Läs om detta intressanta ämne på min filmblogg:
http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/
söndag 31 maj 2009
måndag 25 maj 2009
Det var bättre förr...i Melodifestivalen!
Det var bättre förr, anser ju en del. Jag håller sällan med, men när det gäller Melodifestivalen var det definitivt bättre förr. Med ”förr” menar jag den gamla goda tiden före 1999, då man hade en orkester. När orkestern försvann förvandlades det hela till en karaoketävling. I år fick man lov att använda förinspelade körer, så det är säkert bara en tidsfråga innan playback blir tillåtet.
Det var bättre förr!
Jag föredrar även det gamla röstningssystemet, med en expertjury i varje land. Eftersom juryn inte fick se bidragen, utan bara höra dem, så röstade man på den bästa låten. Numera är det enbart framförandet som räknas. Eller så röstar man helt enkelt på sin favoritartist och med telefonröstningen kan man rösta femtio gånger per person. I den svenska Melodifestivalen går man garanterat vidare om man har varit med i ”Idol” eller något av de andra program som massproducerar strömlinjeformade artistbroilers utan personlighet. Det var bättre förr!
Hur var det nu förr, i Melodifestivalen?
Det var bättre förr!
Jag föredrar även det gamla röstningssystemet, med en expertjury i varje land. Eftersom juryn inte fick se bidragen, utan bara höra dem, så röstade man på den bästa låten. Numera är det enbart framförandet som räknas. Eller så röstar man helt enkelt på sin favoritartist och med telefonröstningen kan man rösta femtio gånger per person. I den svenska Melodifestivalen går man garanterat vidare om man har varit med i ”Idol” eller något av de andra program som massproducerar strömlinjeformade artistbroilers utan personlighet. Det var bättre förr!
Hur var det nu förr, i Melodifestivalen?
Om vi går tillbaka till den mediala stenåldern så ägnade man sig åt en hel del lustiga formexperiment. 1960-63 ville man betona att det är låten som tävlar och inte artisten. Sålunda framfördes varje låt i två olika versioner, av två olika artister. Den ena fick sjunga till en liten orkester och den andra till en stor. Segrarmelodin 1961, April April sjöngs av Siw Malmkvist (ackompanjerad av Underhållningsorkestern) samt av Gunnar Wiklund (kompad av Göte Wilhelmsons kvartett). För att sedan göra det hela ännu mer förvirrande beslutade man att låten sedan i Eurovision Song Contest skulle framföras av Lill-Babs!
Det var andra gången som stackars Siwan blev snuvad. Hon vann även den allra första svenska Melodifestivalen 1959, men då skickade man den äldre och mer erfarna Brita Borg till ESC. Lite tröst fick dock Siw Malmkvist 1960, då hon fick sjunga Alla andra får varann i ESC, trots att låten i Melodifestivalen hade framförts av Östen Warnerbring och Inger Berggren. Skulle man kunna tänka sig detta system idag, när artisten projiceras mycket mer i media än låten som han/hon sjunger? Vi kan leka med tanken att nästa år vinner låten Hej, kom och hjälp mig! som framförs av Kicki Danielsson (till liten orkester) och av Shirley Clamp (till stor orkester) och till ESC skickar vi Jerry Williams!
Extra rolig måste Melodifestivalen ha varit 1963, för då fick man höra hela tolv låtar framföras två gånger. Det låter som en aningen seg föreställning, vilket kanske förklarar att detta var sista gången som den modellen användes. Den tråkigaste Melodifestivalen någonsin lär ha varit årgång 1965. Då tävlade 6 st låtar, som samtliga framfördes av operasångaren Ingvar Wixell, så det där med opera i Melodifestivalen är inget nytt. Med tanke på vilket pekoral som segrade, Annorstädes vals, så undrar man hur de andra låtarna lät. Tyvärr lär denna kalkonfestival inte finnas bevarad. Den är med största sannolikhet raderad, likt de allra flesta Melodifestivaler före 1974. Tala om kulturskandal!
