tisdag 28 oktober 2008

Vad Sherlock Holmes aldrig sade

Vår värld är full av seglivade myter. Jag brukar roa mig med att då och då avliva några av dem. Här kommer några exempel plus avlivningar:

1. Det kinesiska tecknet för ”kris” är detsamma som tecknet för ”möjlighet”.
Denna ”sanning” upprepas ständigt av överbetalda föreläsare, men är inget annat än en myt. Hur myten har uppstått är svårt att säga, men visst skulle det vara underbart om vi kunde se en möjlighet i varje kris?

2. Den danske kungen Kristian II, som regerade Sverige 1520-21 kallas i Sverige ”Kristian Tyrann” och i Danmark ”Kristian Den gode”.
Hans svenska öknamn stämmer, men han kallas inte ”Den gode” i Danmark. Jag kan tillägga att han förövrigt inte var mer tyrann än sin svenske besegrare Gustav Vasa. Båda var lika goda kålsupare, med hundratals liv på sina samveten. Men de var inte ett dugg mer grymma än andra europeiska kungar på 1500-talet. Det ingick i kungens roll att hugga huvudet av folk som kom i vägen.

3. Sherlock Holmes mest berömda replik är: ”Elementary, my dear Watson!”
Detta är om inte en myt så åtminstone en sanning med modifikation. Sir Arthur Conan Doyle använder inte denna berömda replik i en enda av sina noveller eller romaner om Sherlock Holmes, men den upprepas desto mer frekvent i hundratals filmer om detektiven i fråga.Varifrån kommer då denna replik? Jo; den förekom första gången i den första auktoriserade dramatiseringen av Sherlock Holmes, vilken författades av den amerikanske skådespelaren och dramatikern William Gillette och hade premiär i New York 1899. Denna pjäs som hette just Sherlock Holmes blev en formidabel framgång, med William Gillette själv i huvudrollen, och han turnerade sedan med den även i Europa. Som en liten parentes (för alla som gillar värdelöst vetande) måste jag nämna att när den sattes upp i England så höll Gillette auditions för olika småroller i pjäsen. Till en liten roll, en ung pojke, valde han ut en elvaårig yngling vid namn Charles Chaplin.

Jag återkommer i framtiden med fler mytavlivningar.

Veckans allmänbildningsfråga:
Vad heter de två skådespelarna på fotot?
Dessa herrar spelade Holmes och Dr Watson, på film, fler gånger än någon annan.

© Per Arne Edvardsson, 2008

lördag 25 oktober 2008

Mitt liv som VIP


Visst är det roligt att känna sig lite fin och utvald?
Jag tänkte berätta lite om mina erfarenheter som VIP (Very Important Person).
Under tre års tid extraknäckte jag som moderator för forumet på ABBA:s officiella hemsida.
Jag blev värvad till detta obetalda jobb, eftersom jag hade visat i mina foruminlägg att jag visste mycket om ABBA, var duktig på engelska och hade en diplomatisk natur. Att de inte hade någon svensk moderator spelade säkert också in. Jag ska berätta mer om detta oavlönade slavarbete en annan gång. Vi moderatorer fick betalt i form av CD och DVD-utgåvor med ABBA-anknytning, samt lite annat småkrafs som posters, T-shirts etc.

När musikalen Mamma Mia skulle ha premiär i Stockholm försökte vi tigga oss till biljetter till premiären, men vi fick nöja oss med genrepet, vilket också var okej. Naturligtvis hade det multinationella bolaget Universal Music, som vi arbetade gratis för, inte råd att bjuda oss på hotellvistelse, men som tur var har jag en god sajbervän i Uppsala (som gillar ABBA), så jag bjöd henne på föreställningen och fick bo hos henne. Jag kände mig som en riktig VIP när jag gick fram till kassan på Cirkus, sa mitt namn och fick ett kuvert med biljetterna, på vilket Görel Hanser skrivit mitt namn. Alla som kan sin ABBA-historia vet vem hon är. Ni andra får väl googla, eller fråga mig. Det visade sig dock att vi fått ganska eländiga biljetter, långt från scenen. Dessutom satt vi bakom en pelare, som man fick titta ömsom på den ena sidan av och ömsom på den andra. Men, gratis var det ju. Här ovan kan ni se en CD som jag fick mig tillskickad, något senare. Som ni ser är den signerad av Björn och Benny. Den är jag lite mallig för. Många har skivor som är signerade av dem, men denna har de speciellt signerat åt mig, som tack för att jag har arbetat åt dem, vilket känns finare. Är man VIP så är man!

