Det finns gott om exempel i historien på begåvade personer som har hamnat i skuggan av någon ännu mer begåvad. Inom musiken tänker man ju gärna på Salieri som hamnade i skuggan av Mozart, eller varför inte…vad hette han…den där andre killen i Wham…Andrew Ridgeley! Det är dock få som i så hög grad har hamnat i skuggan av någon annan som den nyligen avlidne löparlegenden Arne Andersson. Man kan helt enkelt inte nämna hans namn utan att också nämna hans än mer legendariske vän och konkurrent Gunder Hägg.
Dessa två löpare dominerade totalt medeldistanslöpningen under första halvan av 40-talet. Arne Andersson satte fyra världsrekord, vilket inte många svenska idrottare kan skryta med. En svensk medeldistanslöpare med fyra världsrekord på sin CV borde vara Legendernas Legend. Om det nu bara inte hade varit för att Gunder Hägg satte sexton världsrekord (varav ett i lag)! Det enda sorgliga är att de var som bäst under Andra världskriget, då två olympiska spel blev inställda, så de fick aldrig chansen att ta ett OS-guld.
Eftersom jag vet att vissa av mina läsare inte är idrottsfantaster som jag, så kanske det här är på sin plats att förklara begreppet ”medeldistanslöpning”. Inom friidrotten delar man upp banlöpningen i tre kategorier: sprint (100 m, 200 m och 400 m), medeldistans (800 m och 1500 m) samt långdistans (5 000 m och 10 000 m). De nämnda distanserna är alltså de som löps i officiella mästerskap som OS och VM. I olika galor och inofficiella sammanhang förekommer även andra distanser ibland, som 1 engelsk mil och 3000 m. Dagens medeldistanslöpare tävlar i allmänhet enbart på 800 m och 1500 m, men på Gunder och Arnes tid var det inte ovanligt att man även sprang distanser upp till 5000 m. Det var relativt vanligt på den tiden att man sprang udda distanser som knappast tävlas på idag. Gunder Hägg satte t.ex. världsrekord på distanserna 2 engelska mil och 3 engelska mil, vilket delvis förklarar det stora antalet satta världsrekord.
Arne Andersson har gått till historien under epitetet Den evige tvåan. När Göteborgs-Posten sammanförde de gamla kombattanterna på den klassiska världsrekordarenan Slottsskogsvallen i Göteborg 1992 berättade Gunder om hur han en gång, på äldre dagar, skickat ett vykort till Arne och adresserat det ”Till Den evige tvåan”. Vykortet kom fram! Visst är det sant att Gunder oftast besegrade Arne i deras möten, men säsongen 1944 vann faktiskt Arne sex av sju gånger de möttes på löparbanan, så helt rättvist är inte epitetet.
Båda löparna diskvalificerades på livstid 1946, för brott mot de redan då föråldrade amatörbestämmelserna. Ofta kan man läsa att de diskades för att ha tagit emot ”lite småpengar”. Detta är dock närmast att betrakta som en faktoid. I Jens Linds dokumentär Den allvarsamma leken från 1999 berättar Gunder Hägg att han tjänade ungefär 30 000 kr på en säsong, när han var som bäst. I dagens penningvärde motsvarar det miljonbelopp. Inte en lön i klass med Zlatan eller Foppa, men säkert i klass med t.ex. Anja Pärson.
© Per Arne Edvardsson, 2009
Dessa två löpare dominerade totalt medeldistanslöpningen under första halvan av 40-talet. Arne Andersson satte fyra världsrekord, vilket inte många svenska idrottare kan skryta med. En svensk medeldistanslöpare med fyra världsrekord på sin CV borde vara Legendernas Legend. Om det nu bara inte hade varit för att Gunder Hägg satte sexton världsrekord (varav ett i lag)! Det enda sorgliga är att de var som bäst under Andra världskriget, då två olympiska spel blev inställda, så de fick aldrig chansen att ta ett OS-guld.
Eftersom jag vet att vissa av mina läsare inte är idrottsfantaster som jag, så kanske det här är på sin plats att förklara begreppet ”medeldistanslöpning”. Inom friidrotten delar man upp banlöpningen i tre kategorier: sprint (100 m, 200 m och 400 m), medeldistans (800 m och 1500 m) samt långdistans (5 000 m och 10 000 m). De nämnda distanserna är alltså de som löps i officiella mästerskap som OS och VM. I olika galor och inofficiella sammanhang förekommer även andra distanser ibland, som 1 engelsk mil och 3000 m. Dagens medeldistanslöpare tävlar i allmänhet enbart på 800 m och 1500 m, men på Gunder och Arnes tid var det inte ovanligt att man även sprang distanser upp till 5000 m. Det var relativt vanligt på den tiden att man sprang udda distanser som knappast tävlas på idag. Gunder Hägg satte t.ex. världsrekord på distanserna 2 engelska mil och 3 engelska mil, vilket delvis förklarar det stora antalet satta världsrekord.
Arne Andersson har gått till historien under epitetet Den evige tvåan. När Göteborgs-Posten sammanförde de gamla kombattanterna på den klassiska världsrekordarenan Slottsskogsvallen i Göteborg 1992 berättade Gunder om hur han en gång, på äldre dagar, skickat ett vykort till Arne och adresserat det ”Till Den evige tvåan”. Vykortet kom fram! Visst är det sant att Gunder oftast besegrade Arne i deras möten, men säsongen 1944 vann faktiskt Arne sex av sju gånger de möttes på löparbanan, så helt rättvist är inte epitetet.
Båda löparna diskvalificerades på livstid 1946, för brott mot de redan då föråldrade amatörbestämmelserna. Ofta kan man läsa att de diskades för att ha tagit emot ”lite småpengar”. Detta är dock närmast att betrakta som en faktoid. I Jens Linds dokumentär Den allvarsamma leken från 1999 berättar Gunder Hägg att han tjänade ungefär 30 000 kr på en säsong, när han var som bäst. I dagens penningvärde motsvarar det miljonbelopp. Inte en lön i klass med Zlatan eller Foppa, men säkert i klass med t.ex. Anja Pärson.
© Per Arne Edvardsson, 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar