, medan vanliga popcorn blir 7-8 skålar till samma pris.

Hur gör man då goda popcorn? Man häller olja på botten av en kastrull. Obs: använd inte olivolja eller annan olja med mycket smak. Jag brukar använda rapsolja. När oljan blivit het, vilket man känner genom att hålla handen ovanför, tillsätter man de opoppade popcornen. Sedan är det viktigt att genast lägga ett lock på kastrullen samt sänka värmen till 2:an eller 1:an (det kan variera mellan olika spisar). Om allt är som det ska så hör man snart att poppningen sätter igång. När den har avstannat så skakar man försiktigt på kastrullen, så eventuella opoppade popcorn blir poppade. Sedan är det klart. En grundregel är att man ska använda lite mer olja än man tror och färre popcorn än man tror. Tänk på att ett popcorn sväller till sin fyrdubbla storlek i poppat skick.

© Per Arne Edvardsson, 2011

onsdag 29 juni 2011

En annan tid

Ett av mina favoritprogram på TV är Minnenas television med Arne Weise. SVT har ett världsunikt arkiv som innehåller hur många guldkorn som helst. Internationellt är det faktiskt bara BBC som har ett arkiv som kan konkurrera med SVT:s. För några veckor sedan visade man ett program med Roger Whittaker. För er som har glömt (eller inte känner till) honom så kan jag berätta att han är en sångare och låtskrivare som föddes i Kenya av brittiska föräldrar. Han är fortfarande aktiv som artist, men var mest populär på 70-talet. Inte minst blev han känd för sin visslingsteknik.

Detta program spelades in på en restaurang eller pub i Stockholm 1972. Det som fascinerade mig var att en världsartist (som han var då) kom till Sverige, tog sig tid att repetera in ett program med svenska kompmusiker och sedan genomförde en livekonsert som bandades och förmodligen bara sändes i Sverige. Om en världsartist kommer till Sverige idag så har han för det första självklart med sig ett eget kompband, som redan kan alla låtar i sömnen. Sedan är det knappast troligt att han skulle köra en hel konsert i TV. Det troliga hade varit att han framfört 4-5 låtar och resten av programtiden hade fyllt ut med någon intetsägande intervju, där artisten naturligtvis hade fått sig tillsänt frågorna i förväg och strukit alla olämpliga frågor. Jag vill inte säga att det var bättre förr, men nog var stjärnorna mer jordnära och mer lättillgängliga förr?

© Per Arne Edvardsson, 2011

söndag 19 juni 2011

Envägskommunikation

Jag hade en diskussion på Facebook häromdagen om mitt eget och andras bloggande. Jag och de andra var överens om att vårt bloggande alltmer känns som envägskommunikation. Jag får sällan några kommentarer här, så jag har ibland undrat om jag har några läsare. Jag har dock sett på statistiken att jag verkar ha det, så kanske det handlar om att den typen av texter som jag skriver är svåra att kommentera?
Jag skriver ju små artiklar om olika ämnen som intresserar mig, men skulle säkert få fler kommentarer om jag var en 17-årig modebloggerska. Men…jag är inte bitter!

© Per Arne Edvardsson, 2011

måndag 30 maj 2011

Den konstruerade Kungakrisen


Idag gick äntligen Kungen ut och försvarade sig på riktigt. Jag skulle tro att jag inte är ensam om att vara minst sagt trött på den här konstruerade ”Kungakrisen”. Jag säger konstruerad, för vilka fakta finns egentligen? Skvallerboken Den motvillige Monarken bygger helt på andra-, tredje- och fjärdehandsuppgifter. Om någon hade skrivit en så dåligt underbyggd bok om någon annan offentlig person så hade garanterat stämningar väntat, men Kungen är ju fri att skriva hur mycket dynga som helst om. Han kan ju inte försvara sig på samma sätt som alla andra människor i Sverige kan. Det är välkänt att majoriteten av medlemmarna av den svenska journalistkåren är republikaner, så det var knappast oväntat att de skulle hoppa på drevet och delta i stenkastningen mot Kungen.


