Jag ägnar vardagarna åt att sitta i en skrubb utan fönster
och arkivera gamla patientjournaler. För att detta, i och för sig intressanta
men ganska monotona, jobb ska gå lättare brukar jag lyssna på gamla
Sommarprogram, som jag har laddat ner från Sveriges Radios hemsida och bränt på
CD. Deras arkiv är en riktig guldgruva, där man kan hitta gamla program från
60-70-talen med sedan länge bortgångna kulturpersonligheter som Tage Danielsson
och Beppe Wolgers, men även färska program från i år.
Det är intressant att se (höra) hur programmet har
förändrats på senare år. Gamla tiders sommarprogram var ofta någon som
berättade gamla minnen i en kåserande ton. Det skulle vara småtrevligt och lättlyssnat.
På senare år har dock trenden varit att sommarpratarna blir alltmer personliga
och självutlämnande, på både gott och ont.
Ibland kan det bli lite väl tungt. Jag orkar bara inte lyssna på någons berättelse om hur han förlorade hela sin familj i Tsunamin, lika lite som jag orkar lyssna på någon annans berättelse om hur hennes man dog i cancer och lämnade henne ensam med deras småbarn. Uppenbarligen gillar många att lyssna på sådant, eftersom just en kvinna som var ett exempel på det sistnämnda blev utvald att få göra ett sommarprogram, framröstad av lyssnarna. Jag säger inte att det måste vara lättlyssnat och ytligt, men jag tycker inte att programmet Sommar är rätt forum för att avhandla tragiska levnadsöden. Om jag vill höra om sånt så finns det andra program.
Ibland kan det bli lite väl tungt. Jag orkar bara inte lyssna på någons berättelse om hur han förlorade hela sin familj i Tsunamin, lika lite som jag orkar lyssna på någon annans berättelse om hur hennes man dog i cancer och lämnade henne ensam med deras småbarn. Uppenbarligen gillar många att lyssna på sådant, eftersom just en kvinna som var ett exempel på det sistnämnda blev utvald att få göra ett sommarprogram, framröstad av lyssnarna. Jag säger inte att det måste vara lättlyssnat och ytligt, men jag tycker inte att programmet Sommar är rätt forum för att avhandla tragiska levnadsöden. Om jag vill höra om sånt så finns det andra program.
Ett ämne som blivit populärt på senare år, som kanske inte
innehåller lika mycket tragik men desto fler intima detaljer, är att berätta om
sin ofrivilliga barnlöshet. Jag hade laddat ner ett program från 2008 med
komikern David Batra. Han hör normalt till mina favoriter bland svenska komiker
och framförallt är jag ett stort fan av TV-serien Kvarteret Skatan. Jag hade
sålunda förväntat mig ett roligt och underhållande program. Istället pratade
han hela programmet igenom om hans och hans frus försök att få barn. Man fick
veta alldeles för många detaljer, om allt från hans spermier till hans frus
blodpropp. Det blev bara för mycket. Det slutade i alla fall lyckligt med att
de till slut lyckades avla ett barn, men vägen dit hade jag gärna sluppit
lyssna på.
En annan favoritkomiker, Klara Zimmergren, tog upp exakt
samma ämne i sitt sommarprogram i år. Denna gång visste jag vad hon hade pratat
om, eftersom jag läst om hennes program i tidningen. Sålunda var jag tveksam
inför att lyssna på det. Jag ville inte höra om fler IVF-behandlingar och
runkande i plastmuggar på fertilitetskliniker. Tack och lov lyckades hon dock,
till skillnad från David Batra, att behandla detta ämne med humor och
självironi. Hon lät oss också slippa alla de där intima detaljerna som man inte
vill veta om kändisars sexliv och underliv. I hennes fall slutade det med att
hon och hennes man adopterade ett barn, så även där fick vi ett lyckligt slut.
Efter dessa två program kändes det härligt uppfriskande att
få höra Jan Lööf berätta om hur han aldrig har känt någon längtan efter barn.
Underbart att någon vågar erkänna det!
© Per Arne Edvardsson, 2012
