torsdag 23 juli 2009

Människan på Månen


I dagarna är det fyrtio år sedan den första månlandningen. Jag tänker inte gå in på några fåniga konspirationsteorier, utan utgår från att människan verkligen landade på Månen. Det hittills bästa argumentet mot dem som påstår motsatsen lades fram av mannen på fotot, Edwin ”Buzz” Aldrin. I dokumentären Var de verkligen på Månen? som SVT visade i måndags påminde den gamle astronauten om rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet och sa att det självklart är så att om ryssarna ens hade misstänkt att månlandningen var fejk så hade de gjort allt för att påpeka detta för omvärlden. Inte en enda officiell röst från Sovjet ifrågasatte månlandningen, vilket knappast kan tolkas på något annat sätt än att ryssarna själva var så nära att kunna landa på Månen att de visste att det var möjligt. Men visst är det kul med konspirationsteorier? De faller dock alltid på det faktum att ett stort antal människor måste kunna hålla tyst resten av livet.

Den första månlandningen är sannolikt den enskilt största händelsen i mänsklighetens historia. Vissa människor skakar på huvudet åt ett sådant påstående och säger att det bara var en löjlig del av Kalla kriget, som kostade astronomiska summor och hade ett mycket litet vetenskapligt värde. Jag kan delvis förstå den inställningen. Rymdkapplöpningen kostade ofattbart mycket. Inte bara i pengar, utan även i människoliv. Det vetenskapliga inslaget ter sig, sett i backspegeln, som mer eller mindre ett alibi. Det viktiga var att hinna till Månen före Sovjet. Vad man sen uträttade på Månen kom i andra hand, vilket understryks av att det var först på den allra sista resan till Månen 1972, med Apollo XVII, som man kom på att det kunde vara en idé att ha med en geolog i besättningen. Alla de tidigare astronauterna hade varit stridspiloter, med högst begränsade kunskaper inom naturvetenskap.

Om man däremot tittar på månlandningen ur ett rent historiskt perspektiv, så är det utan tvekan den största händelsen i mänsklighetens historia. För första gången lyckades människor landa på en främmande himlakropp och dessutom ta sig därifrån med livet i behåll.
Om man tittar på månlandningen ur ett filosofiskt perspektiv, så är det även då den största händelsen i mänsklighetens historia. Genom att människan för första gången någonsin kunde betrakta Jorden från Månen så förändrades för alltid vår syn på vår hemplanet. Detsamma gäller naturligtvis om man är troende och betraktar månlandningen ur ett teologiskt perspektiv.

När jag ser alla dokumentärer om den första månlandningen så beklagar jag att jag endast var tre år 1969 och därmed inte har några konkreta minnen av denna händelse. Jag har ett svagt minne av att jag sitter på golvet och tittar på de suddiga bilderna på den lilla svartvita TV:n och att de vuxna försöker förklara för mig att de där gubbarna nu är på Månen. Jag är dock osäker på om det verkligen är ett äkta minne, eller om det är skapat i efterhand, genom alla de tusentals gånger genom åren som man har sett de där suddiga TV-bilderna från Månen.

Sist, men inte minst, vill jag rekommendera en bok.:
Med K-märkt mot Månen, av Staffan Bengtsson och Göran Willis.
Det är en mycket underhållande bok som på ett utmärkt sätt lyckas förmedla tidsandan under rymderan 1957-69. Jag skulle tro att den är minst lika rolig för er som var med på den tiden och minns perioden, som för oss som var för unga 1969 för att minnas, eller inte ens var födda.

© Per Arne Edvardsson, 2009

måndag 13 juli 2009

Gothia Krupp (favorit i repris).

Denna text har några år på nacken och den har varit tidigare publicerad på annan plats, men den är lika aktuell varje år vid den här tiden.

Imorse väcktes jag brutalt, kl. 9:36, av vrål och jubel från fotbollsplanen 20 meter från mitt sovrumsfönster. Senare tog jag en promenad nere i centrum. Överallt kryllar det av grupper av ungdomar i likadana träningsoveraller. Lika inom laget alltså, inte lika alla andra lags träningsoveraller, men det fattar ni väl själva? I täten av varje träningsoverallsskock vandrar en eller två förvirrade ledare, som fånstirrar på en karta, för att lista ut varifrån de kommer och vart de är på väg. Inte sällan blir man stoppad av vilsekomna ungdomar (i träningsoverall) som på knagglig engelska frågar om vägen dit eller dit. De i träningsoverall som inte är vilsekomna brukar se väldigt glada och uppspelta ut. Allra gladast brukar de se ut som inte alls kommer från Långbortistan eller Tjotaheiti, utan från någon liten by i nordligaste Norrland eller mörkaste Småland. De stirrar omkring sig, med tefatsstora ögon och strålar med hela ansiktet.

