Den konstruerade Kungakrisen

Idag gick äntligen Kungen ut och försvarade sig på riktigt. Jag skulle tro att jag inte är ensam om att vara minst sagt trött på den här konstruerade ”Kungakrisen”. Jag säger konstruerad, för vilka fakta finns egentligen? Skvallerboken Den motvillige Monarken bygger helt på andra-, tredje- och fjärdehandsuppgifter. Om någon hade skrivit en så dåligt underbyggd bok om någon annan offentlig person så hade garanterat stämningar väntat, men Kungen är ju fri att skriva hur mycket dynga som helst om. Han kan ju inte försvara sig på samma sätt som alla andra människor i Sverige kan. Det är välkänt att majoriteten av medlemmarna av den svenska journalistkåren är republikaner, så det var knappast oväntat att de skulle hoppa på drevet och delta i stenkastningen mot Kungen.

Om vi nu ska gå in på sakfrågan, så måste vi ställa frågan: Vilka fakta föreligger? Vad vi vet är att det påstås att Kungen har varit på fester där det har förekommit hel- eller halvnakna tjejer. När hände detta? Tja…15-20 år sedan. Även om nu detta har hänt, så kan jag inte påstå att jag blir speciellt upprörd. Ärligt talat skiter jag fullkomligt i om Kungen och hans vänner får besök av nakna tjejer på sina fester. I så fall skulle han inte precis vara den förste kungen i världshistorien som varit med om det. Hans farfars farfar Oscar II (som ses här intill) hade garanterat dylika fester redan i slutet av 1800-talet. Hur många utomäktenskapliga barn han avlade vet ingen, men på den tiden skrevs det inga skandalböcker om Kungen.

Jag blir mest upprörd över att seriösa och aktade journalister plötsligt förlorar all känsla för dimensioner och pratar om att det är en kris för den svenska monarkin. Läs på er historia lite, så inser ni snart att denna ”affär” är en petitess jämfört med t.ex. ”Haijby-affären”. Där är det belagt att Knut Haijby, som påstod sig ha haft en sexuell relation med Gustav V försökte att pressa hovet på pengar och även lär ha fått en relativt stor summa för att hålla tyst. Senare blev han deporterad och inspärrad på mentalsjukhus, under skumma omständigheter. Vår nuvarande ”Kungaskandal” är inte ens värd att skriva om, i förhållande till den smutsiga historien. För mig blir Kungen varken en sämre eller bättre kung om det, mot förmodan, skulle dyka upp foton av honom tillsammans med nakna tjejer.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Min kokainhistoria

En känd programledare har ju ertappats med spår av kokain i kroppen. Ingen är skyldig förrän han är dömd, men jag kan inte låta bli att tycka att hans krystade bortförklaringar är ungefär lika trovärdiga som de bortförklaringar som dopade idrottare brukar köra med. Men visst kan man få i sig kokain ofrivilligt och t.o.m. på laglig väg.

Jag tänker härmed berätta om när jag fick testa kokain. Det är en lång historia, men för att göra den kort, så hade jag lidit av kronisk bihåleinflammation och kronisk snuva i ett halvår. Jag hade besökt min lokala vårdcentral, där jag bara fick en massa antibiotika som varken gjorde från eller till. Våren 1992 gick jag på eget bevåg till en specialist, som genast konstaterade att jag hade näspolyper. Efter sommaren skulle de äntligen avlägsnas, så jag infann mig på Sahlgrenska, där jag fick lägga mig på en brits och fick en bedövningsspruta i näsan. De hade sagt att en dylik operation tar ett par minuter, i normala fall. Det är som att dra ut en tand ungefär. Jag hade dock så många polyper, i varenda hålighet i skallen, att operationen tog en timme. Då och då penslade de något i näsan, men det tänkte jag inte så mycket på.

Efter operationen kände jag mig en smula matt, men det kändes lätt och fint i huvudet. Jag hade ju blivit av med säkert ett halvt kilo polyper, så det kändes logiskt att huvudet kändes lättare. Jag fick ligga en stund på en annan brits och vila mig en stund, så kom en sköterska och frågade hur jag kände mig och hur jag skulle ta mig hem. Jag svarade att jag kände mig pigg och säkert kunde ta spårvagnen hem. Då sa hon:

- Jag skulle inte rekommendera det, för du har förlorat en halvliter blod och då kan man svimma plötsligt.
- Jag känner mig jättepigg! sa jag.
- Jo, men det är så att du har fått kokain som bedövningsmedel och det har den effekten att man kan känna sig piggare än man är.
Det slutade med att jag fick ta en subventionerad taxi hem. Det var lite intressant att få testa kokain på laglig väg. Jag kände mig lätt salongsberusad, men det kanske delvis berodde på blodförlusten också. Där fick ni min kokainhistoria!

© Per Arne Edvardsson, 2011