Om vi nu ska gå in på sakfrågan, så måste vi ställa frågan: Vilka fakta föreligger? Vad vi vet är att det påstås att Kungen har varit på fester där det har förekommit hel- eller halvnakna tjejer. När hände detta? Tja…15-20 år sedan. Även om nu detta har hänt, så kan jag inte påstå att jag blir speciellt upprörd. Ärligt talat skiter jag fullkomligt i om Kungen och hans vänner får besök av nakna tjejer på sina fester. I så fall skulle han inte precis vara den förste kungen i världshistorien som varit med om det. Hans farfars farfar Oscar II (som ses här intill) hade garanterat dylika fester redan i slutet av 1800-talet. Hur många utomäktenskapliga barn han avlade vet ingen, men på den tiden skrevs det inga skandalböcker om Kungen.

Jag blir mest upprörd över att seriösa och aktade journalister plötsligt förlorar all känsla för dimensioner och pratar om att det är en kris för den svenska monarkin. Läs på er historia lite, så inser ni snart att denna ”affär” är en petitess jämfört med t.ex. ”Haijby-affären”. Där är det belagt att Knut Haijby, som påstod sig ha haft en sexuell relation med Gustav V försökte att pressa hovet på pengar och även lär ha fått en relativt stor summa för att hålla tyst. Senare blev han deporterad och inspärrad på mentalsjukhus, under skumma omständigheter. Vår nuvarande ”Kungaskandal” är inte ens värd att skriva om, i förhållande till den smutsiga historien. För mig blir Kungen varken en sämre eller bättre kung om det, mot förmodan, skulle dyka upp foton av honom tillsammans med nakna tjejer.


© Per Arne Edvardsson, 2011

torsdag 12 maj 2011

Min kokainhistoria


En känd programledare har ju ertappats med spår av kokain i kroppen. Ingen är skyldig förrän han är dömd, men jag kan inte låta bli att tycka att hans krystade bortförklaringar är ungefär lika trovärdiga som de bortförklaringar som dopade idrottare brukar köra med. Men visst kan man få i sig kokain ofrivilligt och t.o.m. på laglig väg.

Jag tänker härmed berätta om när jag fick testa kokain. Det är en lång historia, men för att göra den kort, så hade jag lidit av kronisk bihåleinflammation och kronisk snuva i ett halvår. Jag hade besökt min lokala vårdcentral, där jag bara fick en massa antibiotika som varken gjorde från eller till. Våren 1992 gick jag på eget bevåg till en specialist, som genast konstaterade att jag hade näspolyper. Efter sommaren skulle de äntligen avlägsnas, så jag infann mig på Sahlgrenska, där jag fick lägga mig på en brits och fick en bedövningsspruta i näsan. De hade sagt att en dylik operation tar ett par minuter, i normala fall. Det är som att dra ut en tand ungefär. Jag hade dock så många polyper, i varenda hålighet i skallen, att operationen tog en timme. Då och då penslade de något i näsan, men det tänkte jag inte så mycket på.

Efter operationen kände jag mig en smula matt, men det kändes lätt och fint i huvudet. Jag hade ju blivit av med säkert ett halvt kilo polyper, så det kändes logiskt att huvudet kändes lättare. Jag fick ligga en stund på en annan brits och vila mig en stund, så kom en sköterska och frågade hur jag kände mig och hur jag skulle ta mig hem. Jag svarade att jag kände mig pigg och säkert kunde ta spårvagnen hem. Då sa hon:

- Jag skulle inte rekommendera det, för du har förlorat en halvliter blod och då kan man svimma plötsligt.
- Jag känner mig jättepigg! sa jag.
- Jo, men det är så att du har fått kokain som bedövningsmedel och det har den effekten att man kan känna sig piggare än man är.
Det slutade med att jag fick ta en subventionerad taxi hem. Det var lite intressant att få testa kokain på laglig väg. Jag kände mig lätt salongsberusad, men det kanske delvis berodde på blodförlusten också. Där fick ni min kokainhistoria!

© Per Arne Edvardsson, 2011

tisdag 26 april 2011

Naiva bloggare

Idag kan man i Göteborgs-Posten läsa om en stackars kvinna som har fått sin identitet stulen på Facebook. Tydligen har hon en blogg där hon skriver väldigt öppet om sitt liv samt publicerar en massa foton på sina barn etc. Nu hade någon för henne okänd tjej registrerat ett konto på Facebook under hennes namn. På denna sida har hon sedan låtsats vara kvinnan i fråga och har lagt upp bilder på hennes barn, som hon har hämtat från hennes bloggsida.

