Dejta en präst på TV?

Mark Levengood leder just nu en programserie på SVT om präster (och en pastor) som alla är singlar och söker en partner.

Jag har nog varit på fler blinddejter i mitt liv än de flesta andra, men jag skulle aldrig någonsin ha ställt upp på att gå på dejt med ett TV-team närvarande. Det är tillräckligt nervöst ändå och framförallt känns det som något som är så privat att man inte vill att ens släkt och vänner ska se det.

Fast det är onekligen en intressant vinkel att utgå från singelpräster. Jag skulle tro att präster ofta inte har helt lätt att hitta någon. Det är ju inte direkt vilket yrke som helst, utan minst lika mycket en livsstil. Jag antar att man som prästfru/prästman tvingas uthärda kyrkkaffe med en massa gamla tanter varje söndag och bara det känns som en stor prövning. En präst har, som jag har förstått det, mer eller mindre dygnet-runt-jour och kan knappast ta semester när som helst. Lönen lär vara tämligen medioker och man är mer socialarbetare än predikare. Dessutom är prästen alltid en lokalkändis, som har alla ögon på sig. Nej, det finns nog yrkeskategorier som är lättare att vara gift med.

http://www.svt.se/tro-hopp-och-karlek/mark-levengood-ska-hjalpa-tre-praster-och-en-pastor-att-hitta-karleken-i-tro-hopp-och-karlek

© Per Arne Edvardsson, 2015

Bra TV?

Mitt förra inlägg handlade om ishockey och nu blir det lite mer sport. Nu ska ni inte vara oroade för att detta håller på att förvandlas till en sportblogg, utan jag lovar att fortsätta att skriva om alla möjliga och omöjliga ämnen här. Till saken:

Jag zappade runt idag, mellan TV-kanalerna, och hamnade på sändningen från EM i orientering. Det är svårt att tänka sig en mindre TV-mässig sport. Man stirrar på en skog, så dyker plötslig någon upp, som stannar till, tittar på kartan, springer tre meter, stämplar och försvinner in i skogen igen. Det fick mig att tänka på ett gammalt klipp som de visade en gång i Skavlan. Det var från VM på skidor 1966. En lagom diffus svartvit bild visade några snötäckta granar och man kunde ana ett skidspår i bakgrunden. Så sa kommentatorn:
"- Martinsen må komme snart!" efter någon minut, då absolut ingenting har hänt i bild säger bisittaren: "- Om en halv minutt må Martinsen komme!" så händer ingenting och sedan svischar en grå skuggfigur förbi kameran.
"- Det var Martinsen!"

Idag följer jag med glädje längdskidåkning, som tack vara moderna TV-produktioner är en oerhört TV-mässig sport. Det kommer nog däremot orientering aldrig att bli.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Varför bölar svenskamerikanerna?

Realitysåpan Allt för Sverige har det ju redan skrivits en hel del om. De flesta skribenter har irriterats av att man visar upp en klichébild av Sverige, som har väldigt lite med verkligheten att göra. Det kan man naturligtvis instämma i, men faktum är att vilken bild man än visat upp så hade alltid några varit missnöjda. Det hade varit minst lika fel att bara visa upp Rosengård och Hammarkullen.

Sedan kan man naturligtvis ställa sig frågan varför det måste vara en tävling. Jag tycker att det hade varit minst lika intressant att låta svenskamerikanerna söka sina rötter utan att behöva deltaga i en massa fåniga utslagningstävlingar. Jag föredrar realityserien Vem tror du att du är? där en känd person får experthjälp att söka efter sina rötter. Det är perfekt underhållning för mig. Ett problem med Allt för Sverige är att deltagarna är så tydligt castade. Man kan höra hur diskussionerna gått på redaktionsmötena:

- Vi måste ha en charmig klichébög! Vad ska vi ha mer…?
- Jag vet! En lite manhaftig kvinnlig polis!
- En präst måste vi ha också! Det vet ju alla hur religiösa amerikaner är!