Två år senare skulle succémusikalen flytta till Göteborg och då lyckades jag tigga mig till biljetter till premiären på Scandinavium. Jag bjöd åter min sajbervän från Uppsala och den här gången kände vi oss verkligen som VIP. Vi fick stå i VIP-kön och gå in på röda mattan. Precis bakom oss i kön stod Niklas Strömstedt (som har översatt sångtexterna till svenska). När vi kommit in så stod en tjej och tittade vilken typ av biljett man hade. Vi som hade VIP-biljetter fick varsitt presentkort från KappAhl på 200 kr. Sedan visades vi in till de finaste platserna på parkett, bara ett par meter från scenen. Strax bakom oss satt Claes Eriksson (Galenskaparna). Vi satt såpass nära scenen att man kunde se aktörernas minspel. Allt detta gjorde att upplevelsen blev 200% större än på Cirkus i Stockholm. Vid föreställningens slut kom Benny Andersson ut på scenen och bugade. Han var så nära att man nästan kunde ta på honom, men jag avstod från att tafsa. Jag är ju trots allt något så sällsynt som en manlig ABBA-fan som inte är bög.

Den senaste gången jag kände mig som lite VIP var i våras, när jag var bjuden till Emrik Larssons releaseparty och t.o.m. fick vara gratisätare, men det är en annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2008

onsdag 22 oktober 2008

Förnedrings-TV i dansbandstakt

Jag tittade i lördags på SVT:s stora satsning Dansbandskampen.
En egenhet som jag har är att jag är fascinerad av saker som är obegripliga för mig och dansbandsvärlden är totalt obegriplig för mig. Kanske för att den har sin största utbredning i den del av landet Sverige där man spelar bandy och ägnar sig åt älgjakt. Vi talar alltså om den s.k. landsbygden. Jag är ju en storstadsmänniska, på gott och ont. Det är bäst att tillägga att jag absolut inte ser ner på landsbygden eller dess befolkning. Jag bara konstaterar att livsstilen är annorlunda mot i storstaden.

Jag ska inte här diskutera dansbandsmusikens kvaliteter, utan tänkte nöja mig med att recensera Dansbandskampen. Det första man undrar är hur de valde ut vilka band som skulle vara med. Genom valet av tävlande dödade de nämligen den eventuella spänning som kunde ha funnits i tävlingsmomentet. Av fem band skulle ett slås ut efter första omgången och i nästa omgång skulle två bli utslagna, så två band gick vidare till nästa vecka. Jag som har ytterst begränsade kunskaper om dansbandsgenren, men mycket goda kunskaper om musik i allmänhet och rock och pop i synnerhet, kunde genast konstatera att två band höll professionell klass, två var duktiga amatörer och ett var ett rent nybörjarband. Med andra ord var det ingen konst att redan efter första omgången gissa vilka två band som skulle stå som segrare på slutet.

