onsdag 29 april 2009

Ma suni...?

Härom dagen fick jag ett SMS, från ett för mig okänt nummer, med texten "Ma suni".
Bara ett par minuter senare fick jag ytterligare ett SMS, från samma nummer, med samma meddelande. Nu ikväll fick jag åter ett SMS med samma text. Eftersom jag inte hade sparat de gamla så vet jag inte om det var samma nummer, men jag tror att så var fallet.

Är det någon av mina eventuella läsare som har någon förklaring?
Vad eller vem är "Ma suni"...?

Kan det vara något slags mobiltelefonsvirus...?
Eller är det ett meddelande från yttre rymden, eller kanske från en avliden släkting?

Is there anybody out there...?


© Per Arne Edvardsson, 2009

fredag 24 april 2009

En idyll, anno 1923...eller?

Det romantiseras ofta över det gamla Sverige, om hur det var bättre förr och om hur människor brydde sig mer om varandra. Man hör ofta att det var ett varmare samhälle förr. Till en viss del kanske det kan stämma, men det finns också exempel på motsatsen.

De foton som du ser här föreställer inte barn, som man kan tro om man tittar slarvigt. Det är vuxna småväxta personer. ”Dvärgar” kallade man dem förr. Fotona är från Göteborgsutställningen 1923 (även kallad ”Jubileumsutställningen" eller "Världsutställningen”). På utställningen visade man diverse moderniteter, såsom för tiden avancerade jordbruksmaskiner, och området var fullt av vackra provisoriska byggnader i orientalisk stil.
Allting ser mycket vackert och fascinerande ut, om det inte vore för den attraktion som gick under namnet ”Lillköping”. Här hade man byggt upp en liten ministad, med miniatyrhus, vilka befolkades av dessa småväxta personer. De bodde alltså där på riktigt, så länge utställningen pågick. Göteborgsutställningens besökare gick och tittade på dessa småväxta människor som om de var apor på zoo! Säkert fick de småväxta aktörerna betalt, men det måste ändå ha varit en grad av förnedring som vi knappast ens kan föreställa oss.

Nej, allting var inte bättre förr!


© Per Arne Edvardsson, 2009

söndag 19 april 2009

Posten kommer alltid fram!

Jag har ofta, de senaste åren, pratat illa om Posten. Jag tycker intensivt illa om deras omorganisering som har lett till att inga riktiga postkontor längre finns kvar. De har ersatts av diverse utlämningsställen i form av bensinstationer och snabbköp, där personalens postkunskaper är obefintliga. De gör så gott de kan, men att fråga dem om något postalt är ungefär lika konstruktivt som att fråga en fiskmås. De vet oftast inte mer än jag, men tack och lov har man ju tillgång till internet så man kan kolla på Posten.se vad ett brev kostar att skicka.


Men så hände något nyligen som fick mig att återfå åtminstone några promille av det förtroende som jag en gång hade för Posten. Jag fyllde år 11 mars och en god vän i Stockholm sa att hon hade skickat ett kort. Det dök dock aldrig upp, så det verkade försvunnet. En vecka efter att det sänts damp det ner ett kuvert i min brevlåda. Innehållet ser ni på fotot här. Det var alltså ett brev från Posten, där de ber om ursäkt för att en försändelse har blivit skadad. I kuvertet låg också 3/4 av det vackra kort som min stockholmska väninna hade skickat. Tur i oturen var att den del av kortet som saknades var det hörn där man sätter frimärket. Sålunda kom alltså den fina hälsningen fram i läsbart skick, men ni får nöja er med att se framsidan på kortet, för lite privatliv får man unna sig.

Exakt vad kortet råkat ut för kan man bara spekulera i, men sannolikt har det fastnat i en sorteringsmaskin och rivits i fyra delar. Fast min privata brevduva Orvar hävdar att skadan uppkom när han blev attackerad av en glupsk duvhök, någonstans över västgötaslätten.

© Per Arne Edvardsson, 2009

söndag 12 april 2009

Internet som mötesplats



Jag var relativt sen med att skaffa ett internetabonnemang, vilket delvis beror på att jag var sen med att skaffa dator, vilket i sin tur berodde på att jag hade lite datorfobi och en massa förutfattade meningar om människor som hängde på nätet. När jag till sist, våren 2001, skaffade internet hemma så var det främst för att använda nätet som uppslagsbok. Internet är ju såväl världens största uppslagsbok som världens största soptunna. Jag har alltid haft en enorm vetgirighet och nyfikenhet och tanken att ha tillgång till en i princip obegränsad databas av fakta lockade mig.

Något som jag däremot aldrig kunde ha anat var internets sociala funktion.
Det började med att en kompis tipsade mig om Lunarstorm. Jag blev medlem där 30 augusti 2001 och det kanske är en överdrift att säga att det förändrade mitt liv, men det är ett faktum att jag via Lunarstorm har fått vänner för livet (ni vet vilka ni är). Eftersom personerna som jag syftar på bor i Stockholm och Uppsala så kan jag konstatera att jag med största sannolikhet aldrig hade lärt känna dem utan internet. Dessa vänner har jag även träffat IRL ett antal gånger, så det handlar inte bara om ytligt nätprat. Sedan hamnade jag på andra communities, såsom Helgon.net och Facebook, men Lunarstorm var början på allt.