Annars kan jag inte låta bli att fnissa åt det återkommande inslaget där en av de tävlande får en liten kista med dokument som någon släktforskare fått fram. Samtliga börjar gråta när de sitter där och tittar i papperna. Varför då? Jag är själv mycket intresserad av mina rötter och har engagerat mig mycket i den släktforskning som min moster har sysslat med i många decennier. Jag har dock aldrig någonsin gråtit efter att ha läst om någon släkting. Självklart har jag blivit berörd av vissa av mina släktingars levnadsöden. Inte minst den kvinna som blev dömd till döden (men fick straffet omvandlat till femton års straffarbete) efter att ha mördat sitt barn som hon fött efter en utomäktenskaplig förbindelse. Jag skulle dock aldrig börja gråta över något som inträffade 1823, som i det fallet. Men det är kanske så att det där lipandet är en del av den amerikanska mentaliteten? Man ser ju alltid amerikaner böla i sammanhang där få svenskar (och inga britter) skulle gråta. Kanske det i detta fall även handlar om att USA är ett relativt ungt land, så alla amerikaner saknar en kontakt med historien, som är självklar för oss svenskar? USA bildades 1776 och då hade Sverige redan funnits i 800 år.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Här är ditt liv

Nu är Här är ditt liv igång igen. Jag har alltid tyckt att det är en genialisk programidé och det är underligt att programmet låg nere i nära tjugo år. Nu påpekar säkert Vän av ordning att Ingela Agardh (salig i åminnelse) gjorde ett liknande program i mitten av 90-talet som hette Ett sånt liv, men det var inte riktigt samma sak.

Programmet är naturligtvis ingen svensk originalidé. Föregångaren hette This is your life och introducerades av TV-bolaget NBC I USA redan 1952. Det äldsta programmet som jag har sett i den serien är från 1954. Gäster i det programmet är inga mindre än Stan Laurel och Oliver Hardy (i Sverige kända som Helan och Halvan). Det programmet är intressant eftersom det är det enda hela TV-program där den berömda komikerduon framträdde. Tyvärr blir man som cineast och filmvetare väldigt frustrerad över att Stan och Ollie knappt får säga ett ord själva. Så fort de är på väg att säga något intressant, så avbryts de av programledaren som tar in en ny gäst. Programmet är knappt en halvtimme långt och gäster tas in och ut i ett rasande tempo. Man hade önskat att Stan och Ollie hade fått berätta intressanta episoder från sina liv och sin gemensamma karriär, men det hanns inte med. Man fnissar också åt att programledaren talar om för dem att de ska få varsin kopia av programmet, som ljudfilm (detta var ju innan det fanns video) samt varsin ljudfilmsprojektor av märket Bell&Howard. Produktplacering fanns alltså sålunda redan 1952.

Annars minns vi ju alla Lasse Holmqvists svenska version av programserien. Där inträffade ju flera fantastiska episoder. Då syftar jag inte på att programledaren i det allra första programmet råkade möta sitt livs kärlek, i form av huvudpersonen Sven Tumbas exflamma. Jag tänker snarare på ett par andra episoder. När Tage Danielsson var gäst så pratade man om när han studerade i Frankrike och in kom en fransman som sades vara en vän från den tiden. Tage och fransmannen pratade en bra stund och programledaren anade inte att något var fel. Efter programmet frågade Tage Danielsson Lasse Holmqvist vem sjutton den där fransmannen var. Fransmannen i sin tur frågade Lasse vem sjutton den där rödhårige svensken var. Något hade uppenbarligen gått fel i redaktionens research.
I de första omgångarna av serien skedde även kidnappningen i direktsändning, vilket kunde få oförutsedda konsekvenser. Jag minns programmet med cirkusdirektören Trolle Rhodin (son till den legendariske Brazil Jack). Han framstod i programmet som en riktig tråkmåns och efteråt kom det fram varför. Han hade nämligen suttit och varit kissnödig i de nära två timmar som programmet pågick.