Jag tyckte riktigt synd om nybörjarbandet som blev utslagna i första omgången, men samtidigt kan man undra hur folk kan sakna självkritik så till den grad att de uppträder i TV, på bästa sändningstid, med tre halvtaskiga amatörmusiker och en sångerska som sjunger skärande falskt. Tala om att begå harakiri i direktsändning! Det är en sak med alla kändiskåta falsksångare i mobbningsprogrammet Idol, som själva har anmält sig och där en del av själva programidén går ut på att hånskratta åt personer utan självinsikt, men om jag har förstått det rätt så har deltagarna i Dansbandskampen på något sätt kvalificerat sig för att få vara med. Då borde någon ansvarsfull redaktionsmedlem ha stoppat dem och sagt att de inte håller måttet. För inte är det väl så att ärevördiga SVT, som jag alltid har haft ett stort förtroende för, medvetet går in för att vara lika lågt stående som TV4?

© Per Arne Edvardsson, 2008

söndag 19 oktober 2008

Lång och stilig

Det sägs ju att storleken inte har någon betydelse, men om vi pratar om kroppslängd så har den faktiskt en viss betydelse. Vårt samhälle är anpassat för människor av normallängd (ca 160-185 cm). Om man är kortare än 160 cm eller längre än 185 cm så kan man få problem. Själv är jag 195 cm lång och för det mesta har jag inte ont av det. Jag är hellre över normallängd än under, för det anses ju positivt att vara lång i vår del av världen, Man säger ju ”Lång och stilig”. Jag har däremot aldrig hört uttrycket ”Kort och stilig”, utan i så fall säger man ”Kort men stilig”. Som att det går att vara stilig trots att man är kortväxt.

Korta personer är ofta avundsjuka på mig, för att jag når överallt och kan se över människors huvuden vid konserter etc. Kanske det oftast är en fördel att vara lång, men det har sina nackdelar också. Den främsta nackdelen är att få möbler är anpassade för att passa personer av min längd. Soffor och fåtöljer fungerar ju alltid, men stolar och bord funkar sämre. Om jag tvingas sitta länge vid ett bord så får jag snart ont i ryggen och benen, eftersom jag oftast är tvungen att vika in benen under stolen, i en obekväm vinkel, för att få plats. I stort sett alla stolar är för låga för att jag ska kunna sitta bekvämt på dem och borden är naturligtvis anpassade efter den normala stolshöjden, med en ur ergonomisk synvinkel katastrofal sittställning som följd.

Lika illa, eller ofta värre, är det när man reser med kollektivtrafiken. Det underliga är att det inte tycks finnas någon standard när det gäller avstånd mellan stolarna på en buss. I vissa bussar får mina ben plats och i vissa bussar inte. Allra sämst är de gamla 60-talsspårvagnarna i Göteborg (se fotot) som tack och lov är på väg att ersättas av modernare varianter. Där är benutrymmet i vissa vagnar outhärdligt minimalt. Hela spårvagnsresan går åt till att försöka hitta en benställning där benen får plats utan att smärtan i benen och ryggen blir outhärdlig.
I de modernare spårvagnarna är benutrymmet aningen större, men bara såpass stort att man alltid gnuggar knäna mot sätet framför.

Sängar är ett annat problem. De är ofta för korta. Men oftast sover jag i min egen säng som är tillräckligt lång för mig. Den är däremot i smalaste laget de gånger då jag har kvinnligt besök, men det är en helt annan historia och jag lovade ju i min första blogg här att jag inte ska tala om mitt sexliv.

© Per Arne Edvardsson, 2008

fredag 17 oktober 2008

Storebror ICA ser dig!

Idag damp det månatliga bladet från ICA ner i brevlådan, med den där bonuschecken på 25 kr som alltid känns så välkommen. Jag hajade dock till när jag såg de tillhörande rabatterbjudandena. Storebror ICA har nämligen sett vilka varor jag brukar köpa och givit mig rabatt på några av dessa. Detta fick mig att känna ett visst obehag, men likt förbaskat utnyttjade jag erbjudandet idag och fick 20% rabatt på min Onaka.
När jag sedan läste Göteborgs-Posten så såg jag att de hade uppmärksammat samma integritetsintrång:http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=106&a=452156