Via internet har jag även hittat 2-3 flickvänner och en del andra personer i Göteborg som har blivit goda vänner, så internet har en stor social betydelse. Inte bara för mig, utan för miljoner andra människor. Det borde talas mer om detta!

© Per Arne Edvardsson, 2009

tisdag 7 april 2009

Mitt liv som struts


Ett typiskt symptom på Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg) är att man har en förmåga att skjuta upp allting. Gör aldrig något idag som du inte kan göra i övermorgon, eller nästa vecka, eller nästa månad. Min kära exflamma brukade kalla mig ”Struts”, eftersom jag likt strutsen gömmer huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Nu vet alla allmänbildade att det inte alls är av det skälet som fågeln i fråga stoppar ner huvudet i sanden, utan för att leta efter något ätbart, men det är en annan historia.

Detta strutsbeteende handlar mest om de där lite jobbiga sakerna, som att skriva jobbansökningar eller ta itu med den där B-uppsatsen, men det handlar även ofta om att skjuta upp saker som jag egentligen gillar. Min STORA dröm är att kunna försörja mig genom min musik. Det finns ställen i Göteborg där vem som helst kan anmäla sig, gå upp på scen och framföra några låtar. Jag borde göra det, men det blir aldrig av. Det handlar inte om scenskräck eller prestationsångest, för jag älskar verkligen att stå på scen. De gånger som jag har lyckats få mig själv till det så har jag fått en enorm kick. Det handlar bara om att det är jobbigt att dra upp huvudet ur sanden!

Jag behöver sålunda en manager som kan sparka igång mig och fixa spelningar åt mig.
Anmäl ditt intresse här, om du känner dig lämpad. Jag kan inte ge dig någon lön än, men du ska bli rikligt belönad när jag väl har börjat tjäna pengar på musiken.
Jag säger som Cat Stevens sa till sin manager:
”If you get me a Number One, I will buy you a Rolls –Royce!”

Du kan lyssna på min musik här:
http://www.myspace.com/perarneedvardsson

© Per Arne Edvardsson, 2009

söndag 5 april 2009

Till minne av Den evige tvåan


Det finns gott om exempel i historien på begåvade personer som har hamnat i skuggan av någon ännu mer begåvad. Inom musiken tänker man ju gärna på Salieri som hamnade i skuggan av Mozart, eller varför inte…vad hette han…den där andre killen i Wham…Andrew Ridgeley! Det är dock få som i så hög grad har hamnat i skuggan av någon annan som den nyligen avlidne löparlegenden Arne Andersson. Man kan helt enkelt inte nämna hans namn utan att också nämna hans än mer legendariske vän och konkurrent Gunder Hägg.

Dessa två löpare dominerade totalt medeldistanslöpningen under första halvan av 40-talet. Arne Andersson satte fyra världsrekord, vilket inte många svenska idrottare kan skryta med. En svensk medeldistanslöpare med fyra världsrekord på sin CV borde vara Legendernas Legend. Om det nu bara inte hade varit för att Gunder Hägg satte sexton världsrekord (varav ett i lag)! Det enda sorgliga är att de var som bäst under Andra världskriget, då två olympiska spel blev inställda, så de fick aldrig chansen att ta ett OS-guld.

Eftersom jag vet att vissa av mina läsare inte är idrottsfantaster som jag, så kanske det här är på sin plats att förklara begreppet ”medeldistanslöpning”. Inom friidrotten delar man upp banlöpningen i tre kategorier: sprint (100 m, 200 m och 400 m), medeldistans (800 m och 1500 m) samt långdistans (5 000 m och 10 000 m). De nämnda distanserna är alltså de som löps i officiella mästerskap som OS och VM. I olika galor och inofficiella sammanhang förekommer även andra distanser ibland, som 1 engelsk mil och 3000 m. Dagens medeldistanslöpare tävlar i allmänhet enbart på 800 m och 1500 m, men på Gunder och Arnes tid var det inte ovanligt att man även sprang distanser upp till 5000 m. Det var relativt vanligt på den tiden att man sprang udda distanser som knappast tävlas på idag. Gunder Hägg satte t.ex. världsrekord på distanserna 2 engelska mil och 3 engelska mil, vilket delvis förklarar det stora antalet satta världsrekord.

Arne Andersson har gått till historien under epitetet Den evige tvåan. När Göteborgs-Posten sammanförde de gamla kombattanterna på den klassiska världsrekordarenan Slottsskogsvallen i Göteborg 1992 berättade Gunder om hur han en gång, på äldre dagar, skickat ett vykort till Arne och adresserat det ”Till Den evige tvåan”. Vykortet kom fram! Visst är det sant att Gunder oftast besegrade Arne i deras möten, men säsongen 1944 vann faktiskt Arne sex av sju gånger de möttes på löparbanan, så helt rättvist är inte epitetet.

Båda löparna diskvalificerades på livstid 1946, för brott mot de redan då föråldrade amatörbestämmelserna. Ofta kan man läsa att de diskades för att ha tagit emot ”lite småpengar”. Detta är dock närmast att betrakta som en faktoid. I Jens Linds dokumentär Den allvarsamma leken från 1999 berättar Gunder Hägg att han tjänade ungefär 30 000 kr på en säsong, när han var som bäst. I dagens penningvärde motsvarar det miljonbelopp. Inte en lön i klass med Zlatan eller Foppa, men säkert i klass med t.ex. Anja Pärson.

© Per Arne Edvardsson, 2009