Jag kan förstå att en storstad som Göteborg är fascinerande om man är 12 år och bor i Blähmåla eller Kräkhåla, där årets höjdpunkt är när de avtäcker årets julskyltning på Domus. Själv växte jag inte upp i en liten håla, utan i en stor håla som heter Lerum. För mig var det fest när vi åkte till Göteborg, eller ”Stan” som vi alltid sa. Göteborg var den stora exotiska och lockande storstaden, som kändes som en annan värld, trots att den bara låg 18 km hemifrån. Så visst förstår jag ungdomarna från Blähmåla och Kräkhåla, när de blir extatiska över alla skivaffärer och sportaffärer. För att inte tala om Liseberg! Vad är väl julskyltningen hos Domus mot bergochdalbanan Balder? Själv längtar jag redan tills Gothia Cup tar slut, så man kan gå i lugn och ro på gatorna igen och får sova ut på morgonen.

© Per Arne Edvardsson, 2009

lördag 4 juli 2009

Tennismode i Wimbledon, förr och nu


Igår spelades finalen i damsingeln i Wimledon. Segrarinnan Serena Williams ser glad ut där hon håller upp priset, efter att ha besegrat storasyrran Venus i finalen. Jag har alltid undrat varför damerna får ett fat i Wimbledon, medan herrarna får en mer traditionell pokal, men det var inte det som jag skulle prata om.

Wimbledon är den allra finaste turnering som man kan vinna som tennisspelare. Anledningen till att Wimbledon har högre status än alla andra tennisturneringar i världen är framförallt att det är den allra äldsta tennisturneringen i världen. Den första turneringen gick av stapeln 1877, vilket är nitton år före de första moderna Olympiska spelen. De första åren var det endast män som fick spela, men redan 1884 införde man en damklass. Damernas intåg i Wimbledon framtvingade en unik regel som gäller för denna turnering än idag.

Tennis brukar kallas Den vita sporten och det kommer sig av att man i Wimbledon tidigt bestämde att alla tävlande var tvungna att bära vita kläder. Anledningen till detta lär vara att svettfläckar syns mindre på vita kläder än på mörka. Att män svettades hade man inga invändningar emot. Att svettas är ju manligt. Att kvinnor svettades ansågs däremot ytterst omoraliskt. Därav denna regel. Man kan ju undra vad det sena 1800-talets tennispublik skulle ha tyckt om systrarna Williams, som inte bara svettas som riktiga karlar utan dessutom stönar på ett ytterst okvinnligt sätt när de spelar. För att inte tala om deras vågade kläder som inte lämnar speciellt mycket över till fantasin. Jämför med tjejen på den svartvita bilden. Hon hette Lottie Dod och är fortfarande den yngsta mästaren någonsin i Wimbledon. Hon hade ännu inte fyllt 16 år när hon vann damklassen 1887. Det kan inte ha varit helt bekvämt att spela tennis i de kjolarna, men ska det vara anständigt så ska det! Det var först på 20-talet som aningen mer praktiska tenniskläder för damer introducerades, mycket tack vare Suzanne Lenglen som var den första verkligen världsberömda idrottskvinnan i världen. Henne får jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Ibland kan man tycka att utvecklingen har gått lite väl långt när det gäller kläder och övrig utstyrsel inom damtennisen. Ett praktexempel är ryskan Anna Kournikova, som i flera år var den mest omskrivna och en av de mest högavlönade tennisdamerna. Detta trots att hon var en tämligen medioker spelare och aldrig vann någon stor turnering. Det som gjorde henne till stjärna var hennes utseende. Det är svårt att tänka sig att någon manlig idrottare skulle bli världsberömd på bara sitt utseende, så ibland känns det som om det är lite si och så med jämställdheten inom idrotten.

© Per Arne Edvardsson, 2009