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. Det är onekligen ett integritetsintrång att mina matinköp registreras, men samtidigt kan det ju vara trevligt att få rabatt på varor man ofta köper. Fast…man kan ju undra vilka slutsatser det går att dra om mig, med utgångspunkt av de varor som jag personligen får rabatterat pris på. Här kommer hela listan:
Marmelad (Den Gamle Fabrik)
Onaka
Matris (ICA)
Maskindisk (Skona)
Fryst tårta (Almondy)
ICA: s Wokmix
Strimlad rökt skinka
Potatissallad (Rydbergs)
ICA: s morötter

De enda av dessa varor som jag köper ganska ofta är Onaka, maskindisk och morötter. De övriga köper jag någon gång ibland och Almondys tårtor köper jag en gång om året (när jag fyller år).

Vad säger du, käre Medborgare och ICA-kund:
Hur skrämmande är detta egentligen?

© Per Arne Edvardsson, 2008

tisdag 14 oktober 2008

Pers praktiska tips, Del 2

Du kanske har hamnat i den besvärliga situationen att det är Nyårsafton och du har glömt köpa champagne (eller mousserande vin). Systemet är stängt, gästerna är på ingång och en misslyckad Nyårsfest hotar. Vad göra?

Naturligtvis har du en ”bag in box” med vitt vin hemma. Det har man ju alltid.
Då går du genast till ICA (eller annan lämplig livsmedelsaffär) och inhandlar en flaska Pommac. När tolvslaget närmar sig tar du fram champagneglasen och fyller dem med 3/4 vitt vin och 1/4 Pommac. Såvida du inte har vinkännare bland gästerna så kommer ingen att märka något. Kanske de däremot kommer att tycka att du har köpt eländig skumpa, men du har i alla fall sluppit skammen att inte ha något att skåla in Nyåret med!

© Per Arne Edvardsson, 2008

måndag 13 oktober 2008

En gamling tittar på ungdomsmodet

Ungdomsmodet är naturligtvis annorlunda idag, mot för tjugo år sedan.
När jag vara tjugo år såg man tatueringar endast på raggare och på äldre herrar med en bakgrund som sjömän. Begreppet piercing var okänt för de flesta och existerade nästan enbart i form av ringar i öronen. Idag är det svårt att hitta någon under trettio år som inte är tatuerad. Framförallt bland unga tjejer verkar det närmast obligatoriskt att vara tatuerad. Nu kanske det är säkrast att tillägga (för att inte framstå som en sexmissbrukare som har sett hundratals unga tjejer nakna) att denna observation grundar sig på synliga tatueringar som under sommaren syns på armar, axlar, skuldror, anklar och andra kroppsdelar som blottas under den varmare årstiden. Jag har inga som helst moraliska invändningar mot tatueringar. Alla som vill smycka sina kroppar får naturligtvis göra det, men när det gäller riktigt stora och uppseendeväckande tatueringar på riktigt unga personer så kan man bli lätt bekymrad. Den där jättetatueringen över hela ryggen som är ascool när man är 19 år kanske inte är fullt lika cool när man är 30 eller 40. Plastikkirurgerna har ju också vittnat om att köerna med personer som vill avlägsna tatueringar som de ångrar bara växer.

När det gäller ungdomarnas klädmode, så tycker jag att det är härligt att det är så fritt idag.
Det finns hundratals olika stilar att välja mellan, till skillnad mot när man själv var i den åldern. På 80-talet skulle man vara antingen syntare eller punkare, eller så var man bara en tönt (som jag). Ordet nörd fanns inte i svenska språket då.
Det finns dock två modedetaljer i dagens ungdomsmode som ter sig obegripliga, för en gamling som jag. Det ena är vanan att bära byxorna halvvägs nere på rumpan, så underkläderna syns. Dels tycker jag att det är fult, men framförallt verkar det otroligt obekvämt. Det är mest killar som kör med denna stil och de får en underlig gångstil, orsakad av att det krävs en viss teknik för att byxorna ska hänga kvar och inte falla ner till anklarna. När jag var tonåring fanns det inget mer pinsamt än om någon råkade få se en millimeter av ens kalsonger. Om det inträffade så var man nästan tvungen att vara hemma från skolan i en vecka. Nu går alla och visar sina kalsonger och trosor i skolan.
Det andra obegripliga modet handlar om att gå omkring inomhus med en stickad mössa på huvudet. När jag var tonåring så var mössor det mest pinsamma som fanns. Man hade knappt mössa på sig ens när det var minusgrader. Nu går de omkring i stickad mössa när det är 30 grader varmt, samt inomhus. Det måste bli outhärdligt varmt. Jag skulle inte stå ut.