Extra rolig måste Melodifestivalen ha varit 1963, för då fick man höra hela tolv låtar framföras två gånger. Det låter som en aningen seg föreställning, vilket kanske förklarar att detta var sista gången som den modellen användes. Den tråkigaste Melodifestivalen någonsin lär ha varit årgång 1965. Då tävlade 6 st låtar, som samtliga framfördes av operasångaren Ingvar Wixell, så det där med opera i Melodifestivalen är inget nytt. Med tanke på vilket pekoral som segrade, Annorstädes vals, så undrar man hur de andra låtarna lät. Tyvärr lär denna kalkonfestival inte finnas bevarad. Den är med största sannolikhet raderad, likt de allra flesta Melodifestivaler före 1974. Tala om kulturskandal!
© Per Arne Edvardsson, 2009
onsdag 6 maj 2009
Göteborgs blodbad
Alla allmänbildade svenskar känner ju till Stockholms blodbad, som ju är namnet på den händelse år 1520 då Kristian II av Danmark lät avrätta alla svenska motståndare han kunde hitta, men ni känner säkert inte till Göteborgs blodbad.
Det inträffade så sent som i förrgår och den drabbade var jag själv. Jag satt framför datorn och skrev, när det plötsligt kom blod ur min näsa. Det droppade inte lite försiktigt, utan det rann som ur en kran. Min kran! Ursäkta vitsen, men är man göteborgare så är man. Vissa människor drabbas ju ofta av näsblod, men jag hör normalt inte till den skaran. Det händer ibland att jag snyter sönder ett blodkärl i näsan, eftersom jag snyter mig dagligen p.g.a. av kroniska bihålebesvär. Vid dessa tillfällen brukar blodflödet vara ytterst begränsat och kortvarigt, men denna gång började det forsa ur näsan utan att jag snutit mig först. Jag ska bespara er alla bloddrypande detaljer, men efter vad som kändes som en evighet slutade det äntligen blöda.
Ett par timmar senare, då jag utgick från att faran var över, beslutade jag att ta en promenad. När jag hade kommit ca 200 meter hemifrån kände jag hur det började rinna i den ena näsborren och strax föll en bloddroppe ner på trottoaren. Som tur var hade jag ett par pappershanddukar i min ryggsäck som jag kunde trycka mot min kran som åter var vidöppen. Jag var tvungen att vända hemåt i rask takt. Jag tog en liten omväg för att slippa möta alltför många människor, för man känner sig dum när man går med en pappershandduk tryckt mot näsan, med nedblodade händer. Jag klarade mig helskinnad hem, med äran i behåll. Jag hade nytta av min klädsmak, eftersom jag som vanligt bar svarta kläder. Om jag fick några blodstänk på mig så syntes de inte.
Det var historien om den dramatiska händelse, som hädanefter kommer att vara känd som Göteborgs blodbad.
© Per Arne Edvardsson, 2009
Det inträffade så sent som i förrgår och den drabbade var jag själv. Jag satt framför datorn och skrev, när det plötsligt kom blod ur min näsa. Det droppade inte lite försiktigt, utan det rann som ur en kran. Min kran! Ursäkta vitsen, men är man göteborgare så är man. Vissa människor drabbas ju ofta av näsblod, men jag hör normalt inte till den skaran. Det händer ibland att jag snyter sönder ett blodkärl i näsan, eftersom jag snyter mig dagligen p.g.a. av kroniska bihålebesvär. Vid dessa tillfällen brukar blodflödet vara ytterst begränsat och kortvarigt, men denna gång började det forsa ur näsan utan att jag snutit mig först. Jag ska bespara er alla bloddrypande detaljer, men efter vad som kändes som en evighet slutade det äntligen blöda.
Ett par timmar senare, då jag utgick från att faran var över, beslutade jag att ta en promenad. När jag hade kommit ca 200 meter hemifrån kände jag hur det började rinna i den ena näsborren och strax föll en bloddroppe ner på trottoaren. Som tur var hade jag ett par pappershanddukar i min ryggsäck som jag kunde trycka mot min kran som åter var vidöppen. Jag var tvungen att vända hemåt i rask takt. Jag tog en liten omväg för att slippa möta alltför många människor, för man känner sig dum när man går med en pappershandduk tryckt mot näsan, med nedblodade händer. Jag klarade mig helskinnad hem, med äran i behåll. Jag hade nytta av min klädsmak, eftersom jag som vanligt bar svarta kläder. Om jag fick några blodstänk på mig så syntes de inte.
Det var historien om den dramatiska händelse, som hädanefter kommer att vara känd som Göteborgs blodbad.
© Per Arne Edvardsson, 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
