Sommarpratare, förr och nu

Jag ägnar vardagarna åt att sitta i en skrubb utan fönster och arkivera gamla patientjournaler. För att detta, i och för sig intressanta men ganska monotona, jobb ska gå lättare brukar jag lyssna på gamla Sommarprogram, som jag har laddat ner från Sveriges Radios hemsida och bränt på CD. Deras arkiv är en riktig guldgruva, där man kan hitta gamla program från 60-70-talen med sedan länge bortgångna kulturpersonligheter som Tage Danielsson och Beppe Wolgers, men även färska program från i år.

Det är intressant att se (höra) hur programmet har förändrats på senare år. Gamla tiders sommarprogram var ofta någon som berättade gamla minnen i en kåserande ton. Det skulle vara småtrevligt och lättlyssnat. På senare år har dock trenden varit att sommarpratarna blir alltmer personliga och självutlämnande, på både gott och ont.

Ibland kan det bli lite väl tungt. Jag orkar bara inte lyssna på någons berättelse om hur han förlorade hela sin familj i Tsunamin, lika lite som jag orkar lyssna på någon annans berättelse om hur hennes man dog i cancer och lämnade henne ensam med deras småbarn. Uppenbarligen gillar många att lyssna på sådant, eftersom just en kvinna som var ett exempel på det sistnämnda blev utvald att få göra ett sommarprogram, framröstad av lyssnarna. Jag säger inte att det måste vara lättlyssnat och ytligt, men jag tycker inte att programmet Sommar är rätt forum för att avhandla tragiska levnadsöden. Om jag vill höra om sånt så finns det andra program.

Ett ämne som blivit populärt på senare år, som kanske inte innehåller lika mycket tragik men desto fler intima detaljer, är att berätta om sin ofrivilliga barnlöshet. Jag hade laddat ner ett program från 2008 med komikern David Batra. Han hör normalt till mina favoriter bland svenska komiker och framförallt är jag ett stort fan av TV-serien Kvarteret Skatan. Jag hade sålunda förväntat mig ett roligt och underhållande program. Istället pratade han hela programmet igenom om hans och hans frus försök att få barn. Man fick veta alldeles för många detaljer, om allt från hans spermier till hans frus blodpropp. Det blev bara för mycket. Det slutade i alla fall lyckligt med att de till slut lyckades avla ett barn, men vägen dit hade jag gärna sluppit lyssna på.

En annan favoritkomiker, Klara Zimmergren, tog upp exakt samma ämne i sitt sommarprogram i år. Denna gång visste jag vad hon hade pratat om, eftersom jag läst om hennes program i tidningen. Sålunda var jag tveksam inför att lyssna på det. Jag ville inte höra om fler IVF-behandlingar och runkande i plastmuggar på fertilitetskliniker. Tack och lov lyckades hon dock, till skillnad från David Batra, att behandla detta ämne med humor och självironi. Hon lät oss också slippa alla de där intima detaljerna som man inte vill veta om kändisars sexliv och underliv. I hennes fall slutade det med att hon och hennes man adopterade ett barn, så även där fick vi ett lyckligt slut.

Efter dessa två program kändes det härligt uppfriskande att få höra Jan Lööf berätta om hur han aldrig har känt någon längtan efter barn. Underbart att någon vågar erkänna det!

© Per Arne Edvardsson, 2012

Sverige mest berömda röst?

Som ni kanske har förstått, så är jag intresserad av nutidshistoria. Jag har nyligen läst en mycket fascinerande bok som verkligen är ett stycke nutidshistoria, samt teknikhistoria och inte minst mediahistoria. Det handlar om boken På min våglängd av radiolegenden Sven Jerring. Det är inte någon egentlig självbiografi, eftersom han berättar ytterst lite om sig själv och sitt liv, men desto mer om radions historia i Sverige. Boken kom ut 1944 och det är säkert ingen slump, eftersom Sveriges Radio (eller Radiotjänst som det hette på den tiden) skulle fira tjugoårsjubileum 1945. Jag fann boken av en slump på Tradera och eftersom ingen annan bjöd på den fick jag den till fyndpriset 15 kr.