Jag är väldigt kluven inför detta. Självklart måste det kännas som en mental våldtäkt att råka ut för något sådant och det är naturligtvis oförsvarligt att stjäla någons identitet. Å andra sidan ställer jag mig frågan hur naiv man får vara som en vuxen människa och inte minst i sin egenskap av förälder. Idag borde alla internetanvändare vara medvetna om att allting som man lägger upp på nätet är offentligt och kan ”stjälas” av vem som helst. Som någon expert konstaterade i G-P så är det faktiskt säkrare att lägga upp t.ex. bilder på sina barn på Facebook (där det går att bestämma vilka användare som kan se ens foton) än på en blogg som vem som helst i hela världen kan läsa.

Som ni vet som läser min blogg så skriver jag ytterst sällan om mig själv eller om personer i min omgivning här. Det beror inte på att jag är speciellt hemlig av mig. Om det bara var upp till mig så skulle jag kunna tänka mig att berätta allt om min uppväxt, om mina gamla flammor samt lämna ut en massa detaljer om mitt sexliv etc. Men nu är det aldrig bara upp till en själv. Det handlar mest om hänsyn till släkt och vänner, för ingen människa är ju en ö. Om jag väljer att lämna ut mig själv så lämnar jag även ut andra. Nu har jag inga egna barn, men jag reagerar ofta över hur oförsiktiga många är när det gäller att exponera sina barn på internet. Speciellt när det är barn som är för små för att själva kunna ha något att säga till om i ämnet.

Sammanfattning:

Tänk dig för innan du skriver öppenhjärtigt om dig själv och dina nära och kära, på ställen där vem som helst kan läsa, och tänk framförallt på vilka foton du lägger upp till allmänt beskådande.

© Per Arne Edvardsson, 2011

onsdag 20 april 2011

Världens vackraste prins?

Nyligen nådde oss den stora nyheten att prins Carl Philip av sajten Beautifulpeople.com har blivit korad till inte bara världens vackraste prins, utan den vackraste prinsen i världen genom tiderna! Visserligen ser vår svenske prins onekligen bra ut, men att han skulle vara den vackraste prinsen i världen genom tiderna låter som en smärre överdrift. Extra underligt blir det när man ser listan i sin helhet:

1. Prins Carl Philip av Sverige

2. Prins Andrea av Monaco

3. Prins Frederik av Danmark

4. Prins Harry av Wales

5. Prins William av Wales

6. Prins Philippos av Grekland

7. Kronprins Felipe av Spanien

8. Prins Guillaume av Luxemburg

9. Prins Albert av Monaco

10. Prins Charles av Wales

Samtliga prinsar på 10 i topp är nu levande. Betyder detta att alla prinsar som har levt tidigare har varit mindre vackra? Titta bara på bilden här intill.

Målningen föreställer blivande Kung Erik XIV av Sverige. Är inte han vacker så säg? Ingen människa med någorlunda sinne för skönhet kan väl anse att Prins Charles som kom 10:a på listan är vackrare än Erik XIV?
Naturligtvis handlar det om den ständiga bristen på historiskt perspektiv som genomsyrar dagens samhälle. På listan över prinsessorna har åtminstone två avlidna kommit med, men vi talar knappast om några prinsessor från 1600-talet, utan om Prinsessan Grace av Monaco (död 1982) och naturligtvis Prinsessan Diana (död 1997).

1. Prinsessan Grace av Monaco

2. Drottning Rania av Jordanien

3. Kate Middleton

4. Prinsessan Diana av Wales

5. Prinsessan Charlotte av Monaco

6. Prinsessan Gayatri Devi av Jaipur

7. Prinsessan Madeleine av Sverige

8. Kronprinsessan Mary av Danmark

9. Prinsessan Margaret

10. Prinsessan Masako av Japan

Nej, fram för lite mer historiskt perspektiv!

© Per Arne Edvardsson, 2011

fredag 15 april 2011

Charlie Chaplin 122 år!