Sammanfattningsvis så hör det väl till, när man når en viss ålder, att ungdomarna ter sig alltmer som främmande varelser?

© Per Arne Edvardsson, 2008

söndag 12 oktober 2008

Möwenpick handlar och lånar böcker

När man lider av Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg) så känner man sig väldigt osocial vissa dagar. Man har bara inte lust att prata med en enda människa. Den gigantiska ICA-butiken, som jag nämnde i föregående blogginlägg, har nyligen inrättat det perfekt för oss Möwenpickare. De har en snabbkassa med två terminaler där man själv drar sitt betalkort, scannar in varorna och slipper prata med någon i kassan. Det är extra bra om man handlar en fredag då kassaköerna är kilometerlånga. I Snabbkassan får man ha högst tio varor och jag har sällan fler än så. Det gäller dock att lusläsa kvittot efteråt, för en gång hade jag råkat betala 36 kr för en gurka, men då finns det en ICA-medarbetare på vakt som man kan höra av sig till.

Lika Möwenpicksanpassat är det numera på biblioteket. Man drar sitt lånekort, knappar in sin kod och scannar in böckerna man lånat. Man slipper prata med någon bibliotekarie. Förra veckan var jag först på Universitetsbiblioteket och handlade sedan på hemvägen. När jag kom hem konstaterade jag nöjt att jag inte hade talat med en enda människa på hela dagen.

© Per Arne Edvardsson, 2008

fredag 10 oktober 2008

Kändisspaning på ICA

Jag är nyss hemkommen efter att ha fredagshandlat i min favoritbutik, ICA Focus i Gårda, mittemot Liseberg (Obs: Ingen produktplacering, men om de vill ge mig en tusenlapp för att jag nämner dem i min blogg så är jag inte den som är den). Anledningen till att det är min favoritbutik är främst att den är så stor. Där finns ALLT man behöver i matväg, och lite till. En annan rolig sak med denna butik är att den p.g.a. sitt geografiska läger är utmärkt för kändisspaning. En stor del av Göteborgs kändisar bor antingen i centrum eller i Örgryte och denna butik är då det självklara valet.

Idag såg jag filmregissören Björn Runge. Jag kanske inte hade känt igen honom om jag inte träffat honom tidigare i ett annat sammanhang, när jag var statist i hans film Mun mot mun, (men tyvärr inte syns i bild). Jag funderade på om jag skulle gå fram till honom idag och skälla ut honom för att han klippte bort mig, men jag avstod.

Andra kändisar som jag har sett där genom åren inkluderar:
Patrik Sjöberg (höjdhopparlegend),
Tommy Salo (ishockeydito, OS-guldhjälte -94),
Thomas Wernersson (expertkommentator i TV och tidigare målvakt i Blåvitt),
Viveca Lärn (författare),
Per Fritzell (After Shave),
Ken Wennerholm (Triple n’ Touch),
Leif ”Loket” Olsson (TV-kändis),
Kennet Andersson (fotbollslegend, VM-hjälte -94).

Säkert har jag missat någon, men jag återkommer i så fall.

© Per Arne Edvardsson, 2008

onsdag 8 oktober 2008

Pers praktiska tips, Del 1


Tidigare har jag tipsat om att man kan använda tvättmedel när maskindiskmedlet är slut. Här kommer några fler praktiska husmorstips.

