Nytt kungligt blod behövs!

Bland oss rojalister har det rått delade meningar om det där att Kronprinsessan Victoria skulle gifta sig med en vanlig kille från Ockelbo. Vissa gamla stofiler anser ju att de kungliga ska göra som förr och endast gifta sig med prinsar och prinsessor. Problemet är dock att det finns alldeles för få prinsar och prinsessor i Europa idag. På 16-17-1800-talen kryllade det av monarkier och furstendömen i Europa, så då gick det alltid att hitta en lämplig prins eller prinsessa någonstans. Under 1900-talet försvann dock monarkierna, en efter en.

På Victorias och Daniels bröllop medverkade ett antal exilkungar, men den ende av dem som har varit kung på riktigt, i några få år, är Kung Kontantin av Grekland. Han tvingades i landsflykt 1967 och avsattes officiellt så sent som 1973. De övriga exilkungligheterna på bröllopet har i de flesta fall inte ens något minne av när deras land var en monarki. I programmet Det Kungliga bröllopet var Ebba von Sydow i Rom (på licensbetalarnas bekostnad) och intervjuade Kronprinsen av Italien. Han var mest glad över att han slapp vara en kunglig person på riktigt. Nu var han fri och kunde jobba som programledare i TV.

Nu kom jag från ämnet lite, som jag ofta tenderar att göra när jag bloggar. Det jag skulle tala om var ju den kungliga inaveln. Alla de kungliga familjerna i Europa är ju släkt med varandra, eftersom de ideligen har gift sig med varandra. Påfallande ofta har sysslingar och t.o.m. kusiner gift sig med varandra. Kung Carl XVI Gustafs föräldrar var förövrigt släkt. Båda var barnbarnsbarn till Drottning Victoria av England. Nu tänkte jag, helt kort, redogöra för hur Sveriges Konung är släkt med några av sina kollegor.

Hans närmaste släkting bland kollegorna i Europa är Drottning Margarethe av Danmark. De är nämligen kusiner. Hans far Prins Gustaf Adolf var alltså bror till hennes mor, Prinsessan Ingrid (senare Drottning Ingrid av Danmark). Naturligtvis är de även släkt på andra mer invecklade vägar, men det kan vi lämna därhän. Kung Harald av Norge är syssling till svenske kungens far och samma släktförhållande gäller med Kung Albert av Belgien. De är nämligen barn till två svenska prinsessor, Märtha och Astrid, som var döttrar till Gustaf V:s yngre bror Prins Carl. Han gifte sig och fick barn relativt sent i livet och därför blev det ett glapp i generationerna där. Ni som följer den pågående TV-serien Harry & Charles borde vid det här laget veta att Norges förste kung i modern tid blev den danske Prins Carl, som tvingades byta namn till Haakon eftersom alla norska kungar heter Harald, Olav eller Haakon. Denne Kung Haakon är alltså farfar till Kung Harald och Haakons bror Kung Christian av Danmark är farfar till Drottning Margarethe av Danmark. Sålunda är Norges kung och Danmarks drottning sysslingar. Hänger ni med?

Jag tror att vi ska nöja oss med denna utläggning, tills vidare. Jag kanske återkommer med lite mer kunglig genealogi i framtiden. Poängen med denna utläggning var att det är uppenbart att det behövs nytt blod i de kungliga familjerna, eftersom inaveln annars blir påtaglig. Sålunda hälsar alla sanna rojalister Prins Daniel välkommen!

© Per Arne Edvardsson, 2010

Lunarstorm, vila i frid

Lunarstorm ska läggas ner. Denna sorgliga nyhet nådde oss nyligen. Det var på Lunarstorm som mitt sociala sajberliv började, på hösten 2001. I början av samma år hade jag äntligen skaffat en Internetuppkoppling, långt efter de flesta andra. Anledningen till att jag ville ha tillgång till internet hemma var att jag alltid har varit obotligt vetgirig och faktatörstande. Internet är ju världens största uppslagsbok, men tyvärr även världens största soptunna.
En dimension av internet som jag, ärligt talat, inte hade haft en tanke på var den sociala biten. Jag visste inte då vad en ”community” var för något. Den enda sociala verksamheten jag kände till på nätet var den tidens chattande, som kändes ganska poänglöst. Det var, som jag såg det, bara en vidareutveckling av telefonfenomenet Heta linjen, som många ungdomar slösade bort sin fritid på en gång i tiden. Alltså bara meningslöst dösnack.

Så hände det sig att en kompis tipsade mig om Lunarstorm. Det som fick mig att testa sajten var nog främst förhoppningen om att hitta tjejer den vägen. Det skulle visa sig att jag ganska snart fann en handfull personer där som har blivit vänner för livet. Ni vet vilka ni är! Dessa fina människor bor ca 50 mil från mig, så med 90 procents säkerhet skulle vi aldrig ha träffats utan internet. Att det var just Lunarstorm som förde oss samman var väl mest beroende på att det var den totalt dominerande communityn i Sverige fram tills den stora kolossen Facebook trampade ihjäl den och alla mindre mötesplatser på nätet.

Fram tills härom året fanns det ännu liv i Lunarstorm, men sakta rann livet ur sajten. Medlemsantalet sjönk dramatiskt, nästan över en natt. Man hade varit van vid att det kunde vara 86 743 medlemmar online, men plötsligt hade den siffran sjunkit ner till tresiffriga tal.

Sålunda kom det inte helt oväntat att Lunarstorm snart ska få somna in. Icke desto mindre känns det vemodigt. Jag kommer att sakna de trampande fötterna, den snurrande flaskan, den rundnätte mascoten Bjarne och hela den orangea atmosfären.
Vila i frid, Lunarstorm.

© Per Arne Edvardsson, 2010