Eftersom Charlie Chaplin fyller 122 år idag så föreslog någon att jag skulle skriva ett blogginlägg om honom. Då jag är väluppfostrad och gör som jag blir tillsagd så kan man läsa mitt nya inlägg om Chaplin om man klickar på länken nedan.

http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/2011/04/charlie-chaplin-122-ar.html

onsdag 13 april 2011

Tillbaka till 30-talet

Detta blogginlägg skulle kanske passa lika bra på min filmblogg, men det fick hamna här.
Jan Troell hör till giganterna i den moderna svenska filmens historia. Sålunda kändes det som en stor ära när jag blev erbjuden att vara statist i hans nya film, som ska få titeln Dom över död man och beräknas ha premiär någon gång nästa år. Med tanke på Troells ålder (född 1931) så kan det vara hans sista film. Filmen handlar om Torgny Segerstedt (1876-1945), som var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och främst har gått till historien för sitt modiga ställningstagande mot nazismen före och under kriget.

Veckan före inspelningen fick jag bege mig till filmstudion för att prova ut kläder. Jag skulle spela en arbetare som lastar tidningsbuntar på en lastbil. Kläderna jag tilldelades var: ett par välslitna blå snickarbyxor, en inte alltför fräsch skjorta, en trasig virkad väst, en yllekavaj, en skärmmössa samt ett par kängor. Vad de inte hade talat om i förväg var att jag sedan tvingades offra min frisyr, eftersom jag var för långhårig för att platsa på 30-talet. Det var en stor uppoffring, men vad gör man inte för konsten?

Måndagen 11 april var det dags för filminspelningen. Alla statisterna, inalles 33 st, samlades smärtsamt tidigt på morgonen (7:30) i filmstudions lokaler vid Lindholmen på Hisingen. Där fick vi klä om och det var smått surrealistiskt att se alla personer i åldrarna ca 20-80 år genomgå förvandlingen till 30-talsmänniskor. Störst var förvandlingen för de kvinnliga statisterna, som fick konstifika 30-talsfrisyrer. Vissa av statisterna skulle vara flanerande göteborgare ur de högre samhällsklasserna, så kläderna varierade oss emellan. Den statistansvariga regiassistenten, vid namn Sanna, berättade om filmen samt gav oss instruktioner gällande vad vi fick och inte fick göra. Som statist är den värsta synden att titta in i kameran! Man ska bara röra sig i bakgrunden, eller förgrunden, och smälta in.

Kl 10:00 avgick bussen som tog oss till inspelningsplatsen. Scenen spelades in utanför det hus där Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hade sina lokaler i verkligheten, då det begav sig.
Vi statister placerades ut och gavs instruktioner och snart dök mästerregissören själv upp. Jan Troell verkar vara en ganska blyg och tillbakadragen person, sin internationella berömmelse till trots. Han var klädd i grå kläder och hade en grå basker på huvudet. Troell inledde sin karriär som filmfotograf och sköter fortfarande alltid kameran själv, vilket är väldigt ovanligt bland filmregissörer. Han är inte den typ av regissör som gör många omtagningar, men han fotograferar samma scen ur många olika vinklar, för att sedan kunna klippa kreativt i Eisensteins anda. Som den erfarna statist jag är såg jag till att försöka vara synlig för kameran, för man vill ju gärna synas i den färdiga filmen. Scenen som togs på förmiddagen skulle utspelas 1933 och på eftermiddagen hade tiden vridits fram till krigsutbrottet 1939.

Det var en lång och intensiv, men mycket rolig dag. Jag var väldigt trött, men glad, när jag kom hem och fick vila ut på min egen soffa.

© Per Arne Edvardsson, 2011

onsdag 23 februari 2011

Är du googlingsbar, lille vän?


När jag lär känna nya personer så roar jag mig ofta med att googla på deras namn, för att ta reda på lite mer om dem. Då händer det ibland att personen i fråga är ogooglingsbar. Dels finns det personer som det inte går att googla på eftersom de har ett så vanligt namn. Det är t.ex. helt omöjligt att söka fakta om någon som heter Johan Andersson eller Anna Persson. Man får miljoner träffar och det är omöjligt att veta vilka träffar som gäller just den Anna Persson eller Johan Andersson som jag är nyfiken på. Andra personer är ogooglingsbara av andra skäl. Det kan handla om att de inte alls rör sig i sajbervärlden och inte heller rör sig i sådana sammanhang där ens namn hamnar på nätet.