Alla vi tedrickare har någon gång råkat ut för traumat att serveras te ur en termos som tidigare har innehållet kaffe. Det smakar helt enkelt vedervärdigt. Ändå är det så enkelt att slippa detta. Hur tar man då bort kaffebismaken ur en termos?
1. Häll 1-2 matskedar salt i termosen.
2. Fyll termosen med kokande vatten.
3. Skaka om noggrant och låt sedan termosen stå ett par timmar, eller helst över natten.
4. Häll ut saltvattnet och skölj termosen noggrant.
Efter denna behandling ska all bismak vara borta och du kan åter njuta av te som smakar te.

Tycker du, liksom jag, att vanlig tvål är äcklig och ohygienisk och därför alltid köper flytande tvål? Då har jag ett tips på hur du kan spara mycket pengar!
Istället för att köpa dyr flytande tvål så köper du en stor flaska billigt badskum.
Det fungerar lika bra och är mycket billigare!

Fler av Pers praktiska tips kommer inom kort!

© Per Arne Edvardsson, 2008

måndag 6 oktober 2008

Vad gjorde Jan Malmsjö hos Hitchcock?

Till er som eventuellt läser min blogg här, så vill jag rekommendera min filmblogg.
Det senaste inlägget behandlar en bortglömd, men sevärd, Hitchcockfilm.
Paul Newman, Julie Andrews och...Jan Malmsjö!
Läs och begrunda!

söndag 5 oktober 2008

Enerverande trailer

"Malin har Alicia, Joni har Silas och Pernilla har sin Camilla!"

Är det någon mer än jag som är olidligt trött på den trailern? Det är förståeligt att SVT vill göra förhandsreklam för sina påkostade program, men måste de köra SAMMA trailer sju gånger varje kväll??? Det blir inte lite tjatigt. Fast det kanske är mitt eget fel, eftersom jag nästan alltid har TV:n på när jag är hemma.

Då tittar jag hellre på deras ”reklamfilmer” om att man ska betala TV-licensen. De är faktiskt ganska kul. Inte minst när den skräckslagna bibliotekarien blir utsatt för kören som sjunger:
"TACK KATARINA, FÖR ATT DU HAR BETALAT DIN TV-AVGIFT…!!!"
Den känns även bra eftersom man känner att man får ett tack för att man alltid betalar den där eländiga räkningen från Radiotjänst, som känns lika jobbig varje gång. Nu är den på över 500 kr! Det är mycket pengar för en student som får 7492 kr att leva på varje månad av snälla CSN och har en hyra som äter upp nästan halva den summan. Jag vill dock inte klaga på TV-avgiften eftersom jag är en STOR anhängare av public service. Jag ska återkomma till det ämnet i en framtida blogg, så nu har ni något att se fram emot.

Jag nämnde nyligen att jag var på Bokmässan och tittade på mitt favoritradioprogram Spanarna. I det programmet pratade man just om trailers och Jessica Gedin lade fram teorin att SVT gör sådana för att de skulle vilja ha reklamfilmer. Kanske det stämmer? Trailern för Singelmammor är i så fall lyckad, för den bankas in i skallen lika effektivt som:
”Livet har sina goda stunder!”

© Per Arne Edvardsson, 2008

lördag 4 oktober 2008

Ibland känner jag mig som Kevin Bacon

Det finns vissa filmskådespelare som man genast känner igen när man ser dem, men man har ingen aning om vad de heter. Mannen på foto här en sådan. Hans namn är Kevin Bacon. Enligt Imdb.com har han medverkat i 64 filmer, sedan 1978. Däremot har han bara haft någon enstaka huvudroll. Kevin Bacon är en typisk birollsskådespelare, eller ”supporting actor” som det heter på utrikiska. Anledningen till att jag berättar om honom här istället för i min berömda filmblogg är att jag tänkte komma in på fenomenet ”Six degrees of Bacon”.

