Repris: Varför har svenska längdskidlandslaget vita dräkter?

Sverige har ju upplevt ett mycket framgångsrikt vinter-OS i Vancouver. Allra störst framgångar har det varit för längdskidåkarna och då kom jag osökt att tänka på en gammal blogg, från november 2008. Jag har aldrig tidigare repriserat någon gammal blogg, men denna kändes såpass aktuell att jag inte kunde låta bli.

Säkert har du som läser denna blogg funderat över varför svenska landslaget i längdskidåkning bär (och nästan alltid har burit) vita dräkter. I andra idrottsgrenar brukar ju de som tävlar för Sverige vara klädda i gult och blått. Ofta i form av gul tröja och blå byxor. Så varför vita dräkter i längdskidåkning? Är det för att de ska synas sämre mot snön och därmed lura konkurrenterna?
Nej, här kommer förklaringen:

De allra första internationella tävlingarna i längdskidåkning ägde rum 1924 i Chamonix, som en del av det första vinter-OS som hölls. Dessa tävlingar blev ett stort fiasko för Sverige, medan norrmännen vann samtliga medaljer utom en. Finland lyckades knipa ett brons. Nu var det i och för sig så att man endast tävlade på två distanser (18 km och 50 km) och endast män fick tävla, men det var lika fullt ett svenskt fiasko. Jag tänker inte gå in på varför svenskarna misslyckades, men svenska skidförbundet beslutade att hårdsatsa inför kommande OS, som skulle äga rum i S:t Moritz 1928. Man hade sytt upp mörkblå skiddräkter till svenska landslaget, men ett av de största svenska hoppen, Per-Erik Hedlund (känd som Särna-Hedlund) anlände till tävlingarna iförd en helvit dräkt, som hans klubb hade designat åt honom. Landslagsledningen försökte tvinga honom att byta till den officiella mörkblå dräkten, men han vägrade och till slut lät man honom tävla i sin vita dräkt.

Per-Erik Hedlund skrev svensk idrottshistoria när han 14 februari 1928 vann femmilen i OS i S:t Moritz och därmed blev den förste i en lång rad svenska olympiamästare på skidor. Fotot ovan visar "Särna-Hedlund", på väg mot guldet. För att hedra "Särna-Hedlund" beslutade man att den svenska landslagsdräkten i framtiden skulle vara helvit. Detta höll man på ända fram till det historielösa 70-talet, då bl. a. Sven-Åke Lundbäck tvingades bära en blå dräkt när han vann två VM-guld 1978. Något år senare var dock den vita dräkten tillbaka och bortsett från ett par nya historielösa år i början av 2000-talet så har den fått förbli vit.

Så, käre/kära läsare/läsarinna: Nästa gång du ser längdskidåkning på TV så kan du imponera på din omgivning genom att säga:
- Om det inte hade varit för Särna-Hedlund så hade svenskarna inte haft vita dräkter!

© Per Arne Edvardsson, 2010

Officiell kopia

I mitt förra inlägg skrev jag om en äkta kopia, men det finns idag även officiella kopior. På fotot ser ni mig med min elbas. Den är av märket Squier och är en officiell kopia av en Fender P-bass. Hur hänger då detta ihop?

Jo; i början av 70-talet fick de amerikanska giganterna Fender och Gibson skrämselhicka när en massa välgjorda japanska lågprisgitarrer kom ut på marknaden. Det var märken som Tokai och Ibanez som producerade kopior av klassiska Fender och Gibson-modeller. Dessa kopior var oerhört välbyggda och enligt vissa gitarrkännare t.o.m. i vissa fall bättre än originalen. De kostade dock hälften så mycket som originalen, vilket ledde till att många hellre köpte en Tokai Stratocaster än en Fender Stratocaster.

Det japanska intåget på gitarrmarknaden ledde till att många mindre gitarrtillverkare tvingades att lägga ner verksamheten. Bland dessa fanns kultmärken som svenska Hagström och engelska Burns. Båda dessa märken har på senare år återuppstått, med andra ägare dock. Fender och Gibson räddade sig genom att börja tillverka sina egna officiella kopior av sina gitarrer, i japanska låglönefabriker. Fender döpte sina officiella kopior till Squier medan Gibsons fick heta Epiphone. Efter några år steg de japanska lönerna, så då var det för dyrt att stanna kvar där. Numera tillverkas Squier i bl.a. Kina och Indonesien, men snart börjar säkert även kineserna att kräva högre löner, så då kanske tillverkningen hamnar i Moldavien eller Afghanistan. Det kanske vore ett bra fredsprojekt, att låta talibanerna bygga elgitarrer?

© Per Arne Edvardsson, 2010

Äkta kopia

Idag fick jag en försändelse på posten. Det var ett par solglasögon av märket Ray-Ban, som jag hade vunnit på Tradera. Utropspriset där var 160 kr och jag hade lite tur och fick dem för 165 kr (215 kr med frakt). Samma person säljer regelbundet liknande solglasögon där och för det mesta går priserna betydligt högre än så. Redan utropspriset fick mig att misstänka att det sannolikt handlade om kinesiska kopior. Äkta Ray-Ban kostar ungefär tio gånger detta utropspris i en butik.
Säljaren var en tjej i Tyskland, som i sin tur beställde varorna från Malaysia, och för att vara på den säkra sidan valde jag att betala med Payson-garanti, så jag skulle kunna skicka tillbaka glasögonen och spärra min betalning om de inte höll för min granskning. Till min förvåning såg de verkligen ut att vara äkta Ray-Ban-solglasögon. Jag synade dem noga och jämförde med ett högupplöst foto på Ray-Bans officiella hemsida. Det fanns inga synliga skillnader. Det medföljande fodralet såg även det ut att vara genuint. I detta låg en putsduk med Ray-Bans logotyp, samt en liten folder med information. Allting gav ett intryck av att vara ”äkta vara”. Men inte kan man väl få ett par Ra-Bans för 215 kr?!

Jag fortsatte mitt detektivarbete och granskade slutligen en liten plastknapp, som var fäst i ett snöre i glasögonen. Den såg också äkta ut, med Ray-Bans logotyp och allting. Under loggan fanns dock en pytteliten text, som nästan inte var möjlig att se utan förstoringsglas. När jag lyckades läsa den så insåg jag att det sannolikt rör sig om en kopia, trots allt. Det stod nämligen:
”GENJINE SIHCE 1937”. Uppenbarligen är alltså den lilla plastknappen designad av en kines som inte tillfullo behärskar vårt alfabet. På den lilla foldern (som jag gissar är kopierad från en äkta Ray-Ban-folder) står det nämligen ”GENUINE SINCE 1937”. Han/hon har alltså kopierat den texten slarvigt, vilket är förståeligt med tanke på att våra bokstäver är lika obegripliga för de flesta kineser som deras tecken är för oss.

Min slutsats blir sålunda att det sannolikt är en kopia som jag har köpt, fast en mycket högkvalitativ kopia. Det får mig att minnas ett resereportage i TV från Thailand, där reportern visade en marknad där de sålde kopior av Lacoste-tröjor. Dels var det dåliga kopior, som knappast lurar någon, och dels var det närmast perfekta kopior. De sistnämnda annonserades ut som ”Genuine Lacoste Copy”, medan de enklare bara kallades ”Lacoste Copy”. Mina solglasögon verkar vara just en äkta kopia.

© Per Arne Edvardsson, 2010