Senare valde man att låta kidnappningen ske flera timmar före sändning, vilket visade sig vara tur eftersom Jan Malmsjö först tackade nej, men slutligen gav med sig efter ett par timmars övertalningsförsök av den charmige och envise Lasse Holmqvist. Dagens redaktion har sett till att eliminera risken för att programmet ska tvingas ställas in om någon gäst totalvägrar. Man har enligt uppgift redan spelat in ett program, som ska kunna stoppas in om ett nödläge uppstår. Så gjorde man ju även förra säsongen. Det avslutande programmet som sändes, med Sissela Kyle, var just det förinspelade reservprogrammet. Personligen tycker jag faktiskt att de helt kunde avskaffa kidnappningsmomentet, för jag vet inte riktigt vad det tillför. Finns det verkligen någon poäng med att huvudpersonen inte vet i förväg att hon/han ska vara huvudperson?

© Per Arne Edvardsson, 2010

TV4-allergi

Jag lider sedan länge av en svårartad TV4-allergi. Jag vet att jag inte är ensam om denna sjukdom. I själva verket blir vi fler och fler för varje gång som endast TV4 sänder från ett visst evenemang, så man är tvungen att titta på den kanalen. Nyligen lyckades de förstöra friidrotts-EM för alla oss som älskar att titta på friidrott. De är sanslöst skickliga på att alltid lägga sina evighetslånga reklamavbrott vid den allra mest olämpliga tidpunkten. De lyckades skickligt bryta för reklam exakt när Carolina Klüft skulle göra sitt andra hopp i längdhoppskvalet och ännu mer imponerande klantiga var de när Emma Green slogs om en medalj i höjdhoppet och de bröt för reklam så vi missade hennes silvermedaljshopp. Sedan visar de en bandad version och låtsas att det är direktsändning. Det måste vara oerhört förnedrande att som journalist sitta i TV och ägna sig åt den typen av bedrägerier. Å andra sidan är det bara tredje klassens reportrar och kommentatorer som jobbar för TV4. Man får en känsla av att de reportrar som varken SVT, Canal+ eller Viasat Sport vill ha hamnar där. Hur ska man annars förklara deras minst sagt pinsamma intervjuer, som när de inför ett mästerskap frågade Carolina Klüft om hon sover naken. Man såg tydligt på hennes ansiktsuttryck den gången vad hon tyckte om den imbecilla frågan.

De har en friidrottsexpert vid namn A Lennart Julin, som är jättebra på att rabbla tabeller och tider, men jag föredrar alla dagar i veckan SVT:s Anders Gärderud, som vet hur det känns när mjölksyran sätter in, vet hur det känns att utsättas för pinsamma journalister, vet hur det känns att vinna ett OS-guld på en ny världsrekordtid. Några experter med den bakgrunden kan TV4 knappast ens drömma om.

Fast det allra mest enerverande med TV4, och då talar jag inte enbart om deras sportsändningar, är att de alltid har en klämkäck ton i alla sina program. De kan aldrig vara seriösa, utan ska alltid skoja till det, i de mest olämpliga sammanhang. För några år sedan lyckades de förstöra Nobelfesten och Nobelkommittén drog säkert en suck av lättnad när TV4 var ryggradslösa nog att censurera sina eftersändningar till Kina, så man därmed fick en ursäkt att riva kontraktet. Jag tror aldrig mer att TV4 kommer att få chansen i det sammanhanget igen. Ingen var väl förvånad när kungahuset gav SVT den exklusiva rätten att direktsända från Kronprinsessan Victorias bröllop?

Jag tror knappast att någon av de högsta cheferna på TV4 läser min blogg, men om de gör det så hoppas jag att de skäms. Jag vet att mina åsikter delas av halva svenska folket!