Det lär ha börjat med att Kevin Bacon sa i en intervju att han nog hade spelat mot alla levande skådespelare och om han inte spelat mot dem så har han spelat mot någon som har spelat mot dem. Det fick några amerikanska studenter att skapa sällskapsleken ”Six degrees of Bacon”, vilket går ut på att man ska länka olika skådespelare mot Kevin Bacon inom högst sex steg.
Exempel: Marilyn Monroe får Kevin Bacon index 2, eftersom hon spelade mot Jack Lemmon i Some like it hot och han i sin tur spelade mot Kevin Bacon i JFK. Det finns en sökmotor, där man kan skriva in namnet på en skådespelare och får genast upp en siffra. Det fascinerande är att nästan ingen får en högre siffra än 3 och så gott som ingen får högre än 4. Jag roade mig med att knappa in Sten-Åke Cederhök, för det verkade osannolikt att de skulle kunna länkas, men likt förbaskat blir det bara en 3:a.

Ibland känner jag mig som Kevin Bacon. En person i min bekantskapskrets råkar vara kusin till min konfirmationspräst, en annan har en bror som gjorde vapenfri tjänst samtidigt som jag. Då tänker jag ändå inte gå in på det där med ”buksvågrar” och ”buksvägerskor” (av hänsyn till eventuella som känner sig träffade), men det verkar som om de flesta som jag har dejtat har dejtat någon som känner någon som jag känner, eller har dejtat. Det är väl det som ”Six degrees of Bacon”, handlar om, att världen är mindre än vi tror? På det privata planet handlar det väl snarast om att man rör sig i vissa begränsade kretsar. Jag umgås mest med kulturella och konstnärliga lite udda medelklasspersoner i åldrarna 30-45, vilka är bosatta i Göteborg med omnejd. Trots att det bor en halv miljon människor i Göteborg och närmare en miljon i hela Göteborgsregionen, så blir det ändå lätt så att alla man känner har anknytningar till varandra.


© Per Arne Edvardsson, 2008

torsdag 2 oktober 2008

Stikkans visdomsord


Stikkan Anderson är idag mest ihågkommen i sin egenskap av ABBA:s manager, men han var ju så mycket mer än så: låtskrivare, skivbolagsdirektör och proggrörelsens hatobjekt nr 1.
Han har även gått till eftervärlden genom att mynta ett bevingat ord:
”Folk är inte så dumma som man tror; de är dummare!”
Han råkade fälla denna replik i en intervju i mitten av 70-talet och den då rådande vänstervridna kulturmaffian tolkade det som ytterligare ett bevis på vilken cynisk kapitalist han var. Om man tänker efter så var det dock ett oerhört klokt visdomsord. Hur ofta har man inte själv tänkt den tanken, i de mest skilda sammanhang?

Jag tänker främst på de personer som får fixa idéer och vägrar inse att de har fel hur mycket man än överbevisar dem. Ett typiskt exempel är en diskussion som jag ofta har hamnat i på fester: ”vinyl kontra CD”. Det finns intelligenta personer som på fullt allvar menar att en LP-skiva låter bättre än en CD. Det enda förhållande under vilket det kan vara korrekt är om man först spelar en LP på en Bang & Olufsen-anläggning för 50 000 kr och sedan spelar en CD i en ”bergsprängare” som man köpt på Hobbex för 200 kr. Om man spelar en LP och en CD på likvärdig utrustning så tävlar de inte ens i samma division när det gäller ljudkvalitet. Det är enkelt att tekniskt mäta att en CD-skiva återger ljud på ett sätt som ligger oändligt mycket närmare originalljudet än vad en LP kan göra, även om den spelas i världens bästa stereoanläggning. Eller som jag brukar säga:
”Den som anser att vinyl låter bättre än CD har antingen fel på öronen eller på hjärnan!”