Jag googlar ibland på gamla flammor och gamla vänner som jag har tappat kontakten med. Inte för att jag vill träffa dem igen, utan för att jag vill veta var de befinner sig livet. En av mina gamla flammor är helt ogooglingsbar, trots att hon har ett ovanligt efternamn. De få träffar man får är helt inaktuella och daterar sig till 2002-2003 och de härrör endast från olika föreningars hemsidor. Med tjejer kan det ju vara så att de har gift sig och bytt efternamn och de blir då svårgooglade. I hennes fall beror det nog snarast på att hon inte rör sig i sajbervärlden. På den tiden vi dejtade så hade hon inte ens en TV och än mindre en dator.

Själv är jag extremt lättgooglad. När jag googlar på mitt eget namn så får jag enbart träffar som verkligen handlar om mig. Mitt efternamn hör till de mindre vanliga son-namnen och min förnamnskombination (utan bindestreck) tycks vara sällsynt. Om jag skulle känna för att vara mer anonym så kunde jag gå tillbaka till att enbart använda mitt officiella tilltalsnamn (Arne) och jag skulle nog bli ännu mer anonym om jag enbart använde mitt andra namn (Per). Men jag vill inte vara anonym. Jag är inte speciellt hemlig av mig och jag tycker dessutom att det är roligt att vara lättgooglad, så att jag kan se hur många träffar jag får på mitt eget namn.


© Per Arne Edvardsson, 2011

lördag 29 januari 2011

Andras bloggar

Jag roar mig ibland med att surfa runt mellan olika bloggar, på det stora nätet. Det som slår en är att många skriver om väldigt privata saker. En del skriver om sina sjukdomar och en del skriver om sitt sexliv. Så finns det ju också de där unga kvinnliga bloggarna som bara skriver om alla kläder, skor och väskor de köper och var de köper dem. Fullständigt ointressant läsning för mig, men kanske jätteintressant för 16-åriga modefixerade tjejer? Ett tag följde jag en blogg i den stilen, av ren fascination. Den unga bloggerskan i fråga hade nästan uteslutande foton på sig själv. Ibland ensam, men ofta i sällskap med någon kompis som såg likadan ut. De stod med varsin drink i handen, på någon av Stockholms innekrogar. Texterna var ungefär lika spännande. ”Vi började kvällen på Den-och-den-baren gick sedan till Den-och-den-baren och slutade på Spy Bar, där vi var tills de stängde”. Spännande, eller hur? Detta varvades med bilder på henne i helfigur med bildtexter i stil med: ”Linne från H&M, byxor från Boutique Bla-bla-bla och skor från Myrorna”. Jag undrar vem som läser den bloggen. Jag gissar att det kan vara tjejer som är aningen yngre, 14-15 år, bor på landet eller i någon småstad och drömmer om att få gå på inneställena i Stockholm. Den teorin stärks när man läser alla bloggkommentarerna. Jag vill inte på något sätt se ner på den typen av bloggar, för de har tusentals läsare bland unga tjejer och fyller uppenbarligen en funktion. Stureplan och Spy Bar är vår tids sagoslott och fantasiplatser.

Annars finns det många intressanta och gripande bloggar, av personer som vågar öppna sig och skriva om sina allra innersta känslor och tankar. Den typen av bloggar fyller en viktig funktion, genom att de kan hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer. Själv försöker jag dock undvika att skriva om för privata saker här. Inte för att jag är en speciellt hemlighetsfull person. De som vill veta något om mina innersta tankar och känslor behöver bara lyssna på mina låtar. Där berättar jag det mesta om mig själv, men ofta på ett implicit sätt som kräver att man känner mig väl för att knäcka alla koder. Här, i min blogg, skulle jag aldrig skriva om mina kärlekssorger eller andra tillkortakommanden. Här skriver jag hellre om mer allmänna saker som intresserar mig. De som vill fläka ut sitt privatliv på nätet får gärna göra det, men jag avstår.

© Per Arne Edvardsson, 2011

torsdag 27 januari 2011

Ljudfilmsrevolutionen, Del 1

Det var ett tag sedan jag skrev här, men det var ännu längre sedan jag skrev i min filmblogg. Detta har jag nu reparerat. Om du, käre läsare/läsarinna vill veta lite mer om ljudfilmens genombrott, så finns lite läsning här:
http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/2011/01/ljudfilmsrevolutionen-del-1.html