© Per Arne Edvardsson, 2010

Galna kvinnor som fascinerar

SVT har åter visat ett exempel på public service när det är som bäst, genom programmet Sommarpratarna som går just nu. En lika enkel som genialisk programidé, som går ut på att fem kända eller halvkända personer, vilka har det gemensamt att de någon gång har varit sommarpratare i radio, träffas och lyssnar på utdrag ur sina respektive Sommarprogram. Detta ger sedan upphov till intressanta diskussioner, medan de serveras spännande mat av en gourmetkock.

Jag brukar undvika att skriva om mitt privatliv här, men i ett program sa Ann Heberlein en intressant sak som fick mig att gapskratta av igenkännande. Hon har ju varit påfallande öppen och har berättat om sina stundtals mycket svåra psykiska problem och djupa depressioner.
Hon sa att detta har lett till en massa beundrarbrev från killar som tänder på ”galna kvinnor” (hennes eget uttryck) och många har kommit med explicita förslag av erotisk karaktär. Detta ledde till en intressant diskussion bland programmets gäster om fascinationen över andras ”galenskap”.

Jag måste bekänna att jag kände igen mig lite där. Jag har själv ofta dragits till komplexa kvinnor. Inte så till vida att jag har skrivit snuskiga beundrarbrev till kända galna kvinnor, utan snarare genom att inleda olika typer av relationer med kvinnor av den typen.Vissa av dem har haft en diagnos, medan vissa andra har varit utan diagnos men visat tydliga symptom på t.ex. ADHD eller Aspergers syndrom, eller har uppvisat tecken på att vara bipolära. Någon har t.o.m. haft vissa psykopatiska drag. För er som tänker på Norman Bates i Psycho så fort ni hör ordet ”psykopat” så bör jag upplysa om att de flesta psykopater inte alls är fysiskt våldsamma eller farliga. Däremot har de ett sjukligt kontrollbehov och vill kontrollera alla i sin omgivning.

Hur kommer det sig då att man attraheras av denna typ av personer? Förmodligen handlar det om att de ofta är mycket kreativa, humoristiska och rika på infall. De är helt enkelt inga dussinmänniskor och befinner sig ofta så långt ifrån Göran Hägglunds ”Verklighetens folk” som man kan komma. Det är denna typ av människor som fejkar en psykos, som en del av ett konstprojekt, eller gör andra spännande saker som ”normala” Svenssons aldrig skulle göra.
Det gör dem intressanta.

© Per Arne Edvardsson, 2009

"Let's dance" - farligare än Formel 1?

Jag har aldrig tittat på ”Let’s dance”. Det är inget som jag säger för att vara snobbigt kulturell, utan det är faktiskt sant. Förklaringen är mycket enkel. För det första har jag alltid varit komplett ointresserad av alla typer av dans (möjligtvis undantaget den form som herrarna Fred Astaires och Gene Kelly ägnade sig åt) och för det andra är jag extra ointresserad av dans utförd av nybörjare. För det tredje är jag fullkomligt allergisk mot TV4. En kanal som hyllar ytlighet, mänsklig förnedring, underhållning utan substans samt dessutom våldför sig på de få kvalitetsprogram de visar genom att hacka sönder dem med reklam.

Men anledningen till att jag nu berör detta program (som jag inte har sett) är alla dessa löpsedlar. Det verkar vara fullkomligt livsfarligt att deltaga i ”Let’s dance”. I den här omgången har vi haft: en hjärnblödning, en hjärtinfarkt och nu senast en avsliten hälsena.
Att tävla i ”Let’s dance” verkar vara en riktig högriskaffär, fullt i klass med att tävla i Fälttävlan på häst (som enligt statistiken är världens farligaste sport) och betydligt farligare än att köra Formel 1 (där ingen har förolyckats sedan 1994 och ingen har blivit allvarligt skadad på flera år).
Nej, tacka vet jag ”På spåret” i SVT! Det är ett program där man hyllar kvaliteter som intelligens, allmänbildning och slutledningsförmåga och den enda kroppsliga skada som inträffat genom åren var förra året när programledaren Ingvar Oldsberg råkade dänga skallen i scenografin, så blodvite uppstod.

© Per Arne Edvardsson, 2009