Jag går ofta på antikvariat och en av de charmiga sakerna med begagnade böcker är att man ibland kan hitta spår från den förre ägaren i dem. På försättsbladet till denna bok fann jag den handskrivna texten: ”Till Arvid från Karl Gunnar och Harald, Julafton 1944”.
Man blir naturligtvis nyfiken på vilka dessa personer var och vilken typ av relation de hade till varandra. Eftersom det inte står några efternamn så lär jag aldrig få reda på det. Personen som jag köpte boken av hette inte heller Arvid, så han var sålunda inte bokens ursprunglige ägare.
En inte alltför vågad gissning är att han är en ättling till denne Arvid. Kanske hans son eller barnbarn. Men nu kom jag från ämnet. Jag skulle ju tala om Sven Jerring!

Trots att Sven Jerring gick ur tiden 1979 och då var sedan länge pensionerad, så har han fortfarande en av Sveriges mest berömda röster. Hans gamla radioreferat spelas ständigt upp på nytt, inte minst i idrottsdokumentärer. Vem har inte hört snuttar av hans referat av fotbollsmatchen Sverige-Japan i OS 1936; ”Japaner, japaner, japaner!” eller hans referat från alla Gunder Häggs världsrekordslopp;
”Det är det gamla vanliga på fredagarna – nytt världsrekord!”

I de gamla referaten ger Sven Jerring ett ganska torrt intryck, så jag förvånades över hans humor när jag läste hans bok. Torrheten beror nog på att man förr skulle vara korrekt när man talade i radio. Det var inget utrymme för skämt där. Han berättar bl.a. mycket roande om hur svårt det kunde vara att intervjua Vasaloppssegrare. De flesta sa bara ”Ja” eller ”Nä” och Jerring skriver själv: ” "Hm” var en omtyckt replik".
Sven Jerrings mest berömda inslag i radiohistorien var Barnens brevlåda, som lär vara det mest långlivade radioprogrammet med samma programledare i hela världen. Jerring ledde nämnda program 1925-72. Jag har ett svagt minne av att jag lyssnade på det när jag var riktigt liten, men det kan vara hörsägen (förlåt ordvitsen). Han berättar i sin bok mycket om detta program., såväl roliga episoder (om barn som sjungit olämpliga visor) som sorgliga (om döende barn som skrivit till honom). Det ska påpekas att Barnens brevlåda alltid sändes direkt och då förekom det att barnen sjöng en helt annan låt än på repetitionen. Det blev en smärre lyssnarstorm när en liten flicka sjöng Evert Taubes Flickan i Havanna. Idag hade nog ingen reagerat på det, men i början av 40-talet ansågs det som en ytterst oanständig visa.

Det var förövrigt så att alla radioprogram och alla inslag i radioprogram var direktsända fram till början av 30-talet. Det var först då som man fick möjlighet att spela in inslag och reportage att sända i efterhand. Man spelade dels in på grammofonskivor och dels på stålband. Stålbandspelarna, där man alltså spelade in på en sorts ståltråd, var så stora och klumpiga att de inte gick att bära med sig. Däremot var grammofoninspelningsutrustningen portabel och Radiotjänst lät specialbygga en Volvo med inspelningsapparatur, som man sedan använde till tusentals reportageresor, inte bara i Sverige utan i hela Europa och t.o.m. på en resa till USA.
Vid Sven Jerrings reportageresa i USA väckte denna svenska inspelningsbil mycket stor uppmärksamhet. Ingen hade sett något liknande (inte ens de amerikanska radiokollegorna) och knappast någon i USA hade i slutet av 30-talet sett en bil av märket Volvo! När man idag läser Jerrings berättelser från USA-resan hajar man till en smula när han pratar om svarta personer och kallar dem ”niggrer”, men det var uppenbarligen ett godkänt ord 1944. Det ska tilläggas att det framstår med all önskvärd tydlighet att Sven Jerring definitivt inte var någon rasist, utan en stor humanist och pacifist. Han skriver mycket om det pågående kriget. Då boken skrevs var det säkert att kriget snart skulle ta slut, men ingen kunde ju veta hur länge till det skulle pågå eller vilken värld som väntade efter krigsslutet.

© Per Arne Edvardsson, 2009