Däremot kan man tycka bättre om vinylljudet, vilket oftast handlar om ren nostalgi. Man är van vid att ljudbilden ska innehålla brus och knaster och tycker därför att CD-ljudet är sterilt. Det är naturligtvis tillåtet att tycka det, men man får aldrig påstå att vinyl verkligen låter bättre än CD, för då är man ett mål för Stikkans berömda citat. Målet med en skivinspelning är (och har alltid varit) att på en skiva fästa det ljud som skapas i inspelningsstudion. Vissa (inklusive George Harrison) var motståndare till att Beatles skivor skulle ges ut på CD, eftersom de menade att det blev ett slags historieförfalskning. Andra (som Paul McCartney) menade att det var precis tvärtom; att när Beatles musik gavs ut på CD så kunde man äntligen få höra den som den faktiskt hade låtit vid inspelningstillfället. Jag minns tydligt vilken oerhörd kick jag fick när jag första gången hörde Beatlesalbumen ”Revolver” och ”Sgt Pepper” på CD. Plötsligt tillkom en extra dimension. Man hörde nyanser som bara inte finns på vinylskivorna, eftersom de dränks i brus och knaster. ABBA:s inspelningstekniker Michael B. Tretow har kanske uttryckt det allra bäst när han sa att lyssna på en LP var som att stå i ett annat rum och lyssna, men med en CD så kliver man in i rummet.
Hm…jag kommer säkert att återvända till Stikkans bevingade ord i andra sammanhang, inom en snar framtid.


© Per Arne Edvardsson, 2008

Vad har Poseidon med Göteborg att göra?


Jag vet inte om eventuella läsare har följt med i Pinocchio-debatten i Borås, men den är intressant ur många aspekter. Det vanligaste uttalandet från statymotståndarna har varit:
”- Vad har Pinocchio med Borås att göra?”
Det är ett uttalande som enbart vittnar om en total okunskap om vad offentlig konst handlar om. Varenda stad har statyer eller andra typer av offentlig konst som inte har någonting med orten i fråga att göra. För att ta några exempel:
Vad har Poseidon med Göteborg att göra?
Vad har Europa och Tjuren med Halmstad att göra?
Vad har den där gigantiska fallosen i glas vid Sergels Torg med Stockholm att göra?
Och framför allt: Vad har Eiffeltornet med Paris att göra?

Den sistnämnda frågan är obegriplig för de flesta idag, eftersom Eiffeltornet sedan länge är den självklara symbolen för Paris. När tornet byggdes 1889 var det dock totalt annorlunda. Tidningarna var fulla av upprörda insändare över detta förfärliga torn av järnbalkar som hade förstört deras älskade Paris. Om hundra år (eller förmodligen tidigare än så) kommer säkert Pinocchiostatyn att vara den självklara symbolen för Borås. När Milles Poseidon vid Götaplatsen i Göteborg avtäcktes 1931 så skapade även den en livlig debatt. För det första ansågs det osmakligt och obscent med en 7 meter hög naken man vid avslutningen av stadens paradgata Kungsportsavenyn. Dessutom dök naturligtvis den klassiska frågan om vad den grekiske guden Poseidon hade med Göteborg att göra. Idag är Poseidon en lika självklar symbol för Göteborg som Eiffeltornet är för Paris.

En sak som jag har svårt att förstå är den absurda upprördhet hos vissa personer, som nästan bara visar sig när det handlar om offentlig konst. Det verkar vara en intressant psykologisk mekanism som träder i kraft, som har att göra med att vissa personer inte klarar av att någon tränger sig in i det offentliga utrymmet och placerar ett konstverk där. Jag tycker personligen att det är bra att inte alla offentliga utsmyckningar och statyer har en tydlig anknytning till orten där de placeras, för om så vore fallet skulle vi enbart ha haft statyer av den kung som grundat staden, lokala celebriteter och dylikt. Vi skulle garanterat inte ha haft en staty av Poseidon i Göteborg!


© Per Arne Edvardsson, 2008